Frågor från läsekretsen
● Vad är den ”siste fienden” som blir tillintetgjord? Är det döden, som det sägs i 1 Korintierna 15:26, eller Satan, som skall kastas i den ”brinnande sjön” efter Kristi tusenårsregering? — G. S.
I 1 Korintierna 15:25, 26 skrev aposteln Paulus: ”Han [Kristus] måste regera, ’till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter’. Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt [Såsom den siste fienden skall döden göras om intet, NW].” Men vilken död hade aposteln i tankarna här?
Låt oss först av allt göra klart för oss att denne fiende inte kunde vara den ”andra döden”, som gång på gång nämns i Uppenbarelseboken . (2:11; 20:6, 14; 21:8) Varför inte? Därför att vi ingenstans läser om att den blir tillintetgjord. Hur skulle den kunna bli det, då den ju innebär evig förintelse eller evigt straff? Den kommer alltid att finnas till och det i två hänseenden. För det första kommer den aldrig att bli tillintetgjord, så till vida som den aldrig kommer att ge tillbaka de döda som är i den. För det andra kommer den att finnas till för evigt i det avseendet att om någon under evighetens gång skulle göra uppror mot Jehova (fastän detta är i hög grad osannolikt), så kommer han att bli kastad i den ”brinnande sjön”, den ”andra döden”. Således kommer den ”andra döden” varken att frige dem som är i den eller att bli maktlös, om några skulle förtjäna att bli överlämnade åt den under evighetens gång.
För övrigt skulle den ”andra döden” inte kunna sägas vara en fiende till mänskligheten i allmänhet. Den kommer i själva verket att vara mänsklighetens vän, ty den kommer att befria jorden från alla dem som inte förtjänar att leva och som skulle göra livet olyckligt för andra. Då den ju är Guds redskap, är det inga oskyldiga som befinner sig i den, utan endast de som gjort sig förtjänta av tillintetgörelse.
Den död, som härrör från Adams synd, är emellertid en fiende till hela människosläktet. (Rom. 5:12) När de gossebarn i Betlehem och hela området där omkring, som var två år gamla eller därunder, hade blivit dödade av Herodes’ soldater, sägs det därför att de gick till det som Jehova benämnde ”fiendens land” (Åk), den adamitiska dödens ”land”. (Jer. 31:15—17; Matt. 2:16—18) Den död, som härrör från Adam, har i sanning varit och är alltjämt människosläktets store fiende. Den gör fortfarande anspråk på människor, också på sådana som är rättfärdiga eller ädla, och den har bragt outsägligt lidande och omätlig olycka över människosläktet. Vilken glädje är det inte att veta att den kommer att bli tillintetgjord, när dessa ord går i uppfyllelse: ”Döden och dödsriket [hades, NW] blevo kastade i den brinnande sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra döden”! — Upp. 20:14.
Tillintetgörelsen av den adamitiska döden kan sägas ske gradvis, liksom steg för steg. För det första kommer människosläktet i den nya ordningen efter Harmageddon inte längre att dö på grund av Adams synd. De som dör då kommer att vara oförbätterliga syndare. Och jämfört med det eviga liv de kunde ha fått, om de varit trogna, kommer de att dö som blott och bart barn, om de så är hundra år gamla. (Jes. 65:20) Allteftersom uppståndelsen fortskrider, skall dessutom den tid komma, då ingen längre till följd av den adamitiska synden och döden kommer att befinna sig i scheol eller hades. Men den död, som härrör från Adam, kommer inte att bli fullständigt tillintetgjord, förrän varje spår av den adamitiska synden har blivit avlägsnat från människosläktet och människan uppnår fullkomlighet. Såsom det påpekas i 1 Korintierna 15:24—26 inträffar detta sedan Kristus från motståndarsidans ”alla furstar och alla väldigheter och makter har tagit all deras makt”, men det blir före slutet på hans tusenåriga styrelse. Det kommer att ske innan ”han. överlämnar riket åt Gud och Fadern”.
Men enligt Uppenbarelseboken 20:7—10 kommer Satan, djävulen, efter Kristi tusenårsregering att bli lössläppt ur avgrunden för att försöka vilseleda dem som lever på jorden och som alla har förts fram till ett fullkomligt tillstånd. Alla som då faller till föga för Satan kommer att bli tillintetgjorda, i det att de tillsammans med Satan själv kastas i den brinnande sjön eller den ”andra döden”. Denna framställning av händelserna tycks motsäga aposteln Paulus’ ord. Hade aposteln fel?’ Är det döden eller är det Satan som är den siste fienden som blir tillintetgjord?
Den inspirerade aposteln hade inte fel. I 1 Korintierna 15:24—26 framhöll Paulus att den adamitiska döden skulle berövas all sin makt eller göras om intet, sedan alla motståndarsidans furstar och väldigheter och makter blivit fråntagna sin makt eller gjorts om intet. Detta är sant. När döden görs om intet, kommer inga oppositionella furstar, väldigheter eller makter att vara i verksamhet någonstans. Döden blir den siste av dessa fiender. Men aposteln talade här inte om vad som skulle äga rum efter Kristi tusenårsregering. Han avhandlade inte den saken att Satan då skulle släppas lös ur sitt fängelse. Han betraktade förhållandena sådana som de skulle vara vid den tiden, då döden skulle berövas sin makt eller göras om intet. Han avhandlade de händelser som skulle inträffa inom tiden för tusenårsriket, inte dem som skulle äga rum sedan Kristus överlämnat riket åt sin Fader vid slutet av denna tid. (Upp. 20:5, 7) Det råder alltså ingen motsättning mellan aposteln Paulus’ framställningar och dem som aposteln Johannes har nedskrivit i Uppenbarelseboken.
● Är eldbegängelse tillbörlig för kristna?
Bland de forntida hebréerna tycks den allmänna sedvänjan ha varit att begrava de döda i jorden eller i klippgravar. (1 Mos. 50:13; Dom. 8:32; 1 Kon. 11:43) Men emellanåt blev döda kroppar brända eller kremerade av olika orsaker. Så till exempel tog männen i Jabes i Gilead liken av Saul och hans söner, bland dem den trogne Jonatan, och förde dem ”till Jabes och förbrände dem där. Sedan togo de deras ben och begrovo dem.” (1 Sam. 31:12, 13) För detta fick de beröm av David. (2 Sam. 2:4—7) Även om judarna i vår tid inte i allmänhet begagnar sig av eldbegängelse, av etiska eller personliga skäl, ”är man allmänt överens om att det inte finns någon direkt lag i bibeln som kräver att människokroppen skall begravas”. — Jewish Encyclopedia, band IV, sidan 343.
Det verkar som om de första kristna, av vilka många var judar efter köttet, i allmänhet följde den judiska seden att begrava de döda i jorden. Men eftersom bibeln inte föreskriver begravning, höll de inte alltför mycket fast vid någon särskild sed. Med tiden började emellertid hedniska bruk och farhågor att smyga sig in i de kristna trosuppfattningarna. The Catholic Encyclopedia påpekar under rubriken ”Cremation” (”Eldbegängelse”) att ”grekerna och romarna hade växlande sedvänjor enligt deras åsikter om livet efter detta”. Hedniska förföljare missförstod den kristna trosuppfattningen och menade att den kristna uppståndelsen berodde av att kroppen bevarades. Samma publikation fortsätter: ”För att omintetgöra tron på kroppens uppståndelse kastade hedningarna ofta kristna martyrers lik i lågorna och gladde sig därvid över att — som de trodde — på detta sätt göra kroppens uppståndelse omöjlig.” — Band IV, sidan 481.
Naturligtvis har en sann kristen ingen missuppfattning beträffande den döda kroppen i förbindelse med uppståndelsen. Med avseende på dem som skall regera med Kristus i himmelen säger bibeln tydligt och klart att ”kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel”. (1 Kor. 15:50) I överensstämmelse härmed kommer Gud att ge passande kroppar åt dem som blir uppväckta ur döden till jordiskt liv. Så vare sig en kropp går tillbaka till elementen genom att förmultna i jorden eller genom att bli bränd till aska, har detta ingen som helst inverkan på Guds förmåga att låta personen i fråga uppstå, om så är hans vilja.
De kristna kan därför ta de lagliga kraven på den ort där de bor såväl som tänkesättet bland människorna där i betraktande, när det gäller att fatta beslut i denna sak. (Fil. 1:10) Eftersom Jehova inte i bibeln ger uttryck åt något ogillande av eldbegängelse, så står det var och en fritt att personligen besluta i denna angelägenhet.
● Varför tolererade David, som var en trogen tjänare åt Jehova, att hans hustru Mikal hade en husgud bland sina ägodelar, såsom det framgår av 1 Samuelsboken 19:12, 13?
Så här lyder redogörelsen i 1 Samuelsboken 19:12, 13: ”Därefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begav sig på flykten och kom så undan. Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och satte myggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket över honom.”
Enligt fynd som arkeologer gjort i Mesopotamien och angränsande områden var husgudarna av lika stor vikt i samband med en familjs arvsangelägenheter som åtkomsthandlingar och skriftliga testamenten är det i vår tid. Enligt forntida sed kunde en svärson, som hade familje- eller husgudarna i sin ägo, uppträda inför domstol och göra anspråk på sin svärfars egendom. Det kan mycket väl ha förhållit sig så med de husgudar som Rakel tog med sig, när Jakob och hans husfolk i hemlighet flydde från Laban, såsom det också har framhållits i Vakttornet för 1 november 1954, sidorna 503, 504.
Det är emellertid inte troligt att denna sedvänja fick fortfara sedan Israel hade blivit en organiserad nation och fått de tio budorden givna åt sig. I det andra av dessa förbjöds uttryckligen förfärdigandet av husgudar, i betraktande av att de ju användes vid avgudadyrkan såväl som i förbindelse med arvsangelägenheter. Om det kunde rättfärdigas att man använde dem, skulle inte Samuel ha sagt till konung Saul: ”Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av vädurar. Ty gensträvighet är trolldomssynd, och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.” — 1 Sam. 15:22, 23.
Enligt Soncinoutgåvan av den hebreiska bibeltexten var de äldre judiska kommentatorerna mycket angelägna om att försöka förklara varför husgudarna fanns i Davids hus. Vad David själv angår, så vet vi att det inte förekom någon husgudsdyrkan å hans sida, ty han ägnade Jehova odelad hängivenhet. I annat fall skulle vi inte gång på gång läsa om att hans hjärta hade varit ”helt med” eller fullkomligt för Jehova. (1 Kon. 11:4; 15:3; Åk) Vi kan därför endast dra den slutsatsen att hans hustrus hjärta inte var helt med Jehova och att David antingen inte visste om att hon hade husgudarna eller också tolererade det, därför att hon var konung Sauls dotter.
Betecknande för Davids helhjärtade tillbedjan av Jehova är det uttryck han gav däråt i sång: ”Ty stor är HERREN [Jehova] och högt lovad, och fruktansvärd är han mer än alla gudar. Ty folkens alla gudar äro avgudar, men HERREN är den som har gjort himmelen.” — 1 Krön. 16:25, 26.