Sann sinnesändring — hur känns den igen?

”Ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta.” — Ps. 51:19.

1. a) För vem bör man bekänna synder för att vinna förlåtelse? Varför det? b) Varför kan en synd mot Jehova Gud också vara en synd mot församlingen?

ÄLDSTE är inte några ”biktfäder”, som blivit bemyndigade att förlåta alla de synder som medlemmar av församlingen kan begå. Det är Jehova Gud som förlåter deras synder som ångrar sig och ändrar sinne, och han gör detta med sin Sons försoningsoffer som grundval. Att man blir förlåten av Jehova är därför inte beroende av att man bekänner sina synder för de äldste. (1 Joh. 1:8, 9; 2:1, 2) Men genom en allvarlig överträdelse kan man också synda mot församlingen. Det förhåller sig så därför att ett grovt orätt handlingssätt kan dra mycken smälek och stora svårigheter över den församling som den vilsefarande kommer tillsammans med. De äldste som representerar församlingen bör följaktligen förvissa sig om att individen i fråga verkligen ångrat sig och ändrat sinne, innan de ger honom förlåtelse för det dåliga namn och rykte som han har ådragit församlingen.

2. a) Vad lär vi av 2 Korintierna 2:7 om att församlingen förlåter synder? b) Vad var det församlingen förlät den ångerfulle mannen i Korint?

² Att församlingen kan förlåta eller undanhålla förlåtelse i vissa fall framgår tydligt av vad aposteln Paulus sade till de kristna i Korint om att återuppta ibland sig en utesluten man. Han skrev: ”Ni ... skall välvilligt förlåta och trösta honom.” (2 Kor. 2:7) Aposteln rekommenderade att de skulle förlåta denne man, eftersom den ”förebråelse” som getts honom av ”flertalet” hade tjänat sitt syfte i fråga om att förmå honom att ångra sig och ändra sinne. (2 Kor. 2:6) På grund av att mannen uppriktigt hade ändrat sinne och rättat till sitt liv, så att det stämde överens med Jehovas rättfärdiga krav, var det rätt av församlingen att återigen ta emot honom. Han hade sökt Jehovas förlåtelse för sin synd, och nu förlät också församlingen honom, men inte i betydelsen att den beviljade honom ”absolution” eller ”avlösning” för hans synd, utan genom att den förlät honom de svårigheter och den smälek och sorg som hans orätta handlingssätt hade dragit över församlingen.

3. Vad bör de äldste göra, när personer som har begått allvarliga synder säger att de har tillrättavisat sig själva?

³ I vissa fall kan en persons syndaregister, när det bringas i ljuset, vara mycket skamligt. Under en tid av månader eller till och med år kan han ha uppfört sig på ett sätt som skulle betraktas som syndigt också i världen. Längre fram kan han komma till de äldste och förklara att han nyligen har upphört med sitt orätta handlingssätt och bett till Gud om förlåtelse. Han kan tycka att han har tillrättavisat sig själv. Det kan också vara så att han efter att ha ställts ansikte mot ansikte med bevis för sitt skamliga uppförande säger till de äldste att han har tillrättavisat sig själv och att han därför inte menade att det var nödvändigt att komma till dem i denna angelägenhet. Vad bör de äldste göra? De bör avgöra vad slags andlig hjälp individen behöver och utröna om han verkligen ångrar sig och har ändrat sinne. Detta kan kräva mera än ett enda samtal med honom för att få reda på hans verkliga känslor, motiv och behov. Den som verkligen ångrat sig och ändrat sinne kommer att välkomna och ödmjukt ta emot sådan kärleksfull hjälp från de äldste.

VÄRLDSLIG BEDRÖVELSE ELLER SANN SINNESÄNDRING — VILKETDERA?

4. Är stor bedrövelse alltid ett bevis på sann ånger och sinnesändring? Förklara.

⁴ En person som handlat orätt bör naturligtvis känna bedrövelse, samvetskval och ledsnad vad hans syndiga handlingssätt beträffar. Beroende på individens känslomässiga läggning kan dessa känslor åtföljas av tårar, men behöver inte göra det. De äldste behöver emellertid komma ihåg att inte alla känslor av bedrövelse, samvetskval eller ledsnad nödvändigtvis är bevis på verklig sinnesändring. Den kristne aposteln Paulus skrev: ”Bedrövelse på ett sätt som Gud vill främjar nämligen sinnesändring till frälsning, som inte skall beklagas; men världens bedrövelse frambringar död.” (2 Kor. 7:10) Följaktligen söker de äldste med rätta få klart för sig vad som är motivet till den bedrövelse som den som handlat orätt känner.

5. Vad är motiv till världslig bedrövelse, och varför är detta inte sann ånger och sinnesändring?

⁵ Världslig bedrövelse kan helt enkelt härröra från en känsla av personligt misslyckande och åtföljande besvikelse eller från oro över förlust av aktning eller vissa förmåner eller från utsikten att bli föremål för tuktan eller skam. Detta är bedrövelse över de icke önskvärda och skadliga resultaten av ett orätt handlingssätt eller över det förhållandet att det orätta handlingssättet har kommit i dagen. Dessa känslor är visserligen normala i sig själva, men om de är den enda orsaken till bedrövelse, då känner individen i fråga inte verklig ledsnad över att han begått synden, utan han är olycklig över att han blivit avslöjad. Han är inte verkligt orolig och bedrövad över den smälek som hans överträdelse har åsamkat Gud.

6. Vad visar att Esaus känslomässiga utbrott, i förbindelse med att Isak välsignade Jakob, inte var sann ånger och sinnesändring?

⁶ Detta blir väl belyst i fallet med Esau. För ett enda mål mat sålde han sin förstfödslorätt till Jakob. Åratal längre fram, när Jakob fick den välsignelse som tillkom den förstfödde, hängav Esau sig åt ett känslomässigt utbrott av sorg. Han ”brast ... ut i högljudd och bitter klagan” och ville förmå sin far Isak att ändra sinne i fråga om att välsigna Jakob. Esau beklagade inte den oandliga inställning som hade förmått honom att förakta sin förstfödslorätt. Nej, han beklagade att han genom sitt handlingssätt hade förlorat vissa förmåner. — 1 Mos. 25:29—34; 27:34; Hebr. 12:16, 17.

7, 8. Vad uppenbarar att kung Sauls erkännande av synd inte var sann ånger och sinnesändring?

⁷ Ett annat tydligt exempel på detta är kung Saul. När Saul av profeten Samuel fick höra att han hade satt sig över Guds befallning att ge amalekiterna till spillo, försökte han rättfärdiga sig själv och vidhöll att han hade fullgjort Jehovas ord. I ordalag som inte kunde missförstås beskrev då Samuel kungens underlåtenhet och tillfogade: ”Eftersom du har förkastat HERRENS [Jehovas] ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung.” När Saul hörde detta, medgav han: ”Jag har syndat därmed att jag har överträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag fruktade för folket och lyssnade till deras ord. Men förlåt mig nu min synd och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN.” (1 Sam. 15:17—25) Men detta erkännande av synd var inte sann ånger och sinnesändring. Varför inte det?

⁸ Saul undervärderade fortfarande sin synd och försökte ursäkta den på den grundvalen att han hade gett efter för fruktan för folket. Det var inte så att han uppriktigt erkände att han hade syndat mot Jehova. Hans ord föranleddes uppenbarligen av fruktan för att bli förkastad som kung och drabbas av offentlig vanära. Detta är uppenbart av Sauls vädjan att Samuel skulle vända tillbaka med honom. Hur så? Det var inte enbart en fråga om att Samuel skulle vända tillbaka för att frambära en medlande bön för Sauls skull. När Samuel stod fast vid att han skulle ge sig av, vädjade Saul: ”Bevisa mig dock nu den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder tillbaka med mig.” (1 Sam. 15:30) Saul bekymrade sig således över hur han skulle te sig i andras ögon. Han ville bli hedrad genom Samuels närvaro, inte vanärad genom hans frånvaro. Sauls erkännande av synd var alltså enbart ett läpparnas uttalande. Det var inte ”bedrövelse på ett sätt som Gud vill”, nämligen över att ha förtörnat Jehova Gud.

9. Vad lär vi beträffande ånger och sinnesändring av bibelns skildringar om Esau och Saul?

⁹ Av vad bibeln säger om Esau och kung Saul kan vi få fram en del viktiga punkter som kan hjälpa äldste att vinna insikt beträffande om en som handlat orätt är ångerfull. Tårar kan åtfölja uttryck för sann sorg. Men känslomässiga utspel är inte i sig själva bevis för ånger och sinnesändring. Det framgår av fallet med Esaus tårar. I enlighet härmed är det inte nödvändigtvis så att frånvaron av tårar betyder att den som handlat orätt inte är ångerfull. Det viktiga är att individen i fråga djupt beklagar det orätta och erkänner det som en synd mot Jehova. Om han fortsatte att rättfärdiga eller ursäkta sina handlingar, skulle han dra varje som helst påstådd ånger eller sinnesändring i tvivelsmål. Personen i fråga bör komma att hata det orätta handlingssättet, avsky det. Det kan ligga ett naturligt mått av förlägenhet i att han har blivit skyldig till allvarlig synd, men hans främsta bekymmer bör inte så mycket gälla de obehagliga följderna av hans orätta handlande, utan bör i stället gälla den smälek han har dragit över Jehova Gud och församlingen av hans folk. Han bör uppriktigt beklaga att han har skadat sitt förhållande till den Högste.

VAD ÄR INBEGRIPET I SANN ÅNGER OCH SINNESÄNDRING?

10. Varför bör en persons känslor av bedrövelse över att ha dragit smälek över Jehova också inbegripa samvetskval över den skada han vållat sina bröder och sina medmänniskor?

¹⁰ Att någon känner bedrövelse över att ha dragit smälek över Jehova är inte något som nödvändigtvis är avskilt eller isolerat från att han känner samvetskval, när det gäller skada som han har gjort sina bröder och medmänniskor. Aposteln Johannes visar att kärlek till våra bröder är bevis på kärlek till Gud, ja i själva verket en oskiljaktig del därav. (1 Joh. 3:11, 17; 4:7, 8, 11, 12, 20, 21) Orätt handlingssätt är alltid och oundvikligen skadligt. Om vi någonsin skulle bli indragna i något orätt handlingssätt av allvarligt slag, skulle vi mycket väl kunna begrunda sådana ting som följande:

11. Om vi någonsin skulle bli indragna i orätt handlingssätt av allvarligt slag, bland annat vilka ting bör vi då allvarligt begrunda?

¹¹ När vi har begått en sådan orätt gärning, känner vi oss då sårade i hjärtat, när vi inser att vi inte varit lika den kärleksfulle, rättrådige Gud som vi tjänar, eftersom vi handlat själviskt och till och med girigt och inte visat hänsyn för andras intressen? (1 Tess. 4:3—6) Skulle vi verkligen kunna tänka oss att ett orätt handlingssätt, till exempel omoraliskhet, någonsin skulle kunna bidra till andras sanna lycka? Hur stor omsorg har vi visat om deras varaktiga bästa och deras hopp om liv i Guds ynnest? Våra gärningar kanske inte direkt har berört andra, men det är ändå så att vi påverkar människor genom vårt exempel och inflytande. (Rom. 14:7) Är vi då så självupptagna att vi kommer att behaga oss själva, även om vi vet att vi är ett dåligt exempel och utövar ett försvagande inflytande som kan fräta sönder andras andliga styrka? (Ställ detta i kontrast till Romarna 15:2, 3.) Enligt Jesus Kristus är vägen till liv trång och smal, och få är de som finner den. (Matt. 7:14) Vi bör själva veta hur stora ansträngningar som krävs för att stanna kvar på rättfärdighetens stig. Vill vi då vara lika någon som i själva verket vandrar på denna smala stig och lämnar efter sig stora stenar som kan få andra att snava och falla eller åtminstone göra deras framåtskridande svårare än det redan är? Hur olikt vår himmelske Faders handlingssätt skulle inte detta vara! (Jes. 40:11) Alldeles som aposteln Paulus förklarar har vi helt visst ”inte fått lära att det var så den Smorde var”. (Ef. 4:19—24) Om vi verkligen älskar och beundrar Gud och hans Son för deras utomordentliga egenskaper, känner vi då inte djup skam och sorg över att ha handlat så olikt dem och svikit deras tillit till oss? Ja, sådana tankar är i överensstämmelse med sann ånger och sinnesändring.

12. Vad för något i fråga om ånger och sinnesändring kan vi sluta oss till av det handlingssätt kung Manasse följde, sedan Gud förlåtit honom?

¹² En annan viktig del av ånger och sinnesändring blir belyst i fallet med kung Manasse i Juda. Beträffande hans synd säger bibeln oss: ”Han ... gjorde mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.” (2 Kon. 21:6) Som ett uttryck för Jehovas dom fördes slutligen Manasse som fånge till Babylon. Där ångrade han sig. Bibeln omtalar: ”Han [bönföll] inför HERREN, sin Gud, och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud. Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom konung.” (2 Krön. 33:12, 13) Därefter gjorde Manasse vad han kunde för att rätta till det orätta han hade gjort — han rensade bort avgudiska sedvänjor ur sitt rike, frambar offer till Jehova och uppmuntrade folket att tjäna den Högste. (2 Krön. 33:15, 16) Detta visar att sann ånger och sinnesändring inbegriper att man både överger det orätta handlingssättet och gör en beslutsam ansträngning att göra det som är rätt.

13. Vad kan ”frukt som svarar mot sinnesändringen” inbegripa? Varför är det så?

¹³ En person som verkligen har ändrat sinne bör alltså vara i stånd att peka på ”frukt som svarar mot sinnesändringen”. (Matt. 3:8) Detta inbegriper att han uppbjuder rimliga ansträngningar för att rätta till angelägenheterna i den utsträckning han finner det möjligt under sina nuvarande omständigheter. Hans bedyrande att han ångrat sig och ändrat sinne skulle till exempel ha föga innehåll, om han inte visade någon omsorg i fråga om att ge gottgörelse för någonting han stulit. Och om han inte fattade något bestämt beslut att följa en rätt kurs, skulle det råda allvarliga tvivel på att hans ånger och sinnesändring var äkta.

14. När någons syndaregister är mycket upprörande och åtföljt av dålig publicitet, vad är det då som avgör huruvida han bör bli utesluten eller inte?

¹⁴ Men hur skall saken betraktas, om en persons synd är mycket upprörande och har gett upphov åt en mängd dålig publicitet? Huruvida den som handlat orätt utesluts ur församlingen eller inte beror återigen på hans äkta ånger och sinnesändring eller brist på det.

15. När är det tillbörligt att de äldste vidtar en uteslutningsåtgärd? Varför är det så?

¹⁵ Närhelst bevis på uppriktig ånger och sinnesändring saknas, behöver de äldste vara försiktiga, så att de inte låter sig vägledas av känslosamhet. De kan inte blunda för ett orätt handlingssätt, helt enkelt ignorera den smälek och de svårigheter som en obotfärdig persons laglöshet har dragit över församlingen eller mena att detta skulle ha föga vikt och betydelse. Om de gjorde så, skulle detta kunna ha en skadlig verkan på församlingen som helhet. Somliga medlemmar av församlingen skulle kunna bli uppmuntrade att ta sig friheter och ringakta det inspirerade rådet: ”Var såsom fria, och bruka ändå inte er frihet såsom täckmantel för uselhet, utan såsom Guds slavar.” (1 Petr. 2:16) Dessutom skulle den som handlat orätt själv kunna komma att betrakta synden på ett lättsinnigt sätt, utöva ännu mindre återhållsamhet i framtiden och vålla att andra drogs in i laglöshet. Den vise kung Salomo framhöll: ”Eftersom domen över en ond gärning inte med hast har verkställts, därför har människornas söners hjärta blivit helt inriktat i dem på att göra vad ont är.” (Pred. 8:11, NW) När äktheten i den ånger och sinnesändring som visas av en som handlat orätt är föremål för allvarligt tvivel, och när det finns tydliga bevis för att sedefördärv sannolikt kommer att uppstå, bör de äldste alltså inte tveka att rätta sig efter förmaningen: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” — 1 Kor. 5:13.

ORÄTTA GÄRNINGAR AV ÄLDSTE OCH BITRÄDANDE TJÄNARE

16. Om en äldste gör sig skyldig till orätt handlingssätt av allvarligt slag, vad bör han då göra? Varför det?

¹⁶ Eftersom äldste har ett sådant viktigt ansvar i den kristna församlingen, bör deras uppförande helt visst vara exemplariskt. Om en äldste begår en orätt handling av allvarligt slag, är han därför moraliskt förpliktad att underrätta kretsen av äldste om detta, även om han kan ha ångrat sin förseelse. Varför det? Därför att han nu, på grund av att han har upphört att vara oförvitlig, inte är kvalificerad att fortsätta att tjäna som tillsyningsman. (1 Tim. 3:2) Att ha män med allvarliga andliga brister till att tjäna som äldste skulle inte vara i överensstämmelse med Guds norm för helighet. — 1 Petr. 1:15, 16; jämför lagen i 3 Moseboken 21:17—23, som förbjöd män av Arons hus att fullgöra prästerliga plikter, om de hade ett fysiskt lyte.

17. Vad bör göras, om en äldste menar att han inte längre är oförvitlig?

¹⁷ Det är naturligtvis så att de äldste, i likhet med alla andra medlemmar av församlingen, gång på gång kommer till korta i fråga om att fullkomligt återspegla Jehovas avbild. På grund av sina upprepade tillkortakommanden kan en äldste komma att tycka att han inte längre fyller skriftenliga krav, och han kan rikta de övriga äldstes uppmärksamhet på detta. Efter att ha undersökt saken, och även tagit hänsyn till de samvetsbetänkligheter som församlingen som helhet har, kan emellertid de övriga äldste komma fram till att det slag av tillkortakommanden som det gäller inte ifrågasätter mannens kvalifikationer att tjäna som tillsyningsman. (Se Galaterna 2:11—14, där vi får veta att Petrus blev tillrättavisad; hans orätta handling gjorde inte att han inte längre var kvalificerad att fortsätta att tjäna som äldste.) Men om denne äldste i sitt samvete fortfarande menar att han inte längre är oförvitlig, bör de övriga äldste respektera hans känslor och befria honom från hans ansvarsuppgifter.

18. Vilket ansvar har de äldste gentemot någon bland dem som gör sig skyldig till allvarlig synd?

¹⁸ Om det å andra sidan finns en välgrundad anklagelse mot en äldste eller om han bekänner grov synd, bör de övriga äldste åta sig det fulla ansvaret för att befria honom från hans äldsteskap, och de bör ge honom den tillrättavisning som behövs och lägga på honom vilka som helst restriktioner som är tillrådliga. Och om en obotfärdig inställning från hans sida gör det nödvändigt, bör de vidta en uteslutningsåtgärd.

19. Vad bör en biträdande tjänare som blir indragen i allvarlig synd göra? Varför det?

¹⁹ Alldeles som det förhåller sig med äldste, har biträdande tjänare som gör sig skyldiga till orätta handlingar av allvarligt slag ett moraliskt ansvar att låta de äldste få veta detta. Bara män som är fria från anklagelse är kvalificerade att tjäna i denna befattning. (1 Tim. 3:10) Fall av orätt handlingssätt som inbegriper biträdande tjänare behandlas därför på samma sätt som fall som inbegriper äldste.

20. Vad gott kan bli resultatet av ett gott exempel i fråga om sann ånger och sinnesändring?

²⁰ Om Gud kräver att varje medlem av den kristna församlingen skall vara samvetsgrann i fråga om att behaga honom och bevara sig ren för tjänsten för honom, bör de som är äldste och biträdande tjänare helt visst inte vara mindre känsliga i fråga om sitt uppförande. De är i allmänhet mera erfarna i det kristna levnadssättet och hålls mera ansvariga av Gud, eftersom de är exempel och föredömen. (Jämför Lukas 12:48; 1 Petrus 5:2, 3.) Även om de skulle begå ett allvarligt misstag, så är deras uppriktiga ånger och sinnesändring, som visas i att de vänder om från det orätta och riktar äldstekretsens uppmärksamhet på det, ett exempel och föredöme. Detta kan tjäna till att hjälpa andra som råkar göra sig skyldiga till allvarlig synd att följa ett liknande handlingssätt av ånger och sinnesändring. Deras nitälskan för att rena sig själva inför Gud, deras uppriktiga iver, den uppbragthet de känner inför sina egna orätta gärningar, ansträngningen att rätta till det orätta — allt detta kommer att verka till frälsning för alla. Dessutom kommer det att bevara friden i församlingen — frid med Gud och med varandra. — 2 Kor. 7:11.

21. Vilken välgörande verkan kan ånger och sinnesändring ha på oss?

²¹ Hur nödvändigt är det inte med sann ånger och sinnesändring! På grund av att vi är ofullkomliga är det verkligen så att vi varje dag misslyckas i något avseende med att fullkomligt återspegla Jehova Guds avbild. Detta är någonting som vi med rätta bör beklaga. Men det bör inte förmå oss att plåga oss själva på grund av varje mindre felsteg eller misstag. Likväl bör insikten om att vi ofta felar i ord och i gärning göra att vi är ödmjuka och hjälpa oss att vara barmhärtiga, när andra syndar mot oss. När vi då ber till Gud om förlåtelse för våra försyndelser, kan vi vara säkra på att han kommer att finna behag i våra böner. (Matt. 6:12, 14, 15) På så sätt kommer vi att äga ett rent samvete, medan vi fortsätter att söka göra hans vilja. Ja, vi kommer att vara verkligt lyckliga, eftersom vi vet att Jehova har förlåtit oss våra synder och att han betraktar oss som rena tjänare för honom, vilka har framför sig utsikten till evigt liv. — Ps. 32:1, 2; 103:10—13.

[Bild på sidan 20]

Kung Manasse hade syndat mycket, men hans sanna ånger och sinnesändring visades genom att han nitiskt skaffade bort de avgudiska Aserorna eller ”heliga pålarna”