De uppståndna blir igenkända

 1. Vad önskar vi alla beträffande oss själva och andra, när det gäller uppståndelsen, och vilken försäkran har vi om att det skall bli så?

VAD vi alla, som kan komma att få del i uppståndelsen, önskar oss är att kunna känna igen våra kära vänner och släktingar, sedan de återvänt från de döda. Ja, vi önskar känna igen oss själva. Vi skulle inte vilja förlora vårt minne, så att vi inte vet vilka vi själva är. Guds ord försäkrar oss om att vi skall kunna känna igen varandra. Aposteln Paulus, som förtröstade på uppståndelsen, säger: ”Då skall jag känna exakt, alldeles såsom jag blir exakt känd.” (1 Kor. 13:12, NW) Men hur skall vi kunna känna igen oss själva och andra?

 2. Vilka följdriktiga frågor uppstår om de uppståndna kropparna, med tanke på den förklaring man har givit till den apostoliska trosbekännelsen?

² Kommer det att bli därigenom att vi får just de kroppar, som vi har när vi dör? Det är den förklaringen man ger till den apostoliska trosbekännelsen. Skall alltså den människa, som dör av en elakartad kräftsjukdom, som fått hennes kropp i sitt våld, komma tillbaka med samma kropp i denna kräftsjukdoms grepp? Skall den människa, som dör med en kropp som blivit förtärd av spetälska och är ohyggligt deformerad, behöva komma tillbaka med samma kropp plågad av denna avskyvärda sjukdom? Och den havande kvinna, som dog med ett ofött barn i sitt sköte, skall hon uppresas från de döda med en kropp i samma gravida tillstånd och föda ett barn på uppståndelsedagen eller därefter? Skall en människa som var med vid en explosion och fick armar och ben bortslitna och sedan måste använda konstgjorda lemmar behöva uppstå som en torso, utan lemmar? Lär Guds ord att det är samma kropp som uppstår?

 3. Vilka händelser skulle kunna utgöra argument för en uppståndelse av samma kropp, men vad hände med alla dessa som återfått livet?

³ Det är sant att Elia reste samma kropp till liv, då han uppväckte den feniciska änkans son. Och att Elisa uppreste samma kropp, då han uppväckte sunemitiskans son. Och även att Jesus uppreste samma kroppar, då han uppväckte änkans son i Nain, Jairus’ dotter och sin älskade vän Lasarus, som varit död i fyra dagar. Aposteln Petrus uppreste samma kropp, då han uppväckte den barmhärtiga kristna kvinnan Dorkas i Joppe. Aposteln Paulus uppreste samma kropp, då han väckte Eutykus till liv, när denne hade fallit ned från ett fönster i andra våningen. Men alla dessa dog på nytt och har behov av en framtida uppståndelse genom Guds makt och kraft förmedelst Jesus Kristus.

 4. Vilket påstående beträffande kroppen kan någon kanske göra i förbindelse med Jesus Kristus, men vad säger 1 Petrus 3:18, 19, som rättar till saken?

⁴ Nu kanske någon vill avbryta och säga: ”Det är riktigt. Men Jesus Kristus blev själv upprest med just den kropp, som han hade när han blev korsfäst, och detta visar hur det skall bli med alla de andra döda som skall väckas upp. Och Jesus har nu samma kropp i himmelen, som han hade vid sin himmelsfärd.” De som säger så har fått lära sig detta i de religiösa samfund, som de har tillhört. Men är aposteln Paulus av samma uppfattning? Är aposteln Petrus av samma uppfattning? I 1 Petrus 3:18, 19 säger Petrus enligt The New English Bible, som utkom år 1961: ”Ty Kristus dog också för våra synder en gång för alla. Han, den rättfärdige, led för de orättfärdiga för att föra oss till Gud. I kroppen blev han dödad; i anden blev han bragt till liv. Och i anden gick han och frambar sin kungörelse för de fängslade andarna.” Andra nutida översättningar av 1 Petrus 3:18, 19 har liknande lydelse.

5, 6. a) Vilka händelser på Jesu uppståndelsedag hjälper Petrus’ uttalande till att förklara? b) Varför måste Jesus materialisera sig i en kropp av kött och ben vid vart och ett av de omtalade tillfällena?

⁵ Vad Jesu uppståndelse beträffar, så säger alltså Petrus att ”i anden blev han bragt till liv”. Detta förklarar varför soldaterna, som stod på vakt, på morgonen den dag Jesus uppstod, då när en Guds ängel vältrade bort stenen från gravöppningen, inte såg Jesus resa sig från de döda och komma ut, fastän de såg ängeln, som hade materialiserat sig. (Matt. 28:1—4) Detta förklarar hur det kom sig att när den uppståndne Jesus mötte de två lärjungarna, som samma dag var på vandring till Emmaus, och slog följe med dem och började äta kvällsmat tillsammans med dem, så kände de likväl inte igen honom, förrän han började räcka dem av brödet; och då försvann han. — Luk. 24:13—35.

⁶ Detta förklarar hur det kom sig att när apostlarna och andra lärjungar hade kommit tillsammans i Jerusalem bakom lyckta dörrar av fruktan för de fanatiska judarna, Jesus då måste ha tagit sig rätt igenom väggen. Ty häpnadsväckande nog stod han där mitt ibland dem, och sedan han hade ätit och hade talat med dem, försvann han ifrån dem, men inte genom någon upplåten dörr. (Luk. 24:36—44; Joh. 20:19—24) Naturligtvis måste Jesus, som hade blivit bragt till liv i anden, vid vart och ett av dessa tillfällen materialisera sig i en kropp av kött och ben, om han ville visa sig för sina lärjungar. Jesus själv sade vid det här tillfället: ”En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.” Eftersom lärjungarna, som var kött och ben, inte kunde se det som inte var kött och ben, kunde de inte se en ande, och de kunde inte se den uppståndne Jesus, som var ”i anden”. — Luk. 24:39.

 7. Hur kan vi förklara att Jesus inte nämnde något om blod, när han talade med sina lärjungar om det som en ande inte har?

⁷ Även om Jesus inte nämnde blod, menade han inte att en ande har blod i likhet med en människa. När vi tar på en människa, såsom hans lärjungar då gjorde, när de tog på Jesus, känner vi inte blodet, men vi känner köttet och benen, i synnerhet händernas, fötternas och bröstkorgens ben. En kropp av kött utan några ben skulle säcka ihop.

 8. Vilken förklaring kan man ge till att lärjungarna vid några tillfällen inte kände igen den uppståndne Jesus?

⁸ Vid några tillfällen kände lärjungarna inte igen den uppståndne Jesus. (Matt. 28:16, 17; Luk. 24:15, 16; Joh. 20:14—16; 21:4—12) Förklaringen härtill ges oss i de ord som återfinns i den latinska Vulgata, den romersk-katolska Douayöversättningen, Luthers tyska bibelöversättning och Engelska auktoriserade översättningen i Markus 16:12. Enligt Douayöversättningen lyder denna vers så: ”Och därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem, som voro på vandring, i det att de färdades utåt landet.” Det grekiska ord som här översatts med ”skepnad” är morfé, som enligt ordböckerna betyder ”form, skepnad, gestalt, skapnad”. Men till och med frånsett Markus 16:12 kan den ärlige forskaren, som inte behöver vara en detektiv i rang med Sherlock Holmes, genom noggrant studium av det som sägs om Jesu framträdanden efter uppståndelsen få klart för sig att den uppståndne Jesus materialiserade sig i olika kroppar alltefter vad som var lämpligt för tillfället. Vid åtminstone två tillfällen tog han gestalt i kroppar som liknade den han hade när han blev fastnaglad vid pålen. (Luk. 24:38—40; Joh. 20:20—27) Vid andra tillfällen kände lärjungarna en stunds ovisshet inför den skepnad eller gestalt, som Jesus framträdde i.

 9. Vad sade änglarna till de lärjungar, som var åskådare till Jesu himmelsfärd, men vad sade de inte om Kristi återkomst?

⁹ Kanske några nu kommer att tänka på Jesu himmelsfärd, på hur Jesus förde lärjungarna ut till Oljeberget, där han ”inför deras ögon [lyftes] upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn”, och änglar sade till dem: ”Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt, som I haven sett honom fara upp till himmelen.” (Apg. 1:9—11) I detta uttryck ”på samma sätt” är det grekiska ordet för ”sätt” inte morfé utan trópos. Änglarna sade alltså inte att denne Jesus skulle komma tillbaka i samma skepnad eller gestalt, utan på samma sätt. Inte heller sade änglarna att dessa lärjungar skulle se Jesus återvända.

10, 11. a) Vilket argument kommer somliga med såsom invändning mot det förhållandet att Jesus inte kunde ta en kropp av kött till himmelen, såsom 1 Korintierna 15:50 visar? b) Hur framhålls det att det inte förelåg något behov att förandliga materiella ting?

¹⁰ Jesus kunde inte fara i en mänsklig kropp genom van Allenbältena och den yttre rymden till himmelen, ty när Paulus talar om uppståndelsen, säger han ”att kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel”, vilket stämmer överens med hans tidigare påstående: ”Det varder sått i förgänglighet, det uppstår i oförgänglighet” (1878). (1 Kor. 15:42, 50) Ja men, invänder kanske några, Jesus förandligade sin köttsliga kropp för att ta den till himmelen! Men, frågar vi då, förandligade de änglar, som materialiserade sig i mänskliga kroppar för att kunna framträda för lärjungarna på dagen för Kristi uppståndelse och på dagen för hans himmelsfärd, dessa kroppar, i vilka de framträdde, för att återvända till den osynliga andevärlden? Förandligade Jesus de kläder, i vilka han framträdde för sina lärjungar?

¹¹ Jesus måste naturligtvis frambringa kläder, i vilka han visade sig, ty de kläder, som han hade innan han blev fastnaglad vid pålen, delade soldaterna mellan sig, och de kastade lott om hans livklädnad, som inte hade några sömmar; och bindlarna, som kroppen hade varit lindad i, och duken, som huvudet hade varit höljt i, hade blivit kvar i graven. (Joh. 19:23, 24; 20:5—7) Om den uppståndne Jesus kunde frambringa nya kläder, kunde han inte då också materialisera sig i nya, lämpliga kroppar för att kunna framträda för människor och därpå dematerialisera sig i stället för att förandliga de kroppar han tagit gestalt i? Jo, säkert!

Offret tas inte ifrån altaret

12, 13. Vad skulle det innebära, om Jesus hade tagit sin mänskliga kropp till himmelen för att bruka den där?

¹² Om Jesus skulle ta sin kropp av kött, blod och ben till himmelen och göra bruk av den där, vad skulle detta innebära? Det skulle innebära att det inte bleve någon de dödas uppståndelse för någon. Hur så? Jo, i så fall skulle Jesus ta bort sitt offer från Guds altare.

¹³ Jesus sade: ”Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och det bröd, som jag skall giva, är mitt kött; och jag giver det, för att världen skall leva. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck.” (Joh. 6:51, 54, 55) Hur skulle vi kunna äta Jesu kött och dricka hans blod för att få evigt liv, om Jesus själv på samma gång skulle behöva leva i detta kött och blod i himmelen? Enligt ordspråket kan man inte äta sin kaka och ändå ha den kvar.

14. Om Jesus hade sin mänskliga kropp i himmelen, vad skulle detta innebära beträffande vår kännedom om Gud och Kristus, men varför kan det inte vara så?

¹⁴ Låt oss tänka oss att Jesus har sin jordiska, mänskliga kropp i himmelen. Eftersom religiösa ledare, som påstår att Jesus har sin mänskliga kropp i himmelen, lär att han också är Gud själv, då vet vi ju hur Gud ser ut. Han ser ut som Jesus gjorde, när han var här nere på jorden; han är kanske en och åttio lång, har judenäsa, bär kanske skägg, har en mans könsorgan och ser ut att väga inemot hundra kilo. Han liknar kanske huvudfiguren på italienaren Michelangelos målning ”Yttersta domen” i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Men Jesus sade till judarna: ”Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt [morfé].” (Joh. 5:37) Aposteln Johannes sade också till de kristna: ”Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom, sådan han är.” (1 Joh. 3:2) Johannes’ ord skulle inte vara sanna, om Jesus hade sin mänskliga kropp med sig i himmelen, ty då skulle vi veta hur de kristna kommer att se ut i himmelen efter sin uppståndelse från de döda.

15. Om Jesus har sin mänskliga kropp i himmelen, vad blir då följden av att han äter och dricker med sina lärjungar i himmelen?

¹⁵ Och en annan sak: Om Jesus har sin mänskliga kropp i himmelen, då har han hela matsmältningsapparaten, munnen och magen inbegripna, med sig; och när hans trogna lärjungar kommer till himmelen, skulle det förhålla sig på samma sätt med dem. Vi påminner oss att Jesus sade till dem: ”Jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike.” (Luk. 22:29, 30, NW) Sedan de då ätit och druckit, skulle mat och dryck passera genom matsmältningsapparaten. Och vad skulle sedan hända? Jo, Jesus sade: ”Allt som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång.” (Matt. 15:17) Tänk er in i detta! Sedan människokroppar börjat komma till himmelen, måste det finnas avträden i himmelen, toaletter, såväl privata som allmänna, dels för män och dels för kvinnor. Och alltifrån nu och till evig tid måste Jesus, som präster och predikanter säger vara Gud själv, använda en himmelsk toalett, vilket han aldrig behövde göra i himmelen innan han blev människa!a Så måste det vara, om vi följer denna tankegång till dess logiska slut!

16. Men hur är bibelns ord i denna sak förnuftiga?

¹⁶ Men hur förnuftig är inte bibeln, då den säger att ”kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel”! (1 Kor. 15:50) När den jude-kristne Paulus förklarar innebörden av det som utfördes på judarnas försoningsdag eller Jom kippur, bevisar han att Jesus Kristus inte tog sin kropp av kött med sig till himmelen, utan att han lämnade den efter sig såsom ett mänskligt offer.

17. Hur åstadkoms försoning på judarnas årliga försoningsdag?

¹⁷ Såsom det beskrivs i 3 Moseboken, kapitel 16, tog den judiske översteprästen på den årliga försoningsdagen blodet av den offrade tjuren och den offrade bocken med sig in i det allraheligaste i det heliga tabernaklet eller templet, som var gjort med människohänder. Tjurens och bockens hud, kött och orenlighet skulle brännas upp utanför lägret och skulle således skaffas undan. Både tjuren och bocken var förebilder till den syndfrie Jesus Kristus såsom ett mänskligt offer. Det allraheligaste, som tjurens och bockens blod bars in i, var en förebild till själva himmelen, där Gud, Skaparen, är.

18. Hur förklaras innebörden av detta i Hebréerna 9:11, 12, 24—26?

¹⁸ Låt oss nu ta del av den förklaring, som Guds eget ord ger av detta, i Hebréerna 9:11, 12, 24—26: ”Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel, som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse, som nu är, gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning. Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste, som är gjort med händer och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo. Ej heller har han gått ditin för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allraheligaste med blod, som icke är hans eget. Han [Kristus] hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden.”

19, 20. Vad lär vi av det sätt, på vilket man förfor med kropparna av försoningsdagens tjur och bock, beträffande den förebild dessa utgjorde till Jesus Kristus?

¹⁹ Hur förfor man med kropparna av försoningsdagens offerdjur? Hebréerna 13:10—13 svarar: ”Vi [kristna] hava ett altare, från vilket de som göra tjänst vid tabernaklet icke hava rätt att få något att äta. Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för synd, ’brännas upp utanför lägret’. Därför var det ock utanför stadsporten, som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom ’utanför lägret’ och bära hans smälek.”

²⁰ Enligt försoningsdagens förebild, som fick sin uppfyllelse genom Jesus Kristus, skulle hans mänskliga kropp av kött inte föras in i det sannskyldiga allraheligaste, Guds närvaros himmel. Såsom det var i fallet med kropparna av de djur, tjuren och bocken, som offrades till försoning, var det som skedde med Jesu jordiska kropp i överensstämmelse med Guds vilja, på det att troende människor måtte livnära sig av den genom tron.

21. Vad utgjorde det förhållandet att den judiske översteprästen bar försoningsdagens blod in i det allraheligaste en förebild till?

²¹ Jesus förde inte ens med sig sitt bokstavliga blod till själva himmelen, utan det som hans utgjutna blod representerar tog han med sig till himmelen. Guds ord säger: ”Allt kötts själ [liv, 1878; AV; hebreiska: néfesch] är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar [néfesch i pluralis]; ty blodet är det som bringar försoning genom [för, Åk; AV] själen [néfesch].” (3 Mos. 17:11) Enligt dessa ord var Jesu utgjutna blod en sinnebild av hans mänskliga liv, som han givit ut. Det representerade värdet av hans offrade liv. När den judiske översteprästen med blodet av försoningsdagens offerdjur gick in innanför den inre förlåten i det allraheligaste i tabernaklet, där man tillbad Gud, utgjorde detta en förebild till att Jesus skulle bli uppväckt från de döda och med värdet av sitt mänskliga offer träda in i själva himmelen för att där frambära detta värde till Gud, sin Fader. Hans liv, som representerades av hans blod, frambars för våra liv baserade på vårt blod.

De uppståndnas kroppar

22, 23. a) Om Jesus hade blivit uppväckt såsom människa, vilket verk kunde han då inte ha utfört? b) Vilken illustration använde Jesus, då han talade om de uppståndnas kroppar, och vad sade Paulus inte om dem?

²² För att Jesus Kristus skulle kunna fullborda detta försoningsverk i himmelen, där andarna lever, blev han, såsom 1 Petrus 3:18 säger, uppväckt eller bragt till liv ”i anden”. Om han hade blivit uppväckt för att åter bli en fullkomlig människa, kunde han inte ha utfört detta översteprästerliga verk i himmelen. Vilket slags kropp fick han då vid sin uppståndelse, och vilket slags kroppar får hans trogna efterföljare vid sin uppståndelse? Aposteln Paulus illustrerar detta genom att tala om hur en planta växer upp från ett frö. Också Jesus själv talade om en planta och sade: ”Stunden är kommen, att Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt.” (Joh. 12:23, 24) Med vilket slags kropp kommer detta fallna, döda korn fram igen?

²³ För nitton hundra år sedan ställde de kristna i Korint samma fråga till Paulus: Med vilket slags kropp skall de döda återvända i uppståndelsen? Paulus svarade inte: ”Jag tror på den apostoliska trosbekännelsen; och den säger att det skall bli en ’kroppens uppståndelse’, en uppståndelse av just den kropp som folk har i dödsögonblicket. Också de kristna, som kommer till himmelriket, får tillbaka sina mänskliga kroppar.”

24, 25. Vad skriver Paulus i 1 Korintierna 15:35—41 om de kroppar som Kristus och hans lärjungar får i uppståndelsen?

²⁴ Aposteln Paulus skrev något helt annat än det som står att läsa i den så kallade apostoliska trosbekännelsen. Låt oss fördenskull läsa vad han skrev, då han talade om Jesu Kristi och hans efterföljares uppståndelse. Det lyder så:

²⁵ ”Nu torde någon fråga: ’På vad sätt uppstå då de döda, och med hurudan kropp skola de träda fram?’ Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. Och när du sår, då är det du sår icke den växt, som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat. Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp. Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art, boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan, fiskars återigen en annan. Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag. En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet.” — 1 Kor. 15:35—41.

26. Vad visar Paulus där med avseende på de kroppar som han talar om?

²⁶ Lägg märke till att Paulus inte säger att det finns en sammansatt kropp, en kropp som delvis är himmelsk och delvis jordisk, en förandligad mänsklig kropp, en kropp som delvis är fisk och delvis fågel eller delvis människa och delvis apa eller en som är delvis Gud och delvis människa. Paulus säger att varje kropp är av ett särskilt slag, en himmelsk kropp av sitt eget slag, en jordisk kropp av sitt eget slag. Men, vilken kropp ger då Gud åt de kristna, som har blivit pånyttfödda av hans ande till ett himmelskt hopp? Så här svarar Paulus:

27. Vad skriver Paulus i 1 Korintierna 15:42—49 om de kroppar som av anden pånyttfödda kristna får vid uppståndelsen?

²⁷ ”Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått förgängligt, det uppstår oförgängligt; vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft; här sås en ’själisk’ [fysisk] kropp, där uppstår en andlig kropp. Så visst som det finnes en ’själisk’ [fysisk] kropp, så visst finnes det ock en andlig. Så är ock skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande ... själ.’ Den siste Adam åter blev en levandegörande ande. Men icke det andliga är det första, utan det ’själiska’ [fysiska]; sedan kommer det andliga. Den första människan var av jorden och jordisk, den andra människan är av himmelen. Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska. Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock bära den himmelskas gestalt.” — 1 Kor. 15:42—49.

28. Hur ger de här återgivna orden stöd åt den sanningen att Jesus Kristus blev uppväckt ”i anden”?

²⁸ Paulus’ ord om att de som blir uppväckta får en annan kropp vid uppståndelsen gäller om Jesus själv och inte bara om hans trogna efterföljare, som blivit pånyttfödda av Guds ande. Alldeles såsom Petrus sade att Jesus blev dödad i köttet och blev uppväckt till liv i anden, så säger Paulus här att Jesus, som är den ”siste Adam”, vid uppståndelsen uppväcktes till eller ”blev en levandegörande ande”. — 1 Kor. 15:45.

29. Varför är det nödvändigt att medlemmarna av den himmelska klassen får sin kropp förvandlad? Och vilken försäkran ger Paulus om denna förvandling?

²⁹ Om Jesus hade blivit uppväckt såsom människa, skulle han åter ha burit den gestalt som ”den första människan, Adam”, bar. I så fall skulle Jesu lärjungar, genom att bli Jesus lika i uppståndelsen, åter bära ”den jordiskas gestalt”, inte någon himmelsk individs gestalt. Men det är absolut nödvändigt att det sker en förvandling av dessa kristnas kropp, ty Paulus säger omedelbart härefter: ”Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel. ... Vi [skola] bliva förvandlade. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: ’Döden är uppslukad och seger vunnen.’” — 1 Kor. 15:50—54.

Är det något som lever vidare efter döden?

30. Vilken regel måste tillämpas med avseende på de människors uppståndna kroppar, som inte har ett himmelskt hopp, såsom Paulus framhåller i 1 Korintierna 15:37, 38?

³⁰ Men nu nog sagt om de av anden pånyttfödda kristna med ett himmelskt hopp. Hur förhåller det sig med de milliarder människor, trogna Guds människor inbegripna, män såväl som kvinnor, vilka dog före Kristi första ankomst hit till jorden utan att äga ett himmelskt hopp? Och hur förhåller det sig med människor som lever nu? Det finns hundratusentals gudaktiga män och kvinnor i livet, som inte har ett himmelskt hopp. Hur förhåller det sig med uppståndelsen för människor av detta slag, vilka dör innan Gud tillintetgör denna gamla tingens ordning och inför sin nya värld eller tingens ordning under Jesu Kristi rike? Om dessa avkomlingar av den förste mannen, Adam, säger Paulus’ här förut citerade ord: ”Den första människan var av jorden och jordisk. ... Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska.” Med avseende på dessa måste den regel tillämpas, som gäller för de olika slagen av säd eller frö, såsom Paulus framhöll: ”Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp.” — 1 Kor. 15:37, 38.

31. Vad för kroppar skall Gud alltså ge dem i uppståndelsen?

³¹ Så skall det bli med människor som förblir en del av mänsklighetens jordiska säd och som inte har blivit pånyttfödda av Guds ande till att bli en himmelsk säd. Vid uppståndelsen kommer de att bli uppresta med kroppar som tillhör den jordiska säden. Gud skall ge dem kroppar så som det behagar honom, mänskliga kroppar, men inte just de mänskliga kroppar, som de hade då de dog. ”Men”, säger kanske någon, ”hur kan det då vara samma person?” Den allsmäktige Guden skall se till att det är samma person, även om han inte har samma kropp.

32. Vilken fråga har väckts om behovet av att något lever vidare, som kan bevara identiteten?

³² Ett sådant svar lockar kanske fram frågan: ”Måste det då inte vara något som lever vidare efter döden, för att människan i fråga skall vara samma människa i uppståndelsen och inte någon nyss skapad individ lik den som har dött? Ni har med bibeln bevisat att människosjälen dör, när en mänsklig skapad varelse dör, och att kroppen antingen blir uppäten av fiskarna i havet eller av maskarna i jorden och att den således fullständigt försvinner ur tillvaron. Eftersom det är så, är det ingenting som lever vidare, ingen själ, ingen kropp.”

33. a) Vad är det som återvänder till Gud enligt Predikaren 12:7? b) Hur visar Psalm 104:29, 30 att Gud kan återskapa människosjälar?

³³ Det stämmer med Skriften. Och Predikaren 12:7 säger: ”Stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud som har givit den.” De ogudaktigas ande såväl som de rättfärdigas ande vänder åter till Gud som har givit den. Hur går det till? Anden [rúach], som det här talas om, är inte själen [néfesch], som har dött. Anden är den livskraft, som Gud har givit eller har låtit överföra till alla människor som fötts till världen. Gud tar tillbaka denna livskraft från alla människor, som har ärvt döden från Adam, och när Gud tar tillbaka sin ande eller livskraft, då dör människosjälen. (Rom. 5:12) Endast Gud kan återställa denna ande eller livskraft och därigenom få själar att leva igen. Psalm 104:29, 30 säger: ”Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande [inte din själ eller deras själ], då varda de skapade.” Dessa inspirerade ord försäkrar oss om att Gud, den Allsmäktige, kan återskapa, ja, återskapa mänskliga själar.

34, 35. a) Varför uppstår det en fråga om Guds förmåga att återskapa? b) Vem avgör om någonting av den döda själen skall leva vidare, och vilka skriftställen visar hur det förhåller sig?

³⁴ Nu kommer säkert några att säga: ”Hur kan Gud återskapa själar eller komma samma själar att leva igen, om ingenting fysiskt eller andligt lever vidare, sedan själen har dött och kroppen har övergått till stoft och gaser?”

³⁵ Men det finns verkligen något av den döda själen som lever vidare, om det behagar Gud att låta det bli så, och det är detta som ligger till grund för återskapandet. Vad är då det? Det är den döda själens livsprotokoll. Gud kan utplåna en ogudaktig själs protokoll, och han kan bevara en rättfärdig själs protokoll för att själv betrakta och bruka det. Andra Moseboken 32:33 lyder: ”HERREN svarade Mose: ’Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.’” Femte Moseboken 29:20 lyder: ”HERREN skall så utplåna hans namn, att det icke mer skall finnas under himmelen.” Psalm 69:29 innehåller denna bön: ”Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.” Ordspråksboken 10:7 säger: ”Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.” Alltså bevarar Gud inte de ogudaktiga i sitt minne. Eftersom han utplånar dem ur de levandes bok, skall han inte låta dem uppstå från de döda. — Matt. 10:28; Ps. 145:20.

36. Hur påvisas det att Guds förmåga att bevara en död själs livsprotokoll är något synnerligen förnuftsenligt?

³⁶ På tal om detta att bevara ett protokoll kan vi tänka på hur människor i våra dagar kan ta upp rörliga bilder av en människa på en film och samtidigt i ett särskilt spår ta upp hennes röst. Detta kan man kalla fram igen t. ex. via televisionen. Ja, människor kan i våra dagar på en grammofonplatta bevara en människas tal och sång. Också på ett magnetiskt band kan människor på ett osynligt sätt bevara televisionsbilder och en artists röst. Om ofullkomliga, döende människor kan göra detta, eftersom människan blev skapad till Guds avbild, vad kan väl då inte den allsmäktige Guden själv göra i fråga om att bevara ett protokoll, ja rentav göra det i sitt eget minne, beträffande människor, åt vilka han har i beredskap en uppståndelse från de döda förmedelst Jesus Kristus! Vårt protokoll hos Gud är alltså det som har någon vikt och betydelse.

37. a) Vad är vars och ens protokoll hos Gud en avspegling av? b) Hur bevisas det att det som enligt den hedniska grekiska uppfattningen är själen inte är sätet för förståndet, tankarna och personligheten?

³⁷ Var och en av oss skriver sitt eget livsprotokoll hos Gud. Detta protokoll är en spegel av dig! Det skvallrar om din personlighet. Din personlighet är inte uteslutande beroende av din fysiska kropp. Eftersom det sker en ständig förslitning av våra kroppars vävnader och organ och en ständig läkningsprocess, får vi en helt ny kropp vart sjunde år eller så. Men vår personlighet förblir ett igenkänningstecken på att vi är samma person. Till och med vår personlighet kan förändras, men inte därför att våra kroppar blir förnyade utan därför att Guds heliga ande eller omvandlande kraft verkar på oss. Var och en utvecklar sitt eget personlighetsmönster, och detta läggs så att säga i förvar i vars och ens hjärna och även i någon utsträckning i blodet. Sätet för förståndet, tankarna, minnet eller medvetandet och för personligheten är inte en själ eller psyché i överensstämmelse med någon hednisk grekisk uppfattning. Hedningarna påstår att en själ bor i var och en av oss och att den är sätet för förståndet och personligheten; men vi vet att om den fysiska hjärnan blir skadad hos någon, så förlorar han sitt förstånd, och det finns ingen så kallad själ inom honom som gör att han alltjämt äger sitt förstånd eller har minnet och tankeförmågan i behåll. Detta motbevisar den hedniska uppfattningen om en odödlig själ såsom sätet för livet och tankarna.

38. Hur kommer Gud att återskapa döda själar, och vad anger Predikaren 11:3 om detta?

³⁸ Gud känner till allt detta. Vid den tid som han har bestämt, då de jordiska, döda själarna skall uppstå i hans Sons, Jesu Kristi, rike, kan han undersöka sitt protokoll beträffande var och en, dvs. sitt eget minne av var och en. Han kan ge varje människa, som uppstår till liv på jorden, en ”kropp ... sådan som han vill” med dess särskilda slag av blod. Denna kropp kommer att ha en mänsklig hjärna som naturligtvis inte är gjord av exakt samma atomer eller molekyler som människan i fråga hade i sin hjärna vid döden. Likväl kommer det att vara samma hjärna. Hur går det till? Jo, Gud frambringar en exakt kopia av den hjärna, som denna människa hade vid döden. Han kommer att reproducera vindlingarna i hjärnan och inplanta i den det livsmönster som människan utvecklade under sitt tidigare liv. Gud kommer att inplanta just de intryck och minnesbilder av allt som hände under människans tidigare medvetna tillvaro, hennes förmåga att känna igen andra och att erinra sig tilldragelser och platser och alla hennes personliga drag och allting som har att göra med hennes mentala växt eller hämningar. Det kommer att vara så, ty sedan hon dött såsom en själ, har hon inte erfarit någon sinnes- eller personlighetsförvandling i döden. Just i det stadium, som hennes personlighet och mentala växt hade uppnått i dödsögonblicket, blev de bevarade. — Pred. 11:3.

39. Hur kommer det sig då att den uppståndna människan inte blir en nyss skapad individ lik henne själv, utan själva den människa som dog?

³⁹ Vid uppståndelsen skall alltså denna människa med denna personlighet och hjärnkapacitet bli den individ som dog, inte någon annan människa lik henne. Ingen annan åstadkom det protokoll som reproduceras i den återuppväckta människan; och ingen människa, som bara vore lik henne, skulle kunna begripa varför hon hade ett sådant protokoll inom sig, eftersom hon i så fall inte själv hade åstadkommit just detta protokoll. Om du alltså skulle dö och få uppstå och Gud ger dig en kropp med en hjärna lik din egen och med ett sådant livsprotokoll som du hade vid döden, då kommer den uppväckta människan att vara du, ja, just du. Dina bekanta kommer att veta att det är du.

40. a) Vilka möjligheter kommer att stå öppna för de döda själar som uppstår på jorden? b) Vilka särskilda möjligheter har förkunnare av Guds rike i denna tid att se fram emot, och varför?

⁴⁰ Hur storslaget är det inte att när Gud uppväcker de döda själarna, skall vi känna igen varandra och även komma ihåg den kärleksfulla godhet som Gud har visat oss i det förflutna! De döda själarnas uppståndelse till liv på jorden kommer att erbjuda en möjlighet för dem att vinna evigt liv på en paradisisk jord under Guds rikes fullkomliga styrelse. (Luk. 23:42, 43, Ro; NW) Dessutom finns det på jorden i våra dagar en stor skara gudfruktiga människor, som kungör Guds rike världen runt och som inte skall behöva uppstå ur de döda människornas gemensamma grav. Dessa människor skall överleva ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, då denna onda tingens ordning inom kort skall nå sitt slut. (Upp. 16:14, 16, NW) Utan att behöva dö skall de alltså få gå in i den nya världen under Guds rikes styrelse och vinna det eviga livets belöning åt sig. De skall också få vara med om att välkomna de jordiska döda tillbaka i uppståndelsen. Men det är ett ämne som vi får dryfta en annan gång.

[Fotnot]