Tillrättavisa barnen till liv
”Tillrättavisande tuktan är livets väg.” — Ords. 6:23, RS.
1. Vilken förmaning ges åt barnen, och vilken fråga måste vi ta i övervägande?
JEHOVA förmanar barnen: ”Håll din faders bud och övergiv icke din moders undervisning. Bind dem på ditt hjärta alltid, knyt dem omkring din hals. När du går, skola de leda dig, när du lägger dig, skola de vaka över dig, och när du vaknar, skola de tala med dig. Ty budet är en lampa och undervisningen ett ljus, och tillrättavisande tuktan är livets väg.” (Ords. 6:20—23, RS) Ibland händer det, fastän föräldrarna ger den tillbörliga undervisningen och föregår med det rätta exemplet, att barn vägrar att lyda. Därmed är vi framme vid tuktans eller agans problem, och vi tvingas att ta den frågan i övervägande, som varit föremål för så många heta debatter: skall man slå eller inte slå barnen?
2. Vad säger många barnpsykologer om kroppsaga, men vad säger bibeln?
2 Många barnpsykologer förser, bildligt talat, barnen med en skylt, där det står: ”Bort med händerna!” Så gjorde en av dem som sade: ”Har ni mödrar klart för er, att varje gång ni slår ert barn, så visar ni att ni hatar barnet?” Jehova säger: ”Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.” Att ett barn får stryk kan rädda dess liv, ty Jehova säger: ”Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden; ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket [hans liv från Scheol, RS].” Vidare heter det: ”Sår, som svida, rena från ondska, ja, tuktan renar hjärtats innandömen.” Det är Jehova som kan blicka in i människors och barns innersta, och vid en tidpunkt som var en förebild av våra dagar gjorde han detta och såg: ”Människans hjärta har en dålig benägenhet alltifrån hennes ungdom.” Botemedlet? ”Oförnuft [dårskap, RS] låder vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort.” — Ords. 13:24; 23:13, 14; 20:30; 1 Mos. 8:21, NW; Ords. 22:15.
3. Varför måste bestraffande ord ibland åtföljas av bestraffande handlingar, och vilka motsatta resultat uppnås genom å ena sidan efterlåtenhet och å andra sidan tuktan?
3 I fråga om somliga barn uppstår ibland situationer, då ord ingenting uträttar och då föräldrarna kanske får lov att bli handlingsmänniskor och använda riset för att bevara barnet från att bli förstört. Fastän barnet förstår ens ord, kanske det inte rättar sig efter dem, såsom Ordspråksboken 29:19 säger: ”Med ord [blotta ord, AT] kan man inte tukta en tjänare, ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.” Och två verser senare (Ords. 29:21) heter det: ”Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, så visar denne honom på sistone förakt [ingenting annat än otacksamhet, AT].” Detta gäller också om barn som föräldrarna är för efterlåtna mot. Barn har ingen respekt för en beundrande, försumlig eller alltför mild far eller mor, som underlåter att tukta dem. Gentemot sådana föräldrar blir de endast mera fordrande och respektlösa. Å andra sidan är det så, att en tuktan eller aga, som tilldelas på ett vist, rimligt och barmhärtigt sätt, vinner respekt, såsom Paulus skrev till hebréerna: ”Vi hade fäder, som voro av vårt kött, till att aga oss, och vi visade respekt för dem. ... Det är sant, att ingen aga i det närvarande synes vara glädjande, utan i stället smärtsam; likväl giver den sedermera åt dem som hava blivit fostrade därigenom en fridens frukt, nämligen rättfärdighet.” (Hebr. 12:9, 11, NW) Sådan aga har till syfte att fostra, inte att tillfoga ett plågsamt straff.
4. När sker tuktan i själviskhet, och varför måste man ta det enskilda barnets läggning i betraktande, när man avgör vad för slags tuktan som är nödvändig?
4 När du tuktar, kom då ihåg ordspråket: ”Att handla utan eftertanke är icke bra; och att vara alltför snabb är att förfela sitt mål.” Att en upphetsad far eller mor slår till i plötslig vrede är tecken på att det motiv som driver vederbörande är svagt: det är helt enkelt ett behov att lätta på det inre ångtrycket. När fadern eller modern agar på det sättet, sker det för att i själviskhet bereda lättnad åt den som agar och inte av kärlek till barnet. I många fall kan lösningen befinnas ligga mellan de båda ytterligheterna att aldrig slå och att alltid slå. Men detta gäller inte i alla fall. Det enskilda barnets temperament och läggning måste tas i betraktande. Några barn är mycket känsliga, och sådana drastiska åtgärder som stryk kanske inte är nödvändiga. Några är kanske så hårda, att sådana drastiska åtgärder inte gör någon verkan. Om människorna är följande två ordspråk skrivna: ”På den förståndiges läppar finner man vishet, men till den oförståndiges rygg hör ris.” ”En förebråelse sjunker djupare ned i en man med intelligens än hundra slag i en dåre.” (Ords. 19: 2, AT; 10: 13; 17: 10, AT) Så är det också med barn. Några är förståndigare än andra, några är saktmodigare än andra. En förebråelse kan tukta dem mer än ett kok stryk skulle tukta andra, som är envisare och vid vilkas barnsliga hjärta kanske en mer än vanlig mängd dårskap låder.
5. Varför bör i synnerhet föräldrar vara tålmodiga, om deras barn har ett särskilt bångstyrigt temperament?
5 Föräldrar, om detta senare är fallet med ert barn, så ha tålamod. Hur föga smickrande, hur motbjudande, hur misshagligt det än må vara för er, så är det dock så, att barnet har fått det från er. Hos er är det kanske undertryckt, det kanske aldrig har kommit upp till ytan, men det finns någonstans i er, ty ert barn har inte fått det från ingenstans. Vi måste se faktum i ögonen: de vuxna ger sina barn en dålig start. Adam och Eva gav en och var en dålig start. Därför säger bibeln: ”Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro. Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.” ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.” — Job 14:1, 4; Ps. 51:7; Rom. 5:12.
Tuktan måste ske med kärlek och gott omdöme
6. Vad måste man komma ihåg, när man uppställer och tillämpar regler?
6 Detta visar att barn behöver ledning, det visar också att de inte kommer att vara fullkomliga. Förvänta varken för mycket eller för litet av dem. Reglerna för hur de bör uppföra sig bör vara klara för dem, och dessa regler bör vara rimliga och ge rum för barmhärtiga medgivanden. Tänk på deras ålder, ty de kommer att handla i överensstämmelse med den. Vänta inte att de skall handla som små vuxna. Paulus sade, att när han var barn, handlade han som ett barn. (1 Kor. 13:11) När förnuftiga och rimliga regler har fastställts och barnet känner dem, bör man bestämt och konsekvent hålla på att de skall efterlevas, så att barnet vet vad det har att rätta sig efter. Men om reglerna tillämpas spasmodiskt, allteftersom det faller dig in eller du för ögonblicket är på humör till, eller om straffet för olydnad uppskjutes länge, kommer barnet att få dristighet till att riskera att bryta mot bestämmelserna, för att se hur långt det kan gå och hur mycket det kan göra utan påföljd, alldeles som vuxna människor blir dristiga i att göra det onda, när vedergällningen tycks dröja: ”Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är.” Om tuktan inte är rättvis och konsekvent, kommer den mycket starka känsla för rättvisa som finns hos barn att bli sårad, och harm och bitterhet blir följden. Tillrättavisa därför med rimlighet och fasthet, och låt kärlek och barmhärtighet ha ett ord med i laget. Jehova tänker på att vi är stoft; låt oss tänka på att barnet också är stoft. — Pred. 8:11; Ps. 103:13, 14.
7. Hur bryter somliga föräldrar mot de föreskrifter som ges i Efesierna 6:4 och Kolosserna 3:21, och varför måste man ta hänsyn till tid och plats?
7 Somliga föräldrar gnatar alltid på sina barn och idisslar saker som inte har någon verklig betydelse. Därigenom bygger de upp känslor av förtret och irritation och vrede hos sina barn, så att dessa blir upproriska och missmodiga, allt i strid med följande förhållningsregler, som i bibeln ges åt föräldrar: ”Ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” ”Ni fäder, var icke retsamma mot edra barn, på det att de icke må bliva missmodiga.” (Ef. 6:4; Kol. 3:21; NW) Om föräldrarna följer Jehovas tuktan och auktoritativa råd, kommer de inte att vara irriterande och retsamma mot sina barn och göra dem missmodiga med en mängd gnat angående oviktiga saker. Kringgärda inte barnet med en massa onödiga förbud; utfärda förbud endast när det verkligen betyder något. Hindra barnen från att göra saker och ting, när det finns goda skäl till det, men aldrig för att bara visa myndighet. Låt dem, när så är möjligt, själva välja och fatta beslut, och uttala ert gillande, när de gör det på ett klokt och förståndigt sätt. Om de utför en anförtrodd uppgift väl eller sköter sig bra i tjänsten på fältet, så uppmuntra dem genom beröm. Gör inte bibeln också detta, när den säger: ”Väl gjort, gode och trogne slav”? (Matt. 25:21, NW) Ibland är övervakning nödvändig för tidens eller platsens skull, inte därför att en handling i sig själv är orätt. Så t. ex. är det till skada både för barnet och för andra, om det springer omkring och stojar under ett möte. Det är inte orätt att leka och stoja, men tiden är illa vald. Att leka har sin tid, att stoja har sin tid, och att höra har sin tid, att lära har sin tid. Tänk alltså på om tiden och platsen lämpar sig; det blir till gagn för alla. — Ords. 29:15.
8. Vilka olika former kan tuktan antaga, och hur håller många barnpsykologer på att ändra åsikt?
8 Vad vi bör komma ihåg beträffande tuktan eller aga kan vi nu sammanfatta på detta sätt: Ge tuktan i kärlek, inte med vredgade rop eller slag. (Ords. 15:1) Straffen kan variera, med tanke på om barnets läggning är saktmodig eller genstörtig. Man kan straffa genom att undanhålla barnet ett tecken på tillgivenhet eller belöna genom att ge ett sådant tecken. Man kan avstänga det motspänstiga barnet från sällskap med de lydiga eller neka det att ta del i ett nöje med den övriga familjen; man kan låta det bli utan en efterrätt som det tycker om eller försaka en sysselsättning som det är roat av, och ibland kan man bli tvungen att bruka det bokstavliga riset, för att upprätthålla ordningen i hemmet. Vi kan belysa behovet av olika metoder genom att berätta om ett fall som inträffat i verkligheten. En liten pojke i Brooklyn skulle till tandläkaren. Innan hans mamma gick dit med honom, talade en fyraårig lekkamrat om för honom, att hon alltid höll ihop munnen, när hon var hos tanddoktorn. När hans mor kom dit med honom, vägrade han därför att öppna munnen. Väl hemma igen fick han ordentligt med smäll. Nästa gång mor och son kom till tanddoktorn, vägrade han igen att gapa. Hårdare smäll blev följden, men trots detta satt han fortfarande med hopknipt mun i tandläkarstolen. Television var emellertid den här ynglingens stora förtjusning. Nu vägrade man honom blankt att se televisionsprogrammen. När ungefär två dagar utan television hade gått, kom han och talade om, att han var beredd att gapa hos tandläkaren. Men beträffande bruket av riset kan det påpekas, att inför den ständigt ökande ungdomsbrottsligheten har många barnpsykologer gjort helt om i fråga om kroppsaga, så att många har gått tillbaka till riset eller käppen som uppfostringsmedel. Många har varit tvungna att medge, att de lärdomar man inhämtar vid mammas knä inte gör samma varaktiga intryck som de läxor man lär sig, medan man ligger tvärs över pappas knä.
9. Vad är tuktans ris i den vidsträcktaste bemärkelsen, och hur måste det användas?
9 Men när bibeln talar om tuktans ris, behöver det inte nödvändigtvis vara fråga om ett bokstavligt ris; i vidsträckt mening har detta uttryck avseende på föräldramyndigheten. Dess tillrättavisande inflytande kan antaga en hel del olika former. Vilken form det än antar, bör det alltid utövas i kärlek och barmhärtighet, aldrig i vrede eller med obönhörlig rättvisa. Försök aldrig att utmäta det fulla måttet av vad barnets uppförande rätteligen skulle göra det förtjänt av. Vi har förut citerat Jeremia 10:23, men läs nu vad som säges där, jämte vers 24: ”Jag vet det, HERRE: Människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg. Så tukta mig, HERRE, likväl med måtta; icke i din vrede, på det att du ej må göra mig till intet.” Alltså, föräldrar, när ni tillrättavisar edra barn, låt då tillrättavisningen utmätas åt dem i kärlek och barmhärtighet, inte i vrede eller hel och full rättvisa. Såsom kristna står ni inte under sträng rättvisa, utan under gudomlig barmhärtighet och måste visa barmhärtighet mot andra, i synnerhet mot edra barn, vilkas ofullkomligheter och brister i större eller mindre utsträckning kan spåras tillbaka till er själva och edra förfäder. Och om ni har mer än ett barn, bör ni undvika att visa partiskhet, när ni brukar föräldramyndighetens ris, annars kan ni komma det ena barnet att bli hatat av det andra. Josefs bröder menade att deras far visade förkärlek för Josef, och följden blev att de hatade Josef. I Jesu liknelse gav den äldre sonen sin förtrytelse till känna, när han tyckte att hans far favoriserade den förlorade sonen. (1 Mos. 37:3, 4; Luk. 15:25—30) Om ni framhåller ett barn som exempel för ett annat, kan ni komma det exemplariska barnet att bli hatat av det andra.
10, 11. Vad är så nödvändigt, och hur visas det?
10 Föräldrar, det är så nödvändigt att ni visar edra barn, att de är älskade, att de är välkomna. För inte länge sedan meddelade New York Times, att 34 hittebarn hade dött utan någon annan orsak än saknaden av en moders kärlek. En bok om effektivitet talar om den undervisning i modern psykologi, som nu ges åt lärare, men tillägger klagande: ”Fastän det måste medges att den gammaldags skolmamsellen, som helt enkelt älskade barn, kan ha lyckats mycket bättre med att hjälpa sina elever.” Tidskriften Look sade nyligen, att alla regler och ”tekniska metoder för hur man skall behandla barn betyder långt mindre än hemmets allmänna anda och atmosfär”. Atmosfären i den nya världens samhälle, i vilken kärlek och Jehovas ande ingår som framträdande beståndsdelar, är av väsentlig betydelse, när det gäller att fostra barn för evigt liv.
11 Föräldrar, denna kärlek visas inte genom att man uppträder med översvallande sentimentalitet eller talar småbarnsspråk eller ger efter för varje barnslig nyck eller bifaller varje materiell önskan. Kärleken är inte efterlåten mot barnet. Den ger barnet en känsla av att det är välkommet. Barn omtalas i bibeln såsom en gåva från Jehova, de liknas vid späda olivtelningar omkring bordet. De behöver öm omvårdnad för att växa upp och bära frukt. De är livsfrukten. Jehovas ord säger oss, att våra läppars frukt skall prisa honom, och vår livsfrukt bör göra detsamma. (Ps. 127:3; 128:3; Hebr. 13:15) Prisar edra barn Jehova? Om ni gör detta, så kommer de vanligtvis också att göra det. Hjälp dem, visa dem vägen, led deras steg, giv god undervisning, föregå dem med det rätta exemplet, rätta dem, när det är nödvändigt, och led dem fram till ett evigt liv med den nya världens samhälle. Var föredömen, som de med stolthet kan visa på och som de kan känna sig lyckliga över att följa. Liksom Manoa bad att få ledning från Jehova för att kunna fostra Simson, så bed också ni om ledning från Honom i er fostran av edra barn. — Ords. 17:6 (”Fäder är o sina barns stolthet”, AT); 20:7 (”Den rättfärdige ... — lyckliga äro hans barn efter honom”, AT); Dom. 13:8.
Ett ord till barnen
12. Vad kan barn nu tänka, och varför kan vi med rätta hämta lärdom av djurens exempel?
12 Nåväl, vad tänker nu alla ni barn? Att här är en stor hop vuxna som har sammanslutit sig emot er, som tänker ut ännu fler sätt att omge er med skrankor och göra ert liv bedrövligt? Nej, vi sammansluter oss inte emot er, vi sluter oss samman för er, för att bli starka så att vi kan skydda er, behålla er ibland oss, i tjänst för Gud och utom räckhåll för Satan. Alla som älskar Jehova måste sluta sig tillsammans för att hjälpa varandra att utföra Guds verk. Om vi nu har hållit på med att dryfta er, barn, så är det därför att vi tycker om er. All right, säger ni, men om ni vuxna är så förtjusta i oss, varför talar ni då så mycket om tuktan och i synnerhet om stryk? Vad er barn angår, är det där att röra vid en öm punkt, eller hur? Men för att vi skall få hjälp att tränga till botten av saken, skall vi ta och titta på djuren, som ni barn älskar. Jehovas vishet återspeglas i hans skapade verk, och om vi vänder oss till djuren för att inhämta lärdom, innebär detta alltså inte att vi i vårt tänkesätt sänker oss till deras nivå, utan i stället att vi höjer oss till Guds tankar. Vi uppmanas i bibeln att gå till myran för att lära oss att bli flitiga, att betrakta gräshopporna för att finna ett föredöme i enhet. Vi går därför inte på sidan om Skriftens anvisningar, när vi ägnar uppmärksamhet åt den fostran som vissa djur ger sina ungar och som har sin grund i deras av Gud givna instinkt. — Rom. 1:20; Ords. 6:6—8; 30:27; Joel 2:7, 8.
13. Vilka exempel visar att fostran och träning bör ske steg för steg, med hänsyn tagen till de ungas begränsning?
13 När djurföräldrar fostrar sina ungar, är de medvetna om ungarnas begränsning, om att de små inte från början kan utföra några storverk. Därför undervisar de sina ungar till att börja med i vad man skulle kunna kalla en djurkindergarten och utvidgar så småningom deras fostran och utbildning. Ladusvalorna fångar t. ex. insekter i flykten. Detta är alltför svårt för fågelungar, och därför fångar föräldrarna de snabbflygande insekterna, kretsar i närheten av boet, där ungarna befinner sig, eller stången, där de sitter uppflugna, och släpper insekterna, varvid ungdomarna flyger ut och fångar upp de långsamt fallande små kropparna. Snart kan de själva snappa åt sig sin föda direkt ur luften. Sedan rävungar har blivit avvanda, tar rävmamman fångade möss och annan föda med sig in i lyan. Längre fram lämnar hon födan vid lyans ingång, och allteftersom småttingarna växer, lämnar hon den längre och längre bort för att lära sina ungar att leta efter födan. Mot slutet av denna utbildning händer det till och med att rävmodern gömmer bytet under löv och skräp och på det sättet tvingar ungarna att begagna luktsinnet såväl som synsinnet. I dessa och många andra fall är det så, att ju mer ungarna lär sig, dess mindre gör föräldrarna. Så är det också med er barn. Ni behöver övas av edra föräldrar, och allteftersom ni lär mera och vinner erfarenhet, kommer ni att få lov att göra mer och mer. När ni tillväxer i förmåga, kommer föräldrarnas uppsikt över er att minskas.
14. Vilket exempel visar att tuktan ges, när de unga håller i med att förarga de äldre?
14 Men hur förhåller det sig med tuktan och aga i skogarna? Ja, vi måste helt enkelt se den sanningen i vitögat, att dessa djurmödrar är gammalmodiga och inte tycks ha läst några moderna böcker om barnpsykologi, ty de ger sannerligen sina ungar smäll. En tigermamma blev förargad, när en av hennes ungar inte ville sluta upp med att slå på henne med tassen. Hon försökte låta bli att låtsas om dessa närmanden, men till sist tog hon ungens hela huvud i sin mun, klämde huvudet och ruskade ungen, medan den helt bestört gnydde och gnällde. Ni barn har förmodligen aldrig varit med om att er mamma har tagit ert huvud i sin mun, men hon har nog ruskat er, när ni har gjort något som förargat henne och inte har slutat upp, när ni fått tillsägelse att göra det.
15, 16. Vilka exempel tillkännager tillrättavisning för bråkighet och dumdristighet?
15 Har någon av er, barn, någonsin råkat illa ut för att ni inte suttit stilla, kanske under ett möte? Ni borde gå till rådjurskalven, ni oroliga och bråkiga barn, och ge akt på dess uppförande och bli visa. En rådjursmamma gömmer sin lilla kalv och befaller den att hålla sig orörlig, och den förblir också orörlig i timtal. Det händer sällan att rådjurskalvar är olydiga och rör på sig, men om de gör det, får de sannerligen känna på smäll av mammas hårda klövar.
16 Har ni någonsin fått stryk för att ni varit dumdristiga, för att ni gjort något under leken, som mor menade kunde leda till att ni blev skadade? Om ni har det, så är ni inte ensamma om det. En ung koala, dvs. den lilla björnen som ser ut precis som en teddybjörn, befann sig i fångenskap med sin mor. Det fanns ett träd i buren, och det hände att ungen gick ut på små grenar, där modern inte. kunde följa honom. Vid första tillfälle grep hon honom och slog honom så hårt, att hans skrik hördes lång väg. Därefter höll han sig borta från de små grenarna.
17. Vad illustrerar hur tuktan brukas till att bevara liv?
17 För några år sedan stjälpte man i Sequoia National Park i västra delen av Förenta staterna ut avskräde i en skogsglänta, och björnar brukade komma dit i stort antal för att äta. En gång kom en björnmamma ut ur skogen med två ungar, men innan hon gick ner dit där de vuxna björnarna höll på att äta, skickade hon upp sina småttingar i ett träd. Den ena kom ner igen, och modern rusade fram och gav den en ordentlig avbasning med tassen, så att den rullade runt. Den fick väldigt bråttom att klättra upp i trädet, och båda ungarna stannade där, tills modern hade slutat sin måltid och kom tillbaka till foten av trädet och gav tecken åt dem att komma ner. Kommer ni ihåg det skriftställe som vi anförde tidigare i det här studiet, det som säger att föräldrarna skall slå barnet, att stryk inte skulle döda det, utan rädda det från graven? Nåväl, detta var just vad den här björnmamman gjorde. Hon smällde ungen. Den dog inte av det, utan det räddade den från döden. Hade den gått dit ned där de stora björnarna höll på att äta, kunde en väldig, ondsint björnhanne ha dödat den.
18. Varför är tuktan, till och med stryk, av så livsviktig betydelse i skogen?
18 Det förekommer ingen ungdomsbrottslighet i djurvärlden, ty det finns inga pliktförgätna djurmödrar. De sparar inte tassen och förstör ungarna, utan de slår för att bevara ungarna. De skulle ge sitt liv i strid för sina ungar, alldeles som edra föräldrar skulle dö för er, och ändå slår de sina ungar, precis som edra föräldrar kanske slår er. I skogen blir det första misstaget ofta det sista, och om de unga djuren vore olydiga mot sina mödrar, skulle de bli huvudrätten på någon skogsmeny och sluta i ett annat djurs mage. Fastän det kanske inte är behagligt för dem att få stryk, är det dock bättre än att bli uppätna.
19. Vilken djurliknande varelse söker uppsluka alla som älskar Jehova?
19 Ni barn kanske inte har tänkt på det, men det finns en grym, vilddjurslik varelse, som gärna skulle vilja äta upp er. Petrus varnade oss alla för honom, när han sade: ”Eder vedersakare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker uppsluka någon.” (1 Petr. 5:8, NW) Denne någon är ni, var och en av er, därför att ni älskar Jehova. Djävulen hatar Jehova och skulle gärna vilja i sin gamla världs onda miljö uppsluka envar som älskar Jehova. Alldeles som mödrarna bland de vilda djuren tuktar sina ungar för att bevara dem från att bli uppätna, tuktar därför edra föräldrar er för att bevara er från att bli uppslukade av djävulens värld. Djurmödrarna fostrar och tuktar sina ungar i enlighet med den instinkt som Gud ger dem; edra föräldrar fostrar och tuktar er i enlighet med de bibliska föreskrifter som Gud ger dem.
20. Vilka exempel på ungdomsbrottslighet omtalas i bibeln?
20 Om edra föräldrar älskar er på ett teokratiskt sätt, kommer de att leda er på den väg som sådana unga som Samuel, Jeremia, Timoteus och Jesus valde att gå. De kommer att styra er bort från dåliga exempel, sådana som de ondskefulla ynglingar som kom med pöbelhopen i Sodom för att angripa Guds änglar och begå omoraliska gärningar. (1 Mos. 19:4, 5) Edra föräldrar kommer att leda er bort från falsk gudsdyrkan, så att ni inte kommer att bli som barnen i Israel, vilka retade Jehova till vrede, såsom han sade: ”Barnen samla tillhopa ved, fäderna tända upp eld, och kvinnorna knåda deg, allt för att baka offerkakor åt himmelens drottning; och drickoffer utgjuta de åt andra gudar, mig till sorg [för att de må reta mig till vrede, AV].” (Jer. 7:18) Ni vill naturligtvis inte göra narr av Jehovas tjänare, såsom barnungar gjorde med Job. Han sade: ”Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt mot mig.” (Job 19:18) Om ni hånar Guds tjänare, så hädar ni Gud, såsom den barnskock gjorde som hånade Elisa genom att säga: ”Upp med dig, du flintskalle!” Jehova lät björnar slita sönder fyrtiotvå av dessa ungdomliga missdådare. — 2 Kon. 2:23, 24.
21. Vari bestod den egentliga försyndelsen hos de ungdomar som hånade Elisa, och vad visar att inte enbart de skyldigas ungdom kan rädda dem?
21 Detta kan tyckas vara ett för hårt straff för att man kallat någon för flintskalle, men det var mer än ohövlighet eller vanvördnad det här gällde. Det var de hånfulla orden ”Upp med dig” som krävde gudomlig hämnd. De orden innebar en uppmaning till Elisa att fara upp såsom han hade berättat att Elia hade gjort. (2 Kon. 2:11) Detta förrådde tvivel på det underverk, som Jehova hade låtit ske i Elias fall, och utgjorde en hånfull uppfordran till Elisa att själv göra om miraklet för att bevisa att det var sant. Det kunde också vara en antydan om att Elisa borde fara upp som Elia hade gjort och att samhället på det sättet skulle bli honom kvitt. Det angav att hans närvaro inte var önskvärd och att han borde ge sig av från trakten. Det är troligt, att vuxna människor bar ansvaret för detta brottsliga uppträdande, i det att de barnsliga stickorden återspeglade de vuxnas inställning, om de inte direkt hade lagts i munnen på de unga av vuxna, som i religiöst hänseende var motståndare till Elisa. I varje fall blev barnen straffade för sin hädelse. Såsom Ordspråksboken 20:11 säger: ”Redan barnet röjer sig i sina gärningar, om dess vandel är rättskaffens och redlig.” Enbart de skyldigas ungdom räddar inte dem som hädar, vilket framgår av den befallning som ges åt Jehovas exekutionstrupper i striden vid Harmageddon: ”Dragen fram i staden efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och haven ingen misskund. Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och förgöra.” — Hes. 9:5, 6.
22. Hur kan barn betrakta sin lydnad mot föräldrar?
22 Ni kanske lyder edra föräldrar därför att de vill att ni skall göra det. Detta är ett gott skäl, men det finns ett ännu bättre — lyd därför att Jehova vill att ni skall göra det. Han säger direkt till er: ”Barn, var lydiga mot edra föräldrar i förening med Herren, ty detta är rättfärdigt: ’Hedra din fader och din moder’, vilket är det första budet med ett löfte: ’För att det må gå dig väl och du må förbliva en lång tid på jorden.’ ” (Ef. 6:1—3, NW) Unga djur måste lyda för att kunna leva länge; här befaller Jehova er att lyda, om ni önskar leva kvar på jorden. Älskar ni Jehova? Lyd honom då. (1 Joh. 5:3) Han säger: Lyd edra föräldrar, som är ”i förening med Herren”. Lyd därför edra föräldrar, som är Jehovas vittnen. Om det ibland är svårt att göra det, så gör det i alla fall, men betrakta det som lydnad för Jehova. Gud befaller hustrun att vara lydig mot sin man och slaven att vara lydig mot sin husbonde. Hur skall hustrun och slaven betrakta denna lydnad mot den äkta mannen och husbonden? Hustrun tillhålles att visa denna lydnad ”såsom för Herren”. Slaven tillhålles att vara lydig ”såsom mot Kristus”. Ni barn, visa lydnad för edra föräldrar ”såsom för Jehova”, i det att ni arbetar på det av hela er själ för hans skull. (Ef. 5:22; 6:5—8; Kol. 3:23, 24; NW) Också i detta tjänar ni alltså Jehova, precis som när ni går ut i tjänsten för att frambära vittnesbördet. Att ta tillrättavisning och tuktan till hjärtat betyder liv, medan de som är ”olydiga mot sina föräldrar” ”förtjäna döden”. — Ords. 15:10; 29:1; Rom. 1:30, 32.
Att välja Jehovas väg
23. Vilka skriftställen fastslår den sanningen, att föräldrar är pliktiga att undervisa sina barn?
23 Jehovas väg består för föräldrar i att de låter sig ledas av hans ord och för barn i att de låter sig fostras av dessa föräldrar. Fastslås inte denna sanning av följande skriftställen? ”Det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort. Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn, som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn. Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.” ”Fadern skall göra din sanning kunnig för barnen.” ”Om detta mån I förtälja för edra barn, och edra barn må förtälja därom för sina barn och deras barn för ett kommande släkte.” ”Inrikta edra hjärtan på alla de ord som jag talar till eder till en varning, på det att ni må befalla edra söner att vinnlägga sig om att göra alla denna lags ord. Ty det är icke något värdelöst ord för eder, utan det betyder edert liv.” — Ps. 78:4—7; Jes. 38:19, AV; Joel 1:3; 5 Mos. 32:46, 47, NW.
24. Varför bör vi inte låta oss påverkas av den gamla världens metoder?
24 Vi måste låta Jehova leda våra steg och välja våra vägar. Den nya världens samhälle får aldrig låta sig påverkas eller styras av metoder som hör den gamla världen till och som har uppfyllt världen med ruttna frukter av pliktförgätenhet, brottslighet och död. Låt folk prata om att man inte skall hämma, motverka eller förkrympa personligheter; de är till ytterlighet förblindade av den döende gamla världens enfaldiga visdom, om de inte kan se att de sexuellt omoraliska, tjuvarna och mördarna, lögnarna och hädarna och avgudadyrkarna bör hämmas och hindras. Om människor inte lägger band på det fallna köttets gamla personlighet och avkläder sig den och ikläder sig gudaktighetens nya personlighet, så kommer de och deras personligheter att bli förintade i Harmageddonstriden. (Ef. 4:22—24; Kol. 3:5—10; NW) Det är bättre att bli hämmad och tyglad och leva än att få utveckla sig i frihet och dö. De som hör till den nya världens samhälle måste nu lägga band på det medfödda onda inom sig, de måste förkväva det och växa ifrån det. Det skulle vara detsamma som självmord för oss att låta oss dragas in på den gamla världens stigar, dess vägar, till att följa dess spår. Så snart som den gamla världens människor kommer vacklande ut ur en kinkig situation, går de med raglande steg in i en ny. I striden vid Harmageddon kommer de att råka i en klämma som de aldrig kommer att slippa ut ur. Då kommer de egensinnighetens vägar, som människorna har valt, att få ett tvärt slut.
25. Vad säger vi beträffande den gamla världen och fostran av barn? .
25 Och vad denna gamla världs sätt att fostra sina barn beträffar, har det visat sig vara ett ömkligt fiasko. Världen inbärgar den ruttna skörd av brottslighet, som växer upp ur de frön, som den med sina moderna metoder sår ut i gensägelse mot Gud. Dock må den gamla världen göra som den vill med sina barn, men må den hålla händerna borta från barnen i den nya världens samhälle! Må världsmänniskorna själva välja sin väg och själva styra sina steg. Deras väg slutar i döden, deras steg, som de själva styr, leder till den vidöppna graven, och där de färdas mot döden och graven är deras väg belamrad med bråte: outsägligt upprörande prov på fördärv och brottslighet. Vi vill ingenting ha av deras vägar, av deras steg, av deras fördärvade vanor, av deras brottsliga gärningar, ingenting av deras andel i döden och ingenting av det rum de får i graven! Nej, ingenting av allt detta för våra barn i den nya världens samhälle!
26. Vad säger vi om våra egna barn och deras fostran?
26 För våra barn vill vi ha rätta vägar, vilket betyder Jehovas vägar, rätta steg, vilket betyder Jehovas steg, och under färden till den nya världen vill vi att deras väg skall utmärkas av moralisk oförvitlighet i stället för ett dåligt uppförande, som skvallrar om urartning, och av handlingar av lovprisning i stället för missgärningar av pliktförgätenhet och brottslighet. Och mitt i den ständigt växande gudlösheten sitter vi där inte bara helt hjälplöst och vrider händerna och biter på naglarna och känner oss oroliga och hoppas längtansfullt att våra barn inte skall sjunka ner i den gamla världens orena hav. Vi lagar så att de alltjämt seglar tillsammans med den nya världens samhälle genom att vi ger dem god undervisning, föregår dem med de rätta exemplen, låter dem få den nödvändiga tuktan. Må de världsliga klokhuvudena säga, att om vi tuktar våra barn, så hatar vi dem. Deras otuktade barn kommer att dö med dem i striden vid Harmageddon, men våra barn, som har blivit tuktade, kommer att leva med oss för evigt i Jehovas nya världs samhälle. Vilka är det alltså i verkligheten som hatar sina barn, och vilka hyser verklig kärlek till barn? Vilka leder sina barn till döden, och vilka leder sina till livet? Varför skulle vi fostra våra barn till att vandra den gamla världens vägar, endast för att de skall kunna dö med den? Vi vill fostra dem till att vandra den nya världens samhälles vägar, så att de kan överleva med det och få leva evigt. Glöm den väg som synes människor vara den rätta; lär er den väg som är rätt inför Gud. Vad bryr vi oss om ifall den väg, som är rätt i Guds ögon, synes orätt för människor? Vem är det vi söker behaga, Gud eller människor? Jehova Gud, först och sist och alltid!
27. Vilken slutsats kommer vi alltså till?
27 Ni föräldrar vet vad ni måste göra. Ni barn vet vad ni måste göra. Jehova vet vad han skall göra. Om vi lyder honom, kommer han att göra något för oss. Om vi är olydiga mot honom, kommer han att göra något emot oss. Kom ihåg, att de saktmodiga skall ärva jorden; de upproriska skall vända åter till jorden. Låt oss sträva efter att få bebo den, inte att vända åter till den. Vi lever nu på avgörandets dag. Vi måste träffa vårt avgörande, den gamla världen måste träffa sitt, och ett evigt öde ligger i vågskålen. Till slut vill vi därför säga: Om det förefaller världsmänniskorna illa att välja Jehovas väg, må de då, på denna Jehovas dag, välja vems ledning de vill följa och vems väg de vill välja; men vad oss och hela den nya världens samhälles hushåll beträffar, vill vi göra Jehova, vår Gud, till den som styr våra steg och väljer våra vägar, allt till evigt gagn för de tusentals barnen i vår krets och de ytterligare tusental som vidare kommer att finnas ibland oss, innan Harmageddonstriden bryter ut, och de stora skaror som ännu kommer att födas åt de andra fåren i den ändlösa nya värld, som nu är nära! Må Jehova hjälpa alla föräldrar i den nya världens samhälle att fostra sina barn för den nya världens samhälle.
(The Watchtower, 15 januari 1954)