”Ditt ord är sanning”

När ödelade Babylon Jerusalem?

VÄRLDSLIGA historiker anger i allmänhet året 586 f.v.t. som det korrekta årtalet för Jerusalems ödeläggelse. Varför talar då Jehovas kristna vittnen om att denna händelse inträffade år 607 f.v.t.? Det är därför att de har förtroende för vad bibeln säger om längden av den tidsperiod då Jerusalem låg öde.

Skriften anger att Juda och Jerusalem låg öde i sjuttio år. Efter en beskrivning av babyloniernas erövring av Jerusalem heter det i 2 Krönikeboken 36:21: ”Ty medan det låg öde, hade det sabbat — till dess att sjuttio år hade gått till ända.” Genom sin profet Jeremia hade Jehova tillkännagett: ”Hela detta land skall bliva ödelagt och förött, och dess folk skola vara Babels konung underdåniga i sjuttio år.” — Jer. 25:11.

Var detta verkligen en period av sjuttio bokstavliga år? Ja, så uppfattade profeten Daniel det mot slutet av Jerusalems ödeliggande, när han sade: ”Jag, Daniel, [kom] att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN [Jehova] hade angivit för profeten Jeremia, när han sade, att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde.” (Dan. 9:2) Lägg märke till att Daniel här nämner sjuttio såsom ”det antal år” då Jerusalem skulle ligga öde. Han kunde naturligtvis inte ha gjort det, om de sjuttio åren hade varit symboliska eller ett överdrivet, avrundat antal år.

Ytterligare bevis finns i Sakarjas bok. Vi läser: ”När I nu under sjuttio år haven hållit faste- och klagodagar i femte och i sjunde månaden, har det då varit åt mig, som I haven hållit fasta?” (Sak. 7:5; 1:12) Det sätt på vilket denna fråga är utformad, med omnämnande av bestämda månader, visar tydligt att det här var fråga om en period av sjuttio bokstavliga år.

Att judarna i forna tider hade uppfattningen att de sjuttio åren var bokstavliga och innebar att landet låg fullständigt öde framgår av den judiske historikern Josefos’ verk. I Antiquities of the Jews, bok 10, kapitel 9, stycket 7, säger han att ”hela Judeen och Jerusalem, och templet, fortsatte att ligga öde i sjuttio år”.

När israeliterna var i stånd att återvända till Jerusalem och Juda land, upphörde detta ödeliggande. Man är överens om att Babylon föll för Cyrus den 5/6 oktober 539 f.v.t. Den bibliska redogörelsen i 2 Krönikeboken 36:21—23 och Esra 3:1—3, som talar om Cyrus’ påbud om frigivning av judarna och deras återvändande till sitt hemland, tyder på att judarna anlände till sitt fädernesland omkring början av oktober 537 f.v.t., varvid de sjuttio åren av ödeliggande upphörde. Jerusalem måste därför ha ödelagts sjuttio år tidigare, år 607 f.v.t.

Olika försök att få tidpunkten 586 f.v.t. att stämma överens med vad bibeln säger är därför otillfredsställande. Inga sådana försök kan stämma överens med bibelns vittnesbörd att Jerusalem och Juda land låg öde i sjuttio år.

Tidpunkten 586 f.v.t. är i första hand baserad på vad som kallas ”Ptolemaios’ kanon”, som anger att den babyloniska dynastin härskade i sammanlagt 87 år, började med Nabopolassar och slutade med Nabonid vid Babylons fall år 539 f.v.t. De fem kungar som regerade under denna period var enligt denna kanon Nabopolassar (21 år), Nebukadnessar (43 år), Evil-Merodak (2 år), Neriglissar (4 år) och Nabonid (17 år). I överensstämmelse med de antal år som alltså tillskrivits varje regent skulle Jerusalems ödeläggelse i Nebukadnessars artonde år (nittonde år, om man räknar från hans ”tronbestigningsår”) ha inträffat år 586 f.v.t. — 2 Kon. 25:8; Jer. 52:29.

Men hur tillförlitlig är Ptolemaios’ kanon? I sin bok The Mysterious Numbers of the Hebrew Kings skriver professor E. R. Thiele:

”Ptolemaios’ kanon utarbetades i första hand för astronomiska, inte historiska, syften. Den gjorde inte anspråk på att tillhandahålla en fullständig förteckning över alla härskare vare sig i Babylon eller Persien, inte heller uppgift om den exakta månaden eller dagen, då de började regera, utan den var ett medel, som möjliggjorde en korrekt fördelning inom en vidsträckt kronologisk ram av vissa astronomiska data som man kände till på den tiden. Kungar, vars regering varade mindre än ett år och inte omfattade nyårsdagen, omnämndes inte.” (Kursiverat av oss.)

Själva syftet med denna kanon omöjliggör följaktligen absolut datering med hjälp av den. Det finns inget sätt att förvissa sig om att Ptolemaios var exakt när han tillskrev olika kungar ett visst antal år. Medan Ptolemaios tillskriver Evil-Merodak endast två regeringsår, säger Polyhistor att han regerade i tolv år. Man kan heller inte vara säker på att bara fem kungar regerade under denna period. I Borsippa har man till exempel funnit namn på ett antal babyloniska kungar som inte förekommer någon annanstans.

Men någon kanske frågar: Finns det inte en forntida astronomisk inskrift, ”VAT 4956”, som anger exakt samma tidpunkt för det trettiosjunde året av Nebukadnessars regering som Ptolemaios’ kanon gör?

Det bör inte förbises att källan till bekräftande vittnesbörd bör visa tecken på tillförlitlighet. Kan detta sägas om ”VAT 4956”? Nej, faktiskt inte. Det är inte frågan om någon originaltext, och den innehåller talrika luckor. Vissa ord i den kan inte ens förstås i våra dagar. Två gånger i texten förekommer anmärkningen hi-bi (som betyder ”avbrutet, utplånat”). Därigenom tillkännagav skrivaren att han hade ett ofullständigt exemplar till förebild.

Även om, bortsett från dessa problem, de astronomiska upplysningarna ger en sann bild av originalet, skulle detta inte säkerställa de historiska uppgifternas exakthet. Precis som Ptolemaios använde de forntida kungarnas regeringar (som han förstod dem) blott och bart som en ram, inom vilken han kunde placera astronomiska data, så kan avskrivaren av ”VAT 4956” i överensstämmelse med den kronologi som var allmänt godtagen på hans tid ha skjutit in ”Nebukadnessars trettiosjunde år”. Som de tyska forskarna Neugebauer och Weidner (översättarna av denna text) medger, ändrade skrivaren tydligen orden så att de skulle stämma överens med den förkortade terminologi som var vanlig på hans tid. Men han var både inkonsekvent och inexakt. Han kan därför precis lika lätt ha skjutit in andra upplysningar som gagnade hans syften. Följaktligen kan både Ptolemaios’ kanon och ”VAT 4956” till och med ha hämtat sina upplysningar från samma ursprungliga källa. De skulle i så fall kunna innehålla samma fel.

I motsättning till Ptolemaios’ kanon och ”VAT 4956” står det enhälliga vittnesbördet från Jeremia, Sakarja, Daniel och skribenten till Andra Krönikeboken om att Jerusalem och Juda land låg öde i sjuttio år. Tusentals forntida handskrifter av dessa bibelböcker innehåller samma vittnesbörd. På grund av de problem som är förknippade med Ptolemaios’ kanon och ”VAT 4956” krävs det större tro för att godta dem än det krävs för att godta bibelns vittnesbörd, som förlägger Jerusalems ödeläggelse genom babylonierna till år 607 f.v.t.a

[Fotnoter]