Den sanna tillbedjan utmanas

”Och det skall i sanning komma en tid av nöd, sådan som inte har fått förekomma sedan en nation blev till intill den tiden. Och under den tiden skall ditt folk komma undan.” — Dan 12:1, NW.

 1. Vad var det för en tid som inbröt år 1914, och hur får vi svar på de problem som uppkommit sedan dess?

ÅR 1914 var det något som började. Två stora världsomfattande krig, omstörtandet av gamla, välbefästa välden och riken, den internationella kommunismens framträdande, försöken att rädda freden — först genom Nationernas förbund och sedan genom Förenta nationerna — början av rymdforskningens, robotvapnens och kärnvapnens tidsålder; ja, denna tid av väldiga omvälvningar tog sin början år 1914. Och mänskligheten står nu ansikte mot ansikte med invecklade problem som hotar dess möjlighet att över huvud taget överleva. Vad beror denna ytterligt osäkra situation på? Vi måste vända oss till Guds ord för att få svar.

2, 3. a) Hur började denna ”tid av nöd”? b) Vem är Gog, och hur kommer han för att angripa Guds ”folk Israel”?

² I Daniels profetia, som citeras här ovan, talas det om att denna ”tid av nöd” inbryter då ärkeängeln Mikael står upp för att frälsa sitt folk. Och i Uppenbarelseboken 12:7—9 läser vi om att just denne Mikael står upp, den på tronen insatte konungen Jesus Kristus, och att han kastar ärkefienden, Satan, ned från himmelen till jordens närhet. Härigenom får Satan rollen såsom Gog, demonernas rasande furste, som rycker framåt från det begränsade andliga område, inom vilket han ännu kan röra sig fritt, Magogs land, för att företa ett slutligt angrepp mot den sanna gudsdyrkans område, som nu tillhör Guds folk på jorden. Kommer Gog och hans demonhorder och deras uppbåd av nationernas samlade styrkor här på jorden med deras kärnvapenmakt att lyckas utrota Guds sanna tillbedjare, Jehovas kristna vittnen? Guds eget ord ger detta svar:

³ ”Profetera därför, du människobarn, och säg till Gog: Så säger Herren, HERREN [Jehova]: Se, på den tiden, när mitt folk Israel åter bor i trygghet, då skall du förnimma det. Du skall då komma från ditt land längst uppe i norr, du själv och många folk med dig, allasammans ridande på hästar, en stor skara, en talrik här. Du skall draga upp mot mitt folk Israel och komma såsom ett moln för att övertäcka landet. I kommande dagar [dagarnas slutskede, NW] skall detta ske; jag skall då låta dig komma över mitt land, för att folken skola lära känna mig, när jag inför deras ögon bevisar mig helig på dig, du Gog.” — Hes. 38:14—16.

 4. Hur har händelserna sedan 1914 framställts i bild?

⁴ Men hur skall Jehova bevisa sig helig på Gog? Det spännande drama som utspelades då Hiskia var konung i Juda på 700-talet f.v.t. utgör en illustration av det som händer i denna tid, sedan den som är större än Hiskia, Kristus Jesus, har kommit på tronen för att utöva makten i Guds himmelska rike år 1914 v.t.

Förberedelse för att möta hotet

5, 6. a) Redogör för Sanheribs framryckning. b) Vilken försäkran gav Jehova, och varför är detta av intresse för oss nu?

⁵ De assyriska horderna ryckte an. I den nationalistiska kraftmätningen då i forntiden kan det ha förefallit som om konung Sanherib ämnade angripa Egypten, hans ende rival om världsherraväldet. Men Juda städer låg i hans marschriktning. Den ena efter den andra måste ge sig inför den totalitära anstormningen. I Jesaja 10:28—32 ges en förfärande beskrivning av denna framryckning från stad till stad, från Ajat till Nob, och där lyfter han, med Jerusalems murar inom synhåll, ”sin hand mot dottern Sions berg, mot Jerusalems höjd”. Blir Jerusalems invånare förskräckta? Nej, ty ”den suveräne Herren, härskarornas Jehova”, (NW) har själv gett dem denna underbara försäkran:

⁶ ”Frukta icke, mitt folk, du som bor i Sion, för Assur, när han slår dig med riset och upplyfter sin stav mot dig, såsom man gjorde i Egypten. Ty ännu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en ände, och min vrede skall vända sig till deras fördärv.” (Jes. 10:24, 25) Inför våra dagars hotande nationalism kan också vi hämta tröst i denna profetiska försäkran.

7, 8. a) Genom vilken konspiration gick Satan till angrepp mot den återställda kvarlevan? b) I överensstämmelse med vilken annan profetia arbetade Jehovas vittnen på att förbereda sig för att möta detta angrepp?

⁷ Varför kan vi det? Nu i vår tid hade den regerande konungen, Jesus Kristus, knappast hunnit återställa den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen till dess teokratiska tillbedjans land år 1919, förrän Satan började utsätta den för ondskefullt motstånd. Fastän den tyske ”konungen i Nordlandet” hade tillfogats ett otäckt sår i huvudet under första världskriget, blev han ganska snart eldsjälen i en ny satanisk konspiration för att gripa världsherraväldet och utrota den sanna tillbedjan från jorden. (Upp. 13:3) Den historia som skrevs under 1920-talet och 1930-talet berättar om hur nazismen, fascismen och katolicismen gick samman och genom sitt allt större inflytande inte endast sökte omstörta de demokratiska nationerna, som den egyptiske ”konungen i Söderlandet” var en bild av, utan också gick till angrepp mot den lilla hängivna skaran av Jehovas vittnen.

⁸ Dessa den sanne Gudens tillbedjare trodde på att de ord som en annan av Guds profeter hade uttalat skulle bli uppfyllda: ”Så skall han [Kristus] rädda oss från Assur, om denne vill falla in i vårt land och tränga fram över våra gränser.” Därför arbetade de oförtrutet i förkunnartjänsten, för att ”kunna ... ställa upp mot honom sju herdar, ja, åtta furstliga herrar” — ett tillräckligt antal hängivna tillsyningsmän, och väl det, för att ta ledningen i tillbedjan av Gud. (Mik. 5:1, 5, 6) Vidare hade den teokratiska ordningen år 1938 blivit helt återställd i Jehovas vittnens församlingar världen runt, och därför var de tack vare Jehovas oförtjänta godhet beredda att stå emot vilket ”assyriskt” angrepp som helst.

 9. Hur avvärjde Hiskia den omedelbara faran, och vad kan detta svara mot i nutiden?

⁹ Beträffande invaderingen på Hiskias tid heter det: ”Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib, konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem.” För att avvärja den omedelbara faran gick Hiskia med på att betala skatt till Sanherib, och han bröt till och med loss beläggningen på dörrarna och dörrposterna till Jehovas tempel för att kunna betala denna skatt. (2 Kon. 18:13—16) Denna åtgärd var utan tvivel en del av Hiskias teokratiska krigföring. Tack vare den vann Hiskia tid och fick större möjligheter att komma fienden in på livet. I vår tid finns det också tillfällen då Jehovas vittnen måste gå försiktigt till väga för att slå vakt om sin gudagivna rätt att utöva sann tillbedjan. I mycket nationalistiska länder är det inte alltid möjligt att öppet vittna från dörr till dörr eller med tidskrifterna, och Jehovas folk kan tvingas ge upp denna tjänstens dörr åt fienden. Men genom tillfälligt vittnande, vittnande i parker, återbesök och studier med dem som de vet är intresserade och genom andra metoder fortsätter de sin högt skattade tjänst för Jehova, många gånger med stora personliga uppoffringar.

10, 11. a) Vilka andra förståndiga åtgärder vidtog Hiskia, och varför? b) Hur har kvarlevan, i uppfyllelsen, handlat i denna tid?

¹⁰ Hiskia vidtog emellertid andra förståndiga mått och steg för att söka bevara Jehovas stad och tempel för tillbedjan. ”Då nu Hiskia såg, att Sanherib kom i avsikt att belägra Jerusalem, rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de hjälpte honom därmed. Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde för bäcken, som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: ’När de assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan myckenhet.’” (2 Krön. 32:1—4) Vattnet i dessa värdefulla förråd ledde man i stället in i staden. — 2 Kon. 20:20.

¹¹ På motsvarande sätt har den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen, som representerar Kristus Jesus här på jorden, efter det att den sanna tillbedjan återigen börjat utövas år 1919, ägnat uppmärksamhet åt förråden av Rikets sanningar, som Jehova har försett dem med genom sin Son. Detta vederkvickande sanningsvatten flyter inte fram till gagn för de uppsåtliga motståndarna till den allsmäktige Guden. Det måste skyddas, så att fienden inte kommer åt det. Men genom att bygga tryckerier och framställa en mängd tryckta skrifter jorden runt, antingen ovan jord eller under jorden, har kvarlevan fullgjort sitt profetiska uppdrag såsom ”den trogne och omdömesgille slaven” och ser till att andliga förnödenheter finns tillgängliga ”i rätt tid” för allt Guds husfolk här på jorden, och detta har den gjort trots hätskt motstånd i polisstaterna. — Matt. 24:45—47, NW.

12, 13. a) Vad utgjorde de andra frimodiga åtgärderna som Hiskia vidtog en bild av? b) Varför bör Jehovas tjänare nu glädjas?

¹² ”Och han [Hiskia] tog mod till sig och byggde upp muren överallt, där den var nedbruten, och byggde tornen högre och förde upp en annan mur därutanför och befäste Millo i Davids stad och lät göra skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.” (2 Krön. 32:5) I uppfyllelse härav har Kristus Jesus byggt upp Jehovas vittnens organisation till att utföra andlig krigföring, och han har lagat de rämnor som uppkommit genom kristenhetens avfälliga handlingssätt ned genom århundradena, såväl som genom deras egen underlåtenhet att frimodigt predika under första världskriget. Dessutom har konungen, Kristus Jesus, försett sina efterföljare med ”trons stora sköld” och ”andens svärd, det vill säga Guds ord”, och har återupplivat dem till att utföra teokratisk tjänst. — Ef. 6:16, 17, NW.

¹³ Kvarlevans medlemmar och deras följeslagare i att utöva den sanna tillbedjan, som alla bär denna andliga vapenrustning och har ett rikligt förråd av sanningens vatten, är verkligen välsignade, och därför kan de glädjas, såsom Koras söner gjorde, vilka på Hiskias tid sjöng så här i Jehovas tempel: ”En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning. Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr.” (Ps. 46:5, 6) Hur sant var inte detta i forna dagar, och hur sant är det inte nu!

14, 15. a) Vilken läglig uppmuntran gavs härnäst? b) Vilken liknande anordning har gjorts i vår tid, och vad har följden blivit?

¹⁴ Hiskia började nu församla folket och ”talade uppmuntrande till dem och sade: ’Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom. Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och han skall hjälpa oss och föra våra krig.’ Och folket tryggade sig vid Hiskias, Juda konungs, ord.” (2 Krön. 32:6—8) Vilken stor församling måste det inte ha varit som fick denna uppmuntran! Liksom det förhåller sig vid Jehovas vittnens sammankomster i denna tid, måste sådana uppbyggande råd ha gått direkt till judéernas hjärta på den tiden och ha uppmuntrat dem att vara oförskräckta inför det nationalistiska hotet från dem som inte kan göra något mer än ”dräpa kroppen”. — Matt. 10:28.

¹⁵ När det samfällda nutida hotet från nazismen, fascismen och katolicismen ökade, fortsatte Jehova att ge läglig uppmuntran genom sin kanal på jorden. I tidskriften Vakttornet för 1 januari 1934 (i moderupplagan redan 1 november 1933) publicerades synnerligen styrkande upplysningar i artikeln ”Frukten icke för dem!” Och när Jehovas vittnen i Tyskland och andra totalitära länder började inspärras i koncentrationsläger och fick utstå tortyr, blev artiklar som handlade om Daniels profetia och inflöt i Vakttornet för december 1934, januari och februari 1935, en styrkekälla för dem till att uthärda förföljelsens ”eldprov” och undgå att hamna i ”lejonens gap”. Den totalitära nationalismens flodvåg mäktade inte bryta ned den kristna ostraffligheten, lika litet som den förmår göra detta i dag, trettio år senare.

Stridsfrågan träder i förgrunden

16. a) Vilken situation hade nu uppstått i Juda? b) Vad är den demoniska avsikten med Satans propaganda i våra dagar?

¹⁶ Men Sanherib har nu ödelagt många av Juda städer. ”Med hela sin härsmakt” ligger nu Sanherib framför Lakis, en av de sista utposterna, omkring 50 km sydväst om Jerusalem. (2 Krön. 32:9) Vad är motsvarigheten till detta i vår tid? Satan, djävulen, har fallit in i Jehovas tillbedjans land, och han har församlat ”konungarna på hela den bebodda jorden” för att strida mot Guds folk och ställa sig på Satans sida i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Harmageddon. För att främja detta sitt uppsåt har Satan satt väldig fart på den demoniska propagandan, som kommer ut, inte bara ur hans egen mun, ”ur drakens mun”, utan också ”ur vilddjurets [de djuriska politiska systemens här på jorden] mun och ur den falske profetens [det högröstade anglo-amerikanska världsväldets] mun”. (Upp. 16:13, 14, 16, NW) Allt detta kväkande till stöd för de sviktande nationalistiska regeringarna, det söndrade Förenta nationerna och andra mänskliga påfund är i själva verket uttryck för opposition mot Jehovas upprättade rike med Kristus som konung.

17. Hur söker den nutida Rab-Sake komma åt Jehovas vittnen med sin propaganda?

¹⁷ Men avsikten med Satans propaganda är också att bryta ned och skrämma dem som i sanning tjänar Gud här på jorden på den plats där hans tillbedjan försiggår. Och vilken utmärkt förebild till detta utgjorde inte Sanheribs tilltag då han sände Tartan, Rab-Saris och Rab-Sake med en stor här för att smäda de judéer som var instängda i Jerusalem! Rab-Sake, vars namn förefaller vara en titel som betyder ”överste munskänken”, är talesman för gruppen, den som har blivit anförtrodd att spy ut assyriskt propagandagift mot judarna. Han är en judisk överlöpare, enligt Josefos, och kan tala ”på judiska”. Och i likhet med Rab-Sake försöker Satans munskänkar i vår tid att komma åt Jehovas vittnen med hotfulla ord som de hoppas skall förmå dem att ge upp sin ostrafflighet inför Gud.

18. Vilka hatiska handlingar blev följden av propagandan under andra världskriget, men lyckades man åstadkomma vad man hade avsett med den?

¹⁸ Detta svarar mycket väl mot de kritiska åren i slutet på 1930-talet och början av 1940-talet, då Satans propagandister, kristenhetens präster inräknade, piskade upp den hatfyllda stämningen mot Jehovas vittnen och krävde att de skulle hylla hakkorsflaggan eller vilken annan flagga som helst som utgjorde den inhemska symbolen för nationalismen. I diktaturländerna kastades Jehovas vittnen i fångläger och dödades. I demokratiska länder angreps de av skränande pöbelhopar. Illasinnade människor beredde sig tillträde till deras hem och mötesplatser och förstörde dem, och deras barn blev relegerade från skolorna — och allt detta var en följd av den nationalistiska propagandan. Men trots alla sina hotelser misslyckades våra dagars ”Rab-Sake” i sina bemödanden att beröva Guds vittnen deras ostrafflighet. De fortsatte hängivet att tjäna Gud, vilket ledde till att antalet förkunnare som rapporterade tjänst året innan andra världskriget bröt ut, dvs. år 1939, och då uppgick till 71.509 hade ökat till 141.606 år 1945, det år kriget slutade.

19, 20. a) Hur talade Rab-Sake hånfullt om Jehova? b) Hur kan hans skryt, i uppfyllelsen, sägas vara delvis sant, delvis falskt?

¹⁹ Rab-Sake talade hånfullt om den sanne Guden, Jehova: ”Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I, eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem? Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger och törst; han säger: ’HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den assyriske konungens hand.’ ... Vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till spillo har väl haft någon gud, som har förmått rädda sitt folk ur min hand, eftersom I menen, att eder Gud förmår rädda eder ur min hand? Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder och tron honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur min hand!” — 2 Krön. 32:10—15.

²⁰ Hur sant är det inte i uppfyllelsen att folkens gudar och religioner inte har kunnat skydda jordens folk från att bli offer för nationalismen! När kritiska situationer uppstått, har katoliker, protestanter, judar, buddister och många andra allesammans blivit insnärjda i nationalistiska krigsmaskinerier. Men sanna kristna, de andliga judéerna, som förtröstar på Jehova och Kristus, vilken är styrkt av Gud, blir inte skrämda av hånfulla hotelser. De väntar tålmodigt på Jehova.

21, 22. a) Vilket frestande erbjudande gjorde Sanherib därpå? b) Vad svarade folket, och vilken lärdom ger detta oss nu?

²¹ Konungen i Assyrien erbjöd en lockande belöning åt den som var villig att kompromissa: ”Gören upp i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en ur sin brunn, till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung; så skolen I få leva och icke dö. Men hören icke på Hiskia; ty han vill förleda eder, när han säger: ’HERREN skall rädda oss.’” Hade inte det angränsande Israel fallit! ”Men folket teg och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade så bjudit och sagt: ’Svaren honom icke.’” — 2 Kon. 18:31—36.

²² Det är likadant nu. Jehovas vittnen strider eller tvistar inte med Satans propagandister. De följer i stället Hiskias och hans berömde förfaders, konung Davids, exempel. Denne David sade: ”Jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.” — Ps. 39:2.

23. Hur har nutida Jehovas vittnen avvisat ett erbjudande som påminner om Sanheribs?

²³ Den assyriske konungens erbjudande påminner om det förslag som nazisterna gjorde Jehovas vittnen, då dessa befann sig i de tyska koncentrationslägren. Sedan dessa kristna hade varit fängslade i flera år, därför att de vägrade att hälsa nazisternas ”gud”, erbjöd man dem frihet — på det villkoret att de undertecknade en skrivelse enligt vilken de avsvor sig sin tro. Vad svarade de? Ett ögonvittne skriver: ”De hade genast kunnat bli fria ur lägret, om de avsvurit sig sin tro. Men de upphörde inte med sitt motstånd, och de lyckades till och med att i lägret införa böcker och traktater, vilket förde många av dem till galgen.”a Fastän det innebar fara för livet höll de fast vid den sanna tillbedjan och bevarade sin ostrafflighet inför Jehova, universums suveräne härskare och uppståndelsens Gud.

24. a) Varför var Hiskia mycket nedstämd, och hur handlade han? b) Vad är den nutida motsvarigheten till att Hiskia vände sig till profeten Jesaja?

²⁴ Hiskia blev mycket nedstämd, då han hörde Rab-Sakes ord. Berodde det på att han fruktade för dem som nu skulle kunna ”dräpa kroppen” eller för den grymma tortyr som de sadistiska assyrierna skulle kunna utsätta honom och hans medbröder bland judéerna för? Nej, visst inte! Hiskia blev djupt bedrövad därför att sådana avskyvärda smädelser hopades över Jehovas namn. Genast ”rev han sönder sina kläder och höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus”. Han sökte gemenskap med Jehova på den plats där man skulle tillbedja honom. (2 Kon. 19:1) Och i våra dagar hämtar den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen och deras följeslagare, som tjänar under honom som är större än Hiskia, Kristus, styrka och tröst i påfrestande tider genom att nitiskt tjäna Gud och ha gemenskap med varandra såsom tillbedjare i hans tempel. Dessutom hör de sig för om vilken kurs som är den rätta genom att vända sig till den ”trogne och omdömesgille slavens” organisation av Jesu smorda efterföljare på jorden. Hiskia handlade på ett snarlikt sätt i en kritisk situation, där Jehovas namn stod på spel, i det han vände sig till Jehovas kanal eller förbindelseled — den trogne profeten Jesaja — för att få råd. — 2 Kon. 19:2.

25, 26. a) Vad har Guds folk ingen ”kraft” till på ”nödens ... dag”? b) Men vilken försäkran gav Jesaja?

²⁵ Funktionärer vid Hiskias hov och de äldste bland prästerna, vilka alla ödmjukade sig höljda i sorgdräkt, vände sig till Jesaja med orden: ”Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och smälekens dag är denna dag, ty fostren hava väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finnes icke. Kanhända skall HERREN, din Gud, höra alla Rab-Sakes ord, med vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för den kvarleva som ännu finnes.” (2 Kon. 19:3, 4) I sin egen kraft har Jehovas folk ingen förmåga att överleva nationalismens hot. Men hur är det med Jehovas kraft och styrka? Vilken försäkran gav Jesaja beträffande den?

²⁶ Då ”sade Jesaja till dem: ’Så skolen I säga till eder herre: Så säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem, med vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig. Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han på grund av ett rykte som han skall få höra vänder tillbaka till sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget land.’” — 2 Kon. 19:5—7.

27. Hur kommer den profetia att uppfyllas som talar om att de nationalistiska konungarna skall krossas och Satans organisation tillintetgöras?

²⁷ Ja, här gavs en uppmuntrande försäkran om att Sanherib till sist skulle slås tillbaka genom ett ömkligt nederlag! Och genom sitt profetiska ord har Jehova också i denna tid försäkrat sina vittnen, som bevarar ostraffligheten, att Satan och hans väpnade härskaror till sist kommer att bli krossade. Vad den nationalistiske ”konungen i Nordlandet” beträffar, har det förutsagts att han skall ”få höra rykten, som förskräcka honom”, rykten från Jehovas och hans konungs håll, vilka de smorda vittnena på jorden vidarebefordrar, och dessa rykten kommer att egga upp den här ”konungen” till raseri mot Guds folk. Men då skall Jehova ingripa! Den totalitäre ”konungen i Nordlandet” skall förgås, ”och ingen skall finnas, som hjälper honom”. ”Konungen i Söderlandet” skall också bli krossad ”utan människohand”. (Dan. 11:44, 45; 8:25) Alla de olika delarna av Satans jordiska organisation skall bli ”kastade i eldsjön”, bli evigt förintade. Vilken trösterik försäkran från Jehova! — Upp. 19:20.

28. Vilken anordning gjorde Jehova, och hur besvarade hans vittnen den utmaning som nationalismen kom att utgöra?

²⁸ Men hur gick det då för Jehovas vittnen i den kris som andra världskrigets hotfulla krigsmoln varslade om? Eftersom nationalismen nu blivit en stridsfråga i demokratiska såväl som totalitära länder, styrkte Jehova kärleksfullt sitt folk med ”mat i rätt tid”. Artikeln ”Neutralitet”, som inflöt i Vakttornet för 1 januari 1940, hjälpte många att hålla en kompromissfri kurs genom andra världskrigets nationalistiska stormar. Jehovas vittnen vägrade att godta den trossatsen att de borde döda sina medkristna som råkar bo inom en annan nations gränser. De bevarade sin kristna neutralitet, fastän det kostade dem smälek, fängelse och till och med livet, och de visade sig ha sådan ”kärlek inbördes” som är höjd över alla nationalistiska barriärer. De bevisade att de ”inte är någon del av världen”, dvs. den nutida Sanheribs värld. Deras beslutsamma ställningstagande till förmån för bibliska principer utgjorde ett fullständigt svar till propagandisterna. Jehovas namn blev ärat! — Joh. 13:34, 35; 17:14; NW.

29. a) Vilken tillfällig lindring fick Jehovas vittnen erfara mot slutet av andra världskriget, vilket också visades i förebilden? b) Men varför kan vi vänta ytterligare svåra tider?

²⁹ Av skildringen framgår det att Sanherib inte omedelbart lät Rab-Sakes skrytsamma utmaning följas av handling. Det kan ha berott på tillfälliga motgångar i striderna mot Tirhaka, härskaren i det söderut belägna Egypten. Detta skulle mycket väl kunna svara mot att de demokratiska nationerna drack upp den totalitära ”strömmen”, som Satan sprutade ut, främst i avsikt att uppsluka den smorda kvarlevan, som representerade Jehovas kvinnolika organisation på jorden. Men denna lindring, som de fick erfara mot slutet av andra världskriget, är på sin höjd endast tillfällig. Gog i Magog är fortfarande ”på fri fot”! Profetian har följande att säga om honom: ”Och draken fylldes av vrede mot kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de återstående av hennes säd, som håller Guds bud och har arbetet att bära vittnesbörd om Jesus.” (Upp. 12:15—17, NW) Och vad kommer slutet att bli? Det skall vi undersöka!

[Fotnot]