Del 2 — Vad säger bibeln om fortsatt liv efter döden

I del 1 av denna artikelserie (i Vakttornet för den 15 april 1956), som omfattar tre delar, påvisades för läsaren att både i gångna århundraden och i vårt eget århundrade har höga militärer och politiska och religiösa ledare i såväl kristenhetens länder som i hednavärlden på fullt allvar erkänt och begagnat sig av hemliga, ockulta krafter genom spiritistiska medier. Många människor har blivit överraskade när de fått veta detta om sina ledare. Både den bibliska historien och världshistorien visar att människornas ledare ända sedan uråldrig tid fullt och fast förlitat sig på osynliga andemakter och vänt sig till dem för att få tröst, förhandsupplysningar eller vägledning. Sådana spiritistiska fenomen förbryllar vår tids vetenskapsmän, som gjort noggranna undersökningar med sina fina instrument. Den moderna religionen spiritism, som nu snabbt breder ut sig, påstår att sådana osynliga makter i själva verket är ”odödliga själar” som haft sin boning i män, kvinnor och barn, vilka levat och dött på jorden. Bibeln motsäger direkt detta påstående från spiritisternas sida, då den från början till slut konsekvent lär att människosjälen dör.

 1. Vilka skriftställen säger uttryckligen att människosjälen dör?

MEN var i Skriften sägs det så uttryckligen att människosjälen dör? 4 Moseboken 23:10 (NW) inspireras profeten Bileam av Jehova Gud till att säga: ”Må min själ dö de rättrådigas död, och må mitt slut därefter bliva likt deras.” Andra skriftställen som talar om själens död lyder så: ”Ni måste befria våra själar från döden.” ”Våra själar skola dö i stället för eder, ni människor!” (Jos. 2:13, 14, NW) ”Sebulon var ett folk som föraktade sina själar ända till döds.” (Dom. 5:18, NW) ”Hans själ [blev] så otålig att den kunde dö. Simson begynte säga: ’Må min själ dö med filistéerna.’” (Dom. 16:6, 30, NW) .”Och han [profeten Elia] började bedja, att hans själ måtte dö, och säga: ’Det är nog! Nu, o Jehova, tag bort min själ, ty jag är icke bättre än mina förfäder.’” (1 Kon. 19: 4, NW) Också: ”Deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.” (Job 36:14) ”Han vill rädda deras själ från döden och behålla dem vid liv i hungerns tid.” (Ps. 33:19) ”Han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.” (Ps. 78:50) ”Du har räddat min själ från döden.” (Ps. 116:8) ”Han uttömde sin själ till död.” (Jes. 53:12, Åk) ”I som för några nävar korn och några bitar bröd ohelgen mig hos mitt folk, därmed att I dömen till döden själar, som icke skola dö, och dömen till liv själar, som icke skola leva, i det att I ljugen för mitt folk som gärna hör lögn?” (Hes. 13:19) ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” — Hes. 18:4, 20, 1878.

 2, 3. a) Varför är uttrycken ”död själ” och ”avliden själ” fullt korrekta och skriftenliga? b) Lär de kristna grekiska skrifterna (eller ”Nya testamentet”) konsekvent att människosjälen är dödlig? Ge exempel.

² Men har ni någonsin hört talas om en död eller avliden själ? Bibeln använder här ett sådant uttryck: ”Ni få icke skära några märken i edert kött för en avliden själ.” (3 Mos. 19:28, NW) ”För en avliden själ får ingen orena sig bland sitt folk. Och han bör icke komma till någon död själ.” (3 Mos. 21:1, 11, NW; även 22:4) ”Alla de dagar hans avskildhet för Jehova varar måste han avhålla sig från att komma nära någon död själ.” (4 Mos. 6:6, NW; även 5:2; 6:11; 9:6, 7, 10) ”Var och en som rör vid liket av någon människosjäl skall därpå vara oren i sju dagar.” — 4 Mos. 19:11, även 13, NW; se också Haggai 2:14, där ne’fesch (”själ”) i 1917 års svenska översättning återges med ”död” och i Åkesons översättning med ”lik”.

³ Bibeln motsäger inte sig själv. När nu alla dessa skriftställen så tydligt visar att själen dör, är det inte alls underligt att man inte kan finna ett enda skriftställe som säger att människosjälen inte kan dö eller att den är odödlig. Men någon kanske vill invända: Alla dessa skriftställen är hämtade från de gamla hebreiska skrifterna, men lär också de kristna grekiska skrifterna att människosjälen är dödlig? Sade inte Jesus i Matteus 10:28: ”Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen”? Jo, men Jesus sade också: ”Min själ är djupt bedrövad ända till döds.” (Matt. 26:38; Mark. 14:34) ”De älskade icke sina själar, om de också voro i dödsfara [eller: själar ända till döden].” (Upp. 12:11, NW, fotnot) ”Och en tredjedel av de skapelser i havet, som hava själar, dog.” (Upp. 8:9, NW) ”Och varje levande själ i havet dog.” (Upp. 16:3, Åk) Jesu lärjunge Jakob skrev också: ”Den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälsar hans själ från döden.” (Jak. 5:20) Jesus och hans lärjungar trodde alltså på att våra själar kan dö.

 4. Varför undviker kristenhetens präster vanligtvis att citera den senare delen av Matteus 10:28?

⁴ När präster och predikanter försöker bevisa läran om människosjälens odödlighet och oförstörbarhet, citerar de vanligtvis endast halva versen i Matteus 10:28. Varför? Jo, därför att i den senare delen av den versen tillägger Jesus: ”Utan frukten fastmer honom, som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna [helvetet, 1878].” Det vill säga frukta den allsmäktige Guden, som kan förgöra såväl människosjälen som människokroppen i Gehenna. Detta är det grekiska ord som i en del översättningar felaktigt återgivits med ”helvete”. Det är inte samma ord som ha’des och tar’taros, vilka i somliga översättningar också återges med ”helvete”.

 5. Hur uppfylldes i Jesu fall Jehovas förutsägelse som nedskrivits av profeten Jesaja (53:9), och med vilken symbolisk innebörd?

⁵ När Jesus dog, kom han till hades eller människosläktets gemensamma grav, men inte till Gehenna, ty hans kropp lades i en grav som tillhörde Josef, den rike mannen från Arimatea. Han kastades inte som en fördömd brottsling, ovärdig uppståndelse, i Gehenna eller Hinnoms dal, som låg på södra och västra sidan om Jerusalems murar. (Apg. 2:27—32, Åk och NW, som här använder ordet ”hades”.) Om Jesu religiösa fiender hade fått tag i hans döda kropp först, hade de kanske kastat den över Jerusalems murar och ned i Gehenna, där den skulle ha brunnit upp i den eld som beständigt brann där och som hölls vid liv med svavel, eller också skulle den ha fallit på någon klippavsats och i värmen från elden blivit uppäten av maskar och larver, som inte skulle dött förrän de bara hade det oätliga skelettet kvar. Dessa religiösa fiender önskade givetvis inte att Jesus skulle uppresas från hades, och därför fick de landshövdingen Pontius Pilatus att försegla den med en sten igenstängda graven och ställa en vakt av soldater utanför, för att hindra hans kropp att komma ut. Men som en symbol av att han förtjänade uppståndelse från de döda, blev han med rätta lagd i en minnesgrav; medan däremot de människor, vars själar såväl som kroppar den allsmäktige Guden förintar i Gehenna, aldrig kommer att få uppstå från de döda och följaktligen aldrig får leva som själar igen i Guds rättfärdiga nya värld. Gud tillintetgör de människors själar som befinner sig i det tillstånd som Gehenna betecknar, på så sätt att han utplånar alla möjligheter för dem att återigen få åtnjuta liv någonstans på något vis. Gud låter inte värdet av Jesu offerdöd komma dem till del. — Matt. 27:57—66; 28:1—4,11—15; Apg. 4:1, 2; Jes. 53:9; Mark. 9:43—48.

 6. Vilka uttalanden av Jesus, Petrus och Paulus bekräftar ytterligare att människosjälen kan tillintetgöras?

⁶ Jesus lärde att människosjälen är dödlig och alltså kan utplånas, dödas. Han sade: ”Är det lovligt på sabbaten att göra en god gärning eller att begå en oförrätt, att frälsa eller att döda en själ?” (Mark. 3:4 och Luk. 6:9, NW) ”Kom ihåg Lots hustru. Var och en som söker behålla sin själ i trygghet åt sig skall mista den, men var och en som mister den skall bevara den vid liv.” (Luk. 17:32, 33, NW; Åk) ”Den som håller sin själ kär tillintetgör den, men den som hatar sin själ i denna världen skall bevara den till evigt liv.” (Joh. 12:25, NW) Aposteln Petrus visade att Mose profeterade om Jesus, i 5 Moseboken 18:15—19, och sade: ”Ja, varje själ som icke lyssnar till den Profeten skall bliva fullständigt utrotad ur folket.” (Apg. 3:22, 23, NW) Och i Hebréerna 10: 39 (NW) läser vi: ”Nu äro vi icke av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv.”

 7. Vilka andra typiska skriftställen i de hebreiska skrifterna, som visar att människosjälen kan tillintetgöras av den allsmäktige Guden, överensstämmer exakt med de uttalanden som Jesus, Petrus och Paulus gjorde?

⁷ När Jesus och hans apostlar talade om själen på det sättet, talade de i överensstämmelse med de hebreiska skrifterna, där vi läser om hur Israels domare Josua fungerade som Jehovas skarprättare gentemot de hedniska invånarna i det utlovade landet: ”Och Josua intog Mackeda. ... Vad dess konung beträffar, så överlämnade han honom och varje själ som fanns däri åt tillintetgörelse. Jehova [gav] också det [Libna] och dess konung i Israels hand, och de gingo åstad och slogo det och varje själ som fanns däri med svärdsegg. De läto icke någon överlevande bliva kvar däri.” (Jos. 10:28,30, 32, 35, 37, 39; 11:11; NW; Åk) Och sedan de israelitiska soldaterna hade dräpt sina fiender midjaniterna i krig, sade Mose till dem: ”Var och en som har dödat en själ och var och en som har rört vid någon dräpt, ni böra rena eder.” (4 Mos. 31:19, NW) Den vise mannen sade: ”Den som begår äktenskapsbrott med en kvinna saknar förstånd; den som gör det tillintetgör sin egen själ.” (Ords. 6:32, AV) Andra skriftställen kan anföras, men tillräckligt många har citerats här för att bevisa att de gamla hebreiska skrifterna och de kristna grekiska skrifterna är samstämmiga i fråga om att människosjälen kan tillintetgöras av den allsmäktige Guden och av hans skarprättare.

 8. Hur kan vi med bibelns ord bevisa för sörjande människor att den tröst som spiritismen erbjuder är falsk?

⁸ Vilket uppenbart, ovedersägligt faktum har härmed fastslagits? Jo, detta: Människosjälen fortlever inte efter döden. Det är därför som aposteln Paulus sade, att om det inte fanns någon uppståndelse för de döda, med Jesus Kristus som den förste, ”då hava också de förgåtts, som hava somnat in i döden i förening med Kristus. Om vi [kristna] endast i detta livet hava hoppats på Kristus, äro vi av alla människor mest ömkansvärda. Nu har emellertid Kristus blivit uppväckt från de döda, förstlingen av dem som hava somnat in i döden. Ty eftersom döden är genom en människa, är också de dödas uppståndelse genom en människa. Ty alldeles såsom i Adam alla dö, så skola också i Kristus alla göras levande.” (1 Kor. 15:18—22, NW) Det är skillnad på ”fortsatt liv efter döden” och uppståndelse. Det är faktiskt på grund av att det inte finns något fortsatt liv efter döden som det måste finnas en uppståndelse för de döda. Eftersom det inte finns något fortsatt liv efter döden på grund av att människosjälen inte är odödlig och att anden i människan inte har någon personlighet, så är de döda som ligger i gravarna verkligen döda, och för att de skall kunna få leva igen i Guds nya värld behöver de uppresas från de döda. Således måste spiritismens själva grundval vara falsk, och det kan inte förekomma något sådant som förbindelse mellan de levande och de döda. Det är därför en falsk och vilseledande tröst som spiritismen erbjuder de sörjande. Den utsätter dem för ett bedrägeri. Den försätter dem i fara, ty den förnekar människans syndafall, den förnekar att döden är syndens straff, den förnekar att Kristi återlösningsoffer behövdes för att borttaga människornas synd och åstadkomma Guds förlåtelse för synd, den förnekar att Guds rike måste komma för att förgöra denna onda tingens ordning och uppväcka de döda samt hjälpa dem att vinna evigt liv under Guds rike i Hans rättfärdiga nya världs jordiska paradis.

Felaktig identifiering

 9. Även om spiritisterna verkligen kan uppnå förbindelse med osynliga varelser, varför bevisar detta ändå inte att människosjälen lever ett ”fortsatt liv efter döden”?

⁹ Härmed är inte sagt att spiritisterna inte kommer i kontakt med en osynlig andevärld, och det är inte heller sagt att de inte har verkliga fenomen att peka på, såsom att de får budskap från det osynliga, att spådomar om framtida händelser går i uppfyllelse, att de kan ådagalägga en kunskap som de inte har förvärvat sig på vanligt vis, att föremål kan röra sig på övernaturligt sätt, att ektoplasman från mediers kroppar kan formas till mänskliga skepnader, och andra upplevelser, som de huvudsakligen grundar sin tro och lära på. Det är obestridligt att sådana upplevelser och iakttagna fenomen bevisar något. Vad för något? Att det finns en osynlig värld med fömuftsbegåvade andevarelser, men absolut inte ”fortsatt liv efter döden” eller förbindelse mellan de döda och de levande. I detta avseende är det hos spiritismen fråga om felaktig identifiering. Härmed menar vi att spiritisterna tar miste på de varelsers identitet, som finns i andevärlden och med vilka de står i förbindelse genom medier och på annat sätt. De tror att dessa varelser är människosjälar, som en gång levat på jorden men som nu har gått hädan. Det är på grund av sina egna syften som andarna inte röjer sin sanna identitet, utan ger sig ut för att vara något som de inte är.

 10. Vilka är de osynliga varelser som utger sig för att vara avlidna människors själar och som meddelar sig med spiritisterna?

¹⁰ Vilka är då dessa andar som meddelar sig med spiritisterna? De kan inte vara avlidna människors odödliga själar eller andar. Eftersom de utger sig för att vara döda människors osynliga, levande själar och därigenom gör sig skyldiga till bedrägeri och svek, måste de således vara lögnaktiga andar. De måste vara demoner eller djävlar som gör sig skyldiga till det som bibeln kallar ”lögnaktiga spådomar” och ”lögnaktiga tecken och under”. — Hes. 13:6, 7, 9; 2 Tess. 2:9, NW.

 11—13. Vad framgår av den bibliska skildringen av den upproriske konung Sauls besök hos andemediet i En-Dor?

¹¹ Men nu invänder spiritisterna att bibeln själv innehåller en berättelse om förbindelse mellan de döda och de levande. Den skildrar ju hur den trogne profeten Samuel meddelade sig med Israels konung, Saul, före striden mellan israeliterna och deras fiender filistéerna.

¹² För att vi med kännedom om alla fakta i saken skall kunna undersöka spiritisternas invändning, återger vi här hela berättelsen sådan som den finns nedtecknad i bibeln enligt Nya Världens översättning:

”Nu hade Samuel själv dött, och hela Israel hade skridit till att begråta honom och begrava honom i Rama, hans egen stad. Vad Saul beträffar, så hade han ur landet avlägsnat andemedierna och dem som hava till yrke att förutsäga händelser.

Därefter samlade sig filistéerna tillhopa och kommo och slogo läger i Sunem. Då samlade Saul hela Israel tillhopa, och de slogo läger i Gilboa. När Saul fick se filistéernas läger blev han rädd, och hans hjärta började att bäva mycket. Fastän Saul rådfrågade Jehova, svarade Jehova honom aldrig, varken genom drömmar eller genom Urim eller genom profeterna. Till sist sade Saul till sina tjänare: ’Tag reda på en kvinna åt mig som äger förmåga som andemedium, och må jag så gå till henne och rådfråga henne.’ Då sade hans tjänare till honom: ’Se, det finnes en kvinna i En-Dor som äger förmåga som andemedium.’

Då förställde sig Saul och klädde sig i andra kläder och gick, han och två män med honom, och de kommo till kvinnan om natten. Han sade nu: ’Använd spådom, det beder jag, för mig genom att bruka din förmåga som andemedium och mana upp den som jag skall angiva för dig.’ Men kvinnan sade till honom: ’Du vet ju själv väl vad Saul gjorde, hur han utrotade ur landet andemedierna och dem som hava till yrke att förutsäga händelser. Varför handlar du då mot min själ liksom en som lägger ut snaror, för att få mig dödad?’ Genast svor Saul henne vid Jehova och sade: ’Så sant Jehova lever, någon skuld för att du felat i denna sak skall icke drabba dig!’ Då sade kvinnan: ’Vem skall jag mana upp åt dig?’ Härtill sade han: ’Mana upp Samuel åt mig,’ När kvinnan såg ’Samuel’ började hon ropa så högt hon kunde, och kvinnan sade vidare till Saul: ’Varför bedrog du mig, när du själv är Saul?’ Men konungen sade till henne: ’Var icke rädd, men vad såg du?’ Och kvinnan sade vidare till Saul: ’En gud såg jag komma upp ur jorden.’ Genast sade han till henne: ’Hurudan är hans gestalt?’ vartill hon sade: ’Det är en gammal man som kommer upp, och han är insvept i en ärmlös rock.’ Då insåg Saul att det var ’Samuel’, och han begynte böja sig djupt ned med ansiktet mot jorden och kasta sig ned.

Och ’Samuel’ började säga till Saul: ’Varför har du stört mig genom att låta mana upp mig?’ Härtill sade Saul: ’Jag är i mycket svår knipa, eftersom filistéerna strida mot mig och Gud själv har vikit från mig och icke mer har svarat mig, varken genom profeterna eller genom drömmar; därför kallar jag på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra.’

Och ’Samuel’ sade vidare: ’Varför frågar du då mig, när Jehova själv har vikit från dig och visar sig vara din motståndare? Och Jehova skall göra för sig alldeles såsom han talade genom mig, och Jehova skall riva riket ur din hand och giva det åt din nästa, David. Eftersom du icke lydde Jehovas röst och icke verkställde hans glödande förbittring mot Amalek, därför är det som Jehova förvisso kommer att göra detta mot dig denna dag. Och Jehova skall också giva Israel jämte dig i filistéernas hand, och i morgon skola du och dina söner vara hos mig. Även Israels läger skall Jehova giva i filistéernas hand.’

Då föll Saul snabbt till jorden i sin fulla längd och blev mycket rädd på grund av ’Samuels’ ord. Det råkade icke heller vara någon kraft i honom, eftersom han icke hade ätit mat på hela dagen och hela natten. Kvinnan kom nu till Saul och såg att han hade blivit storligen förfärad. Därför sade hon till honom: ’Här har din slavinna lytt din röst, och jag begynte taga min själ i min hand och lyda de ord som du talade till mig. Och nu, det beder jag dig, lyd i din tur din slavinnas röst, och låt mig sätta fram för dig ett stycke bröd, och ät du, så att det må bliva kraft i dig, ty du skall fortsätta dina färde.’ ” — 1 Sam. 28:3—22, NW.a

¹³ ”Se där”, säger spiritisten, ”bibeln omtalar att det var Samuel som uppenbarade sig efter sin död.” Men säger bibeln verkligen det? Nej! Den visar att konung Saul inte såg någonting alls vid denna seans. Det var andemediet som såg någonting med hjälp av sina ockulta krafter. Saul endast hängav sig mentalt åt henne, för att seansen skulle lyckas. ”Men”, säger spiritisten, ”det som mediet såg och beskrev för konung Saul identifierade han ju själv som Samuel.” Det är sant, men Saul ville tro att det var Samuel, och han var villig att låta sig bedragas av utseendet, av en yttre likhet.

 14—16. a) Vilket problem beträffande identitet erkänner till och med sakkunskapen fortfarande vara olöst? b) Hur kan detta problem, när det gäller konung Sauls upplevelse, lätt lösas med hjälp av bibelns sunda principer?

¹⁴ Det är emellertid inte möjligt att fastställa den rätta identiteten på grundval av en yttre likhet. Andra viktiga faktorer måste tagas i betraktande. Den välkände forskaren på det psykiska området, Aldous Huxley, sade följande i sin artikel ”A Case for ESP, PK and PSI” på sidan 108 i tidskriften Life 1954:

”Ett annat problem för framtidens forskare på det psykiska området blir frågan om fortsatt mänskligt liv efter döden. ... Oroande fall av felaktig identifiering dyker gång på gång upp vid domstolarna. ... Pass, säkerhetshandlingar och till och med fingeravtryck kan förfalskas. Och någonstans i världen har praktiskt taget varje människa sin dubbelgångare. (Stalin och Hitler sägs ha haft ett halvt dussin eller flera i sin tjänst.) Om det är så svårt att, redan här och nu, vetenskapligen bevisa att jag är jag och du är du, hur mycket svårare måste det då inte vara att påvisa att den person som talar genom ett mediums mun i själva verket är den person som han utger sig för att vara och inte bara en överföring av upplysningar som erhålls med hjälp av ESP [översensoriell förnimmelse] och som dramatiseras på ett mer eller mindre övertygande sätt genom en lösgjord del av mediets undermedvetna.” Och vidare heter det i artikeln under en bild av Förenta staternas förre president, Harry S. Truman, vid sidan om vilken fanns en bild av hans dubbelgångare, Irwin Fisher: ”VEM ÄR VEM? ... Författaren Huxley påpekar att eftersom man kan bli bedragen på den fysiska identiteten, måste det vara dubbelt så svårt att bekräfta påståenden om att vissa döda människor har låtit höra av sig genom medier vid seanser.”

¹⁵ För författaren Aldous Huxley och andra forskare på det psykiska området är detta ”gamla och ännu olösta problem”. Men om vi accepterar hela Guds ord, bibeln, så är inte fallet konung Saul och mediet något olöst problem. Konung Saul hade tidigare ur Israels land utrotat, inte Jehovas profeter, utan andemedierna och dem som hade till yrke att förutsäga händelser. Precis som Saul lurade andemediet till att utöva sin olagliga syssla, så blev både hon och han lurade av anden, som fick henne att se en gud komma upp ur jorden, genom att den antog det utseende som den döde Samuel hade haft i livet. Samuel efterlämnade vid sin död den ärmlösa rock som han brukade bära eller blev begravd i. Var fick då anden den ärmlösa rocken ifrån? Anden åstadkom en förfalskning av såväl rocken som Samuels åldriga utseende. Den osynliga ande som verkade genom mediet visste hur Samuel var klädd medan han var i livet och vad han hade sagt till den olydige konung Saul vid tidigare tillfällen och hur han inte mer hade velat se konung Saul, så länge han levde, och hur han såg ut vid sin död. (1 Sam. 15:35) Därför var det en enkel sak för anden att göra en efterapning av allt detta, och det var också vad den gjorde. Det framgår inte riktigt tydligt av bibelns redogörelse om det var den följande dagen — eller ”i morgon” — som den israelitiska hären blev besegrad av filistéerna och Saul och hans söner med honom blev dödade på slagfältet. Andens uttryck ”du och dina söner” behöver inte nödvändigtvis ha syftat på Saul och alla hans söner utan snarare på dem som befann sig i hans läger; en av Sauls söner, Is-Boset, dog inte i den striden utan regerade en tid som Sauls efterträdare. (1 Sam. 31:1—7; 1 Krön. 9:39; 10:2—6) Anden visste att Jehova var emot Saul och att Saul hade misshagat Jehova ännu mera genom att rådfråga ett andemedium och att han därför var dömd till döden och inte kunde räkna med att få någon hjälp från Jehova i striden. Anden kunde därför på goda grunder förutsäga Sauls nederlag och att han och hans söner skulle dö.

¹⁶ Om andens förutsägelse besannades eller inte, så var detta ändå en ”lögnaktig ande”, eftersom den uttalade sin spådom mot en falsk och förrädisk bakgrund genom att utge sig för att vara Jehovas trogne Samuel och ge näring åt lögnen att de döda inte är döda och att det är möjligt för de levande att tala med de döda. Samuel var då en död själ med hopp om uppståndelse i Guds nya värld. Han hade inte velat ha något med Saul att göra, sedan Jehova definitivt hade förkastat denne för att han varit olydig mot Jehova i fråga om att förgöra alla amalekiterna och deras boskap. Samuel hade också vägrat att befatta sig med andemedier. Det är därför en självklar sak att inte något av Gud utdömt andemedium skulle kunna förmå Samuel att göra sådant efter döden som han vägrade att göra under sin livstid. Dessutom kunde andemediet inte uppresa någon från de döda. Den ende som kan göra det är Gud ”som gör de döda levande och kallar de ting som icke äro såsom om de vore”. (Rom. 4:17, NW) ”Jehova är en som dödar och en som bevarar liv, en som för ned till scheol [människosläktets gemensamma grav], och han för upp därifrån.” (1 Sam. 2:6, NW) Han gick inte ett under dom hemfallet medium till handa genom att uppväcka Samuel åt henne.

 17, 18. Vilka andra riktiga slutsatser kan vi dra av Sauls upplevelse och spiritisternas fåfänga försök att använda den som ett bevis för läran om ”fortsatt liv efter döden”?

¹⁷ På grund av att konung Saul var upprorisk och olydig mot Jehovas bud, var han likställd med en som utövade spiritism, alldeles som Samuel sade till honom: ”Upproriskhet är detsamma som spådomssynd, och att förmätet rusa åstad är detsamma som [att bruka] övernaturlig makt och terafim. Eftersom du har förkastat Jehovas ord, så förkastar han dig såsom konung.” (1 Sam. 15:22, 23, NW) Men genom att Saul nu uppsökte ett spiritistiskt medium, hängav han sig direkt åt spiritism och förtjänade att dö. Genom mediet kom han i förbindelse med en lögnaktig ande, men inte med Samuel. Därför säger 1 Krönikeboken 10:13, 14 (NW): ”Således dog Saul på grund av sin otrohet, varmed han hade handlat trolöst gentemot Jehova vad beträffar Jehovas ord, som han icke hade hållit, och även på grund av att han bett ett andemedium fråga. Och han frågade icke Jehova. Följaktligen dödade han honom och överlämnade konungadömet åt David, Isais son.

¹⁸ Spiritisterna misslyckas därför ömkligen i sitt försök att använda Sauls upplevelse som ett bibelbevis för att det finns fortsatt liv efter döden och att de avlidna, som befinner sig i dödsriket, kan meddela sig med de levande på jorden med hjälp av spiritistiska medier.

 19—21. Vilka vittnesbörd av kända spiritister visar korrekt varifrån de tvivelaktiga och bedrägliga meddelanden kommer som de med orätt påstår härröra från avlidna människors själar?

¹⁹ Till och med spiritisterna själva erkänner att de andar som de har kontakt med ljuger och bedrar. Rishi bekänner på sidan 162 i sin bok under rubriken ”Intrång av icke önskvärda andar”:

”I våra försök att samtala med våra andevänner händer det stundom att vi stöter på icke önskvärda väsen, som stör medan andra meddelar sig och som till och med utger sig för att vara dessa andra. Detta är en stor stötesten för en del som sysslar med spiritistiska experiment, och de plågas ibland mycket av störande intrång från den andra världen. Eftersom de saknar en god vägledare i de osynliga regionerna, är de mycket handikappade, och de känner sig hjälplösa i fråga om detta. Det verkar som om dessa uppriktiga människor är angelägna om att bli kvitt de icke önskvärda gästerna, men varken argument eller böner gör någon verkan på sådana invånare i den nästa världen, som med sina störningar bara vill plåga dem som de meddelar sina tankar genom.”

²⁰ Den avlidne brittiske forskaren på det psykiska området, Sir Arthur Conan Doyle, går till och med ännu mera rakt på sak, när det gäller andarnas böjelse för att ljuga. På sidan 72 i sin bok The New Revelation sade Sir Arthur följande angående andarna själva:

”Vi har olyckligtvis att göra med en absolut kallblodig lögnaktighet från onda och illasinnade förnuftsbegåvade varelsers sida. Jag antar, att envar som har undersökt saken har stött på fall av överlagt bedrägeri som ibland förväxlats med goda och sanna meddelanden.”

²¹ En egyptisk spiritist vid namn Aly Abdel Galil Rady, professor i fysik vid vetenskapliga fakulteten av Ibrahimuniversitetet i Kairo, uttrycker sina farhågor beträffande andarnas verkliga identitet i sin bok The Invisible World. Han säger följande på sidorna 277, 287—289, enligt översättning från arabiskan:

”De andar som uppenbarar sig kan vara orosstiftare, lögnare och kanske komma från demoner som skickligt kan spela rollen som döda människors andar och kan tala med deras röst, efterlikna dem och materialisera sig i deras gestalt. ... Jag kan därför säga att alla de uttalanden som andarna gör när de uppenbarar sig är tvivelaktiga. Det är sant att några av dem är riktiga, men de flesta är felaktiga. ... Vi får inte glömma att vetenskapen känner till en mängd bedrägliga fenomen, exempelvis hägringen, som den törstige springer hän emot i den tron att det är vatten. Varför gör vi då inte några undersökningar för att få veta sanningen om de andar som talar till oss? Jag förmodar att de är demoner. Och varken jag eller de andra spiritisterna är säkra i denna sak.”

 22. Vilken grundläggande lögn och vilken grundsanning måste vi vara på det klara med för att få en rätt uppfattning om spiritismens påståenden?

²² Ur framstående spiritisters egna munnar och från deras egna pennor kommer alltså avslöjande vittnesmål. Det är meningslöst att försöka försvara spiritismen med hjälp av det svaga argumentet att det finns goda andar och onda andar och att det är spiritisternas avsikt att komma i kontakt med de goda andarna. Spiritismen är grundad på en stor osanning, lögnen om fortsatt liv efter döden och människosjälens odödlighet. Alla andar som därför skulle vara villiga att förmedla sig med spiritister på grundval av denna lögn och försöka få lögnen att verka sann måste därför vara onda andar, demoner, som försöker göra Gud och hans ord ansvariga för lögnen. Den kristne aposteln Paulus skriver: ”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare.” (Rom. 3:4, NW) Detta uttalande gäller också varje människa som är spiritist och som kommer i kontakt med dessa bevisligen lögnaktiga andar.

Var Jesu förklaring en materialisation?

 23—25. Varför skedde inte någon spiritistisk materialisation av Mose och Elia i samband med Jesu förklaring? Vad hände i själva verket?

²³ Men de spiritister som menar att de ännu inte spelat ut alla sina kort framhåller: ”Men var det inte så att Mose och Elia kom tillbaka från de döda, när Jesu förklaring ägde rum på berget, och använde inte Jesus då sina tre apostlar Petrus, Jakob och Johannes som medier, medan de var sömniga, för att åstadkomma en materialisation av dessa döda profeter?” För att få ett svar på detta skall vi vända oss till den autentiska skildringen av händelsen, som vi finner i Lukas 9:28—36 (NW): ”Omkring åtta dagar efter ... tog han ... Petrus och Johannes och Jakob med sig och klättrade upp på ett berg för att bedja. Och medan han bad blev hans ansiktes utseende annorlunda och hans dräkt blev glittrande ljus. Och vidare, se, två män samtalade med honom, vilka voro Mose och Elia. Dessa visade sig i härlighet och började tala om hans avfärd, som han var bestämd att fullborda i Jerusalem. Nu voro Petrus och de som voro med honom nedtyngda av sömn; men när de blevo helt vakna, sågo de hans härlighet och de två männen som stodo hos honom. Och då dessa höllo på att bliva skilda från honom, sade Petrus till Jesus: ’Lärare, det är gott för oss att vara här. Låt oss därför resa tre tält, ett för dig och ett för Mose och ett för Elia.’ Han fattade nämligen icke själv vad han sade. Men medan han sade detta, bildades en sky och började skyddande övertäcka dem. När de trädde in i skyn, blevo de förskräckta. Och ur skyn hördes en röst, som sade: ’Denne är min Son, den som har blivit utvald. Lyssna till honom.’ Och när rösten hördes, funno de att Jesus var ensam. Men de höllo tyst och omtalade icke för någon i de dagarna något av det som de hade sett.”

²⁴ Det är inte här fråga om någon materialisation av de döda profeterna Mose och Elia genom framalstring av ektoplasma. Det avsöndrades ingen ektoplasma, vare sig från Jesus eller från Petrus, Jakob eller Johannes. De var vid medvetande och iakttog vad som skedde, ty de skulle bli vittnen till Jesu förklaring, för att bibelns profetior — inte spådomar genom andars meddelanden — därigenom skulle göras ännu tillförlitligare. Petrus själv vittnar om detta i följande ordalag: ”Nej, det var icke genom att vika av åt sidan för att följa slugt uttänkta fabler som vi gjorde eder bekanta med vår Herres, Jesu Kristi, makt och närvaro, utan det var därför att vi blivit ögonvittnen till hans storslagna härlighet. Ty han mottog från Gud, Fadern, ära och härlighet, när ord sådana som dessa buros fram till honom genom den storslagna härligheten: ’Denne är min son, min älskade, vid vilken jag har fäst mitt godkännande.’ Ja, dessa ord hörde vi bäras fram från himmelen, då vi voro med honom på det heliga berget. Fördenskull står för oss det profetiska ordet så mycket fastare; och ni göra väl i att giva akt på det.” (2 Petr. 1:16—19, NW) Detta kunde inte vara någon spiritistisk materialisation av Mose och Elia, ty de var båda döda själar, och inte ens nu har tiden för deras uppståndelse från de döda kommit. — Hebr. 11:23—29, 32, 38—40.

²⁵ Detta var en syn i likhet med den syn, som aposteln Johannes hade omkring sextio år efter det att han fått bevittna Jesu förklaring och som var så verklighetstrogen, att Johannes talade med dem som visade sig i synen. (Upp. 1:1, 2; 5:4, 5; 7:13, 14) Jesus förklarade själv att det var en profetisk syn, i vilken Mose och Elia tjänade som symboler av de ämbeten som Jesus måste inneha för att utföra särskilda gärningar. Aposteln Matteus visar att förklaringen var en syn, när han skriver: ”Och då de gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: ’Omtala icke synen för någon, förrän Människosonen har blivit uppväckt från de döda.’ ” (Matt. 17:9, NW) Här har vi alltså auktoritativa utsagor som visar att spiritisterna inte kan använda Jesu förklaring som stöd för sin lära.

 26, 27. Varför är det förhållandet att Jesus och hans trogna lärjungar drev ut demoner inte något bevis för spiritisternas påståenden?

²⁶ Omedelbart efter det att Jesus kommit ned från förklaringsberget botade han en demonbesatt, månadsrasande pojke. Om detta läser vi: ”Då näpste Jesus den, och demonen kom ut ur honom; och gossen var botad från den stunden.” (Matt. 17:14—18, NW) Detta ger ytterligare belägg för att förklaringen inte hade något samband med spiritism, som demonerna bedriver.

²⁷ Jesus var inte något andemedium. Han lät sig aldrig påverkas av demoner eller orena andar. Hans religiösa fiender beskyllde honom för att vara besatt av en oren ande, en demon. (Joh. 7:20; 8:48, 49, 52; 10:20, 21) Men Jesus drev själv ut demoner och gav sina lärjungar makt att också driva ut demoner. (Matt. 10:1, 8; Luk. 9:1; 10:17—20) Hans fiender sade att han drev ut demoner med hjälp av ”de onda andarnas furste”, Beelsebul. Men Jesus sade att detta skulle vara detsamma som att Satan var i strid med sig själv och att hans rike därför inte skulle kunna bestå. Men när andemedier och falska religioners präster driver ut demoner, är det då Gud som begagnar sig av dem till att göra detta? Nej, men det är Satan som begagnar sig av dem för det ändamålet. När han gör det, visar han att han inte är i strid med sig själv, ty dessa andemedier och falska präster står på hans sida och kämpar för hans rike genom de under som de utför, och de ger synbarligen stöd åt Satans religiösa lögner. Att dessa medier och falska präster alltså driver ut demoner — även om detta sker i Jesu namn, som anses ha en magisk kraft, — är inget bevis för att de inte ”göra vad laglöst är” emot Gud. (Matt. 7:21—23, NW; Apg. 19:11—16) Men Jesus själv stod inte på Satans sida. Han var Satans störste fiende på jorden, och det han lärde och förkunnade var direkt emot Satans lögner och rike. Att Jesus drev ut demoner var ett bevis på att han gjorde det med hjälp av Satans fiende, med ”Guds finger”, och det gav stöd åt Guds sanning och rike. (Matt. 12:22—30) Hans trogna lärjungar drev också ut demoner med Guds kraft, inte med djävulens. Förmågan att göra det var en Guds ”gåva”, som de på mirakulöst ₍ sätt fick genom den heliga anden, då i det första århundradet. Men efter Kristi tolv apostlars död upphörde denna gåva bland hans trogna efterföljare, och de är inte i besittning av den eller utövar den nu i vår tid. — 1 Kor. 13:8—11.

 28. Varför blir vissa handlingar som Jesus utförde med orätt betecknade som spiritistisk levitation eller svävning?

²⁸ Jesus hade inte något med demonerna att göra, och demonerna erkände själva att det förhöll sig så. En av dem skrek: ”Vad hava vi att göra med dig, Jesus, du nasaré? Har du kommit för att tillintetgöra oss? Jag vet precis vem du är, Guds Helige.” Jesus ”tillrättavisade den, sägande: ’Tig, och kom ut ur honom!’ ” Jesus ville inte låta demonerna vittna om honom, som vi läser: ”Han drev ut många demoner, men han ville icke låta demonerna tala, emedan de visste att han var Kristus.” (Mark. 1:23—25, 34, NW) Att Jesus en gång gick på sjön Gennesarets vatten för att nå fram till sina lärjungars båt, som var ute i storm, var inte något fall av spiritistisk levitation eller svävning. (Matt. 14:24—32) När Jesus hade blivit döpt och uppfylld av Guds heliga ande och sedan han tillbringat fyrtio dagar i öknen, försökte Satan, djävulen, få Jesus att hålla sig svävande för att därigenom förbluffa judarna och vinna dem för sig vid templet i Jerusalem. När de stod på templets bröstvärn, sade demonernas härskare till Jesus: ”Om du är en son av Gud, så kasta dig ned härifrån; ty det är skrivet: ’Han skall giva sina änglar befallning om dig att bevara dig’, och: ’De skola bära dig på händerna, så att du aldrig skall slå din fot mot någon sten.’ ” Men Jesus vägrade att göra det, och han citerade detta skriftställe: ”Du får icke sätta Jehova, din Gud, på prov.” (Luk. 4:1, 9—12, NW) Jesu himmelsfärd från Oljeberget fyrtio dagar efter hans uppståndelse var inte någon spiritistisk svävning. Det var hans återvändande till himmelen, då han trädde inför sin himmelske Faders närvaro med värdet av sitt mänskliga offer till förmån för det syndfulla människosläktet. — Apg. 1:9—12.

Skriften utsatt för falska beskyllningar

 29, 30. Hur fördömdes medier och andra, som befattade sig med spiritism av något slag, i de föreskrifter som Jehova gav det forntida Israel?

²⁹ Skriften blir således falskeligen beskylld för att ge stöd åt spiritisternas påståenden. För att ge människorna skydd och tryggt och säkert leda dem in i sanningen avslöjar Skriften spiritismen och visar vad den i själva verket är, dvs. demonism. Den lag som Jehova Gud gav israeliterna förbjöd dem följaktligen att ha någonting alls att skaffa med andemedier, som påstod sig kunna sätta de levande i förbindelse med de döda. Den befallde: ”Vänd eder icke till andemedier, och rådfråga icke dem som hava till yrke att förutsäga händelser, så att ni genom dem bliva orena. Jag är Jehova, eder Gud.” De israeliter som hängav sig åt spiritism av något slag skulle dödas. ”Vad den själ beträffar, som vänder sig till andemedierna och till dem som hava till yrke att förutsäga händelser för att hava trolöst umgänge med dem, skall jag förvisso vända mitt ansikte emot den själen och avskära honom från hans folk.” Andemedier skulle stenas till döds. ”Och vad en man eller en kvinna beträffar, i vilken det visar sig vara ett mediums ande eller en spådomsande, så böra de ofelbart dödas. De böra bombarderas till döds med stenar. Deras eget blod är över dem.” — 3 Mos. 19:31; 20:6, 27; NW.

³⁰ ”Det bör icke hos dig finnas någon som låter sin son eller sin dotter gå genom eld, någon som bedriver spådom, som utövar magi eller någon som ser efter omen eller någon trollkarl eller någon som förhäxar andra eller någon som rådfrågar ett andemedium eller någon som har till yrke att förutsäga händelser eller någon som frågar de döda. Ty var och en som gör sådana ting är något avskyvärt för Jehova, och på grund av dessa avskyvärda ting driver Jehova, din Gud, dem bort framför dig. Du bör bevisa dig vara klanderfri inför Jehova, din Gud. Ty dessa nationer som du fördriver brukade lyssna till dem som utöva magi och till dem som spå, men vad dig beträffar, så har Jehova, din Gud, icke givit dig någonting likt detta.” Om de inlät sig på sådant, skulle det säkerligen leda till att de vände sig bort från den kommande Messias, den större Mose, som är Jesus Kristus. — 5 Mos. 18:10—19, NW.

 31. Varför uppmanade Jehova de forntida israeliterna att ignorera och förkasta vissa profetior och förutsägelser?

³¹ Men om nu andemedier eller spåmän eller spåkvinnor eller astrologer eller sådana som använder ouijabord eller psykografer kommer med förutsägelser och dessa förutsägelser går i uppfyllelse, vad då? Det bevisar ändå inte att spiritismen är sann, att den är den rätta religionen. Varför inte? Därför att spiritismen står i strid med Jehova Guds bud och vänder dem som sätter sin lit till sådana spiritistiska företeelser bort ifrån Guds godkända sätt att uppenbara förborgad kunskap och att profetera om framtiden. Spiritismen understöder också den stora lögnen med avseende på Jehovas ställning som Gud och beträffande de döda och leder därför till villfarelse. Guds lag befaller: ”Ifall en profet eller en som har haft en dröm skulle stå upp ibland dig och han verkligen giver dig ett tecken eller ett förebud och tecknet eller förebudet verkligen inträffar, varom han talade med dig, i det han sade: ’Låt oss vandra efter andra gudar, som du icke har känt, och låt oss tjäna dem’ ”, vad då? ”Så får du icke lyssna till den profetens ord eller till den som har haft den drömmen, ty Jehova, eder Gud, sätter eder på prov för att få veta, om ni älska Jehova, eder Gud, av allt edert hjärta och all eder själ. . . . Och den profeten eller den som hade den där drömmen skall dödas, därför att han har talat om uppror mot Jehova, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land och har förlossat dig från slavhuset, i avsikt att vända dig bort från den väg, på vilken Jehova, din Gud, har befallt dig att vandra; och du skall skaffa bort ifrån dig det som är ont.” (5 Mos. 13:1—5, NW) En spådom som går i uppfyllelse men som får dig att vända dig bort ifrån Jehova, den ende levande och sanne Guden, är ett bedrägeri som syftar till att invagga dig i säkerhet och vilseleda dig och vända dig bort ifrån livets och sanningens gudomliga källa. Syftet med en sådan spådom är att få dig in under greppet av dens makt som är ”lögnens fader”, Satan, djävulen, ”demonernas härskare”. — Joh. 8:44, NW.

 32. Varför är det förnuftigt och skriftenligt att tro på både onda och rättfärdiga, osynliga andevarelser?

³² Jehova Gud vet vilka dessa demoner är. Han känner till deras tillvägagångssätt och det fördärv som de åsamkar sina offer. I sitt skrivna ord varnar han därför sitt folk och dem som önskar bli frälsta för dessa osynliga, onda förnuftsbegåvade varelser. Det är inte vidskepligt att tro på att det existerar demoner. Det är inte bara kristet utan också vetenskapligt att tro att det existerar demoner och att det finns en andevärld, ty det är där som den osynlige Skaparen, Gud, som är ande, har sin boning, och han är med all säkerhet inte ensam i denna väldiga, omätliga andevärld. Vid en okänd tidpunkt långt innan Jehova Gud skapade vårt fyra och en halv milliard år gamla synliga universum, frambragte han sin första skapelse. Det var en andlig skapelse, nämligen hans älskade ”enfödde Son”, ”den förstfödde av allt skapat”, som i tidens fullbordan kom till jorden och blev ”en människa, Kristus Jesus”. (Joh. 3:16; Kol. 1:15, NW; 1 Tim. 2:5) Därefter skapade Jehova genom honom andra fömuftsbegåvade varelser, också de andliga, nämligen alla de härliga, fullkomliga, heliga änglarna, och det var dessa andliga ”Guds söner” som ”höjde glädjerop” när jorden skapades till människomas eviga boning. (Ps. 104:4; 103: 20; Job 38:4—7) Andevärlden existerade således långt innan vårt materiella universum kom till. Den storslaget utformade synliga materiella skapelsen vittnar om att Jehova Gud existerar och om den makt och intelligens som denne store andlige Skapare besitter. Materialistiskt sinnade vetenskapsmän har inte några ursäkter för att de inte tror på honom. ”Ty hans osynliga egenskaper kunna tydligt ses alltifrån världens skapelse, emedan de förstås genom de frambragta tingen, ja, hans eviga makt och gudom, så att de äro utan ursäkt.” — Rom. 1:20, NW.

 33, 34. Varför bör rätteligen vår tro på en andevärld och på dem som lever där inte sammanblandas med spiritisternas lära om ”fortsatt liv efter döden”?

³³ Människorna har inte behövt vänta på att spiritismen skulle uppstå för att få bevis för att andevärlden existerar. Det som spiritismen i själva verket har försökt påtvinga människorna är tron på att andevärlden bebos av döda människors andar eller så kallade odödliga själar och att människorna fortlever efter döden. En sådan tro har måhända sin upprinnelse i Orienten eller österlandet, men den har inte skänkt människorna något ljus. Snarare har den mörklagt deras sinnen, så att de inte ser sanningen. Västerlandet har råkat in i samma mörker och har därför inte något ljus att sprida. Läran om ”fortsatt liv efter döden” är inte något ljus, och Shaw Desmond misstar sig grundligt, när han säger i sin bok We Do Not Die (Vi dör inte): ”I andlig hunger vänder sig inte Europa längre till Österlandet för att få se något ljus där, ty det kommer inte mer något ljus från Österlandet, utan i stället från Västerlandet. Österlandet är fortfarande — men kommer inte alltid att vara — likgiltigt för det ljus som det en gång skänkte en förmörkad värld, det världens ljus som när allt kommer omkring kan kallas ’fortlevandets’ ljus.” Spiritismen och dess lära om ”fortsatt liv” har kommit till först efter syndafloden på Noas tid år 2370 f. Kr.

³⁴ Den första människan, Adam, kände till att det fanns en andevärld och förstod att han var frambragt av den, och detta lärde han också sin hustru Eva i Edens lustgård. Både Adam och Eva visste om att andevärlden fanns till, ty Jehova Gud talade med dem från det osynliga och gjorde sin vilja känd för dem. De hörde hans röst — inte alls med hjälp av något andemedium —, och de talade till honom också. De visste att de inte talade med någon död eller ”hädangången” människa. Innan Adam och Eva skapades fanns det inte några döda människor. De talade inte med de döda utan med de levande i andevärlden, till dess de blev utdrivna från Edens paradis. Noa och hans familj, som bestod av sju människosjälar, överlevde den hela jorden omfattande floden, och de visste om att andevärlden fanns till. Det var från den osynliga andevärlden som Noa fick instruktioner om att bygga en ark, i vilken de skulle överleva vattenfloden, och om att gå in i den vid den rätta tiden. Det var från andevärlden som Gud talade till dem efter floden och välsignade dem och gav dem instruktioner. Spiritismen har inte upptäckt andevärlden eller beskrivit och bevisat vad den är, utan har tvärtom förvridit de verkliga fakta om den och vilselett människorna, så att de har råkat i demonernas klor. — 1 Mos. 5:32 till 9:17.

Vem skapade demonerna?

 35—37. a) Hur och när blev dessa lögnaktiga andar eller demoner till? b) Vem var den förste demonen, och hur handlade han i trots mot den allsmäktige Guden?

³⁵ Här uppstår nu en fråga för några av våra läsare. I 5 Moseboken 32:4 (NW) läser vi en sång som Mose diktade om Jehova Gud, och däri säger han: ”Klippan — fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar äro rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finnes; rättfärdig och rättrådig är han.” Eftersom det förhåller sig så, kan han inte vara den som skapat demonerna. Men hur blev då demonerna till? Den följande versen i sången som Mose diktade ger oss nyckeln till svaret på denna fråga: ”De hava handlat fördärvligt för sin egen del; de äro icke hans barn, bristen är hos dem själva. Ett vrångt och förvänt släkte.” (5 Mos. 32:5, NW) Det vill alltså säga, att de som nu är demoner själva gjorde sig till demoner, och följaktligen är denna ”brist” hos dem själva, och de är inte längre Guds barn. Bibeln kallar dem också för ”orena andar”. (Matt. 10:1; 12:43; Mark. 1:23, 26, 27; Luk. 4:33, 36; Apg. 5:16; 8: 7) Men Jehova Gud skapade dem som rena andar, som sina himmelska söner, som medlemmar av sin andliga familj. De skapades inte odödliga utan dödliga, men ändå med möjligheten att leva evigt, såvida de fortsatte att vara rena, heliga, Guds andesöner. Om de hade varit odödliga, skulle en stor mängd sådana andliga skapelser, som blev demoner, aldrig kunna utrotas ur universum.

³⁶ Den förste som gjorde sig själv till demon blev ”demonernas härskare”, ty han förmådde andra änglar eller andar att göra gemensam sak med sig. (Matt. 12:24 och Mark. 3:22, NW) Eftersom han var den förste som motstod Gud, som baktalade Gud eller ljög om honom, som åstadkom ett bedrägeri och som uppslukade sina offer likt en drake, blev han märkt med fyra speciella benämningar: Satan, djävulen, den ursprunglige ormen och draken. (Upp. 12:9; 20:2; NW) Den tredje benämningen förbinder honom med den talande ormen i Edens paradis. ”Ormen förledde Eva genom sin förslagenhet.” (2 Kor. 11:3, NW) Det var Satan, djävulen, som besatte ormen och fick den att tala och bedraga Eva, ty en vanlig orm kunde inte i egen kraft tala och handla på detta bedrägliga sätt. Ormen stod under osynligt inflytande. Den osynliga varelse som stod bakom ormen gjorde sig till Satan, djävulen, genom att den förmådde ormen att sätta sig upp emot Gud och baktala honom. Denna osynliga ande skapades till en fullkomlig, helig Guds andeson. Då han sattes i förbindelse med Edens paradis och de människor som levde där. såg han ett tillfälle att sätta sig själv i Guds ställe och få herraväldet över människorna. (Hes. 28:13—17) Han gjorde i sitt eget hjärta uppror mot sin Skapare och gjorde upp planen för hur han skulle gå till väga. Han materialiserade sig inte, utan använde en orm i Eden. Genom den talade han, inte till mannen Adam, utan till kvinnan Eva, för att egga henne till uppror mot Gud och bruka henne till att förmå Adam att göra gemensam sak med henne.

³⁷ ”Därför började den säga till kvinnan: ’Är det verkligen så, att Gud har sagt att ni icke få äta av varje träd i lustgården?’ Därvid sade kvinnan till ormen [och således till Satan, djävulen,]: ’Av frukten på träden i lustgården få vi äta. Men vad det angår att äta av frukten på det träd, som står mitt i lustgården [trädet för kunskap om gott och ont], har Gud sagt: ”Ni få icke äta av det, nej, ni få icke röra det, på det att ni icke må dö.” ’ Därvid sade ormen till kvinnan: ’Ni skola förvisso icke dö. Ty Gud vet, att på själva den dag då ni äta av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.’ ” — 1 Mos. 3:1—5, NW.

 38, 39. Vad blev resultatet av ormens lögnaktiga upplysning till Eva angående hennes Skapare, Jehova?

³⁸ När Satan sade detta ljög han. Han kallade Gud för en lögnare, en bedragare, en som inte är allsmäktig och alltså inte i stånd att verkställa straffet för brott emot sin lag. Satan lovade inte Adam och Eva odödlighet efter döden, utan sade att de inte skulle dö i köttet, om de åt av frukten på det förbjudna trädet. Detta i sig självt skulle inte döda dem, och Gud skulle inte och kunde inte genomdriva dödsstraffet. I stället måste de bli lika Gud, inte efter döden genom fortsatt liv efter döden, utan medan de var vid liv i köttet. De skulle bli lika Gud, inte med avseende på odödligheten, utan med avseende på att känna till vad som är gott och vad som är ont, i det att de genom sin förökade kunskap själva kunde avgöra vad som var gott och vad som var ont utan att behöva följa Guds lag och bestämmelser. När Eva lyssnade till ormen i stället för till den sanne Guden, var det därför inte med den föreställningen, att hon skulle dö och komma över till andevärlden och få veta mera där än hon någonsin tidigare gjort i det materiella Edens paradis, utan i stället väntade hon sig att hon skulle få fortsätta att leva i köttet med förökad kunskap och med fullständig självbestämmanderätt. Hon åt. Sedan utövade hon sitt inflytande på sin man, Adam, för att förmå honom att äta. De fick också sina ögon öppnade, men endast för att bli varse sin egen nakenhets skam. De kände sig inte som en ”Gud” med överlägsen kunskap, utan de fruktade Jehova Gud och försökte gömma sig för honom. I stället för att kunna se fram emot att leva i köttet i ett jordiskt paradis för beständigt, för evigt, blev de nu av Gud dömda till att dö utan möjlighet till liv efter döden, och de blev utdrivna ur Edens paradis.

³⁹ Inte bara de blev dömda till döden utan också den upproriska andevarelsen, Satan, djävulen, den ursprunglige ormen, drog dödsstraff över sig, eftersom Guds utvalda kvinnas säd skulle krossa hans huvud under sin fot. Detta visar att de heliga änglarna, bland vilka Satan var innan han gjorde uppror, inte är odödliga, oförgängliga, utan att deras eviga liv beror på deras fullständiga lydnad för Gud. Att en människa kan komma i förbindelse med andevärlden bevisar således inte att vare sig andevarelserna eller människosjälarna är odödliga. — 1 Mos. 3:15.

 40. Är någon av demonerna odödlig? Motivera svaret.

⁴⁰ Den onde anden, Satan, djävulen, fortsatte att leva sedan Adam och Eva hade dött. Gud tillåter honom att leva ännu i väntan på att den stora stridsfrågan om vem som är universums suveräne härskare skall avgöras. Jehova Gud skall visa att det är Han som styr universum och fastställer dess lagar och bestämmer och avgör vad som är gott och vad som är ont. Gud har sagt till sin kvinnas säds kristna efterföljare: ”Den Gud som giver frid [skall] inom kort krossa Satan under edra fötter.” (Rom. 16:20, NW) Jesus Kristus, hans förhärligade Son, är den som han kommer att använda för att krossa den ursprunglige ormen, Satan, och hans säd, ty det var denne trogne Son som blev stungen i hälen av ormen den gången han blev blod och kött i likhet med Abrahams barn. Som bevis för detta är det skrivet: ”Därför, då ju de ’små barnen’ äro delaktiga av blod och kött, blev han också likaledes delaktig därav, för att han genom sin död måtte tillintetgöra den som har medel till att förorsaka död, det är djävulen, och måtte frigöra alla dem som hela livet igenom av fruktan för döden voro underkastade slaveri. Ty det är verkligen icke alls änglar som han bistår, utan han bistår Abrahams säd.” (Hebr. 2:14—16, NW) Gud helade sin kvinnas säds stungna häl genom att uppresa honom från de döda och låta honom få komma tillbaka in i den andliga världen och dessutom förläna honom den belöning som består i oförgänglighet och odödlighet. (1 Tim. 6:15, 16) Den onde anden, Satan, är däremot fortfarande dödlig.

 41. a) Var i bibeln nämns demonernas furste för första gången vid namn? b) Hur varnar bibeln människor som befattar sig med spiritism?

⁴¹ Satan, djävulen, är inte nämnd vid namn på något ställe i Skriften som talar om tiden före floden i Noas dagar. Första gången hans namn förekommer är i skildringen av Jobs liv (Åk), vilken troligtvis skrevs av profeten Mose flera hundra år efter floden. Andemedier och hänvändelse till de döda omtalas som fenomen som förekom först efter syndafloden, i det att Guds lag som gavs genom Mose varnade för dessa onda andars redskap: ”Det bör icke hos dig finnas ... någon som rådfrågar ett andemedium eller någon som har till yrke att förutsäga händelser eller någon som frågar de döda.” (5 Mos. 18:10,11, NW; även 3 Mos. 19:31; 20:6, 27) Denna form av demonism uppstod efter floden i staden Babylon, en stad som grundades av Nimrod, Noas sonsons son. (1 Mos. 10:8—10) Profeten Jesaja sade till Babylon: ”Se, båda dessa olyckor skola komma över dig med hast, på en och samma dag: både barnlöshet och änkestånd skola komma över dig i fullaste mått, trots myckenheten av dina trolldomskonster, trots dina besvärjelsers starka kraft. Träd fram med de besvärjelser och många trolldomskonster som du har mödat dig med [sedan när?] från din ungdom; se till, om du så kan skaffa hjälp, om du så kan skrämma bort faran. Du har arbetat dig trött med dina många rådslag. Må de nu träda fram, må de frälsa dig, dessa som avmäta himmelen och spana i stjärnorna och var nymånad kungöra, varifrån ditt öde skall komma över dig.” (Jes. 47:9, 12, 13) Bibelns sista bok förutsäger orsaken till att det nutida Babylon ännu måste falla liksom det forntida Babylon gjorde, när den säger: ”Emedan dina köpmän voro jordens stormän, ty genom dina spiritistiska förehavanden blevo alla nationer vilseledda.” — Upp. 18:23, NW.

 42—44. När och hur anslöt sig andra olydiga andevarelser till demonernas furste?

⁴² När blev då de andra demonerna till, de som är underställda Satan, ”demonernas härskare”? Bibeln säger ingenting om att någon av de andra heliga änglarna gjorde uppror tillsammans med Satan i Edens lustgård eller strax efteråt. Men den visar faktiskt när andra andevarelser blev olydiga mot Gud och således blev demoner, Satans efterliknare eller ormens ”säd”. När skedde det? I varje fall under loppet av de sista ett hundra tjugo åren före floden i Noas dagar. Den inspirerade berättelsen av Mose lyder: ”Nu hände det sig, att när människorna begynte tillväxa i antal på jordens yta och döttrar föddes åt dem, då började Guds söner lägga märke till människomas döttrar, att de voro fagra, och de gåvo sig till att taga sig hustrur av alla som de valde ut. Därefter sade Jehova: ’Min ande skall icke vara verksam gentemot människan på obestämd tid, då hon ju också är kött. Följaktligen skola hennes dagar uppgå till ett hundra tjugo år.’ Nefilim voro på jorden i de dagarna, visade det sig, och även därefter, när Guds söner fortsatte att hava förbindelse med människomas döttrar och dessa födde söner åt dem; de voro de väldiga som voro av den världen, de ryktbara männen. Följaktligen såg Jehova att människans ondska hade blivit stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar endast var ond hela tiden.” — 1 Mos. 6:1—5, NW.

⁴³ Dessa ”Guds söner”, som gifte sig med ”människornas döttrar”, var några av de Guds andesöner som hade jublat tillsammans och höjt glädjerop, när Gud lade grunden till jordens skapelse. (Job 38:4—7) ”Ty vilken i skyn kan liknas vid HERREN [Jehova], vilken bland Guds söner kan aktas lik HERREN?” (Ps. 89: 7)b Moffatt översätter därför 1 Moseboken 6:2, 4 på följande sätt: ”Änglarna lade märke till att människornas döttrar voro sköna, och de gifte sig med dem de valde ut. (Det var i dessa dagar som nefilim-jättarna uppstodo på jorden, liksom också efteråt, närhelst änglar ingingo förbindelse med människornas döttrar och fingo barn födda åt sig; detta var de heroer som voro så ryktbara i forntidens dagar.) ” Här i 1 Moseboken 6:4 står det i den alexandrinska handskriften av den grekiska Septuagintaöversättningen också ”Guds änglar” i stället för ”Guds söner”.

⁴⁴ Denna förklaring på vem dessa ”Guds söner” var har ingenting att göra med den slaviska översättningen av den oäkta Enoks bok.

 45, 46. Hur handlade dessa olydiga andevarelser bland jordens inbyggare, och vad blev följden?

⁴⁵ För att kunna gifta sig med människornas döttrar och ha sexuellt umgänge med dem måste dessa ”Guds söner” materialisera sig som människor, som män. Om dessa ”Guds söner” eller änglar skulle kunna leva tillsammans med sina hustrur och njuta av att vara i deras sällskap natt och dag och föda barn, måste de förbli materialiserade i köttet så länge de levde ett sådant äktenskapligt liv. Allt tyder på att de fortsatte att leva i detta materialiserade tillstånd ända fram till syndafloden. Under hela denna tid försummade de sina gudagivna förpliktelser i andevärlden för att kunna tillfredsställa sina lidelser och begär i köttet. Detta innebar olydnad mot Gud, inte bara i detta avseende, utan också i fråga om att sätta barn till världen genom att blanda det som hör andevärlden eller änglavärlden till med det som hör hemma bland människor. Skaparens, Gud Jehovas, uppsåt var att människorna skulle utgöra ett rent mänskligt släkte, inte något slags blandsläkte, frambragt genom omaka förbindelser mellan änglar och kvinnor. Det var därför som han danade Adams hustru Eva från ett av Adams revben. Vad alla jordiska skapelser angår, har Gud bestämt att varje släkte eller familj skulle hålla sig inom gränserna för sin egen familj. (5 Mos. 22:9—11; 1 Mos, 1:11, 12, 21, 24, 25) Dessa olydiga Guds söner åstadkom således en onaturlig uppblandning och handlade mot Guds lag med avseende på människosläktet. Jesus Kristus ger oss upplysning om att i andevärlden ”varken gifta de sig eller bortgiftas”, och inte heller frambringar de några änglabarn. — Matt. 22:30, NW.

⁴⁶ Det naturliga resultatet var att avkomman i sådana onaturliga äktenskap utgjorde underliga bastarder, som kallades ”nefilim”. Israeliterna jämförde dem med jättarna i Kaanans land, ja, de kallade faktiskt dessa Kaanans jättar för ”nefilim”. (4 Mos. 13:34, NW) Eftersom de var olydnadens söner var de onda. Såsom bastarder, som inte hade någon möjlighet att fortplanta sig, gjorde de sig ett namn, inte genom att bilda familjer, utan genom att utföra våldsdåd och genom att bli föregångare för människor i allmänhet i fråga om att uppfylla jorden med våld och låta benägenheten hos deras hjärtans tankar vara ond hela tiden. De kallades ”väldiga” eller gibborim och var världsliga, ”av den världen”. — 1 Mos. 6:4, NW.

(Avslutas i nästa nummer.)

(The Watchtower, 15 september 1955)

[Fotnot]