Vad tonåringar behöver få från sina föräldrar

ALLA vuxna har en gång varit tonåringar. Alla föräldrar till tonåringar har en gång själva varit tonåringar. Vuxna borde därför förstå tonåringarnas problem och missräkningar. Men alltför ofta kommer föräldrarna inte ihåg de problem, som de hade som tonåringar, och behandlar inte sina tonåriga barn förståndigt. En morfar erinrar sig sin egen erfarenhet:

”Då jag var barn tyckte jag att den fostran vi barn fick ofta var sträng och orättvis. Jag kommer ihåg att jag tänkte att när jag blev vuxen och fick barn, skulle jag fostra dem i kärlek, lyssna på dem och resonera med dem.

När jag nådde så långt i livet, fann jag att det var mycket mödosamt att fostra barn. Jag arbetade hela dagarna, och det gjorde att jag inte såg mina barn så mycket. När jag var tillsammans med dem, var jag otålig och häftig.

Barnens uppväxtår går alldeles för fort. Nu är jag morfar och har en helt annan inställning än jag hade som förälder. Jag får tid att leka med och glädja mig åt barnbarnen, vill ofta försvara dem, när de hamnat i svårigheter, och tycker att deras föräldrar är för stränga och oförstående. Jag tänker ofta: Om man som förälder bara kunde visa samma tålamod och förståelse som mor- och farföräldrar.”

Föräldrar glömmer ofta att det är normalt att tonåringen hävdar sig som individ med individuella behov. De missförstår, och problem uppstår. En präst, som studerat tonåringarnas problem, uppger att han ställde följande fråga till många tonåringar: ”Vad önskar ni mest av allt av era föräldrar?” Nästan utan undantag svarade de:

”ATT BLI FÖRSTÅDD”

En 15-årig flicka uttryckte denna önskan och sade: ”Jag har bra föräldrar, men jag önskar att de skall förstå att jag inte längre är en barnunge. De behandlar mig som om jag gick på lågstadiet. Om de bara kunde förstå mig och lita på mig.” Hon ville att man skulle erkänna hennes ålder och ändra på en del förhållningsregler.

Längtan efter att vinna större frihet är en normal del av ett barns utveckling till vuxen — ett faktum som många föräldrar inte är beredda att acceptera. Från spädbarnsåren har deras barn tytt sig till och varit beroende av dem, och föräldrarna har glatt sig åt det. Deras tonåring ändrar sig nu från att ha varit fullständigt beroende till att bli mer självständig. Denna förändring i attityden är inte av ondo. En del tonåringar börjar utveckla ett vuxet synsätt, när de är relativt unga. Ett bibliskt exempel är kung Josia. ”Medan han ännu var en yngling [på omkring 15 år], begynte han att söka sin fader Davids Gud.” Vid omkring 25 års ålder gick han till angrepp mot falsk gudsdyrkan, som hans far hade befrämjat. Denne tonåring hade frihet att handla på egen hand. Var hans attityder och handlingar onda bara därför att han fortfarande var ung? Nej. (2 Krön. 34:1—8) Den unge mannen Davids motiv, när han bad att få kämpa mot Goljat, var också goda, men missförstods av hans äldre bror. — 1 Sam. 17:26—28.

Eftersom tonåringen ännu inte är vuxen, är emellertid inte alla hans önskningar mogna. Han behöver tid att leka och rasa ut. Han behöver få sina föräldrars förståelse för att han har energi att göra saker och ting, när de skulle vilja ta det lugnt. Tonåringar behöver sällskap. Om föräldrarna inte sörjer för lämpligt sällskap, kommer ungdomarna att själva söka sig sällskap, och de kanske finner sådant som föräldrarna inte skulle godkänna.

De flesta tonåringar tycker om fester. Med tanke på hur det går till vid en del sådana tillställningar, kanske föräldrarna inte vill att deras ungdomar skall vara med. Men att helt förbjuda dem att gå på fester skulle vara nedslående och göra dem modfällda. (Kol. 3:21) Om föräldrarna ordnar tillställningar, har de rätt att kontrollera gästlistan och övervaka aktiviteterna, och därigenom kan många problem undvikas. Om ungdomarna tar del i planeringen, blir det hela ännu mer lyckat.

När tonåringen begår ett misstag och råkar i svårigheter, då, om någonsin, behöver han förståelse. Föräldrarna gör väl i att tänka på sin egen ungdom och komma ihåg de misstag som de begick i ungdomligt oförstånd. Om de gör det, kan de lättare motstå frestelsen att bli alltför upprörda, att vara alltför kritiska. Om de vill att deras tonåring skall komma till dem, när han råkar illa ut, måste de bygga upp förtroendet genom sitt sätt att reagera inför mindre överträdelser.

När felet är ett tanklöst misstag, bör föräldrarna visa stor omtänksamhet och hänsyn. De bör göra allt för att förklara vad som var orätt och hur det orätta kan undvikas i fortsättningen. Men man bör aldrig säga till den unge att han är dålig.

Men vad bör föräldrarna göra, om deras tonåring blir indragen i allvarliga svårigheter när det gäller uppförandet i skolan eller i bråk med polisen eller i narkotikamissbruk eller i omoraliskhet? Föräldrarna kanske hoppas att tidigare fostran skall förhindra detta. Men anta att det verkligen händer. Om tonåringen någonsin behövt hjälp och klok vägledning, så är det nu.

Ett sådant problem är en svår prövning för föräldrarna. De frågar sig vanligtvis: ”Var gjorde vi fel?” Ofta hotar de eller fördömer sin egensinniga avkomma, vilket har en benägenhet att göra honom bitter och hård. Jehova var förstående och beredd att förlåta, när hans folk avvek från det som var rätt. Han tog initiativet till att kommunicera med dem och erbjöd sig att hjälpa dem, trots att deras synd var allvarlig. ”Kom nu och låt oss bringa ordning i förhållandena mellan oss”, sade Jehova. ”Om också era synder skulle visa sig vara såsom scharlakan, skall de göras vita liksom snö.” — Jes. 1:18, NW.

Den unges framtid är beroende av hur han blir behandlad under den här kritiska tiden. Säg och gör inte saker som gör det svårt för honom att komma tillbaka till dig, som den ”förlorade sonen” återvände till sin far. Föräldrar bör aldrig uppge sina barn som förlorade, så länge barnen står under deras myndighet. Utöva tålamod. Visa barmhärtighet. Efterlikna Jehova i dessa egenskaper. — Jak. 2:13; 2 Petr. 3:9, 15; Luk. 15:11—24.

ATT BLI BEHANDLAD SOM EN INDIVID

Något som tonåringen har stort behov av är att bli behandlad som en individ. Charles R. Foster säger i sin bok Psychology for Life Today:

”Man inser att en människa vill mer än bara äta och sova. Hon vill bli erkänd som en person, och hon vill känna att hon är framgångsrik.”

”Varje individ mår otvivelaktigt bättre och arbetar effektivare om han kan lyckas med något och om han kan känna att hans egen plats i världen är viktig. De flesta som studerar socialt beteende anser att varje människa har någon outnyttjad potential — att var och en har något som han kan göra bra, eller bättre, om man bara kan uppdaga vad det är.”

Varje tonåring måste betraktas som olik alla andra. Föräldrar lär sig att inte två barn är lika. Den fostran och tuktan som fungerar bra, när det gäller det ena barnet, kanske inte är effektiv när det gäller nästa. Detta gäller i synnerhet när barnen blir tonåringar.

Det är därför inte bra att jämföra ett barn med ett annat. Om en människas arbete jämförs med en annan människas överlägsna arbete, blir resultatet förbittring, inte uppmuntran. (Jämför 2 Korintierna 10:12.) Tonåringen vill bli accepterad för vad han är, och för vad han kan göra som individ. Han vill bli älskad av sina föräldrar för vad han är i sig själv och bli behandlad med mänsklig omtänksamhet. Å andra sidan vill han inte bli kvävd av omtanke eller alltid bli behandlad som ett barn.

ATT HA KONSEKVENTA RIKTLINJER

Något annat som tonåringen behöver är bestämda, konsekventa riktlinjer. Konteramiral James F. Calvert, som är chef för USA:s sjökrigsskola och far till tre barn, talade nyligen om detta och sade enligt The Detroit News:

”Vår tids barn lär sig mer av TV än de någonsin kommer att lära sig av oss. I genomsnitt ägnar 15-åringen 20 minuter varje dag åt att läsa och två timmar åt att titta på TV.”

Efter att ha kommenterat föräldrarnas uraktlåtenhet att ingjuta ”pliktkänsla och familjestolthet” hos sina barn, fortsatte han: ”Utan tuktan kan det inte förekomma grundläggande respekt.” Calvert liknade tuktan vid ett äggskal. ”När det är helt”, sade han, ”är det ett starkt och vackert föremål. Är det knäckt eller spräckt, går det snart i bitar.

Ungdomar kanske inte ropar på tuktan, men de är i desperat behov av sådan. Strikt auktoritet från föräldrarnas sida utvecklar en känsla av trygghet hos barnen.”

Tonåringen behöver den trygghet som konsekvent fostran ger. Han kanske inte gärna håller med om att vissa av restriktionerna och reglerna behövs, men han är snar att hålla med om att föräldrarna bör vara konsekventa i sina regler. Han vill veta vad han får och inte får göra. Han blir förvirrad om dessa regler ändras från dag till dag beroende på vad föräldrarna ”tycker” vid tillfället i fråga. Jesus sade: ”Låt bara ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej.” — Matt. 5:37.

Regler och restriktioner kan jämföras med gränser. Tonåringen behöver få gränserna klart definierade och identifierade; sedan vill han ha förtroende och frihet inom dessa gränser. En far jämförde detta med sin familjs upplevelser, när de hyrde ett hus:

”Det låg i ett skogsområde. En av de första frågor vi ställde gällde var gränserna gick. Vi ville veta: Vad får vi göra med egendomen? Det var nödvändigt att få veta det, om vi skulle trivas med att bo där. Du kan föreställa dig vilka bekymmer och missräkningar det skulle orsaka om markägaren ändrade gränserna eller restriktionerna varje vecka eller så. Samma principer kan tillämpas på de restriktioner man ålägger tonåringar. Reglerna bör vara rimliga och konsekventa. Ge dem sedan förtroende och frihet inom dessa gränser.”

Reglerna bör inte vara orimligt stränga. Någon speciell händelse eller tilldragelse kan vara skäl nog att göra undantag och ta hänsyn till ett speciellt önskemål.

HJÄLP ATT SKAFFA SIG MÅL I LIVET

Behovet av vägledning inbegriper hjälp att skaffa sig mål i livet, välja yrke och få den skolutbildning som behövs. Varje människa bör kunna känna att hon är värd något och att det hon uträttar är värt något. Hon bör kunna respektera sig själv och vara stolt över sig själv som individ.

Föräldrar visar sin omtanke genom att hjälpa sin tonåring att välja det yrke som passar honom. Man bör ta hänsyn till hans ”gåvor”, hans förmågor eller vad han föredrar att ägna sig åt. (Jämför Romarna 12:6.) Han bör få hjälp att skaffa sig mål som går att uppnå. Alla kan inte nå en bemärkt ställning. Målen kan bli realistiska, om man ställer upp högre mål när varje mindre mål är förverkligat.

Det är ett stort ansvar att sörja för att ungdomarna får den utbildning som rustar dem att möta problemen som vuxna. Ungdomar bör få lära sig ett yrke och vinna skicklighet i det, så att de kan försörja sig. (1 Tim. 5:8; Ords. 31:10, 19, 20) Trots att Jesus skulle bli den Smorde, lärde hans fosterfar Josef honom ett yrke, så att han var känd som ”timmermannens son” och ”timmermannen”. (Matt. 13:55; Mark. 6:3) Aposteln Paulus försörjde sig själv och dem som var tillsammans med honom genom att arbeta i sitt yrke, tältmakaryrket. — Apg. 18:1—4; 20:33, 34.

När tonåringarna förbereder sig för att möta det vuxna livets problem och axla ansvar som vuxna, behöver de föräldrarnas stöd och uppmuntran så att de inte blir ”avhoppare”. Många gånger behöver de hjälp med läxorna. Ibland kanske de tycker att de vill sluta skolan. Vid sådana tillfällen kan föräldrarna vara en källa till uppmuntran genom att förstå deras missräkningar och öppet samtala med dem om problemet. Om föräldrarna då och då hjälper till med svåra läxproblem, kan de bättre förstå ungdomarnas besvär med läxorna och kan ge praktiska förslag. Att ha en förstående förälder som tar sig tid att resonera om problemet är ibland allt som behövs för att uppmuntra tonåringen och hjälpa honom eller henne igenom svårigheterna.

ATT KÄNNA ATT DE BEHÖVS

Det ungdomarna mest av allt längtar efter är kanske att känna att de behövs. Av den orsaken frågar ungdomar då och då sina föräldrar om de är adopterade, eller om föräldrarna planerade för eller önskade dem. De vill bli försäkrade om sina föräldrars kärlek. Vi har alla ett behov av att känna den trygghet som kommer av att man vet att man ”hör hemma” någonstans. Om föräldrarna inser sina tonåringars behov och tillfredsställer dem på ett förståndigt sätt, kommer lyckan att öka i familjekretsen.