Jerusalem återuppbyggs inför Messias’ ankomst

 1. a) När Jerusalem blev ödelagt och dess konung blev avsatt, vilket intryck gjorde då detta på betraktaren och på Babylon och dess gud, Satan, djävulen? b) Var det möjligt att Jerusalem skulle förbli ödelagt för evigt? Motivera svaret.

NÄR Jerusalem blev fullständigt ödelagt av sin urgamla rivals, Babylons, härsmakt och dess konungar av Davids ätt avsattes från tronen med Jehovas ogunst vilande över sig, föreföll det betraktaren som om Jerusalem hade krossats för alltid. Babylon tänkte att det förhöll sig så, och det menade att det skulle kunna behålla judarna såsom fångar för beständigt. När Jerusalem sedan låg öde i många, många år utan människor eller husdjur och föreföll vara en av spöken hemsökt plats, blev denna uppfattning något mycket mera än en förmodan bland de nationer som bodde runt omkring Juda land. Satan, djävulen, Babylons gud, menade att han hade vunnit en överväldigande seger. Men det var fullständigt omöjligt att Jerusalem för alltid skulle ligga öde. Det var absolut säkert att det skulle återuppbyggas. Jehovas tempel skulle dessutom på nytt finnas inom dess murar. Varför var det så säkert? Jo, därför att det hade att göra med det som var av den största tänkbara betydelse i Jehovas ögon. Det hade att göra med den heliga hemligheten om Säden, med det löfte, som Jehova själv från första början hade givit i Edens lustgård. Det hade att göra med Messias’ ankomst.

Varför Jerusalem måste återuppbyggas

 2. a) Varför var trogna judar säkra på att Jerusalem skulle återuppbyggas? b) Varför såg det så mörkt ut, men vad var det som gjorde att de judiska fångarna likväl såg ljust på framtiden?

² För de judar, som väntade på Sädens ankomst och som utövade tro på Jehova Guds ord, var det säkert och visst att Jerusalem inte skulle ligga öde för evigt utan på nytt skulle byggas upp och åter skulle blomstra. Av Jeremias profetia visste de att Jerusalems ödeliggande inte skulle vara längre än sjuttio år. (Jer. 25:11, 12) Genom Jesajas profetia kände de till att Jerusalem skulle bli återställt och bli en härlig stad. (Jesaja 52) De visste att när Messias skulle framträda, måste Jerusalem finnas till där på Sions berg och Jehovas tempel för den sanna gudsdyrkan ligga där i staden. Det såg verkligen mörkt ut en tid, ty till och med den kungliga ättens led hade glesnat betänkligt. Alla Sidkias, den siste judakonungens, söner hade bragts om livet, och endast en medlem av regentätten, Jojakin, även kallad Jekonja och Jekonias, Sidkias brorson, överlevde. På samma sätt förhöll det sig med den översteprästerliga ätten. Nebukadnessar lät döda Seraja, men han skonade hans son Josadak, som i likhet med Jojakin blev fånge i Babylon. Men i denna mörka tid utgjorde det förhållandet att dessa båda män verkligen överlevde och att ingen främmande nation tilläts slå sig ned där i Juda land under den tid det låg öde uppenbara antydningar om att de trogna bland de landsflyktiga judarna kunde hysa verkliga förhoppningar. De kunde se att Gud såsom genom ett underverk bevarade såväl den kungliga som den prästerliga ätten och att han dessutom också såsom genom ett underverk bevarade landet fritt, till dess han skulle sända tillbaka sitt eget folk dit för att återuppbygga Jerusalem. Att Messias skulle komma till ett återuppbyggt Jerusalem och inte till en övergiven plats angavs i den förunderliga profetian i Daniel 9:25: ”Så vet nu och förstå: Från den tid, då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord [Messias], en furste [Fursten Kristus, Melin], kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i tider av trångmål.”

Tempelbygget fullbordat

 3. a) Hur gick det med arbetet med att återuppföra templet kort efter det att grunden hade blivit lagd? b) Hur fick Jehova judarna att åter ta fatt på återuppbyggnadsarbetet? c) Vad hände därpå? d) Vad gjorde konung Darius till svar på brevet från vissa ämbetsmän som hade uppsikten över Juda land, och vilka föreskrifter gav han?

³ I den föregående artikeln i den här serien talade vi om judarnas återvändande under Serubbabel, som tillhörde den kungliga ätten. Serubbabel åtföljdes av översteprästen Jesua, Josadaks son. De återvände till följd av persern Cyrus’ påbud, hans som hade erövrat Babylon, och i överensstämmelse med vad Jehova hade förutsagt. År 536 f.v.t. lade dessa återbördade judar grunden till Jehovas tempel. Men kort därefter lyckades djävulen resa ett hinder i deras väg genom att förmå judarnas samaritiska fiender att opåkallat ingripa emot dem. De lyckades rentav så småningom få den persiska regeringen att utfärda ett förbud mot byggnadsarbetet. Detta gjorde judarna så svaga att de upphörde med detta det allra viktigaste av arbeten och försummade tempelbygget, under det att de uppförde egna hus åt sig. Men inte ens detta motstånd och den av fruktan framkallade underlåtenheten å den judiska kvarlevans sida att fullfölja arbetet kunde hindra Jehovas uppsåt från att gå i verkställighet. Jehova uppreste profeterna Haggai och Sakarja, som med stort nit och ett mäktigt budskap från Gud satte fart på judarna, så att de återupptog arbetet med att bygga på templet. (Hagg. 1:1—3, 9; Sak. 1:1—3, 16; Esr. 4:24—5:2) Det var under perserkonungen Darius I:s andra regeringsår, femton år efter det att grunden till templet hade blivit lagd, som dessa profeter började tala till folket. När återuppbyggnadsarbetet på nytt kommit i gång, blev fienderna givetvis snart varse detta, och i en hänvändelse till de av Persien förordnade myndighetspersoner, som hade uppsikt över hövdingdömena mellan floden Eufrat och Medelhavet, ifrågasatte de huruvida judarnas verksamhet var lagligt berättigad. Men judarna, som blivit inspirerade av Haggai och Sakarja, var nu helt oförskräckta och fortsatte med arbetet. De påpekade att Cyrus hade låtit utfärda påbudet om att templet åter skulle byggas upp. Därpå sände ståthållaren Tattenai, under vilken Serubbabel lydde, och andra ämbetsmän ett brev till den persiske konungen och bad denne avge sitt utlåtande. Den skriftlärde Esra meddelar här resultatet:

”Då gav konung Darejaves [Darius, Melin] befallning, att man skulle göra efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades. Och i Ametas borg i hövdingdömet Medien fann man en bokrulle [inte en kilskriftstavla], i vilken följande var upptecknat till hågkomst: ’I konung Kores’ första regeringsår gav konung Kores denna befallning: ”Guds hus i Jerusalem, det huset skall byggas upp till att vara en plats, där man frambär offer; och dess grundvalar skola göras fasta. Det skall byggas sextio alnar högt och sextio alnar brett med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke; och vad som fordras för omkostnaderna skall utgivas från konungens hus. De kärl av guld och silver i Guds hus, som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel, skall man ock giva tillbaka, så att de komma åter till sin plats i templet i Jerusalem, och man skall sätta in dem i Guds hus.”’” — Esr. 6:1—5.

 4. Vilka varningens ord fogade konung Darius I till Cyrus’ påbud?

⁴ Darius ansåg byggnadsarbetet vara fullt lagligt och gav ämbetsmännen följande stränga order: ”Hållen eder fjärran därifrån. Lämnen arbetet på detta Guds hus ostört.” Och vidare framhöll han med skärpa att ”om någon överträder denna förordning, så skall en bjälke brytas ut ur hans hus, och på den skall man upphänga och fästa honom, och hans hus skall göras till en plats för orenlighet, därför att han har så gjort”. — Esr. 6:6—12.

 5. Vilken verkan hade Darius’ utlåtande på judarna, och när fullbordades tempelbygget?

⁵ Judarna, som blev mycket uppmuntrade av denna tydliga välsignelse från Gud, påskyndade arbetet, och på mindre än fyra och ett halvt år hade man fullbordat tempelbygget. Esra 6:15 innehåller en uppgift om när det stod färdigt. Det heter där: ”Och huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar, i konung Darejaves’ sjätte regeringsår.” Om man räknar Darius I:s första år från år 522 f.v.t., när hans företrädare, Kambyses, dog, fullbordades templets återuppbyggande i mars år 516 f.v.t.a

 6. När stod templet fullständigt färdigt, och vad kunde judarna fördenskull göra?

⁶ På månaden Adar följer Nisan. Om judarna alltså fullbordade templet den 3 Adar, kunde de inviga det i tid för att fira påsken, som inföll under Nisan i början av konung Darius I:s sjunde regeringsår: ”Och Israels barn, prästerna och leviterna och de övriga, som hade återkommit ifrån fångenskapen, firade invigningen av detta Guds hus med glädje.” (Esr. 6:16) Dyrkan av Jehova i Jerusalem hade nu blivit helt återinförd. Tempelbyggarnas glädje måste ha varit stor, när de nu såg att arbetet var fullständigt färdigt.

Man ägnar uppmärksamhet åt stadens uppbyggande

 7. a) Vid vilken tid var det som en viss persons ande uppväcktes för att han skulle fullborda Jerusalems återuppbyggande, och vad hette han? b) Vad var det speciellt som satte fart på Nehemja?

⁷ Men hur förhöll det sig med själva staden, och hur var det med Jesajas profetia om att Jerusalem skulle blomstra och Daniels profetia om att dess gator och torg och vallgravar skulle sättas i stånd? Det dröjde visserligen någon tid innan detta skedde, men det var något som måste ske för att vägen skulle beredas för Messias’, ”Furstens”, ankomst. Det var inte förrän under perserkonungen Artaxerxes’ regering som Jehova uppväckte en annan trogen tjänares ande till att ombesörja att detta blev utfört. Denne tjänare var Nehemja, som vid den här tiden hade en ansvarsfull uppgift såsom perserkonungen Artaxerxes’ munskänk. Fastän Nehemja inte kunde uppehålla sig i Jerusalem, hade han likväl sitt hjärta där, ty han visste att det var centrum för den sanna dyrkan av Jehova. Jerusalem var den plats, vid vilken Jehova hade fäst sitt namn, och det var Jehovas tempel som nu hade blivit återuppbyggt där. Nehemja berättar om sin stora omtanke om staden och om hur orolig han var över att det dröjde med dess återuppbyggande, enligt ett meddelande om tillståndet i staden som han fick omkring sextio år efter det att templet hade blivit återuppbyggt: ”I månaden Kisleu, i det tjugonde året, när jag var i Susans borg, hände sig, att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kommo från Juda. Och jag frågade dem om judarna, den räddade skara, som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem. De sade till mig: ’De kvarblivna, de som efter fångenskapen finnas kvar där i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i eld.’ Jag var då munskänk hos konungen.” — Neh. 1:1—3, 11.

 8. Hur beredde konung Artaxerxes Nehemja tillfälle att framställa sin begäran?

⁸ Nehemja blev mycket sorgsen, då han fick höra detta. Han vände sig omedelbart till Jehova i bön beträffande detta. Nehemja behövde inte vänta länge på svar på bönen. Han berättar vidare: ”I månaden Nisan, i Artasastas [Artaxerxes’] tjugonde regeringsår, vid ett tillfälle, då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför honom; men nu sade konungen till mig: ’Varför ser du så sorgsen ut? Du är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.’ Då blev jag övermåttan häpen.” — Neh. 2:1, 2.

 9. a) Hur sökte Nehemja Guds vägledning, innan han framställde sin begäran, och vad svarade konungen? b) Vad begärde Nehemja?

⁹ Nehemja förklarade för konungen varför han var så sorgsen. När Artaxerxes frågade: ”Vad är det då du begär?” bad Nehemja en tyst bön till Jehova och tog mod till sig att begära att konungen måtte sända honom till Jerusalem för att återuppbygga det. Nehemjas bön blev besvarad; konung Artaxerxes gick med på hans begäran. Nehemja säger så här: ”Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara, uppgav jag för honom en bestämd tid. Och jag sade till konungen: ’Om det så täckes konungen, så må brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden [Eufrat], att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda, så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till stadsmuren, så ock till det hus, där jag själv skall hava min bostad.’ Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.” — Neh. 2:3—8.

10. a) Vilket motstånd fick man röna, och hur övervann Nehemja och hans medarbetare detta? b) När blev muren färdig?

¹⁰ Hur underbart visade inte Jehova att hans hand inte var för kort! Alldeles som han hade förutsagt, enligt Daniel 9:25, skedde återuppbyggnadsarbetet under svåra tider, i tider av trångmål. Trots konungens påbud utsattes Nehemja och hans medarbetare för en hel del hot och mycket motstånd från de icke-judiska folkens sida runt omkring. Man bemödade sig om att få dem att överge arbetet. Nehemjas liv stod i fara, men tack vare judarnas tro på den allsmäktige Guden och deras förtröstan på honom och genom att de väpnade sig, för att kunna försvara sig mot angrepp, och genom att hålla i med detta arbete, som Gud hade givit dem att utföra, byggde de upp försvarsmurarna runt Sion eller Jerusalem på mindre än två månader. ”Och muren blev färdig på tjugufemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar.” (Enligt Nehemjas kalkyleringar började året med Tischri och slutade med Elul såsom den tolfte månaden.) — Neh. 6:15.

Att Jehovas uppsåt förverkligas medför lycka

11. Vem var det som väckte upp fienderna till att söka hindra återuppbyggnadsarbetet, och varför kämpade de emot sina egna intressen?

¹¹ Ingenting kunde hindra Jehovas uppsåt från att bli förverkligat. Det var mycket enkelt för Jehova att skjuta de hätska fienderna åt sidan, vilka Satan, djävulen, hade uppväckt. De var fullständigt blinda för det härliga uppsåt, som de bekämpade, och de hade inte något begrepp om hur oändligt betydelsefullt detta återuppbyggnadsarbete var i förbindelse med den utlovade Sädens ankomst, den Säds som skulle välsigna alla jordens släkter. Sig själva ovetande kämpade de emot en anordning, som slutligen skall medföra välsignelser för många inom deras egna led.

12. a) Vad var det som gjorde det möjligt för dern som byggde på staden att fortsätta härmed? b) Åt vilken organiserad verksamhet ägnade Nehemja sitt intresse så snart arbetet på murarna var färdigt?

¹² Men Jehova hade människor som älskade honom och satte hans tillbedjan högt och som väntade på Messias’ ankomst. Han kunde hos dem ingjuta nitälskan och kraft att utföra detta viktiga återuppbyggnadsarbete, även om det måste ske i tider av trångmål. Nehemja berättar: ”När nu muren var uppbyggd, satte jag in dörrarna; och dörrvaktare, sångare och leviter blevo anställda. Och till befälhavare över Jerusalem satte jag min broder Hanani jämte Hananja, hövitsmannen i borgen, ty denne hölls för en pålitlig man och var gudfruktig mer än många andra.” — Neh. 7:1, 2.

13. a) Vilka högtider firades under den följande månaden? b) Vilken bemärkt person var närvarande, och hur styrkte han och Nehemja högtidsfirarna? c) Vilken Jehovas önskan beträffande sitt folk förverkligades vid denna tid?

¹³ Detta var sannerligen en tid för den allra största glädje. Därför höll man månaden därpå, i månaden Tischri, i Artaxerxes’ tjugoförsta år, de för denna månad föreskrivna religiösa högtiderna: basunstötandet och högtiden på första dagen, nymånadsdagen, försoningsdagen på tionde dagen och lövhyddohögtiden med början den femtonde dagen. Esra, den välkände avskrivaren av Guds lag, hade kommit tillstädes för att läsa högt för de församlade ur Guds skrivna ord. Efter föreläsningen styrkte ståthållaren Nehemja högtidsfirarna med orden: ”Varen icke bedrövade, ty fröjd i HERREN [Jehova] är eder starkhet.” Jehova ville att hans trogna folk skulle glädja sig och känna lycka, och det gjorde de verkligen, ty det heter i skildringen: ”Från Jesuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn icke gjort så. Och där rådde mycket stor glädje. Och man föreläste ur Guds lagbok för var dag, från den första dagen till den sista. Och de höllo högtid i sju dagar, och på åttonde dagen hölls en högtidsförsamling på föreskrivet sätt.” — Neh. 8:1—18.

14. Beskriv vad som skedde då murarna invigdes.

¹⁴ Visserligen beskrivs inte murarnas invigning förrän längre fram i Nehemjas bok, men det är troligt att denna ägde rum efter det här omnämnda religiösa högtidsfirandet. På så sätt kunde israeliterna ge uttryck åt sin översvallande glädje i ännu högre grad än detta högtidsfirande medgav. Vi läser: ”När Jerusalems mur skulle invigas, uppsökte man leviterna på alla deras orter och förde dem till Jerusalem för att hålla invignings- och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med cymbaler, psaltare och harpor.” Det var en färgrik in vigningshögtid med två processioner eller högtidståg, som ordnade sig för att gå i var sin riktning på den färdigställda muren. Det fanns inte minsta avbrott på muren. ”Sedan trädde de båda lovsångskörerna upp i Guds hus och likaså”, säger Nehemja, ”jag och ena hälften av föreståndarna jämte mig, så ock prästerna. ... Och sångarna läto sången ljuda under Jisrajas anförarskap.” Därpå begav sig högtidsfirarna till templet på Moria berg, och stora offer frambars med fröjd och glädje på Jehovas altare. ”Ty Gud hade berett dem stor glädje; också kvinnor och barn voro glada. Och glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.” — Neh. 12:27—43.

15. Varöver kunde de trogna judarna glädja sig vid denna tid, och vad är det som kommer att medföra större glädje för dem i framtiden?

¹⁵ Hur underbart visade inte Jehova Gud sin makt och förmåga att låta sina uppsåt och syften gå i verkställighet! Vilken seger var inte detta över Satan, djävulen, och vilken förödmjukelse för dem som motstod Jehovas sanna tillbedjan! Hur andligen stärkande var det inte för den trogna judiska kvarlevan där i Jerusalem! Judarna kände sig dubbelt säkra på att de var föremål för Jehovas kärleksfulla godhet och på att hans uppsåt absolut skulle gå i verkställighet. Med vilken tillit och vilket nit kunde de inte sjunga Guds lov och berätta för sina barn och för andra om Guds underbara verk! Vid denna tid kunde inte ens dessa judar helt och fullt förstå vilken härlig del de hade i fullgörandet av Guds uppsåt och syften. Men hur kommer de inte att glädjas, när de kommer tillbaka i en uppståndelse som åvägabringas av den Messias, som de väntade på, och när de får kännedom om vilken del Jehova lät dem ha i händelseutvecklingen för detta förverkligande av hans uppsåt i förbindelse med den store Messias, löftets Säd!

16. a) Vad hände i förbindelse med Messias, som innebar att det var nödvändigt att Jerusalem återställdes, sedan det hade blivit ödelagt av Babylon? b) Vilken annan faktor i förbindelse med dessa händelser är av stor vikt, och vad vinner vi genom kännedom om den?

¹⁶ Genom att Gud åter församlade sitt folk till Jerusalem, höll han tillhopa en nation, som Messias kunde komma till. En stor del av Messias’ predikoarbete utfördes inom tempelområdet, där många judar, som kom för att tillbedja Jehova, kunde höra honom och kunde sluta sig till kretsen av hans första efterföljare. Utanför dess portar gav han sitt liv såsom ett offer för mänskligheten. Det var sannerligen en viktig del av Guds uppsåt att Jerusalem blev återställt, sedan det hade blivit ödelagt av Babylon. Men det finns en annan mycket viktig faktor, som har med dessa händelser att göra och med Daniels profetia om dem. Det är den tidpunkt då de inträffade. Tack vare vår kännedom om vid vilken tidpunkt de inträffade har vi de allra exaktaste uppgifter om Messias’ framträdande. Alla som tror på de hebreiska skrifterna, de må vara judar eller hedningar, kan på så sätt övertyga sig om vissa drag i Guds utlovade Messias’ liv och verksamhet som kan medföra deras frälsning. Detta viktiga ämne skall vi dryfta i följande nummer av denna tidskrift.

[Fotnot]