Ödmjukhet skänker tålamod

EN BIBELFORSKARE, som är känd över hela världen, hade tillbringat de tidiga morgontimmarna med att bese ruinerna av Jeriko tillsammans med några resande medarbetare. När de kom tillbaka till hotellet, blev de serverade en sen frukost, och kyparen placerade maten vid nedre änden av bordet. När faten nådde övre änden av bordet var de tomma. Denne bibelforskare väntade lugnt och tålmodigt ända tills kyparen kom med mera mat. Vad gjorde det möjligt för denne man att vänta så tålmodigt, när det i själva verket skulle ha varit passande att han hade blivit serverad först? Hans ödmjukhet.

Att vara tålmodig, som denne man var, innebär att vara sen till vrede, att vara långmodig, att bevara sitt lugn, att inte förlora tålamodet på grund av prövande omständigheter. Tålamod leder till frid och harmoni. Ett arabiskt ordspråk uttrycker saken: ”Tålamod är nyckeln till glädje, men brådska är nyckeln till sorg.” Eftersom vi alla är ofullkomliga, behöver hustrur visa tålamod mot sina äkta män, äkta män mot sina hustrur, föräldrar mot sina barn, lärare mot sina elever och tillsyningsmän mot dem de har tillsyn över.

Otålighet är ett vanligt fel i våra dagar. Alla tycks ha bråttom. Dessutom finns det så mycket högmod och ärelystnad, som får många att vara otåliga mot dem som tycks uppehålla dem i deras kapplöpning för att nå toppen. Sådana människor skulle göra väl i att begrunda det ryska ordspråket: ”Framtiden tillhör den som har lärt sig att vänta.”

Guds ord ger oss det förståndiga rådet att vara tålmodiga och långmodiga: ”Utöva därför tålamod, bröder. ... Gör edra hjärtan fasta.” ”Kärleken är tålig”, heter det. Varför det? Därför att kärleken ”förhäver sig icke, den uppblåses icke”. Vi läser också att andens frukt är ”kärlek, glädje, frid, tålamod”. — Jak. 5:7, 8, NW; 1 Kor. 13:4; Gal. 5:22.

Ödmjukheten hjälper oss i hög grad att vara tålmodiga. Detta framgår tydligt av kung Salomos inspirerade ord: ”Bättre är en som är tålmodig än en som är högmodig i anden.” (Pred. 7:9, NW) Med andra ord: Den som är högmodig är inte tålmodig. Härav följer att ödmjukheten är nödvändig för att man skall kunna visa tålamod.

Guds ord säger oss att den som är högmodig eller stolt inte tänker sunt. (Rom. 12:3) Han visar föga tålamod när han har att göra med andra. Han har följande inställning: ”Varför skall jag behöva vänta på andra?” ”Varför skall jag behöva stå ut med de irritationsmoment och förtretligheter som orsakas av andra människors dumhet och själviskhet?” ”Vem tror de egentligen att jag är?” Den som är stolt är snar att ge uttryck åt missnöje i stället för att vara tålmodig och sen till vrede.

I kontrast till detta hjälper oss ödmjukheten att vara tålmodiga, därför att den gör oss villiga att vara till tjänst för andra. Om vi är ödmjuka, kommer vi inte att ta oss själva alltför högtidligt. Vi kommer inte att förvänta för mycket av andra och kommer heller inte att vänta oss speciell behandling eller speciell hänsyn. Vi kommer att inse att vi alla begår misstag, att vi alla är olika när det gäller våra förmågor och att vi ofta prövar andras tålamod; vi kommer därför att vara toleranta.

Bibeln berättar att Jehova Gud har visat tålamod i århundraden, ja, i tusentals år. Han har sannerligen visat tålamod mot människosläktet, vilket också framgår av hans handlingssätt med Israels nation: ”Jehova ... fortfor att sända bud mot dem genom sina budbärare, att sända bud gång på gång”, ända tills han i rättmätig indignation blev tvungen att ingripa. Tålmodig? Ja, han väntade tålmodigt i hundratals år innan han straffade detta folk för deras syndiga trolöshet genom att låta dem bli förda i fångenskap till Babylon. — 2 Krön. 36:15, 16, NW.

Jehova Gud är också sen till vrede eller tålmodig mot den nuvarande ogudaktiga generationen. Han har länge haft tillräcklig grund för att tillintetgöra denna fördärvade gamla värld. Men somliga människor anser honom senfärdig när det gäller att uppfylla sina löften att göra slut på ondskan. Men han är inte senfärdig. Han är i stället ”tålmodig ... , eftersom han inte önskar att någon skall bli tillintetgjord, utan önskar att alla skall uppnå bättring”. (2 Petr. 3:9, NW) Eftersom ödmjukhet och tålamod går hand i hand, kan det då sägas att den Högste, universums suveräne härskare, är ödmjuk? Ja. Det heter nämligen i hans ord: ”Vem är lik Jehova, vår Gud, honom som tar sin boning i höjden? Han nedlåter sig till att betrakta himmelen och jorden och reser upp den ringe ur själva stoftet.” Psalmisten David vittnade också om detta: ”Du gav mig din frälsnings sköld, ... och ditt saktmod [din ödmjukhet] gjorde mig stor.” — Ps. 113:5—7, NW; 18:36.

Jesus Kristus, Guds Son, illustrerade mycket vackert denna princip att ödmjukhet går hand i hand med tålamod, genom det sätt på vilket han behandlade sina apostlar. De prövade utan tvivel hans tålamod gång på gång genom sin andliga omogenhet, genom sin småsinta rivalitet, genom sin tröghet när det gällde att fatta och förstå. Men förlorade Jesus någonsin tålamodet när han hade att göra med dem? Nej, i stället illustrerade han tålmodigt det som han ville att de skulle lära sig. (Luk. 9:46—48) Och var han ödmjuk? Det var han sannerligen, vilket han också visade genom att tvätta sina apostlars fötter. Sakarjas profetia förutsade i själva verket att han skulle vara ödmjuk. — Sak. 9:9, NW; Joh. 13:4—15.

Bibeln berättar också om det tålamod som visades av Guds trogna tjänare i äldre tider. Om dem läser vi: ”Tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod.” Och de var allesammans ödmjuka män, annars kunde Jehova Gud inte ha använt dem, för ”Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka”. — Jak. 5:10; 1 Petr. 5:5, NW.

Arbeta därför på att vara ödmjuk. Det är i sanning så att ingen bör tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka. (Rom. 12:3, NW) Vi begår allesammans misstag, syndar och visar prov på dåligt omdöme. (1 Kon. 8:46) Vi kanske är duktiga på vissa områden, men andra är duktiga i andra avseenden. Det förståndiga handlingssättet innebär att man följer det inspirerade rådet ”och inte gör något av ... självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet håller före att de andra är er överlägsna”. Om vi har denna ödmjuka sinnesinställning, kommer vi inte att finna det svårt att visa tålamod mot andra. — Fil. 2:3, NW.