Medlemssiffror är inte nog

Buddister ............ 500.000.000

Romerska katoliker ... 464.000.000

Muhammedaner ......... 300.000.000

Hinduer .............. 300.000.000

Protestanter ......... 225.000.000

Ortodoxa katoliker ... 200.000.000

Judar ................ 12.000.000

SIFFROR är inte någon pålitlig grund att bygga tron på. Om kristendomen hade varit grundad på siffror, på antalet anhängare, så skulle den ha slagit fel. I kristendomens mörkaste stund, nämligen när Jesus hängde på tortyrpålen, var det ingen av hans apostlar som bistod honom. Likväl triumferade kristendomen, men inte på grund av anhängarantalet, utan därför att den är av Gud.

En stor numerär skapar gärna en falsk känsla av säkerhet. För att skingra alla sådana felaktiga föreställningar sade Mose till israeliterna: ”Icke därför att I voren större än alla andra folk var det, som HERREN [Jehova] fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre än alla andra folk; utan därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed, som han hade svurit edra fäder.” Höga siffror är inte en sak som påverkar Gud. — 5 Mos. 7:7, 8.

En enda person som har Gud på sin sida är en fruktansvärdare styrka än ett helt befolkat universum utan Gud. Gud kan frälsa genom många eller genom få. Tag till exempel fallet med domaren Gideon. Han gav sig åstad med en här på 32.000 man för att möta den välutrustade midjanitiska hären, som bestod av minst 135.000 elitkämpar. Gud befallde Gideon att minska sina stridskrafter. Gideon gjorde det, tills endast tre hundra man återstod. Med denna handfull gick han till strids mot midjaniterna och vann en förkrossande seger. Det som fällde utslaget var att Gud var med Gideon. ”Ty det finnes intet som hindrar Jehova från att frälsa genom många eller genom få.” — 1 Sam. 14:6, NW; Dom. 7:1—14.

Med all sannolikhet gav kung David efter för en frestelse, när han lät räkna Israels unga män för att utröna hur pass stridsduglig nationen var. Tydligtvis planerade han att ge sig in på ett militärt vågspel utan Guds rådgivning och hjälp. Han var nära att förlita sig på siffror. Senare medgav David att han hade ”handlat mycket dåraktigt”. — 1 Krön. 21:1—8.

I demokratiska länder är det majoriteten som styr, men detta är ingen grund till att tro att majoriteter alltid har rätt eller att numerär styrka borgar för att något är rätt. För att ta ett exempel så var ju det stora flertalet av människorna motståndare till det handlingssätt som Noa och hans familj valde. Likväl hade flertalet orätt. Genom att Noa och hans familj överlevde floden bevisades det att de hade rätt. På Jesu tid tvivlade nästan allt folket på att han var Kristus. Tvivlarna hade orätt. Att Jesus blev uppväckt från de döda av Gud fastslog på ett ovedersägligt sätt att han var Messias. Gud fastställer reglerna för rätt och orätt, inte människan. ”Den som är vis, han akte härpå; den som är förståndig, han besinne detta. Ty HERRENS [Jehovas] vägar äro rätta, och på dem vandra de rättfärdiga, men överträdarna komma där på fall.” — Hos. 14:10.

I våra dagar har religiösa organisationer för vana att peka på sina stora medlemssiffror och sin rikedom som bevis för att de är gynnade av Gud. Romersk-katolska kyrkan ståtar med ett medlemsantal av 464.000.000, nästan en femtedel av världens befolkning. Buddhas efterföljare skryter med en ännu större siffra, omkring 500.000.000. Hinduismen gör anspråk på att ha 300.000.000 anhängare, muhammedanerna räknar också med 300.000.000, och judaismen omfattas av nära 12.000.000 människor. Protestanterna världen utöver uppgår till omkring 225.000.000 och de ortodoxa till 200.000.000. Representerar dessa höga siffror Guds välsignelse? Många som bekänner sig vara kristna säger ja. De pekar på ökade medlemssiffror som ett tecken på att en organisation bär kristen frukt.

En av de mest dramatiska ökningar som skett under de senaste tjugo åren har varit de namnkristnas tillväxt i antal i Förenta staterna. ”Fram till början av 1955”, säger en rapport i Reader’s Digest, ”har samfundens medlemsantal sprungit upp från 50 millioner år 1929 till mer än 95 millioner — en vinst på 90 procent, under det att befolkningens tillväxt endast varit 31,4 procent. Under samma period uppfördes 58.000 fler gudstjänstlokaler, så att det sammanlagda antalet uppgick till 295.000 kyrkor och synagogor.” Sydbaptisternas medlemsantal har stigit från 5.100.000 år 1940 till 9.206.758 år 1958; metodisternas från 7.400.000 till 9.691.916; och episkopalernas från 2.200.000 till 3.274.678. Sammanlagda antalet medlemmar av kyrkosamfund och synagogor i Förenta staterna år 1958 uppskattades till 104.189.678 personer eller 61 procent av den till 170.500.000 uppskattade folkmängden. Av 100 amerikaner är det nu 62 som gör anspråk på att tillhöra något trossamfund, då det däremot för hundra år sedan endast var 20 av 100. En sammanräkning av de penningsummor, som femtiotre protestantiska och österländsk-ortodoxa organisationer rapporterade sig ha erhållit år 1958 för alla olika ändamål, ger i slutresultat mer än 2.000.000.000 dollar, vilket representerar en ökning mer än tre gånger så stor som ökningen av antalet medlemmar.

De romerska katolikerna i Förenta staterna berättar om en tillväxt med 47,8 procent sedan 1949. År 1959 fanns det enligt uppgift inalles 39.505.475 romerska katoliker, och denna siffra representerar en stegring med 3.481.498 under 1958. Den romersk-katolska kyrkan offentliggör inte sina intäkter.

Medlemsantal och kända inkomster visar en stark ökning. Aldrig förr har man byggt så många kyrkor. Våra dagars gudstjänstlokaler har sittriktiga bänkar, belysningen är vetenskapligt utprovad, allt är hållet i glada färger, och man har ljudkonditionering, och på många ställen finns det även luftkonditionering. Men är allt detta — dessa medlemssiffror, dessa inströmmande dollar och dessa bekvämligheter — verkligen representativt för kristendomen? Det behöver inte vara det. Biträdande generalsekreteraren för Nationalrådet för Kristi kyrkor i Amerika, dr Roswell P. Barnes, har påpekat att under det att religionen i Amerika fått ett uppsving, hade brottslighetens omfattning nått en ny höjdpunkt. Detta ”pinsamma förhållande”, sade han, tyder på en ”underhaltig moralisk fostran, en djupgående rastlöshet och spänning. Rikedom och bekvämlighet har inte gjort vårt folk rättfärdigt och lyckligt”, sade han.

Guds andes frukt som omnämns i Galaterna 5:22, 23 kommer inte till synes någonstans i hela kristenheten. Man ser folk i kyrkorna, men kristna principer i tillämpning i det offentliga livet ser man inte. Skilsmässofrekvensen står på sin höjd, brottsligheten bland vuxna och bland ungdomar slår rekord, omoraliskheten griper omkring sig, ostrafflighet och dygd möts av hån. Man bekänner ljudligt sin kärlek till friden, men få utövar den. Ropen på endräkt och på ”förbud för atomvapen” framkallas av fruktan och inte av kärlekens princip.

Trossamfundens medlemssiffror är ofantliga, men siffror ensamt är inte nog. Rättfärdighet, godhet, kärlek, tro och ostrafflighet — detta är vad som verkligen betyder något.