Bibeln — en trovärdig, inspirerad bok

ATT Gud skulle ge sina jordiska barn en uppenbarelse av sin vilja och sitt uppsåt är en förnuftig förmodan. Att mena att människans Skapare skulle föredra att förbli anonym, utsätta sig för anklagelsen att vara desertör, att ha övergivit de sina, låta hela människosläktet brännmärkas såsom illegitima barn och för alltid låta människan sväva i okunnighet om sin störste välgörare och högste domare är fullständigt orimligt. Att Gud verkligen har sörjt för en trovärdig, alltigenom äkta, inspirerad uppenbarelse får man tydliga bevis för genom att undersöka de faktiska förhållandena.

Alltifrån äldsta tider har bibelns böcker utgjort en synnerligen välbehövlig vägledning för människorna. Under de sexton hundra år, under vilka skrivandet av bibeln pågick, kungjorde bibeln konsekvent Guds kärlek, vishet, rättvisa och makt. Från dess blad har den sökande människan fått kännedom om hur skapelsen tillgick, om syftet med att hon finns till, om syndens och dödens ursprung och om det hänförande hoppet om ett återvunnet paradis. I alla åldrar har dess vänner funnit den vara en outtömlig källa av helighet, mod, skönhet och praktisk vishet. Till och med dess fiender kallar den gärna ett litterärt mästerverk och gör sin del för att den skall bli alla tiders bestseller. Men samtidigt har böckernas bok inte gått fri för många hätska angrepp.

Den ”högre bibelkritiken”

På adertonhundratalet, kort efter det att Darwin väckt den grekiska evolutionsläran till nytt liv, satte några tyska professorer och präster i gång ett angrepp mot Skriften, i det att de ifrågasatte dess tillförlitlighet. Deras ”högre bibelkritik” nådde många olika delar av världen. Många människor, som redan hade fått sin tro försvagad genom Darwin, led fullständigt andligt skeppsbrott. Det tvåfaldiga angreppet kan väl belysa tänkespråket: ”En uppenbar fiende är en förbannelse, men en föregiven vän är värre.”

Medan stormen av kritik rasade mot bibeln, började till stor häpnad för många en röst göra sig hörd till dess försvar. Arkeologer, som höll på med utgrävningar i Egypten, Palestina och Mesopotamien, grävde fram intressanta ting som utgjorde bevis för bibelns sannfärdighet. Städer, konungar och nationer, som bibeln talar om, blev plötsligt till levande verkligheter, sedan man hittat lertavlor, allehanda lergods, statyer, inskriptioner och länge begravda ruiner. Tänk, hettiterna och kananéerna hade verkligen funnits! (2 Mos. 3:8) Assyriska och babyloniska urkunder bekräftade att många av de folk som omnämns i 1 Moseboken 10:1—32 en gång hade funnits till. Den vilde Sanherib och andra konungar bevisades vara historiska personligheter. Jerikos murar påträffades, och man fann att de inte hade vittrat sönder utan att de hade fallit över ända för en väldig kraft. Vidare hade stadens förråd av livsmedel uppenbarligen bränts, alldeles såsom Jehova hade befallt Josua. Man fann till och med konung Salomos stallar vid Megiddo. Arkeologer började skriva böcker om arkeologien och bibeln. — Jes. 36:1; Jos. 6:17, 24; 1 Kon. 4:26.

”Den verkan, som dessa upptäckter har haft”, skrev sir Charles Marston i sin bok The Bible Comes Alive, ”är att den förödande kritikens hela förfaringssätt blivit ytterligare misskrediterat. Arkeologien, som är en strängt objektiv vetenskap, motbevisar de subjektiva förnekanden som härrör från kritikers hugskott. De som har rubbat folks tro på bibeln och undergrävt dess auktoritet får själva känna marken gunga under sig genom de vittnesbörd som kommit i dagen, och deras auktoritet försvagas. Spaden driver ut den förödande kritiken ur de misstänkta faktas område in på den uppenbara diktens fält. Och det är mycket sannolikt att denna utveckling kommer att fortgå.”

Under det att arkeologien hävdade bibelns sannfärdighet, gjorde den ingenting till gagn för Darwins evolutionsteori. Evolutionslärans påstående att den första människan inte kunde skriva blev i själva verket uttryckligt motsagt genom upptäckten av med skrift inristade lertavlor som anses härstamma från tiden före syndafloden. Därtill har geologer och paleontologer blivit högst förundrade över att finna att deras tillförlitligaste upptäckter fullständigt stämmer överens med bibelns skildring av skapelsen. Ända fram till denna dag har förespråkarna för evolutionsläran misslyckats i att bevisa sina utgångssatser, och man har övergivit mycket av Darwins teorier. Det som återstår är en på fantasifulla utsagor i vetenskaplig dräkt grundad tro, som förfäktar sådant som inte kan bevisas på något vetenskapligt område.

Bibelns vederhäftighet

Sinnen som inte intagits av fördomar genom den i vanrykte bragta ”högre bibelkritiken” och evolutionsläran kan finna fullt tillräckliga bevis för bibelns äkthet och trovärdighet. Vid en tid då ”grannarna” till bibelns nedskrivare var fördärvade till följd av mångguderi, magi, svartkonst och liderlig omoraliskhet gjorde dessa skribenter den ende, sanne Guden känd, en Gud som krävde helighet, renhet och som stiftade underbara lagar, som skulle bli grundvalen för ett upplyst rättssystem. (5 Mos. 5:6—21) Ljög dessa skrivare, när de sade att de skrev under inspiration? Skulle lögnare kunna dikta upp den renaste föreställning om Gud, god moral och rättvisa som man någonsin känt till? En sådan uppdiktning skulle i sig själv vara ett underverk.

Efter att ha läst i bibeln skrev journalisten Sydney J. Harris följande: ”Ingen annan bok som någonsin skrivits har genljudit av mera öppenhjärtig ärlighet.” Ja, Mose skrev till exempel om sin underlåtenhet att ge Jehova äran för ett underverk. Konung Davids försyndelse i samband med Bat-Seba nedtystades inte. Petrus’ förnekande av Kristus slätades inte över eller ursäktades. Det är uppenbart att bibelns skribenter hyste en uppriktig fruktan för den Gud de tjänade. Deras uppriktighet gör bibeln till ett litterärt fenomen, som bara kan förklaras av att Gud är bibelns författare. — 4 Mos. 20:7—12; 2 Sam. 11:2—12:14; Mark. 14:66—72.

Sådana händelser som Israels nations räddning genom Röda havet vävdes in i Israels dagliga liv och historia, på samma sätt som man i Frankrike har Bastiljdagen och i USA Independence Day (Självständighetsförklaringens dag). De heliga historieskrivarna var inga lögnare. Och inte kan man heller anklaga de kristna för narrspel. Lögnare skulle inte ha kunnat dikta upp en personlighet som kännetecknas av en sådan kärlek, ostrafflighet och vishet som uppenbaras i Kristus. Inte skulle heller en sådan osjälvisk människa narra sina vänner med falska förespeglingar. Skrivare av profanhistoria bekräftar att han har funnits till. I den romerske historieskrivaren Tacitus’ Annaler läser vi: ”Kristus, från vilken namnet hade sitt ursprung, led dödsstraff under Tiberius’ regering, därtill dömd av en av våra prokuratorer, Pontius Pilatus.”

Vi får inte glömma tiden för kristendomens födelse. Det var en blomstringstid för den judiska, grekiska och romerska kulturen, en tid då det fanns läkare, lagkloka, domstolar, skribenter, styresmän av olika slag och utövare av religion, som skulle ha haft fullt tillräckliga skäl och möjligheter att avslöja ett kristet bedrägeri. Det var knappast rätta tiden att sätta i gång ett omfattande narrspel, och det skulle inte ha varit möjligt att göra så heller i betraktande av den invecklade, detaljerade skildring som de fyra evangelierna innehåller. Såsom advokaten Irwin H. Linton framhåller i sin bok A Lawyer Examines the Bible: ”Under det att man i romaner, legender och falska vittnesbörd omsorgsfullt förlägger omtalade händelser till någon avlägsen plats och någon obestämd tid, varigenom man bryter mot de allra första reglerna som vi jurister lär oss om god plädering, att ’förklaringen måste ange tid och plats’, anger den bibliska skildringen för oss med den ytterligaste noggrannhet tid och plats för det som den skildrar.” Till bevis härför nämner han Lukas 3:1, 2, där evangelieförfattaren räknar upp namnen på sju myndighetspersoner för att fastställa vid vilken tid Kristus började sin förkunnargärning.

Och vad mera är: om de kristna hade överbevisats om lögn eller bedrägeri, skulle de ha förlorat i den sak de stod till rätta för inför den judiska Sanhedrin. Såsom det nu förhöll sig, riktade Gamaliel, som var ledamot av högsta domstolen, dessa varnande ord till sina kolleger: ”Befatta eder icke med dessa män, utan låt dem vara (ty om detta anslag och detta verk är från människor, kommer det att slås ned, men om det är från Gud, skola ni icke kunna slå ned dem); i annat fall skola ni kanske i själva verket befinnas strida mot Gud.” (Apg. 5:38, 39, NW) Skulle domaren Gamaliel ha hyst en sådan fruktan för att kristendomen kunde äga Guds stöd och skulle Sanhedrin ha följt hans råd, om det hade funnits det minsta vittnesbörd om ett bedrägeri? Att de kristna talade sanning om Kristi underverk och uppståndelse bekräftas av att de var villiga att uthärda förföljelse i hela sitt liv, ja, att till och med utstå martyrdöden, därför att de talade om sådana ting. Brottslingar förnekar gärna bevisade fakta i hopp om att undslippa döden; de kristna ville mycket hellre dö än stämpla Guds sanning som lögn. Inte dog de heller, såsom andra har gjort, därför att de fanatiskt omfattade vissa dogmer. De kristna hade sett och hört saker och ting. De visste skillnaden mellan en multnande kropp och en uppstånden Lasarus. Det gick inte att ta miste på att de blinda, döva, stumma och lytta plötsligt kunde se, höra, tala och gå. (Joh. 11:32—46; Luk. 7:22) Det som de kristna hade sett och hört kunde de inte och ville de inte förneka, inte ens inför hotet om dödsstraff. Till lycka för dem gav deras tro på de läror, som kungjordes i samband med dessa underverk, dem ett fast och säkert hopp om uppståndelse. — Joh. 5:28, 29.

Hammurabis lag

”Men lånade inte Mose en del från Hammurabis lagsamling?” Nej, det gjorde han inte, och inte lånade han heller från någon annan skriftkälla än de ursprungliga urkunder, som vidarebefordrats från Adam och patriarkerna och som enligt Mose utsaga utgör historiska skildringar som skrevs eller ägdes av sådana män som Adam, Noa och Sem. (1 Mos. 5:1; 6:9; 11:10) Sin kunskap om syndafloden hade Mose också fått från de redogörelser som människor som överlevde floden hade skrivit, inte från babyloniska myter eller andra legender, som handlar om denna katastrof. Till dessa ursprungliga historiska skildringar och lagar fogade Mose bestämmelserna i lagförbundet och de tio buden, som Gud hade givit. De principer och föreskrifter som Jehova gav patriarkerna införlivades under den heliga andens ledning med lagförbundet.

I detta sammanhang är en framställning som rabbinen Philip Biberfeld har gjort i sitt historiska arbete, Universal Jewish History, av intresse: ”Hammurabis lagsamling, hettiternas lagar och den bibliska lagen, som återges i Förbundets bok och andra delar av bibeln, har utgått ifrån en gemensam källa, som blivit bäst bevarad i bibeln, där den bibehållit sin ursprungliga enkelhet. ... Den gemensamma källan, som man kan spåra i alla dessa lagsamlingar, är identisk med Noas lag, som enligt traditionen var ett arv till hela mänskligheten. I Förbundets bok kungjordes denna ursprungliga gudomliga lag på nytt med de jämkningar som karakteriserar den bibliska lagstiftningen. ... Allt detta fastslår utom allt tvivel att bibelns enkla och tydliga regler inte var ett resultat av en konstlad uteslutningsprocess utan utgjorde den ursprungliga versionen i all dess renhet och enkelhet. Denna slutsats får vissa verkningar för förhållanden långt utanför den forntida lagstiftningens område. Den har en avgörande verkan på alla de fall där de rena och vackra bibliska traditionerna ställs ansikte mot ansikte med sina mytiska motsvarigheter med alla deras otäcka förvrängningar.” — Sidorna 153, 154.

Inspirerade profetior

Av de många bevisen som fastslår bibelns sanning kan man inte önska sig något kraftigare än dess inspirerade profetior. Människan kan inte med tillförlitlighet förutsäga framtiden. Sanna profetior kommer från den sanne Guden, Jehova, som säger: ”Se, vad jag förut förkunnade, det har nu kommit. Nu förkunnar jag nya ting; förrän de visa sig, låter jag eder höra om dem.” (Jes. 42:9) Begrunda listan över profetior som avslutar den här artikeln. Händelserna som utgör en uppfyllelse av profetiorna är sådant som du vet har inträffat, antingen genom egna iakttagelser eller genom vad du inhämtat av biblisk eller profan historia. Förutsägelserna gjordes många år eller många århundraden innan de gick i uppfyllelse. Uppfyllelsen av dessa profetior bevisar att bibeln tillkommit genom gudomlig inspiration. Alla Jehovas vittnen vill gärna ge dig ytterligare bevis, om du ber dem härom. Gör efterforskningar och tag reda på varför profetiorna har kallats ett bestående underverk.

I denna lista har inte på långt när alla uppfyllda bibliska profetior kunnat tas med, och inte har vi heller kunnat framlägga alla förefintliga bevis för bibelns äkthet. Men vad vi har lärt av arkeologien, historien, profetiorna och förnuftsskäl bör vara nog för att övertyga varje ärlig människa om att Paulus’ påstående i 2 Timoteus 3:16 är absolut sant: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud.” — NW.

[Tabell på sidan 477]

Uppfyllda bibliska profetior

UPPFYLLELSEN PROFETIAN

Östaden Tyrus erövras (av Alexander den store) Sak. 9:3, 4