Det namn i vilket alla nationer väljer att vandra
”Alla folken skall för sin del vandra vart och ett i sin guds namn; men vi för vår del skall vandra i Jehovas, vår Guds, namn till obestämd tid, ja, för evigt.” — Mik. 4:5, NW.
1. Vilken enande gud avgudar och tillber folket i en nation, även om det är söndrat i religiöst avseende?
FÖRENTA nationerna har, såsom en organisation för fred och säkerhet i världen, för närvarande 132 medlemsnationer. Det finns andra nationer utanför organisationen. Var och en av de politiska nationerna har ett ideal som håller dess folk samman under en regering. Följaktligen vandrar det eller går det i detta ideals namn; dvs. det går som en anhängare av eller efterföljare till detta gemensamma ideal. Inom kort börjar folket avguda detta ideal. För folket blir det en gud som man dyrkar och anser stå över alla privata och personliga intressen. Således kan folket vara söndrat i religiöst avseende, men ändå tillber man detta nationella ideal som en enande gud.
2. Hur kommer det sig att millioner människor som påstår sig vara gudlösa i verkligheten motsäger sig själva?
2 Millioner människor säger att de är gudlösa, ateistiska, inte underställda någon gud. Men de motsäger sig själva genom att tillbedja en nationell gud. Sedan Nordamerikanska frihetskriget (1775—1783) har vi hört mycket om ”frihetens gudinna”. Men guden eller gudinnan kan också vara det som kallas demokrati, folkvälde. Eller också kan det vara demokratins bittra fiende, nämligen den internationella kommunismen. Människor håller fast vid dessa politiska principer med en orubblighet som kan mäta sig med fanatisk religiös hängivenhet. Dessutom är det så att var och en av nationerna svartsjukt slår vakt om det som den betraktar som sin ”nationella suveränitet”, alldeles som om den var en gud som inte fick skymfas eller gå förlorad. I somliga nationer avgudar många människor en stark krigsmakt, som ger nationen en styrkeposition från vilken den kan underhandla med andra nationer. Beträffande den nutida ”konungen i Nordlandet” blev det för länge sedan förutsagt: ”Fästningarnas gud skall han ära på dess plats.” — Dan. 11:38, Åk.
3. Hur ges det i Mika 4:5 en korrekt bedömning av situationen beträffande hur de vandrar, och hur ger Psalm 96:5 ett riktigt omdöme beträffande sådana populära gudars värde?
3 Den inspirerade skribenten i forntiden gav en korrekt bedömning av de nutida nationernas handlingssätt, då han sade: ”Alla folken skall för sin del vandra vart och ett i sin guds namn.” (Mik. 4:5, NW) Var och en av dessa gudar är mycket populär inom sitt eget område. Det är just detta som är en bakomliggande orsak i sådana fall då en person, som verkligen vet vad det hela rör sig om, vägrar att följa med mängden, och människor på grund av detta i hög grad förargar sig över honom. Harmen kan kännas så stark att man nästan griper till våldshandlingar mot överträdaren. Men frågan är: Av vilket värde är dessa avgudiska ”gudar”? Till vad leder de folken i nationerna? På dessa frågor bör den nuvarande världssituationen ge det mest övertygande svaret, i synnerhet med tanke på den bestående tendensen i världens angelägenheter och förhållanden. Vi är tvungna att hålla med om att den forntida skribenten gav ett riktigt omdöme om populära gudomligheter, när han sade: ”Folkens alla gudar är värdelösa gudar.” — Ps. 96:5, NW.
4. Mellan vilka kurser står i denna tid valet för enskilda människor, och vilka i vår tid gör det val som medför säkerhet?
4 Det är hög tid att folken vaknar upp vad det gäller det värde deras populära gudar har. De ”gudar” som har fört folken in i den nuvarande oredan är ur stånd att få dem ut ur den och är inte att lita på, när det gäller att föra dem ut ur den. Om ”folken” inte vaknar upp, då bör åtminstone individer göra det, innan malströmmen av hastigt inträffande världshändelser drar dem och suger dem ned i förintelse. Att vi blir ryckta ut ur denna fördärvbringande häxkittel och kommer i säkerhet kan bli resultatet bara om vi väljer den rätte Guden och vandrar i denne Guds namn. Antingen fortsätter vi att vandra i någon populär guds namn eller också väljer vi att gå i en annan riktning, vandra i en annan Guds namn, vilken är bättre än alla de populära gudarna bland folken i nationerna. Att välja denna senare kurs, den rätta kursen, är ännu möjligt för dem som älskar liv och lycka. På senare år har hundratusentals människor överallt i världen väckts till medvetande om världshändelsernas innebörd, och de har gjort det val som betyder lycka. Det är ännu inte för sent för andra att göra på samma sätt.
5. Är det enbart uppriktigheten som haft inflytande när de slagit in på denna modiga kurs, och varför är den den riktiga kursen?
5 Är en sådan kurs ett bevis på mod? Ja, sannerligen! För att slå in på en sådan modig kurs krävs det helt visst uppriktighet. Deras uppriktighet då de slår in på denna kurs ifrågasätts inte för ett ögonblick, men gör blott och bart den uppriktighet som kommer till synes genom att de slår in på denna kurs att den är den rätta kursen? Nej! Följaktligen är det inte enbart i uppriktighet som man antar denna kurs, utan det sker på en grundval av pålitliga upplysningar, korrekt kunskap. Och detta görs under pålitlig vägledning, vägledning som är bättre än den vägledning ”värdelösa gudar” ger. Att denna kurs är riktig bevisas av det förhållandet att den har förutsagts i en profetia som visat sig vara sann, inte lögnaktig. Alla delar i denna profetia är sanna, därför att den kommer från en Gud som ingen kan anklaga för att ha uttalat en lögn, eftersom han inte ljuger. Sedan han haft med mänskligheten att göra i mer än fyra tusen år kunde det fortfarande skrivas om honom: ”Det är omöjligt för Gud att ljuga.” (Hebr. 6:18, NW; Tit. 1:2) Denne är den Gud i vars namn fler och fler människor väljer att vandra i vår tid.
6. Från vad slags område kom denna profetia, och när framfördes den av profeten?
6 Den profetia som exakt förutsagt denna framträdande händelse i vår tid kom alltså inte från någon uppdiktad, mytisk ursprungsort. Den plats det är fråga om är historisk — ett land som är känt över hela världen i vår tid, eftersom det förekommer ofta i nyheterna — Israel. Den som av Gud inspirerades till att uttala profetian var en man vid namn Mika, som visade att han var förbunden med staden Moreset inom Juda stams område, omkring trettiofem kilometer sydväst om Jerusalem. Han levde under tre historiska kungars regeringar, nämligen under ”Jotams, Ahas’ och Hiskias, Juda konungars, tid”. (Mik. 1:1) Detta placerar Mika i 700-talet före den vanliga tideräkningens början, och följaktligen måste också hans profeterande ha upphört före år 716 f.v.t.
7. Vad hos Mika stärker vår tillit till hans profetia, och vilken senare profet hänsyftar på detta?
7 Men det som bör styrka vårt förtroende för att Mika var en sann profet för en sann och levande Gud är inte bara att han var en historisk person, utan också hans mod att förkunna sitt budskap även om han riskerade livet genom att göra det. På hans tid hade kungarna praktiskt taget absolut makt, makt över liv och död när det gällde deras undersåtar. (Ords. 16:14) Denna framstående egenskap som profeten Mika ägde får vi vår uppmärksamhet riktad på vid ett senare tillfälle, nämligen då profeten Jeremia i Jerusalem hotades med döden av judiska ledare, som förargade sig över ett tal som för dem tycktes opatriotiskt och omstörtande. Låt oss läsa Jeremias egen skildring av detta:
8. Hur får denna hänvisning till Mikas modiga profetia en framskjuten ställning i Jeremia 26:16—19?
8 ”Då sade furstarna och allt folket till prästerna och profeterna: ’Denne man förtjänar icke döden, ty i HERRENS [Jehovas], vår Guds, namn har han talat till oss.’ Och några av de äldste i landet stodo upp och sade till folkets hela församling sålunda: ’Morastiten Mika profeterade i Hiskias, Juda konungs, tid och sade till hela Juda folk: ”Så säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW]: Sion skall varda upplöjt till en åker, och Jerusalem skall bliva en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd.” Men lät väl Hiskia, Juda konung, med hela Juda döda honom? Fruktade han icke i stället HERREN och bönföll inför honom, så att HERREN ångrade det onda, som han hade beslutit över dem, medan tvärtom vi nu stå färdiga att draga över oss själva så mycket ont?’” — Jer. 26:16—19.
9. a) Hur fyllde Mika de tre grundläggande kraven på en sann profet? b) Vad betyder namnet Mika, och vad visas i Jesaja 26:4 vara det rätta sättet att reagera på denna uppfordrande fråga?
9 Det är utom all fråga att Mika bevisade sig vara en sann profet för den ende sanne Guden, eftersom han uppfyllde de tre grundläggande kraven. Det betyder: 1) Han talade i den sanne Gudens namn. 2) Det som han profeterade om inträffade. 3) Hans profetior syftade till och verkade för att vända ärliga människor till den ende sanne Guden. (5 Mos. 13:1—5; 18:20—22) Det råder inget tvivel om att Mika vandrade i sin Guds namn. Själva hans namn är en uppfordran till oss alla att jämföra hans Gud med alla de ”värdelösa gudar” som folken i nationerna tillber, eftersom hans hebreiska namn, Mika, betyder ”Vem är lik Jah?” Det tillbörliga sätt på vilket vi bör reagera på denna uppfordrande fråga anvisades av en profet som var samtida till Mika, nämligen Jesaja, när han skrev: ”Förtrösten på Jehovah till evig tid, ty i Jah Jehovah är en evigheternas klippa.” — Jes. 26:4, Myrberg; Jes. 12:2.
En vändpunkt i historien
10. a) Hurudant måste i själva verket vårt svar vara på den fråga som väcks i Mikas namn? b) Vilken fråga kommer upp beträffande att vi svarar på detta sätt? Vilken vändpunkt i historien hänvisade Mika till för att ge oss vägledning i denna angelägenhet?
10 Om vi önskar ge svar på den uppfordrande fråga som finns uttryckt i Mikas namn, bör fakta förmå oss att svara: ”Det finns ingen lik Jah Jehova!” Eftersom det förhåller sig så, är den fråga som nu kommer upp för oss: Vad kommer vi att göra i fråga om detta? Att vi gör det rätta i fråga om det bör markera en vändpunkt i vårt liv, ja, också i många människors liv, vilka gör anspråk på att vara kristna. Denna förändring bör vara i överensstämmelse med det som profeten Jeremia förutsade. I sina profetior pekade han fram emot vändpunkten i människans historia. Nej, med detta menar vi inte Mikas profetia om att den utlovade Messias eller Kristus skulle födas såsom människa i den lilla staden Betlehem i Juda land. (Mik. 5:2) Den tidpunkt då denna profetia uppfylldes tas som en utgångspunkt för det som kristenheten kallar ”den kristna eran”, även om man inte är riktigt säker på den rätta dagen för Kristi födelse. (Matt. 2:1—6; Luk. 2:4—17) Denna födelse inträffade för inte fullt två tusen år sedan. Men den vändpunkt i hela den mänskliga historien som vi syftar på är den som har uppnåtts inom vår egen generations tid. Profeten Mika pekade fram emot just detta!
11. Med vilken hänvisning inledde Mika denna underbara profetia, och varför bör vi vara uppmärksamma för att se dess uppfyllelse i vår egen generations tid?
11 Mika förutsade vad som skulle äga rum vid denna omsvängning i händelsernas gång. Ser vi i vår tid detta äga rum? Vi borde se det, eftersom vi befinner oss i den rätta perioden i historien. När Mika profetiskt beskrev det som vi kan se äga rum i vår tid, inledde han profetian genom att förutsäga vad som visade sig bli en vändpunkt i hans egen nations historia. Denna profetia fick sin uppfyllelse under århundradet efter det då Mika levde, och följaktligen levde han inte för att se hur det som han förutsagt inträffade. På så sätt undgick han en nationell olycka. Men denna olycka över hans nation har haft en motsvarighet inom vår tids generation, och fördenskull förtjänar den vår begrundan. Låt oss alltså läsa det som Mika skrev och se vilken god inledning det utgör till den underbara profetia som får sin uppfyllelse nu på 1900-talet:
12. Vilket dåligt religiöst tillstånd beskrev profeten i Mika 3:9—4:1, och vilka förändringar förutsade han beträffande ”det berg där Jehovas hus är”?
12 ”Hören då detta, I hövdingar av Jakobs hus och I furstar av Israels hus, I som hållen för styggelse, vad rätt är, och gören krokigt allt vad rakt är, I som byggen upp Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet — den stad, vars hövdingar döma för mutor, vars präster undervisa för betalning och vars profeter spå för penningar, allt under det de stödja sig på HERREN och säga: ’Är icke HERREN mitt ibland oss? Olycka skall ej komma över oss.’ Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker och Jerusalem bliva en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd. Och det skall ske i dagarnas slutskede att det berg där Jehovas hus är skall bli fast grundat ovan bergens topp, och det skall sannerligen bli upphöjt ovan höjderna; och till det skall folk strömma.” — Mik. 3:9—4:1; v. 1 enl. NW.
13. När i forntiden var det som denna omsvängning i händelsernas gång inträffade?
13 Låter detta citat från Mika som en häftig omsvängning i händelsernas gång för en nation? Det kan inte råda minsta tvivel om att det som omtalas i den storslagna avslutande delen av denna profetia måste inträffa, ty de profetiska ord som inledde profetian blev helt visst besannade. Den upptecknade historien visar detta. År 607 f.v.t., i början av oktober enligt vårt sätt att räkna tiden, var det verkligen så att den stad där borta i Mellersta Östern som poetiskt kallas ”Sion” låg som en åker som hade blivit upplöjd. Ja, nationens huvudstad, Jerusalem, hade lämnats att ligga som en stenhop.
14. a) Vad började då ”det berg där Jehovas hus är” att likna? b) På grund av vilka förehavanden i fråga om rättsskipning och religionsutövning var det Jehovas vilja att detta skedde?
14 Och hur förhöll det sig med det 760 meter höga berg på vilket Jehovas hus för tillbedjan, det som hade byggts av kung Salomo, stod i vördnadsbjudande skönhet? Detta heliga berg började att se ut som ”en skogbevuxen höjd”. Det var övergivet som en skogklädd bergstopp. Var detta till vanära för Jehova Gud? Det föreföll så. Och ändå hade det varit hans vilja att det skulle bli så, ty han hade inspirerat sin profet Mika till att vara den förste att förutsäga en sådan religiös olycka. Han hade alla skäl i världen att göra det, i synnerhet med tanke på att Jerusalem uppfylldes av orättfärdighet och besudlades genom oberättigade blodsdåd. Vad annat kunde förväntas för en stad, då dess hövdingar lät sina ögon förblindas för rättvisan genom att de tog emot mutor, då prästerna i templet gav religiös undervisning mot ett fastställt pris och då efterhärmande profeter utövade demonisk spådomskonst för att tjäna pengar på det lättrogna folket? Och ändå ansåg dessa religiösa skrymtare att de vandrade i Jehovas namn och menade dessutom att Jehova skulle fortsätta att vara mitt ibland dem i sitt tempel för att skydda dem mot olycka! Det var inte att undra på att Mikas profetia, hur chockerande den än var, blev uppfylld.
15. a) Vilket redskap gjorde Jehova bruk av för att låta den förutsagda nationella olyckan komma? När inträffade den? b) Vad hände med det som gällde styrelsen och religionsutövningen i Jerusalem, och vad hände med Jehovas anseende såsom en gud?
15 Religion är inget försvar för skrymtare. De religiösa skrymtarna blev gäckade i fråga om det som de, trots det som Mika blev brukad till att förutsäga, med orätt förväntade av Jehova. Genom vilket redskap var det då som Jehova lät en nationell olycka komma över dem år 607 f.v.t.? Det var genom babylonierna under kung Nebukadnessar. Efter en omkring arton månader lång belägring av Jerusalem trängde den babyloniska hären in i staden, plundrade den och dess tempel, förde bort de olyckliga överlevande i fångenskap och brände ned den heliga staden. Den kungliga tronen, Jehovas tron, som den kallades, på vilken kungarna i Davids kungliga släkt hade suttit, upphörde att finnas till, liksom Jehovas förbundsark, som hade funnits i den innersta avdelningen, ”det allraheligaste”, i templet. På så sätt krossades Davids rike, som då hade funnits till i Jerusalem i 463 år. Den fullständiga tillbedjan av Jehova i hans tempel blev också avbruten. Jehovas anseende som en gud sjönk brant bland de hedniska nationerna. Tillbedjan av honom gjorde en störtdykning till en mycket låg nivå, enligt världens nationers sätt att se. Hans heliga namn tycktes vara vanhelgat.
16. Vad leddes uppmärksamma hedniska nationer att tro beträffande att Jehovas tillbedjan skulle resa sig igen i Jerusalem? Varför det?
16 Skulle Jehovas tillbedjan någonsin resa sig igen? Detta var utan tvivel den fråga som fanns i sinnet hos många intresserade hedningar. Om de hade känt till och trott på de profetior som uttalats av Mika och Jesaja och Jeremia och andra av Jehovas profeter, skulle de ha vetat att svaret var Ja! Men de icke troende hedningarna och de som ringaktade tillbedjan av Abrahams, Isaks och Jakobs Gud trodde inte det. År efter år gick, ja, ända till det sjuttionde året, och det blev ingen återställelse av Jehovas tillbedjan i den heliga staden. Jerusalem fortsatte att vara en stenhop; Sion fortsatte att likna en åker fylld av ojämnheter som om den var upplöjd. Tempelberget var likt en övergiven kulle i en urskog. I stället för tempelmusik och sånger uppsteg därifrån skärande och oharmoniska rop från fåglar och vilda djur. De omkringboende hedningar som iakttog detta tycktes ha skäl att tro att nu, då Jehovas folk till stor del var i fångenskap i Babylon, skulle tillbedjan av honom dö ut.
17. Vilken omsvängning i händelsernas gång inträffade med avseende på Babylon, och hur skedde det att en annan gren av den mänskliga familjen tillvällade sig världsväldet?
17 Men aldrig må någon mena att tillbedjan av den sanne Guden kan utplånas! Föga insåg de som kände tillfredsställelse över den olyckliga nedgången för tillbedjan av Jehova att en omsvängning i händelsernas gång var nära. Den kom på ett häpnadsväckande sätt. När Jerusalem hade legat öde: utan människa eller husdjur, i nästan sextioåtta år, föll det mäktiga tredje världsväldet i bibelns historiska skildring. Alldeles som det blivit förutsagt av de profeter som sänts av den Gud som aldrig ljuger, Jehova, föll Babylons välde. Babylon hade genom sina skräckinjagande härar och med Jehovas tillåtelse ödelagt hans tempel i Jerusalem, men det kunde inte klara sig ostraffat från denna övermodiga gärning av skymf mot den ende levande och sanne Guden. Världsväldet utövat av semitiska härskare upphörde. Genom en omsvängning i händelsernas gång började ett världsvälde utövat av ariska eller jafetiska härskare, och det har fortsatt ända till vår tid. Den persiske erövraren, Cyrus den store, blev kung över Babylon och över det fjärde världsväldet i bibelns historiska skildring. Nu var det den babyloniska religionen som blev nedstörtad. Dess främste gud, Merodak eller Marduk, krossades i vanära.
18. a) Vilken profetia som uttalats av Jeremia beträffande Babylons gud och dess land skulle sedan börja uppfyllas? b) Hur har Babylons ödeliggande kunnat jämföras med det ödeliggande som det vållade Jerusalem?
18 Nu kom tiden för fullgörandet av profeten Jeremias ord: ”Omtala det bland nationerna och förkunna det. Och res upp en signal; förkunna det. Dölj ingenting. Säg: ’Babylon har blivit intaget. Bel [Herren] har kommit på skam. Merodak har blivit förfärad. ...’ Ty mot det har en nation dragit upp från norden. Det är den som gör dess land till ett föremål för häpnad, så att ingen visar sig bo i det. Både människa och husdjur har tagit till flykten. De har begett sig bort.” (Jer. 50:2, 3, NW) Denna profetia har innebörd för oss i denna tid. Hur är det ställt, kan vi fråga, med Babylon vid floden Eufrat i vad som i vår tid är landet Irak? Det är ingenting annat än en ödelagd ruin, som får lida ett öde liknande det som det hade tillfogat det forntida Jerusalem; det är bara det att dess ödeliggande har fortsatt i tusen år och flera hundra år därtill, under det att Jerusalems ödeliggande varade bara sjuttio år.
Jehova intar en upphöjd ställning såsom gud
19. Vilken gud var det som intog en upphöjd ställning sedan Persien erövrat Babylon, och vem gjorde denne gud bruk av för att återställa sitt tempel?
19 Vid Babylons överraskande fall år 539 f.v.t., vilken gud var det då som uppsteg till internationell betydelse? De segerrika persernas nationelle gud eller den gud som tillbads av fångarna i Babylon, nämligen Jehova? Mikas profetia, tillsammans med profetior av andra män som inspirerats av Gud, angav att Jehova skulle inta den upphöjda ställningen. Han gjorde det, till bevis för att hans profetior är osvikliga. Mika sade under inspiration: ”Men ske skall vid dagarnas ände: då skall det berg, där Jehovahs hus står, varda ställt i spetsen för alla berg, och det skall göras högt över alla höjder. Och folk skola strömma till det.” (Mik. 4:1, Myrberg) För att åstadkomma en förstahandsuppfyllelse eller förebildlig uppfyllelse av denna uppfordrande profetia använde Jehova Gud såsom redskap kung Cyrus den store, en tillbedjare av det segerrika Persiens främste gud. Jehova gjorde i sin överhöghet så att tillbedjaren av en falsk gud arbetade för honom i avsikt att återställa Jehovas tempel.
20. I uppfyllelse av vilken profetia angående den persiske erövraren ägde detta rum? När och hur?
20 Hur så? Jo, Jehova talade om sig själv såsom ”den som säger om Kores [Cyrus]: ’Han är min herde, han skall fullborda all min vilja [allt som jag finner behag i, NW], och han skall säga om Jerusalem: ”Det skall bliva uppbyggt” och till templet: ”Din grund skall åter varda lagd.”’” (Jes. 44:27, 28) Kung Cyrus fullbordade verkligen allt det som Jehova fann behag i, även om detta var emot vad Persiens nationelle gud skulle ha funnit behag i att få utfört. År 537 f.v.t., det sjuttionde året av Jerusalems och dess tempels ödeliggande, uppväckte Jehova Cyrus’ ande till att påbjuda att templet skulle bli återuppbyggt i Jerusalem. I detta syfte påbjöd Cyrus att de fångar i Babylon som frivilligt erbjöd sig att ta del i detta arbete på templet skulle bli befriade från Babylon och återvända till ”det berg där Jehovas hus är”. (2 Krön. 36:20—23; Esr. 1:1—4) Mot slutet av detta sjuttionde år av Jerusalems ödeliggande var en trogen kvarleva av frivilliga tempelarbetare tillbaka i Juda land och gjorde slut på dess ödeliggande. Under våren påföljande år (536 f.v.t.) lades grunden till det andra templet i Jerusalem. — Esr. 3:8—12.
21. Trots vad blev Jehovas andra tempel fullbordat? När skedde det?
21 Detta var inte till belåtenhet för de hedniska motståndarna till Jehovas tillbedjan. Men deras motstånd kunde inte övervinna den allsmäktige Guden. Efter flera år av aktivt motstånd från dessa trotsiga hedningar fullbordades alltså Jehovas andra tempel i Jerusalem av hans trogna kvarleva, och detta skedde när det var vinter, nämligen på den tredje dagen i månmånaden Adar år 515 f.v.t. — Esr. 6:15.
22. Hur blev ”det berg där Jehovas hus är” ”fast grundat ovan bergens topp”, både vad det gäller den återställda kvarlevan och vad det gäller hedniska nationer och folk?
22 För att bli brukad till att göra detta måste den återställda kvarlevan upphöja Jehovas tillbedjan över allting annat i sitt liv och skjuta åt sidan den tillbedjan av falska gudar som deras förfäder i trolöshet hade omfattat. Jehovas tillbedjan, som representerades av ”det berg där Jehovas hus är”, reste sig över den upphöjda ställning som hedniska nationer gav åt sina demongudar, i det att dessa i många fall tillbads på naturliga höga platser, till exempel topparna på höjder och berg. I symbolisk betydelse blev det berg där Jehovas hus för tillbedjan fanns ”fast grundat ovan bergens topp” och ”upphöjt ovan höjderna”. Aktningen för Jehovas tillbedjan intog den högsta ställningen, inte bara bland hans utvalda folk, utan också bland många människor som tillhörde hedniska nationer och folk. Utan tvivel var det många sådana människor som kom upp till Jerusalem för att tillbedja den sanne Guden, alldeles som religiösa proselyter gjorde det på de kristna apostlarnas tid och alldeles som eunucken från hovet i Etiopien gjorde, han som evangelisten Filippus blev sänd att omvända till kristendomen. — Apg. 2:5—10; 8:26—39; Joh. 12:20, 21.
23. a) I vems namn började dessa människor från nationerna och folken att vandra? b) Vad slags uppfyllelse av profetian var detta, och vilken fråga uppstår, sedan Messias’ tillkommelse, beträffande att vandra i detta namn?
23 I stället för att vandra i sina tidigare gudars namn vandrade dessa människor ur alla de olika nationerna och folken nu i den Guds namn, vars tillbedjan var den högst upphöjda, nämligen Jehova. Helt visst var detta en uppfyllelse av Mikas profetia. Men det var bara en partiell uppfyllelse, en uppfyllelse i liten skala eller förebildlig uppfyllelse. Den hela och fullständiga uppfyllelsen ägde inte rum på den tiden, innan Jehova Gud sände sin Messias till jorden. Den slutliga och fullständiga uppfyllelsen av Mikas underbara profetia var till tiden bestämd att komma nu på 1900-talet. Hur sker den? Är det på grund av att vi lever i det århundrade då kristenheten har vuxit till sin största omfattning, dvs. så att den har uppskattningsvis nio hundra millioner medlemmar eller ännu fler bland nationer överallt i världen? Och har inte detta gjort att det inträffat en förändring? Bör det inte, efter Messias’ eller Kristi tillkommelse, vara det rätta för oss att vi vandrar i Messias’, Jesu, namn i stället för i Jehovas namn? Är kristenhetens kyrkosamfund uppfyllelsen av Mikas profetia? Detta förtjänar att undersökas — här och nu!