Hur man försummat himmelens och jordens Skapares hus

 1. Med vilken verklighet har detta ”hus” att göra?

DETTA ”hus” har att göra med den största verkligheten i hela tillvaron. Vad är det? Den store Skaparen av alla levande ting, de må vara synliga eller osynliga för oss. Hela det kända universum, som vi kan utforska med hjälp av teleskop och mikroskop, för att inte tala om radiovågor, är för stort för att vi skall kunna lämna dess Skapare ur räkningen.

 2. a) Hurudan är en nyligen upptäckt ”kvasar” i jämförelse med en stjärna? b) Vad menar astronomer att man av kännedomen om universums utvidgning kan få veta cm hur det har uppstått?

² Vet du, på tal om stora ting, vad en ”kvasar” är? Astronomer har nyligen upptäckt vad de kallat ”kvasarer”, en benämning härledd ur beteckningen ”kvasistellära [stjärnliknande] radiokällor”. Dessa kvasarer är astronomiska objekt med enorm energistrålning i form av ljus och radiovågor. En kvasar ser ut som en stjärna, men ”är tydligen millioner gånger större och milliarder gånger klarare. En del kvasarer har rytmiska pulsslag.” Man känner till ett fyrtiotal kvasarer. Upptäckten av den avlägsnaste av dem bekantgjordes den 17 maj 1965, och den har fått benämningen 3C-9.a Man har sagt att detta objekt ute i rymden är så avlägset att det anses ligga nära begynnelsen av universums tid. ”Ljuskällan är så långt borta att dess ljus började sin färd till jorden kort efter den för universums födelse beräknade tidpunkten.” Dessa kvasarers liv slocknade förmodligen under de milliarder år som det tog deras ljus att nå jorden. Så här hette det i ett tidningsmeddelande: ”Den iakttagna hastighet, med vilken universum utvidgas, ger vid handen att detta föddes på en enda punkt för omkring 13 milliarder år sedan — och är då på ett ungefär tre gånger så gammalt som jorden.” — New York Times för 18 maj 1965, första och andra sidan.

 3, 4. a) Vilken slutsats kan vi dra av detta beträffande tanken att Gud skulle bebo ett hus här på jorden? b) Vad lär man i kristenheten om att Gud gjort sig liten, men vad sade Paulus till de hedniska atenarna?

³ Vilken slutsats kan vi dra av den här redovisade upptäckten? Denna: Att Gud, sådana oerhört stora tings Skapare, är för stor för att bebo ett hus här på jorden. Talet om att en sådan Gud skulle bebo ett av människor uppfört hus här på vår lilla jord förefaller naturvetenskapsmännen nu på 1900-talet löjligt, och det med rätta. Hur skulle en sådan Gud kunna göra sig så liten? Och likväl talar kristenhetens präster om att Gud gjorde sig så liten att han kunde vistas i en liten äggcell i en judisk jungfrus, Marias, moderliv. Men bibeln lär inte något sådant. Vad den däremot lär är att Gud, Skaparen, överförde sin enfödde Sons liv från himmelen till denna judiska jungfrus moderliv, för att han skulle bli människan Jesus, som senare kallades Kristus. Enligt vad ängeln Gabriel tillkännagav för den judiska jungfrun Maria, var hennes förstfödde son inte Gud själv utan Guds Son. Hon var inte Guds moder utan Guds Sons moder. (Se Lukas 1:26—33.) Men vad Gud, Skaparen själv, beträffar, så sade den kristne aposteln Paulus följande till hedniska greker:

⁴ ”Atenare, jag ser av allting, att I ären mycket ivriga gudsdyrkare. ... Den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel, som äro gjorda med händer, ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och allt. Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden. ... Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena, att gudomen är lik någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat genom mänsklig konst och uppfinning.” — Apg. 17:22—29.

 5. a) Bor Gud i en byggnad såsom en avgud bebor ett tempel? b) Vad kan Gud göra med en byggnad, där man dyrkar honom, såsom det skedde med Salomos tempel?

⁵ Den Gud, som bibeln talar om, bor alltså inte i en jordisk, materiell byggnad såsom ett guld-, silver- eller stenbeläte bebor någon av denna världens avgudiska religioners tempelbyggnader. Men himmelens och jordens sanne Gud kan helga ett tabernakel eller tempel, som har blivit uppfört i lydnad för hans befallningar. Han kan också fästa sitt namn vid en sådan byggnad, som han på detta sätt har helgat. Ett sådant tempel kan därför kallas ”Guds hus”, och därmed avses då inte en boning där han vistas bokstavligen utan ett hus där hans rena tillbedjan kan försiggå. Så förhöll det sig med det tempel, som konung Salomo fullbordade i Jerusalem år 1027 f.v.t. Till svar på konung Salomos bön sade Gud till honom: ”Jag har hört den bön och åkallan, som du har uppsänt till mig; detta hus, som du har byggt, har jag helgat till att där fästa mitt namn för evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta skola vara där alltid.” — 1 Kon. 9:3.

 6. Vad bad Salomo att Gud skulle göra med avseende på det tempel som Salomo hade byggt?

⁶ När konung Salomo, tempelbyggaren, överlämnade denna praktfulla religiösa byggnad på Moria berg i Jerusalem, sade han klart och tydligt att han inte förväntade att himmelens och jordens mäktige Skapare skulle bebo detta tempel i bokstavlig mening. I sin bön vid templets överlämnande sade konung Salomo: ”Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus, som jag har byggt! Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE [Jehova], min Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare nu uppsänder till dig och låter dina ögon natt och dag vara öppna och vända mot detta hus — den plats, varom du har sagt: ’Mitt namn skall vara där’ — så att du ock hör den bön, som din tjänare beder, vänd mot denna plats.” — 1 Kon. 8:27—29.

 7, 8. a) Hur gav sig Jehovas närvaro i Salomos tempel till känna? b) Hur stämmer detta överens med tio Guds bud och med Guds storhet?

⁷ Konung Salomo var förnuftig. Vi måste också vara förnuftiga, alldeles som bibeln är, när vi tänker på Guds hus. I det tempel, som konung Salomo byggde, fanns det inte något av människor förfärdigat beläte som skulle föreställa Gud. Jehova Guds närvaro i detta tempel framställdes sinnebildligt genom det s. k. schekinaljuset, ett ljus som på ett mirakulöst sätt upplyste den innersta avdelningen i templet, det allraheligaste. När översteprästen varje år på försoningsdagen gick in dit för att stänka av försoningens offerblod framför den heliga förbundsarken, åtnjöt översteprästen privilegiet att se detta mirakulösa ljus. — 3 Mos. 16:11—17.

⁸ Bortsett från detta fanns det inte någon bildstod eller något beläte i Jehovas tempel som föreställde honom. Ja, det första och det andra av tio Guds bud förbjöd definitivt att man gjorde bilder eller beläten och dyrkade sådana. (2 Mos. 20:1—6) Detta överensstämmer med det förhållandet att den levande och sanne Guden önskar att hans skapelser ägnar honom direkt tillbedjan, och han är för stor för att kunna bo i ett vilket som helst av människor uppfört tempel.

 9. Vilka varningsord riktade Gud till Salomo beträffande templet?

⁹ Sedan det första templet blivit överlämnat åt Guds tjänst i Jerusalem, riktade Gud följande varningens ord till konung Salomo, som byggt det, och till hans efterföljare på tronen: ”Om I och edra barn [söner, NW] vänden om och övergiven mig och icke hållen de bud och stadgar, som jag har förelagt eder, utan gån bort och tjänen andra gudar och tillbedjen dem, då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem; och det hus, som jag har helgat åt mitt namn, skall jag förkasta ifrån mitt ansikte; och Israel skall bliva ett ordspråk och en visa bland alla folk. Och själva detta hus skall bliva ruinhögar. Alla som gå förbi det skola stirra i häpnad och skola förvisso vissla och säga: ’Av vilket skäl gjorde Jehova så här med detta land och detta hus?’” — 1 Kon. 9:6—8; v. 8 enl. NW.

10, 11. a) Vad är det som utvisar om denna Guds varning var något tomt hot eller inte? b) Kan vi rycka på axlarna åt detta historiska faktum, och vad säger Paulus härom?

¹⁰ Det som Gud här varnade för hände verkligen med det tempel, som konung Salomo hade byggt. Detta berodde på att Israels konungar med få undantag besudlade och vanhelgade Jehovas hus eller tempel. På sommaren år 607 f.v.t. lades det i ruiner av den babyloniska hären under konung Nebukadnessar. Om Israel hade visat tillbörlig aktning för Guds hus, skulle detta inte ha inträffat. Men israeliterna hade ingen aktning för det hus, vid vilket Gud hade fäst sitt namn, Jehova, och hans varning visade sig inte vara något tomt hot. Under sjuttio år, från år 607 till år 537 f.v.t., låg det i ruiner, medan de bortförda israeliterna befann sig i landsflykt i det fjärran Babylonien. Kan vi i denna tid rycka på axlarna åt detta historiska faktum, som om det inte betydde något för oss nu? Nej, ty den kristne aposteln Paulus, som skickligt rett ut och kommenterat den israelitiska historien, riktar dessa varningsord till oss:

¹¹ ”Nu blevo dessa ting exempel för oss, för att vi icke skola vara människor som hava begärelse till det som är skadligt, alldeles såsom de hade begärelse till sådant. Bliv icke heller avgudadyrkare, såsom några av dem blevo. ... Låt oss icke heller bedriva otukt, såsom några av dem begingo otukt. ... Låt oss icke heller sätta Jehova på prov, såsom några av dem satte honom på prov. ... Var icke heller sådana som knorra, alldeles såsom några av dem knorrade, endast för att förgås för tillintetgörarens hand. Men dessa ting fortforo att vederfaras dem såsom exempel, och de blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar hava kommit. Följaktligen må den, som menar att han står, taga sig till vara så att han icke faller.” — 1 Kor. 10:6—12, NW.

Man försummar det återuppbyggda huset

12. Vilken generation av judar önskar vi inte efterlikna, men varför önskar vi efterlikna ståthållaren Nehemja i Juda?

¹² Senare generationer är böjda för att begå samma misstag som tidigare generationer, såvida de inte tar de lärdomar till hjärtat som man kan få av historien, i synnerhet av den bibliska historien. I likhet med människorna i det flydda får de fördenskull skörda samma eller liknande onda ting, därför att de handlat lika illa mot Guds hus. Vi som tillhör den nuvarande generationen bör önska vara lika Nehemja, en ståthållare i Juda område på 400-talet f.v.t. Nehemja vidtog verkligt kraftiga åtgärder för att hindra Guds utvalda folk att vidare överge eller försumma Guds hus. Detta hus var inte Salomos tempel, som hade förstörts på 600-talet f.v.t., utan det var det tempel, som hade byggts på det förras plats på 500-talet f.v.t., sedan kvarlevan av vördnadsfulla judar hade återvänt från Babylonien till Jerusalem. Sedan det mäktiga Babylon fallit för mederna och perserna år 539 f.v.t., blev Juda land en persisk provins under Cyrus den store. År 455 f.v.t. utnämnde konung Artaxerxes i Persien Nehemja till styresman över Juda område och Jerusalem. Nehemja ignorerade inte den judiska historien fram till den tiden. Han ville inte att de återbördade judarna i hans generation skulle drabbas av olycka, därför att de begick misstag lika dem som deras förfäder begått. Fördenskull gjorde Nehemja bruk av sin makt som ståthållare.

13. Vad hände med Guds tempel år 70 v.t., och vad är det som utvisar om Nehemja kan lastas för detta eller inte?

¹³ Det var inte Nehemjas fel att det återuppförda templet i Jerusalem blev förstört av romerska trupper under härföraren Titus år 70 v.t. Jehovas tempel, som då förstördes, har aldrig blivit uppbyggt igen, och nu ligger på dess forna plats en helt annan byggnad, som kallas Klippmoskén, vilken uppförts åt muselmanernas eller muhammedanernas Allah. Om vi tar reda på orsaken till förstöringen, får vi veta att den kom som en följd av att man missbrukat Jehovas återuppbyggda tempel. Nehemja hade sannerligen med rätta varit bekymrad, och han hade inte tagit saker och ting för allvarligt. Vi gör väl i att undersöka vilka mått och steg han vidtog.

14. Vilket byggnadsarbete grep sig Nehemja först an med, och vad gjorde de israelitiska högtidsfirarna därpå den 24 Tischri?

¹⁴ Först försäkrade sig Nehemja om att få hjälp av de återbördade judarna för att återuppbygga Jerusalems skyddande murar, vilket skedde på 52 dagar. Sedan ägnade han i större utsträckning sin uppmärksamhet åt det som hade med templet att göra och åt det andliga tillståndet bland folket i Juda. (Neh. 6:15—7:5; 8:1—9) I den månmånad, som följde på fullbordandet av Jerusalems murar, nämligen den 24 Tischri, församlades folket, som just hade firat lövhyddohögtiden i Jerusalem, i allvarligare sinnesstämning; de ”höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina huvuden”. — Neh. 9:1.

15, 16. a) Varur föreläste man denna dag, och vad bekände man? b) Vilken hänsyftning på slaveri gjorde man, och vilken ”tillförlitlig anordning” talade man om till avslutning på den bön som därefter frambars?

¹⁵ Vid denna tid hade alla de trettionio böckerna i de inspirerade hebreiska skrifterna blivit fullbordade, med undantag av böckerna Nehemja och Malaki. Men vid detta högtidliga tillfälle läste man bara ur Jehovas ”lagbok” (de fem Moseböckerna) under en fjärdedel av dagen (tre timmar), varefter folket bekände de synder, som de själva såväl som deras förfäder hade begått, och även föll ned och tillbad inför Jehova, sin Gud. Därpå frambars bön för hela folket av några tjänstgörande leviter, som stod på en upphöjning. Bönen slutade med följande tillkännagivande, som är återgivet i Nehemja 9:36—38 (NW):

¹⁶ ”Se, vi äro i dag slavar; och vad det land beträffar, som du gav åt våra förfäder för att de skulle äta dess frukt och dess goda, se, i det äro vi slavar, och dess avkastning överflödar för de konungars räkning, som du har satt över oss för våra synders skull, och över våra kroppar härska de och över våra husdjur allteftersom dem behagar, och vi äro i stor nöd. Med tanke på allt detta träffa vi nu ett tillförlitligt avtal, uppsatt i skrift såväl som bevittnat förmedelst våra furstars, våra leviters och våra prästers sigill.”

17. Vilka förenade sig i att bevittna den i skrift uppsatta anordningen, och hur gav folket sitt stöd åt dem som satte sina sigill under skrivelsen?

¹⁷ Nehemja var själv en furste eller ledare för folket, som med sigill bevittnade detta i skrift uppsatta tillförlitliga avtals bindande kraft. Hela det övriga folket, klätt i säcktyg och med jord på huvudena, stödde sina furstar, sina präster och de tjänstgörande leviterna och gick ed och svor att de skulle handla i överensstämmelse med detta tillförlitliga avtal, och de var alla fast beslutna att hålla och göra efter Guds lagar, rätter och stadgar med fara för att annars drabbas av Guds förbannelse. — Neh. 10:1—29.

18. Vilka beslut fattade man med avseende på giftermål, sabbater, penningbidrag till Guds hus och veden till altaret?

¹⁸ Härigenom erkände de ånyo att de var pliktiga att undvika alla slag av blandade äktenskap med de hedniska grannarna där i landet och i dess omgivningar. De skulle också stå fast vid att hålla veckosabbaten och att fira ett sabbatsår vart sjunde år, varvid de skulle avstå från varje fordran på sina israelitiska bröder. Och med avseende på det som de kallade ”vår Guds hus”, det sextioett år gamla, återuppförda templet i Jerusalem, påtog de sig den förpliktelsen att var och en årligen erlägga en tredjedels sikel (omkring en krona i silver) till bestridande av tempelutgifterna, så att den tjänst, som utfördes där, kunde fortgå. Man behövde också en hel del ved till elden på altaret, på vilket de många offren frambars varje dag; och det uppdrogs åt folket att i tur och ordning sörja för att den kvantitet som regelbundet behövdes skulle föras till templet.

19, 20. a) Vilka andra gåvor skulle frambäras enligt lagen, utöver tionden? b) Alla dessa materiella bidrag gavs som vederlag för vilka tjänster?

¹⁹ Dessutom föreskrev Guds lag att israeliterna skulle frambära förstlingen av markens gröda och av fruktträdgårdarna och de förstfödda både av fäkreaturen och av småboskapen såväl som de förstfödda av dem som kom ut ur moderlivet, deras förstfödda söner.

²⁰ Dessa offergåvor skulle frambäras utöver de tionden av skörden varje år, som de skulle lämna till underhåll åt prästerna och de tjänstgörande leviterna, vilka regelbundet tjänade i ”vår Guds hus”. Också de leviter, som tjänade i templet, måste följa en lagföreskrift om att frambära tionde, ty de skulle till prästerna lämna en tiondel av det som de hade fått ta emot, och på så sätt hade leviterna i templet del i anordningen beträffande tionde och gav sitt tillbörliga bidrag till vidmakthållandet av Guds hus. (4 Mos. 18:26—32) I templet fanns ”helgedomens kärl” och även prästerna, som gjorde bruk av dessa, förutom dörrvaktarna och sångarna. Alla dessa behövde materiellt underhåll som vederlag för sina andliga tjänster.

21. Vad skulle det innebära, om man försummade att fullgöra allt detta, och varför borde israeliterna inte ha velat göra sig skyldiga till sådan försummelse vid denna tid?

²¹ Om man var försumlig i fråga om att fullgöra dessa nödvändiga ting och alltså i att bispringa tempeltjänarna och i att hjälpa till med att hålla verksamheten i templet vid makt, skulle detta innebära att man försummade Jehova Guds hus eller tempel. I synnerhet nu, sedan israeliterna enats om det bevittnade, i skrift uppsatta ”tillförlitliga avtalet” och avlagt ed och insett att de kunde drabbas av Guds förbannelse, borde de inte på nytt göra sig skyldiga till sådan försummelse. Nehemja, ståthållaren i Juda, visade att förpliktelsen också gällde honom, då han sade: ”Vi [inte: ni] skola icke försumma vår Guds hus.” (NW) — Neh. 10:30—39.

Värt att ihågkommas och efterlevas

22. Vilket intresse hos Nehemja kom till synes vid hans förnyade besök i Jerusalem, men vilken benägenhet hos det fallna köttet iakttog han bland judarna?

²² Vilket mäktigt tillkännagivande, värt att ihågkommas och efterlevas, är inte Nehemjas tillkännagivande inför de judar, vilka såsom en nation var överlämnade åt Jehova Gud och gav sig ut för att dyrka och tjäna honom! Vilken benägenhet har inte det fallna mänskliga köttet att ge vika för materialismen och åsidosätta de andliga intressena och fördelarna, varigenom vederbörande gör sig skyldig till att försumma Guds hus! Ståthållaren Nehemja upptäckte detta. Sedan han verkat som ståthållare i tolv år, återvände han till den persiske konungens palats, nämligen ”i Artasastas [Artaxerxes’] trettioandra regeringsår i [det erövrade] Babel”. (Neh. 13:6, Åk) Sedan Nehemja alltså varit borta från Jerusalem, hur länge säger han oss inte, återvände han med perserkonungens tillstånd till Juda och Jerusalem. För egen del hade han inte förlorat intresset för Guds hus, men han fann till sin sorg att folket i Juda hade förlorat intresset för det.

23. Vem hade översteprästen Eljasib tillåtit bosätta sig i templet, och vad gjorde Nehemja åt detta?

²³ Översteprästen Eljasib hade låtit en fientlig ammonit, Tobia, vilken hade motstått återuppförandet av Jerusalems murar, få tillträde till templet. Han hade också blivit släkt med Tobia, och åt denne hade han låtit inreda en stor kammare i templets förgård, där man tidigare hade haft det förråd av förnödenheter som var avsett för dem som tjänade i templet. Denna åtgärd var ett brott mot Guds bud i 5 Moseboken 23:3—6. Det som översteprästen i templet ansåg gå för sig hade folket fördrag med. Men inte Nehemja! Han säger oss: ”Detta [misshagade] mig högeligen; och jag lät kasta allt Tobias bohag ut ur kammaren. Därefter tillsade jag, att man skulle rena kamrarna, och jag lät åter ställa in i dem Guds [den sanne Gudens, NW] hus’ kärl, så ock spisoffret och rökelsen.” — Neh. 13:4—9.

24. Vad hade översteprästen Eljasib underlåtit att göra för leviterna i templet, och vad hade följden blivit?

²⁴ Förutom att översteprästen Eljasib hade släppt en icke önskvärd, fientlig ammonit in i kammaren eller matsalen i templet, underlät han också att hålla de förordnade leviterna kvar på sina av Gud givna tjänsteposter i templet. Han lät israeliternas bidrag, deras tionde, utebli, så att de tjänstgörande leviterna inte fick det nödvändiga materiella underhållet. Många av dem kände sig fördenskull tvingade att överge arbetet i templet och vända hem till sina levitstäder och odla sina trädgårdstäppor omkring dessa för att få mat åt sig och sina familjer. Vad gjorde då Nehemja?

25. Vad meddelar Nehemja att han gjorde åt detta?

²⁵ Han meddelar följande: ”När jag ... fick veta, att man icke hade givit åt leviterna, vad dem tillkom, varför ock leviterna och sångarna, i stället för att förrätta sina sysslor, hade avvikit, var och en till sitt jordagods, då förebrådde jag föreståndarna detta och sade: ’Varför har Guds [den sanne Gudens, NW] hus blivit så försummat?’ Och jag hämtade dem tillhopa och lät dem inställa sig på sina platser.” Nehemja väntade inte längre på att föreståndarna, ”de ställföreträdande styresmännen” (NW), skulle vidta några åtgärder, utan han såg till att hela Juda förde fram tionde till förrådshusen. — Neh. 13:10—12; 4 Mos. 35:1—8.

26. Vilka förordnanden till olika tjänster gjorde Nehemja i detta sammanhang till gagn för dem som tjänade i templet?

²⁶ Nehemja väntade inte heller på att den pliktförgätne översteprästen Eljasib skulle handla utan ingrep själv, såsom han säger: ”Jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem till biträde Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty dessa voro ansedda såsom pålitliga män, och de skulle nu ombesörja utdelningen åt sina bröder.” (Neh. 13:13) Nu behövde de tjänstgörande leviterna inte bege sig hem!

27, 28. a) På grundval av vilka gärningar bad Nehemja att Gud skulle komma ihåg honom och se honom till godo? b) Varför inskred han mot en av översteprästens sonsöner, och hur?

²⁷ När Nehemja därpå bad till Jehova Gud att han skulle tänka på honom och se honom till godo, vad angav Nehemja då såsom grundval för sin begäran? Framhöll han att han hade övergivit sin uppgift som den persiske konungens munskänk och hade färdats den långa vägen till Jerusalem och hade låtit återuppföra dess murar på 52 dagar trots fiendens hot? Nej! Utan han talade om vad han hade gjort för Guds hus. Han bad: ”Tänk ... på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där!” Nehemja höll styvt på att de som tjänade i Guds hus skulle vara rena; men det gjorde inte översteprästen Eljasib, ty han hade låtit en av sina sonsöner ingå blandäktenskap och gifta sig med dottern till en samaritisk fiende, horoniten Sanballat. Om detta säger Nehemja:

²⁸ ”Och en son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var måg till horoniten Sanballat; honom drev jag bort ifrån mig.” — Neh. 13:14, 28.

29. Vad gjorde Nehemja med dem som befläckade prästadömet och tempeltjänarnas förbund, enligt vad som framgår av hans avslutningsord?

²⁹ Skildringen av dessa sina förehavanden till gagn för Guds hus avslutar Nehemja med följande ord i slutet av den bok som bär hans namn: ”Tänk på dem, min Gud, därför att de hava befläckat prästadömet och prästadömets och leviternas förbund! Så renade jag folket ifrån allt främmande väsen; och jag fastställde, vad prästerna och leviterna skulle iakttaga, var och en i sin syssla, och huru vedoffret på bestämda tider skulle avlämnas och huru med förstlingsgåvorna skulle förfaras. Tänk härpå, min Gud, och räkna mig det till godo!” — Neh. 13:29—31.

Ihågkommen, därför att han inte var försumlig

30, 31. a) Kommer Gud att besvara Nehemjas bön, och vilken regel, som vi finner i Hebréerna 6:10, gäller i detta sammanhang? b) Vilka passande ord skrev profeten Malaki om dem som fruktar Jehova?

³⁰ Skall Jehova Gud besvara denna bön, som Nehemja uppsände för 2.400 år sedan? Ja, till Nehemjas eviga bästa. Jehova Gud är inte orättfärdig, så att han har förgätit och inte skall belöna allt det goda som ståthållaren Nehemja gjorde för Guds hus i Jerusalem. Han har låtit Nehemjas bön om att bli ihågkommen bevaras såsom ett bestående dokument genom att han låtit den bli en del av den inspirerade Heliga skrift. Till Jesu Kristi hebreiska efterföljare, hans som har utfört en ännu mera omfattande tjänst till fromma för ”vår Guds [sanna] hus”, har det skrivits: ”Gud är icke orättfärdig, så att han glömmer edert arbete och den kärlek ni hava visat för hans namn, i det att ni hava tjänat de heliga och fortsätta att tjäna.” (Hebr. 6:10, NW) Så förhåller det sig också med Nehemja. Han fruktade i sanning Jehova Gud; och i det som Malaki skrivit, vilken tydligen var en av Nehemjas samtida i den återuppbyggda staden Jerusalem, finner vi dessa i detta sammanhang passande ord:

³¹ ”Vid den tiden talade de som fruktade Jehova med varandra, var och en med sin kamrat, och Jehova fortfor att giva akt och att lyssna. Och en minnesbok började skrivas inför honom för dem som frukta Jehova och för dem som tänka på hans namn.” — Mal. 3:16, NW.

32. a) Hur kommer Nehemja att bli belönad, och vad kommer han då att få lära känna? b) Vad kommer han att utgöra ett framträdande exempel på?

³² Nehemja sover alltjämt i döden i scheol eller hades, den döda mänsklighetens gemensamma grav. Men under den tusenårsregering, som ”den smorde [Messias] fursten” (Åk) skall utöva, kommer Nehemja att belönas med att få uppstå från de döda. (Dan. 9:24—27) Han kommer inte då att finna något bokstavligt tempel åt Jehova Gud på Moria berg i Jerusalem. Han kommer att få veta vad som hände med det sista judiska templet där år 70 v.t. i överensstämmelse med Jesu Kristi, Guds Sons, förutsägelse. (Matt. 23:37—24:2; Luk. 19:36—44; 21:5, 6) Han kommer att bli undervisad om Guds andliga tempel, vilket visades i förebild genom det materiella templet på Moria berg i Jerusalem. Han kommer att få veta att efterföljarna till den store översteprästen i detta andliga tempel har sett till att detta inte har blivit försummat. Nehemja själv kommer att förena sig med andra trogna människor på jorden i att tillbedja Jehova Gud genom detta upphöjda andliga tempel. Han kommer att utgöra ett framträdande exempel på hur människor, som inte försummar Guds hus, ofelbart får sin fullständiga belöning.

[Fotnot]