Frågor från läsekretsen
● I en artikel i Vakttornet för 1 mars 1957 under rubriken ”Giftermålsceremonien och krav i samband med den” heter det i paragraf 20 att en kvinna som lever i samvetsäktenskap och som tar emot sanningen och vill ha äktenskapet legaliserat och registrerat, men som inte kan få mannen, som hon bor tillsammans med, att gå med på detta, kan underteckna en skriftlig utfästelse att hon skall vara trogen mot denne partner i den överenskomna förbindelsen som mot en äkta man och skall laga att äktenskapet blir legaliserat, så snart hon kan få mannen till att legalisera det, och så kan hon få bli döpt. Är detta en regel som kan tillämpas i alla länder i världen och på alla slag av samvetsäktenskap?
Vakttornet dryftade här samvetsäktenskap och framhöll en viss skillnad mellan ett sådant och ett sedvaneäktenskap. Just denna paragraf hänvisades det till i Vakttornet för 1 maj 1961 under rubriken ”Behov av att legalisera ett äktenskap”.
Sedvaneäktenskapen röner visserligen lagligt erkännande i somliga länder eller delstater av en nation och är då lagliga äktenskap, men i andra delstater av samma land eller i andra länder erkänns de inte vara lagliga. Fördenskull kräver Sällskapet Vakttornet att de som lever tillsammans i ett sedvaneäktenskap skall legalisera sitt förhållande genom en officiell vigselceremoni och tillse att detta blir registrerat hos vederbörande civila myndighet. Först därefter erkänner Sällskapet Vakttornet deras överlämnande, som lever i sedvaneäktenskap, och anser dem värdiga att döpas i vatten och sluta sig till den nya världens samhälle. En sådan anordning ger deras barn en rätt och tillbörlig ställning inför lagen i alla länder och stater och är i full överensstämmelse med Guds lag.
Men om en kvinna, som lever i sedvaneäktenskap i en stat där sedvaneäktenskap är lagliga, inte lyckas övertala den man som hon lever samman med att legalisera äktenskapet, gör Sällskapet ett medgivande. Det tillåter en sådan kvinna, som kommer till kunskap om sanningen, att för församlingens kommitté framlägga bevis för att hon samvetsgrant har ansträngt sig att förmå sin partner i sedvaneäktenskapet att legalisera deras förhållande. Församlingens kommitté kommer sedan att låta henne underteckna en förklaring, vari hon lovar att vara trogen i sitt äktenskapliga förhållande till den ovillige mannen, och så kan hon få bli döpt och få ta del i församlingens verksamhet. Samma sak gäller en man som inte kan få den kvinna, med vilken han lever i sedvaneäktenskap, att legalisera äktenskapet.
I de stater eller områden, där man inte erkänner sedvaneäktenskapen vara lagliga, lever ogifta personer, som träffat överenskommelse om att bo tillsammans, i otukt. Sådana personer får inte döpas av den nya världens samhälle, förrän de har legaliserat sitt förhållande genom en tillbörlig officiell vigselceremoni. Det finns ingen lag som hindrar dem att legalisera äktenskapet, eftersom de är ogifta. I alla länder har ogifta män och kvinnor privilegiet att gifta sig; och fördenskull är detta krav, att äktenskapet skall legaliseras, bindande världen utöver. I sådana fall godtar fördenskull Sällskapet Vakttornet inte någon undertecknad förklaring — eller utfästelse — från ogifta män och kvinnor som lever i samvetsäktenskap. Antingen måste de legalisera äktenskapet genom en vigselceremoni eller också flytta ifrån varandra, innan de kan få bli döpta i vatten.
Om den ena av parterna i ett samvetsäktenskap alltjämt är lagligen gift med en tredje part, måste personen i fråga skaffa ett skilsmässoutslag, varigenom det legaliserade äktenskapet blir upplöst av landets lag, och så bli lagligen vigd vid den person som vederbörande sammanbor med, innan han eller hon kan få bli döpt i vatten.
I vissa länder där inflytandet från religiöst håll är mycket starkt går det inte att få skilsmässa. Det händer därför att en icke skild, gift person i många år har levat tillsammans med en ogift person, därför att hans lagvigda äkta hälft övergav honom och gav sig till att leva i äktenskapsbrott med någon annan. Så kommer denna icke skilda person till kunskap om sanningen och önskar tjäna Jehova. Men på grund av lagarna kan han inte få skilsmässa. Han kanske har familj i sin på överenskommelse grundade förening, och kvinnan, som han bor samman med, kanske också önskar tjäna Jehova och fostra barnen i Jehovas tuktan. I dessa länder har vi gjort det förut nämnda medgivandet till sådana par, som bor tillsammans utan att äga ett äktenskaps fördelar, när de lär känna sanningen.
Även om de inte kan få en skilsmässa till stånd från en lagvigd kontrahent, måste de vidta alla lagliga mått och steg som kan vidtas för att få separationen från den lagvigda kontrahenten registrerad; och därpå måste de avge en skriftligt avfattad bekännelse och en förklaring om att vara varandra trogna i den äktenskapliga föreningen och att hålla tillhopa trots de lagliga band som förenar dem med andra och som inte kan upplösas enligt de rådande lagarna. De måste också gå med på att få sitt inbördes förhållande legaliserat så snart det lagliga hindret kan tänkas komma bort, vilket då innebär den separerade, lagvigda kontrahentens död.
Vi gör ett sådant medgivande, eftersom landets lag lägger oförnuftiga hinder i vägen och vägrar att medge skilsmässa därför att den inte erkänner Guds lag, som medger skilsmässa i de fall där det förekommit otukt eller äktenskapsbrott. Om paret i fråga hade bott i ett annat land, där det är möjligt att få skilsmässa, skulle de utan tvivel ha rett ut sina äktenskapliga förhållanden för länge sedan och framställt sig för den nya världens samhälle såsom lagvigda människor. På grund av Jesu ord i Matteus 19:8, 9 har Sällskapet gjort detta medgivande, och vi förlitar oss på att det röner Guds godkännande.
Låt oss tänka oss att en person lever i en sådan på överenskommelse grundad förening, där lagen lägger hinder i vägen i ett land där man inte kan få skilsmässa. Om han lär känna sanningen men den som han bor tillsammans med inte tar emot sanningen och inte vill gå med på att skriva under en utfästelse om trohet, då godtar den nya världens samhälle en förklaring — eller utfästelse — som undertecknats av enbart den person som har lärt känna sanningen och som önskar överlämna sig och tjäna Gud. Det är under sådana förhållanden i samband med samvetsäktenskap som en förklaring att vederbörande skall vara trogen kan godtas, såsom det framhölls i paragraf 20, sidorna 116 och 117, i Vakttornet för 1 mars 1957. En sådan förklaring kan inte godtas i ett land där man kan få ut laglig skilsmässa.
(Församlingar, som har broschyren Frågor angående Rikets tjänst bland sina handlingar, bör göra en hänvisning till det här framställda för att kunna använda det som referensmaterial framdeles, i synnerhet i förbindelse med sidan 11.)
● Vad förvarades i förbundsarken? Enligt 2 Krönikeboken 5:10 var det så att ”i arken fanns intet annat än de två tavlor, som Mose hade lagt dit vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten”, och 1 Konungaboken 8:9 lyder ungefär på liknande sätt. Men i Hebréerna 9:4 sägs det: ”Med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor.” — T. R., USA.
Paulus’ ord i Hebréerna 9:4 grundar sig på följande skriftställen, som visar vad som lades i förbundsarken: ”Mose sade till Aron: ’Tag ett kärl och lägg däri en gomer manna och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra efterkommande.’ Då gjorde man, såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde det framför vittnesbördet till att förvaras.” Ehuru Aron utan tvivel samlade ihop mannat och lade det i ett kärl, är det tydligt att det inte kunde ha placerats framför vittnesbördet, förrän förbundsarken eller vittnesbördets ark hade förfärdigats och man hade fått lagtavlorna. (2 Mos. 16:33, 34) Senare berättar Mose själv: ”Sedan vände jag mig om och steg ned från berget och lade tavlorna i arken som jag hade gjort, och där fingo de ligga, såsom HERREN hade bjudit mig.” (5 Mos. 10:5) ”Och HERREN sade till Mose: ’Lägg Arons stav tillbaka framför vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så att jag slipper höra det, på det att de icke må dö.’” (4 Mos. 17:10) Av dessa texter framgår det tydligt att förbundsarken en gång innehöll det som Paulus nämnde, och utan tvivel skrev han därför om den tid när den gjorde det.
Långt ifrån att det skulle råda någon motsägelse mellan hans ord och dem som förekommer i 2 Krönikeboken 5:10, är det emellertid så att när det i denna text sägs om den tid då Salomos tempel överlämnades åt Jehovas tjänst att ”i arken fanns intet annat än de två tavlor, som Mose hade lagt dit vid Horeb”, anger detta att någon gång tidigare hade arken innehållit andra ting, vilket gör det värt att nämna här att den nu inte gjorde det.
Skälet till att Arons stav, som grönskade, lades inför Jehova, det vill säga som ett vittnesbörd mot de gensträviga eller mot upprorsmakarna, tycks antyda att åtminstone under en del av ökenvandringen, eller så länge som dessa upprorsmakare levde, förblev denna stav i förbundsarken. Det är därför förnuftigt att dra den slutsatsen att det var någon gång efter det att israeliterna hade tågat in i det utlovade landet och innan Salomos tempel överlämnades åt Jehovas tjänst som det gyllene ämbaret och Arons stav avlägsnades. Men det tycks inte vara förnuftigt att tro att Jehova skulle ha tillåtit att dessa heliga ting föll i händerna på filistéerna, när de tog arken på översteprästen Elis tid, ty i annat fall skulle de två lagtavlorna också ha saknats. Tydligtvis hade det gyllene ämbaret med manna och Arons stav, som grönskade, tjänat sitt syfte; därför tillät Jehova att de togs bort.
Det är intressant att lägga märke till att det är mer än en ark som nämns i förbindelse med tavlorna. Den ark, om vilken Mose talade i 5 Moseboken 10:1—5 och som Jehova bjöd honom att förfärdiga, var en tillfällig förvaringsplats för lagens två tavlor, som han mottog på Sinai berg. Däremot var det inte förrän senare, omkring slutet av året, som förbundsarken var färdig att tas i bruk. — 2 Mos. 39:33—40:3.
Hur förhåller det sig då med den bok som omtalas i 1 Samuelsboken 10:25? Om den läser vi: ”Samuel kungjorde för folket konungadömets rätt och tecknade upp den i en bok och lade ned den inför HERREN.” Att den lades ned inför Jehova, betyder det att den lades i förbundsarken? Inte nödvändigtvis, och särskilt inte i detta fall. Varför inte? Därför att det vid denna tid rådde en ganska abnorm situation i Israel. Sedan filistéerna hade återlämnat förbundsarken, fann man en viloplats åt den i Kirjat-Jearim, där den förblev fram till konung Davids regering. (1 Sam. 7:1, 2) Tabernaklet befann sig emellertid vid den tiden endera i Silo eller i Nob, och det flyttades senare till Gibeon. I tabernaklet fanns också altaret, där man frambar offer, och prästerskapet, såväl som det som fanns i det heliga, och därför är det förnuftigt att dra den slutsatsen att ”inför HERREN” på Samuels tid betydde där tabernaklet fanns och inte där arken befann sig. — Jos. 18:1; 1 Sam. 21:1; 1 Krön. 16:39.
Av det föregående ser vi alltså återigen att bibeln inte motsäger sig själv.
● Hur skall vi förstå 1 Moseboken 7:11 och 1 Mos. 8:2? Innehåller dessa verser parallellismer, eller förekom det vid tiden för syndafloden både regn från himmelen och ett framforsande av vatten från någon plats under jorden? — N. K., USA.
Första Moseboken 7:11 och 8:2 lyder så: ”I det sexhundrade året av Noas liv, i andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden, på den dagen brötos alla det väldiga vattendjupets källor upp, och himmelens dammluckor öppnades.” ”Vattendjupets källor och himmelens dammluckor blevo tillslutna, och så blev hällregnet från himmelen hållet tillbaka.” — NW.
I 1 Moseboken 7:11 används de båda uttrycken ”det väldiga vattendjupet” och ”himmelens dammluckor” med hänsyftning på det stora vattenhölje, som omgav jorden, i det att det svävade omkring den. Detta hölje beskrivs i 1 Moseboken 1:6, 7 såsom ”de vatten som skulle vara ovanför utsträckningen”. När det heter att källorna bröts upp och dammluckorna öppnades, betyder det att Gud lät de krafter, som höll vattenhöljet svävande omkring jorden, betvingas och sålunda lät vattenmassorna strömma ned över jorden, men detta skedde inte såsom ett hela jorden omfattande samfällt plask, utan vattnet kom ned liksom genom dammluckor, i vissa bestämda banor, särskilt vid polerna, men också genom regn under fyrtio dagar.
Detta har inte avseende på vattenkällorna under jordytan och på att dessa skulle öppnats och forsat fram genom jordskorpan för att åstadkomma översvämning nedifrån. De bibelutläggare, som menar att orden i 1 Moseboken 7:11 skulle innebära ett framforsande av vatten från någon plats under jorden, har inte klart för sig att det fanns ett vattenhölje som svävade i rymden och som bildade ett stort vattendjup där ute, vilket vi vet av det som sägs i 1 Moseboken 1:6, 7 om att det skedde ett åtskiljande mellan vattnen under den atmosfäriska utsträckningen och vattnen ovanför denna. Vi måste alltså dra den slutsatsen, att 1 Moseboken 7:11 och 8:2 innehåller parallellismer.
Just såsom det i skildringen av syndaflodens början talas om att vattendjupets källor bröts upp och himmelens dammluckor öppnades, i 1 Moseboken 7:11, så heter det om vattenflodens upphörande, i 1 Moseboken 8:2, att dessa vattendjupets källor och himmelens dammluckor blev tillslutna. Med andra ord hade vattenhöljets innehåll blivit tömt. Detta innebar naturligtvis inte att det inte skulle komma något mera regn över jorden. Nej, utan i och med att moln bildades genom vattenavdunstning, skulle regn fortfara att falla i proportion till avdunstningen. Men det fanns inte längre någon stor vattenreservoar, ett vattendjup eller ett väldigt dimhölje som svävade ovan jorden.