De fysiska himlarna förkunnar Guds ära
FYLLD av den djupaste vördnad inför den stjärnströdda rymdens väldiga utsträckning och celesta majestät, drevs kung David i forna tider att utropa: ”O Jehova, vår Herre, hur härligt är ditt namn ... ! När jag begrundar dina himlar, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har förordnat, vad är människan, att du tänker på henne?” (Ps. 8:1, 3, 4, AS) David fick ett djupt intryck av Skaparens oändliga storhet och sin egen ringhet.
Våra dagars astronomer är väl utrustade med jätteteleskop, som kan genomtränga stjärnrymden till ett stort djup. Om astronomen David kunde komma till sina visa slutsatser för mer än 3.000 år sedan utan hjälp av ens en operakikare, hur klandervärt är då inte detta välunderrättade moderna tidevarv för sin oförskämda vägran att erkänna Jehova Gud som de fysiska himlarnas allvise Skapare! De är förvisso utan ursäkt, ty Jehovas ”osynliga egenskaper kunna tydligt ses alltifrån världens skapelse, emedan de förstås genom de frambragta tingen, ja, hans eviga makt och gudom, så att de [som tillhör denna ”på hjärnans område så utvecklade” värld] äro utan ursäkt”. — Rom. 1:20, NW.
Men att våra dagars så kallade vetenskapsmän och andra ”visa män” är så kortsynta och självupptagna, att de uraktlåter att inse att Jehova Gud är det stora första Upphovet och universums Skapare, är intet skäl varför resten av mänskligheten skulle behöva följa deras blinda vandel och dåraktigt falla i samma grop av uppsåtlig okunnighet. Låt de välkända vetenskapliga fakta och siffrorna få tala för sig själva, och när de då förkunnar och förtäljer om Guds allmakt, så låt oss begrunda deras vittnesbörd med ett öppet, eftertänksamt och logiskt sinne. Tänk på vår jord och vårt solsystem, och där bortom universums under, dess härlighet, skönhet, enhet och obegränsade utsträckning. Begrunda allt detta, och en människa med förmåga att tänka och överväga måste erkänna, att det finns en Skapare och att Hans vishet, kunskap, makt och eviga tillvaro är långt förmer och högre än någons eller något i den kosmiska rymden.
Tänk först på jordklotet som vi lever på, människans hem bland stjärnorna och planeterna. Att uppräkna alla de underbara förhållanden som gör livet möjligt här skulle kräva många volymer. Därför måste vi nöja oss med en kort översikt över några av dessa underfulla ting. Vi citerar en nyligen utkommen publikation från Vakttornet, Evolution versus The New World (Evolutionen kontra den nya världen), sid. 35, 36:
”Jorden är den enda planet där liv skulle kunna existera i den form vi känner det. Om jorden roterade på sin axel mycket snabbare eller mycket långsammare, så att dagarna och nätterna bleve mycket kortare eller längre, skulle allt liv dö ut, antingen genom att de frös bort under natten eller också brändes upp under dagen. Solen är jordens värmekälla, och vårt klot är precis lagom avlägset från solen för att bli lämpligt uppvärmt, så att liv kan existera. Men om jorden rörde sig mycket hastigare eller mycket långsammare i sin bana runt solen, skulle den komma för långt bort ifrån eller för nära solen, för att liv skulle kunna existera. Temperaturen vid solytan, omkring 6.000 grader C., är precis lagom för jordens uppvärmning. Om jordens medeltemperatur för år räknat steg eller föll 10 grader, skulle livet stekas eller frysa bort. Av alla stjärnorna och solarna i universum med sina stora skiljaktigheter i omfång och utstrålning, är det vår sol som passar för jordinnevånarna. Om vår måne vore mycket närmare, skulle tidvattnet översvämma jordens låglänta delar, fräta bort bergen; och sedan kontinenterna nivellerats, skulle vattnet övertäcka hela jorden till ett djup av 2,5 km. Om inte jordaxeln lutade 23 grader mot jordbanans plan, skulle vi inte ha någon växling av årstider, polerna skulle ligga i ständig skymning, vattentillgången från oceanerna skulle röra sig åt norr och söder och hopa väldiga kontinenter av snö och is i polartrakterna, medan området mellan dessa bleve en öken, och till sist skulle oceanerna försvinna och allt regn upphöra och den hopade ismängden vid polerna skulle vålla att ekvatorn krökte sig, med fruktansvärda resultat. Blandningen av gaser i atmosfären är just lagom, och om den vore mycket annorlunda, om den vore mycket lättare eller tyngre, skulle livet upphöra. Den matematiska sannolikheten för att allt detta och andra nödvändiga betingelser blivit till av en slump är astronomisk, är en på en milliard.”
Jordens storlek och betydelse
Denna underbara planet med så skiftande förhållanden i fullkomlig jämvikt har tydligen inte blivit till blott och bart av en slump eller genom verkan av en blind naturkraft eller spontan utveckling. Nej, den uttänktes och danades av en Skapare med obegränsad intelligens och just för det ändamålet, att den skulle livnära människoväsenden. ”Ty så säger Jehova, som skapade himlarna, den Gud som danade jorden och frambragte den, som grundade den och icke skapade den som en ödemark, utan danade den till att bebos: Jag är Jehova, och det finnes ingen annan.” (Jes. 45:18, AS ; Ps. 115:16) Han danade den också till att förbliva evigheten igenom. — Pred. 1:4.
”Jehova har genom vishet grundat jorden” till människans boning, ty om Han hade valt någon av de andra nio planeterna i vårt solsystem, skulle mänskligt liv ha varit omöjligt. (Ords. 3:19, AS) På Merkurius, den planet som befinner sig närmast solen, är temperaturen hundratals grader över nollpunkten på ena sidan och samtidigt hundratals grader under noll på motsatta sidan. Venus, den som därnäst befinner sig närmast solen, är ständigt inhöljd i så täta moln, att solljuset aldrig når den. Därnäst kommer jorden, precis på lagom avstånd. På Mars, den fjärde planeten från solen räknat, är medeltemperaturen omkring noll, och bortom Mars, på de återstående planeterna, är livet omöjligt. Hur är det med vår måne? Den saknar atmosfär och har temperaturförändringar från dag till natt på mer än 200 grader, och det finns alltså inte den minsta möjlighet för människan att leva på månen. Så låt oss alla tacka och prisa Jehova, som för vårt livs och vår välfärds skull och genom sin oändliga vishet ”hänger upp jorden på intet” på exakt riktigt avstånd från solen. — Job 26:7.
Soldaterna, som under kriget fick färdas halvvägs runt jorden, fick ett starkt intryck av hur stor jorden är — 40.075 km längs ekvatorn. För den lilla människan förefaller jorden mycket stor, men jämförd med solen och andra himlakroppar är den bara ett stoftkorn. Om solen bleve urholkad och jorden placerad i dess mitt, skulle vår måne, som befinner sig på 384.000 km:s avstånd från jorden, kunna fortsätta i sitt lopp, och det skulle ändå vara omkring 300.000 km kvar mellan månens omloppsbana och solens ytterkant. Den lilla jorden är mindre än 13.000 km i diameter, den majestätiska solen är 1.390.000 km!
Gud ”såg att det var gott” att ha solen som en mittpunkt, kring vilken jorden roterar, ty den är jordens energikälla och förser den med ljus, värme och kraft. (1 Mos. 1:14—19) Och vilket fruktansvärt eldklot är den inte! Av solens totala utstrålade värme når endast en tusenmilliondel jordens yta, men t. o. m. denna lilla kvantitet är så stor, att det nästan övergår vår fattningsförmåga. Man har beräknat att det skulle åtgå 1.000 millioner ton kol varje sekund för att åstadkomma den värmemängd som jorden mottager.
Vetenskapsmän och uppfinnare skryter med de hastigheter, större än ljudets, som de har uppnått och de avstånd som de hoppas en dag kunna tillryggalägga i raketdrivna ”rymdskepp”. Men när man tar de kosmiska avstånden och planeternas hastigheter i betraktande, blir vetenskapens största resultat ytterligt små. Solen t. ex. befinner sig på ett medelavstånd från jorden av 149.000.000 km. Men hur långt är egentligen det, lilla människokryp? Jo, om vi skulle färdas dag och natt i ett strömlinjetåg som inte gjorde några uppehåll och höll 150 km:s hastighet i timmen, skulle det taga mer än 114 år att färdas till solen! För att komma dit från Pluto, den avlägsnaste planeten i vårt solsystem, skulle det åtgå mer än 4.200 år.
Samtidigt med att vår planet dagligen roterar kring sin axel med en hastighet vid jordytan av mer än 1.600 km i timmen, hastar den framåt i sin bana runt solen med en fart av 100.000 km i timmen, utan att avvika så mycket som 1/1000:s sekund under sin årliga färd om cirka 900.000.000 km. Men detta är inte allt. Hela solsystemet — vår sol, månen, jorden och de andra planeterna, som alla behåller denna fullkomligt noggranna, inbördes ”tidtabell” — rör sig som ett helt genom rymden i huvudsaklig riktning hän emot stjärnan Vega med en hastighet av 70.000 km i timmen eller 21 gånger hastigare än en kanonkula. Ingen av människor åstadkommen apparat för tidsinställning på elektronisk väg skulle kunna reglera dessa rörelser med sådan precision.
Utanför vårt solsystem
När den gudfruktige mannen David skådade natthimlens skönhet och storslagenhet, blickade han långt utanför det lilla solsystem, inom vilket vi färdas på vårt rullande klot. Det föreföll honom som om han befann sig inne i ett tält och såg en ofantlig tältduk över sig, i vilken gnistrande juveler, diamanter och andra dyrbara stenar var invävda. David visste, att samme Jehova Gud, som hade skapat jorden, också hade frambragt stjärnorna. Det var alltsammans Hans oförlikneliga arbete. Profeten Jesaja förstod, sedan han hade blickat upp mot samma stjärnströdda himlavalv, varför Jehova liknade jordklotet vid en ringa fotapall. — 1 Mos. 1:16; 2 Kon. 19:15; Ps. 102:26; 104:1, 2; Jes. 42:5; 44:24; 66:1, 2; Apg. 7:48—50.
Men dessa män i forna tider kunde på en gång se på sin höjd endast omkring 2.000 stjärnor, en mycket liten bråkdel av den celesta härlighet, som utgör vår vintergata. Teleskopet har gjort så många stjärnor synliga, att människan inte ens kan räkna dem. Inom ett område av himlavalvet, inte större än Karlavagnens omkrets, finns det 50.000.000 stjärnor, och på fotografier grundade uppskattningar säger, att det finns minst 50.000.000.000 stjärnor i Vintergatan. Det är alltså bevisat, att Guds ord är sant: människan kan lika litet räkna stjärnorna som hon kan räkna sandkornen vid havets strand. — Jer. 33:22.
Hur stor är då Vintergatan, i vilken så många milliarder stjärnor är ”inmängda”? Människan kan mäta den med någorlunda tillförlitlighet, men sedan hon gjort detta är hennes hjärna alltför liten för att kunna fatta, hur stor rymd den i själva verket omfattar. Tvivlar ni på den saken? Vill ni försöka det som alla andra misslyckats med och göra er en föreställning om hur stor vår vintergata är? Nåväl, här är då siffrorna.
Vi erinrar oss hur långt det är härifrån till solen och hur lång tid det skulle ta att komma dit med ett verkligt snabbtåg — 114 år. Nåväl, den stjärna som därnäst befinner sig närmast jorden är 300.000 gånger längre bort än solen. Om man omedelbart återvände till jorden, sedan man nått fram till den stjärnan, skulle färden fram och åter ha tagit 69.000.000 år. Ingen mänsklig varelse kan föreställa sig hur lång tid detta är, och hur skulle man då kunna begripa hur lång Vintergatans diameter är vid dess ekvator, fy det avståndet är 4.000 gånger så långt som den nämnda färdsträckan fram och tillbaka. Ja, för en ljusstråle, som far genom rymden med en hastighet av 300.000 km i sekunden, skulle det taga 33.000 år att nå den från ena sidan av Vintergatan till den andra!
Människans föreställningsförmåga sviktar inför tanken att solen är mer än 108 gånger större i genomskärning än jorden, och ändå finns det en oräknelig mängd andra stjärnor som är många gånger större än solen. Aldebaran är 40 gånger så stor som solen och 90 gånger klarare. Men detta är ingenting. Den största stjärna som människan känner, Antares, är 14.000 gånger så stor som vår sol. Tänk på detta, ett klot i smältande tillstånd, 600.000.000 km i diameter, 90.000.000 gånger så starkt lysande som vår sol! Det är bara det stora avståndet som gör att den ser liten ut.
Men större än allt detta är Jehova
Likt hela Guds skapelse finns det en oändlig omväxling och olikhet bland stjärnorna. ”Den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet.” (1 Kor. 15:41) Somliga är vita, somliga gula, somliga blå och åter andra är röda. Var och en av dem rör sig med sin egen speciella hastighet. Den snabbaste klara stjärnan är Arkturus, som har en hastighet av omkring 125 km i sekunden (omkring 450.000 km i timmen). Detta kan vara skäl nog, varför Gud använder den för att belysa hur liten och maktlös människan är. ”Kan du leda Arkturus?”, frågade den Allsmäktige Job. (Job 38:32, KJ) Somliga stjärnor är kallare än vår sol, andra är två eller tre gånger, ja, t. o. m. fem gånger så heta. Somliga är klarare, andra är ytterst ljussvaga. En komets svans är praktiskt taget ett lufttomt rum, som väger endast en fyra- sextrilliondel (1/4000000000000000000000) av vad en lika stor volym luft väger, medan en dvärgstjärna är så otroligt tung, att en kubiktum av den väger ända till 1.000 ton! I sanning underfulla ting, som förkunnar sin Skapares ära och majestät.
Människan blir ännu mera dvärgliknande och Jehova ännu mera upphöjd, genom att jätteteleskopet uppenbarar att denna vintergata, till vilken vår jord hör med, är endast en ö — låt vara att den är ett universum — i rymdhavet. Utanför och bortom vår vintergata finns det mer än 100.000.000.000 andra vintergator, som kallas nebulosor, var och en inrymmande milliarder solar, stjärnor och planeter. Palomarteleskopet om 200 tum kan nå 1.100.000.000 ljusår ut i rymden (ett ljusår är lika med tio trillioner km), och ändå tar inte stjärnorna slut. Detta betyder att dessa stjärnor är så långt borta, att det ljus som lämnade dem för 1.100.000.000 år sedan; just nu når vår jord. I betraktande av dessa astronomiska fakta och sådana avstånd, hur mycket större än tid och rum och allt som fyller dem måste inte då Jehova Gud vara! Vilka förmågor av kommunikation måste inte han besitta! Ty ögonblick efter ögonblick vet han vad som sker t. o. m. i oändlighetens avlägsnaste hörn. Nej, inte ens ”himlarna och himlarnas himmel” kan rymma Jehova. — 1 Kon. 8:27; 2 Krön. 2:6; 6:18.
Återigen kommer den frågan för vårt sinne: ”Vad är människan, att du tänker på henne?” Och återigen lyder det enda sanningsenliga svaret: I jämförelse med Gud Allsmäktig, Skaparen av himmel och jord, är människan så oändligt liten! ”Nej, folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret och såsom ett grand på vågskålen ... Folken äro allasammans såsom ett intet inför honom; såsom alls intet och idel tomhet aktas de av honom. Vid vem viljen I då likna Gud?” Jehova Gud är den som ”tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor; han är den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder. Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta [dessa stjärnor; Mo]? Det är han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar; han nämner dem alla vid namn”. Den lilla människan kan inte ens räkna stjärnorna, mycket mindre kalla dem vid namn. — Jes. 40:15, 17, 18, 22, 26.
Om nu hela denna livlösa skapelse prisar Jehova för att han är den han är och för vad han är, må då ”hela jorden frukta Jehova, må världens alla invånare stå med vördnad och bävan för honom”! — Ps. 33:8, AS ; 148:1—6.