Är du redo för liv i Guds nya ordning?
1—3. a) Vilken vördnadsbjudande upplevelse hade Israel vid Röda havet? b) Förändrade den israeliterna? Hur vet vi det?
TÄNK dig tillbaka till tiden för det forntida Israels uttåg ur Egypten. När israeliterna nådde Röda havets västra strand, fann de att de var fångade som i en fälla, eftersom Faraos styrkor bakifrån ryckte an mot dem. De började knorra och klaga: Varför har den här Mose fört oss ut i öknen för att slaktas med våra hustrur och barn? De visade brist på tro på Guds vägledning. Likväl instruerade Jehova Mose att sträcka ut sin stav över havet, och därpå åstadkom Gud att havet delade sig, så att det bildades en väg genom det till östra stranden. Omkring tre millioner människor kan ha varit inbegripna, och som boken Aid to Bible Understanding (sidan 546) framhåller:
”Eftersom Israel gick genom havet på en enda natt, kan man knappast anta att vattenmassorna delade sig i en smal kanal. Den måste i stället ha varit halvannan kilometer eller mera i bredd. Även om en sådan grupp gick i tämligen sluten marschformering, måste de tillsammans med de vagnar de kunde ha, sitt bagage och sin boskap — också om de gick ganska tätt tillsammans — ha upptagit en yta av kanske åtta kvadratkilometer. ... Det skulle ha tagit en sådan kolonn åtskilliga timmar att komma ut på havsbottnen och färdas tvärs över den.”
2 Tänk vilken oerhörd upplevelse det måste ha varit att företa denna marsch genom havet till andra sidan och att sedan, när man kommit fram dit, vända sig om och se vattenmassorna forsa tillbaka igen och dränka Faraos styrkor som råttor i en fälla! Detta var verkligen vördnadsbjudande, skräckinjagande, spännande! Men förändrade det israeliterna? Var de annorlunda som personer när de stod på Röda havets östra strand i jämförelse med vad de hade varit på västra stranden?
3 Läs redogörelsen, så skall du finna att de inom en månad hade börjat klaga och knorra igen — nu fanns det inte tillräckligt med vatten. I detta knorrande och i sådant som följde längre fram lyfte de inte upp sina ansikten mot himmelen och klagade direkt mot Gud. Nej, de klagade mot det synliga mänskliga redskap som Gud använde. Deras brist på tro fortsatte. — 2 Mos. 15:22—24; 16:1, 2.
4—6. a) Vad avgör om underverk eller andra upplevelser som väcker vördnad har bestående verkan på en eller inte? b) Hur blir detta belyst i Lukas 17:11—19?
4 Huruvida en väldig gärning som Gud utför bara har en snabbt övergående verkan eller faktiskt förändrar en människa beror på om denna människas hjärta tagit intryck av det eller inte. Så förhöll det sig med de underverk som Guds profeter och Guds egen Son utförde. Vem har inte hört om spetälska, en fruktad sjukdom som angriper olika delar av kroppen — fingrarna, tårna, öronen, näsan, läpparna? Dessa kroppsdelar fräts bort undan för undan. Tänk dig att detta hände dig och att du måste se din kropp och ditt ansikte långsamt vanställas. Men hur skulle det då vara om någon botade dig, återställde din kropp och ditt ansikte till hälsa och friskhet, så att det du varit med om blev som en mardröm som hade gått förbi? Hur skulle du känna dig? Vad skulle du säga?
5 I Lukas 17:11—19 läser vi om hur Jesus, medan han färdades från en by till en annan, träffade tio spetälska män. Alldeles som lagen föreskrev stod dessa män på avstånd, och de ropade: ”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.” Han förbarmade sig verkligen över dem och instruerade dem att i enlighet med lagen gå och anmäla sig för prästerna. På väg dit blev alla tio botade. Vad gjorde de sedan?
6 Bara en av dem gick tillbaka till Jesus för att visa sin tacksamhet, och han var samarit. Hur var det med de andra nio? Utan tvivel fortsatte de på sin väg och fröjdade sig. De hade fått vad de önskade. Och vad var det? Fysisk hälsa.
7. Visar en stark önskan om fysisk hälsa att vi förbereder oss för liv i Guds nya ordning?
7 Vilka liknar vi? Det är naturligt att vi ser fram emot den fysiska hälsa som Guds nya ordning skall medföra. (Upp. 21:3, 4) Men tänk efter: Hur många människor känner du som inte skulle vilja ha fullkomlig hälsa, vara fria från värk och plågor, eller som inte skulle vilja behålla eller återfå ungdomlig kraft och spänst? Det är uppenbart att det stora flertalet människor på jorden i denna tid skulle vilja ha detta. Hur kan då enbart önskan att uppnå fysisk hälsa vara en särskiljande faktor som anger att vi är människor som är beredda för liv i Guds nya ordning? Det måste vara fråga om någonting mer än detta. Man måste ha det rätta motivet till att åstunda den fullkomliga hälsa som Guds nya ordning erbjuder.
8. a) Hur visade den ende av de spetälska som återvände till Jesus den rätta inställningen? b) Vad bör vi alltid sträva efter att göra, när vi läser bibelns löften om den nya ordningens välsignelser?
8 Vi behöver likna den man som vände om och gick tillbaka till Jesus, medan han utan tvivel kände det som om hans hjärta skulle tränga ut ur bröstet och kanhända med tårarna strömmande ned för ansiktet. Hur skilde han sig från de övriga? Skillnaden var att Guds omtanke genom Kristus Jesus nådde hans hjärta. I detta att han blivit botad såg han ett vittnesbörd om vilken stor Gud Jehova är, och han fylldes av önskan att lovprisa honom. Han hade den rätta inställningen; han hade andlig uppskattning. Vi bör också, när vi begrundar var och en av de många välsignelser som den nya ordningen erbjuder, inse behovet av att tänka på vad de säger oss om vår Gud. Då kommer de att bygga upp hos oss ökad uppskattning av honom och utveckla en stark åstundan som gäller inte bara fullkomlig hälsa och ändlöst liv i sig självt, utan att äga dessa välsignelser för att kunna tjäna vår store Skapare och likaså kunna visa kärlek till våra medmänniskor.
Personlighetsförändringar kommer inte genom ett gudomligt underverk
9. a) Varför kommer inte ens en uppståndelse från de döda att i sig själv förvandla människor, så att de blir rättfärdiga? b) Hur visar Matteus 21:31, 32 varför människor från Tyrus, Sidon och Sodom lättare kan göra framsteg i Guds nya ordning än folket i de städer som Jesus tillrättavisade?
9 Inte ens en uppståndelse från de döda kommer i sig själv att förändra människor. Vi vet detta på grund av vad Jesus sade till människorna i vissa städer i Israel: ”För Tyrus och Sidon [och Sodoms land] skall det på domens dag bliva drägligare än för eder.” (Matt. 11:20—24) Varför det? Därför att dessa människor i forntidens Tyrus, Sidon och Sodom inte hade haft gagnet av den verksamhet med att predika, undervisa och göra kraftgärningar som judarna under första århundradet hade fått genom Guds Son. Jesus sade alltså att när invånarna i sådana städer som Kapernaum, Korasin och Betsaida återvände i uppståndelsen under hans tusenåriga regering, skulle de komma tillbaka med samma högmodiga, halsstarriga personligheter som de visade på den tiden. Fastän människorna i Tyrus, Sidon och Sodom var uppenbart orättfärdiga, hade de inte visat sådana personlighetsdrag och skulle på så sätt vara bättre i stånd att ta emot sanningen och undervisningen om Guds rättfärdiga principer. — Jämför Matteus 21:31, 32.
10. Vad säger oss sundheten i sinnet beträffande vad som är den främsta faktorn för att vinna evigt liv i den nya ordningen?
10 I det vi är ”sunda till sinnes”, kommer vi alltså inte att lita på att någon stor händelse som ligger framför oss, inte ens någon så stor som den ”stora vedermödan”, skall åstadkomma någon magisk omvandling i oss, som kommer att tillförsäkra oss framgång i Guds nya ordning. Och vi kommer att inse att frågan om vi i den slutliga granskningen skall vinna evigt liv inte kommer att bero bara på om vi befinner oss ibland ett visst folk eller i en viss organisation. I den slutliga granskningen kommer det att bero på vad vi är som människor, vilka våra personliga egenskaper är.
11, 12. a) Belys hur allvarliga andliga svagheter, om de inte rättas till, skulle kunna hindra framsteg mot fullkomlighet hos dem som får leva in i Guds nya ordning. b) Vem kommer att bära skulden, om man underlåter att leva i enlighet med innehållet i de ”bokrullar” som då skall öppnas?
11 Med allvar och med fullt bruk av våra sinnen måste vi alltså vara uppriktiga i vår värdering av oss själva, i det vi inte förringar eller slätar över orätta vanor eller inställningar, som vittnar om allvarlig andlig svaghet. En man kan till exempel ha vad somliga kallar ”vandrande ögon”. Han kanske inte begår otukt eller äktenskapsbrott i bokstavlig bemärkelse, men hans intresse för det motsatta könet är överdrivet; hans ögon vandrar från den ena till den andra. Om en sådan person verkligen får vara med om den vördnadsbjudande upplevelsen att överleva den ”stora vedermödan”, kan hans ögon till en tid se ”rakt fram”. Men om hans hjärtas inställning inte är avgjort emot vällustiga böjelser, kan hans ögon snart börja vandra igen, ja, trots att han befinner sig i den nya ordningen. Det skulle vara samma förhållande med den som tillåter sig bli alltför beroende av alkoholhaltiga drycker. Visserligen är han inte drinkare, men om hans intresse för alkohol är omåttligt och han underlåter att rätta till detta, kan det orsaka honom problem längre fram som en som möjligen får leva in i den nya ordningen. Att det inte finns någon industri för alkoholhaltiga drycker skulle inte förhindra detta, lika litet som det förhindrade att Noa blev berusad vid ett tillfälle efter den världsomfattande syndafloden. — 1 Mos. 9:20, 21.
12 Så förhåller det sig också med andra farliga vanor och personlighetsdrag. Böjelser för självisk ärelystnad, skrytsamhet, avund, skvaller, ren lättja, bristande undergivenhet under ledarskap — det finns mycket som kunde skapa problem för oss, om vi inte lärde oss att få det under kontroll. Sådant skulle kunna stå i vägen för oss eller hindra oss att göra framsteg mot fullkomlighet under de tusen åren, då Kristus Jesus och hans himmelska medarvingar kommer att tjäna som präster för att hela och bota Rikets jordiska undersåtar. (Gal. 5:19—21; Upp. 5:10; 22:1, 2) Om några av oss skulle underlåta att kvalificera sig för liv genom att underlåta att leva i överensstämmelse med innehållet i Guds ”bokrullar” som finns då, kommer vi inte att ha någon att lägga skulden på — inte den nuvarande onda världen och inte heller Satan och hans demoner — nej, bara oss själva.
Vaksamhet när det gäller bön
13. Vad är inbegripet i att vara ”vaksamma med tanke på böner”?
13 Vi kan lätt inse varför aposteln Petrus, sedan han påyrkat sundhet i sinnet med tanke på att ”slutet på allt” var nära, uppmanade: ”Var vaksamma med tanke på böner.” (1 Petr. 4:7, NW) Böner vid sedvanliga tillfällen, såsom vid måltider och när vi stiger upp och går till sängs, är helt visst tillbörliga, men betyder detta att vi är ”vaksamma med tanke på böner”? Utöver detta vill vi söka Jehovas ansikte hela dagen, i det vi ber inte bara med rösten eller läpparna, utan med hela vårt hjärta. (Ps. 27:8, 9) Vi önskar vara känsliga och mottagliga i fråga om vårt behov av hjälp från honom, och vi önskar vända oss till honom för att få vägledning och styrka, närhelst vi märker minsta försvagning av vår tro eller någon benägenhet att glida bort från Jehovas rättfärdiga principer.
14, 15. a) Vilket förhållande förtjänar den största vaksamhet för att man skall bevara det i ett gott tillstånd? b) Vad slags bön visar att man är redo för liv i den nya ordningen?
14 Är vi aktpågivna i vårt umgänge med andra — uppmärksamma för att inte väcka anstöt, för att undvika fara eller för att se till att vi har framgång i våra affärsangelägenheter? Hur mycket större bör inte vår vaksamhet och aktpågivenhet vara när det gäller att vidmakthålla ett gott förhållande till Jehova Gud och dra nytta av hans hela och fulla hjälp och vägledning! Vårt behov av bön är angeläget nu. Det kommer inte att upphöra bara genom att vi träder in i den kommande nya ordningen.
15 När vi talar med Gud, kan vi visa att vi inte är självbelåtna eller gör det slentrianmässigt, utan att vi i stället öppnar våra hjärtan för honom, i det vi lägger fram för honom de problem vi har och de ansträngningar vi gör för att gå framåt och kanske också vår besvikelse över oss själva, medan vi söker hans hjälp och oförtjänta omtanke och ber honom visa oss medömkan. Vaksamhet och känslighet för behovet av bön nu kommer helt visst att göra mycket för att rusta oss för liv längre fram. Uppriktig bön är ett bevis på djup tro.
Respekt för teokratiskt ledarskap
16, 17. a) Hur vet vi att principen om ledarskap kommer att vara i funktion i Guds nya ordning bland dem som får överleva på jorden? b) Vilka frågor väcker detta beträffande om vi är redo för liv då?
16 Sådan tro kommer att bidra mycket till vår framgång i Guds nya ordning. Bland det som vi vet om livet då är att ledarskap kommer att utövas. Det förhåller sig som kung David erkände: ”Ditt är riket, o Jehova, som också upphöjer dig själv såsom huvud över allt.” (1 Krön. 29:11, NW) I det rättmätiga utövandet av sin suveränitet har Jehova gjort ledarskap till en av de grundläggande principerna i den gudomliga anordningen. Kommer vi att respektera sådant ledarskap i den nya ordningen, vare sig det är ledarskap som utövas av individer, såsom av konungen Jesus Kristus eller av enskilda familjeöverhuvuden, eller det är ledarskap som utövas genom en krets av personer som har i uppdrag att ge vägledning eller fatta beslut och fälla domar under Guds förordnade konung? Visar vi sådan respekt nu?
17 Under tusenårsregeringen kommer Kristus Jesus att fullgöra sin uppgift som ”ledare och befälhavare” för alla sina undersåtar. (Jes. 55:4, NW) Hans styrelse skall ersätta ”kejsarens” regeringar och vara en aktivt fungerande styrelse, vars tillsyn över jordens angelägenheter kommer att erfaras på många sätt. Kommer vi att villigt hörsamma konungens befallningar? Framsteg mot fullkomlighet och även livet självt kommer att bero av detta.
18. Vilka situationer som stod i kontrast till varandra uppstod på Sinears slättland och i det återuppbyggda Jerusalem, vilka belyser den verkan ledarskap har på människors omständigheter i livet?
18 Efter den världsomfattande syndafloden på Noas tid instruerade Jehova Gud de överlevande att sprida ut sig och uppfylla jorden. När många av dem, vilka var församlade på Sinears lågslätt, fattade ett annat beslut och bestämde sig för att samla sig i en stor stad, genomdrev Jehova sin suveräna vilja, i det han förbistrade deras språk och på så sätt ”kringspridde ... dem därifrån ut över jordens hela yta”. (1 Mos. 9:1; 11:1—9, NW) Förhållandet var det rakt motsatta flera hundra år senare, när de återkomna judiska landsflyktiga återuppbyggde Jerusalem. Nehemjas skildring visar att staden var underbefolkad, och följaktligen kastade man lott, och uppenbarligen utsågs vart tionde familjeöverhuvud till att flytta in i staden med sin familj. Av allt att döma var det ytterligare andra som flyttade frivilligt och blev välsignade av folket för detta. Inte alla av dessa utvalda behöver ha tyckt särskilt mycket om tanken att flytta in i Jerusalem. Men deras gensvar visade tro och intresse av att se den ”heliga staden” vara i stånd att fungera effektivt. — Neh. 7:4; 11:1, 2.
19, 20. a) Vilka frågor väcker detta för vår del, då vi tänker på livet i Guds nya ordning? b) Hur kan vi visa att vi är beredda nu när det gäller sådana sidor av livet i den nya ordningen?
19 Hur skulle det då vara, om du i Guds nya ordning blev anvisad att flytta till en annan trakt, kanske rentav en avlägset belägen plats, och göra den till ditt hemvist? Skulle du ge gensvar? Hur skulle det förhålla sig, om du anmodades att flytta till ett tätare befolkat område, ett samhälle där något särskilt arbete för Rikets styrelse utfördes, vilket krävde bemödande och samarbete i en grupp? Eller hur skulle det förhålla sig, om du fick möjlighet att ställa dig till förfogande för en sådan flyttning? Vad skulle du göra? Skulle du låta det du personligen föredrog leda dig, och skulle du mena att din lycka var oskiljbart förbunden med något geografiskt område eller någon miljö som du själv valt?
20 I viss grad kan vi visa vår rätta sinnesinställning nu genom vår villighet att ge gensvar på möjligheter eller förslag som är av åtminstone ganska likartat slag. Ger vi villigt gensvar också i sådana små ting som när vi anmodas att samarbeta för att fylla vissa platser i en möteslokal eller vid en sammankomst? Är vi ovilliga att tjäna på vissa lokala distrikt i arbetet att predika de goda nyheterna? Erbjuder vi oss frivilligt att tjäna där behovet är större, så långt omständigheterna och personliga skyldigheter eller plikter tillåter det, även om detta betyder att vi så att säga ”drar upp rötterna” och kanske uppoffrar vissa personliga bekvämligheter och sådant som vi tycker om? I hur hög grad visar vi tro och uppriktig omsorg om att befrämja de intressen som tillhör det ”nya Jerusalem”, Guds rikes styrelse under Kristus Jesus?
Respektfulla trots ofullkomligheter
21. Hur kräver Guds bruk av mänskliga representanter verklig tro från vår sida?
21 Förutom detta måste vi inse behovet av tro på Jehova Guds och hans Sons förmåga att använda mänskliga representanter till att utöva styrelsen. Man kan beredvilligt ge gensvar på anvisningar eller uppdrag som kommer genom en ängel eller förmedlas av en kraftfull och rentav dundrande röst från himmelen. Men hur förhåller det sig, om ett uppdrag kommer genom mänskliga representanter för den himmelska styrelsen? Detta kräver mera tro, inte sant?
22, 23. a) I vilken utsträckning påverkar mänsklig ofullkomlighet dessa jordiska representanters tjänst, och hur kan detta påverka oss? b) Kommer ofullkomligheter, misstag och omdömesfel att försvinna omedelbart efter den ”stora vedermödan”? c) Vilka frågor väcker detta?
22 I vår tid fungerar kretsar av äldste i de lokala kristna församlingarna, och en styrande krets av äldste betjänar församlingarna över hela jorden. De som nu utgör sådana kretsar är allesammans ofullkomliga människor; men med hjälp av Guds heliga ande är de i stånd att väl tjäna hans vilja och uppsåt. Finner vi det svårt att hysa respekt för sådana personer eller samarbeta med dem på grund av att vi är medvetna om att de inte är fullkomliga? Hur kommer det då att bli under den första tiden av den nya ordningen?
23 Guds nya ordning kommer att från begynnelsen medföra stor glädje, men ofullkomligheten kommer likväl inte att upphöra en dag, en vecka, en månad, ett år eller ens ett årtionde efter den ”stora vedermödan” och efter det att Satan fängslats i avgrunden. Om det förhöll sig så, varför skulle det då avsättas tusen år för det fullständiga återställandet av mänskligheten till fullkomlighet och fullständig försoning med Gud? Hur skulle det vara, om vi lät oss ogynnsamt påverkas av någon ofullkomlighet hos de personer som är betrodda med ansvar som representanter för Rikets styrelse, kanhända någonting som fick till resultat någon åtgärd eller anordning som vi menar inte är som den borde, så att det vållade oss ett mått av obehag eller missbelåtenhet? Kommer vi att bli otåliga och bli upprörda, om saker och ting inte genast korrigeras? Kommer vi att bli frestade att ”ta saken i egna händer” för att försöka rätta till det vi menar behöver korrigeras? Hur reagerar vi nu på liknande omständigheter, medan vi förbereder oss för liv i Guds nya ordning?
24, 25. a) Varför dog Ussa för Guds hand? b) Vilket motiv kan han ha haft, och vilken inställning visade han?
24 Vi har ett exempel till vår vägledning i Davids försök att föra förbundsarken till Jerusalem. I stället för att transportera arken på stänger på de kehatitiska leviternas axlar (i enlighet med lagen) placerade man den på en vagn. Vid en viss plats ”snavade” oxarna som drog vagnen, och en man vid namn Ussa räckte ut handen och fattade tag i arken. Vad blev resultatet? Jehova Gud ”slog honom där för hans förseelse, så att han föll ned död där vid Guds ark”. (2 Sam. 6:1—7) Vad var det som var orätt?
25 Guds lag förbjöd uttryckligen vid dödsstraff alla utom de bemyndigade prästerliga representanterna att röra vid den heliga arken. Lagen var allmänt känd, och eftersom Ussa utan tvivel var levit (fastän inte präst), borde han bättre än andra ha känt till Guds uttryckliga befallning. Han valde att sätta sig över denna befallning, i det han kanske antog att omständigheterna rättfärdigade det. Han kan ha menat att om inte han ingrep för att stödja arken, skulle den helt säkert falla. Om det förhöll sig så, saknade han tro på Guds förmåga att sköta om saker och ting på ett sådant sätt att ingen av hans tjänare behövde vara olydig mot hans uttryckliga befallningar. Å andra sidan kan han ha tänkt att han hade en möjlighet att göra sig själv till en ”hjälte” och vinna varaktig berömmelse som ”Ussa, den man som hindrade den heliga arken att falla”. I vilket fall som helst visade han ringaktning.
26. Vilken viktig sak lär vi av detta, som kommer att bevara våra intressen när det gäller liv i den nya ordningen?
26 Oskriftenliga åtgärder och metoder, förmätenhet och inkräktande är aldrig rättfärdigade. Med tanke på de många orsakerna till glädje i Guds nya ordning bör eventuella inledande förhållanden som återspeglar mänsklig ofullkomlighet inte förmå oss att bli upphetsade och inte heller att tala eller handla överilat. Vi behöver ”bevara ... [vår] besinning i allting”, inse att principen ”bättre är sista slutet på en sak än dess början” kommer att gälla också under Guds Sons tusenåriga regering och att ”bättre är en som är tålmodig än en som är högmodig i anden. ... Ty benägenhet för att bli förnärmad är vad som bor i dårarnas bröst.” — 2 Tim. 4:5; Pred. 7:9, 10; NW.
27, 28. Vilken är den rätta kurs man bör följa för att försäkra sig om Guds ynnest och välsignelse, när det kommer upp någon sak som förefaller behöva rättas till?
27 Om vi inte är bemyndigade att ingripa i en viss angelägenhet, kan vi underrätta dem som är det. I stället för att därefter otåligt försöka så att säga stödja arken själva kan vi då visa förtröstan på Guds tillsyn över förhållandena, i det vi är säkra på att han med tiden kommer att låta resultatet bli enbart gott. I Psalm 4:5 (NW) får vi rådet: ”Bli upprörda, men synda inte. Säg er mening i ert hjärta och på er säng, och tig stilla.” — Jämför Psalm 63:7—9.
28 Vi kan således förbereda oss för Guds nya ordning nu genom att visa respekt för de anordningar hans Son sätter i kraft i den kristna församlingen, i det vi äger vissheten att Jehova Gud och Kristus Jesus aldrig är oupplysta eller omedvetna om ting som behöver ordnas eller rättas till.
[Bild på sidan 491]
Betyder det förhållandet att man önskar äga fysisk hälsa att man är redo för liv i Guds nya ordning? Tio spetälska män sökte få bot genom Jesus, men bara en hade ett hjärta som förmådde honom att ge ära åt Gud. Hurudant är ditt hjärta?