Ge gensvar till Jehovas ömsinta tillgivenhet i församlingen

”Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.” — Fil. 4:13.

1. Vilken anordning i församlingen av Jehovas vittnen är tillgänglig för alla, och hur hjälper den deltagarna?

EN AV de förträffliga anordningar som finns i varje församling av Jehovas vittnen är skolan i teokratisk ämbetsutövning, som är öppen för alla i församlingen. De som tar del i denna skola har möjlighet att ägna sig åt studium av bestämda bibliska ämnen. Tar du själv del? Om du gör det, då tillväxer du i personlig kunskap och insikt, inte sant? Dessutom går du framåt när det gäller att bära fram sanningen åt andra och vara andligen uppbyggande för andra i församlingen.

2. Vilka fakta angående Guds ord uppmuntrar en att helt och fullt utnyttja skolan i teokratisk ämbetsutövning?

² Fastän anordningen finns där kan det vara somliga i en församling som inte tar del i skolan i teokratisk ämbetsutövning. Vad är orsaken? Det kan hända att de menar att de saknar förmåga och fruktar att de aldrig kan bli kvalificerade. Skulle det inte vara bra för sådana människor att ägna eftertanke åt det förhållandet att Jehova önskar att hans folk skall tala om hans sanning? Rikligt gagn blir resultatet av att man talar frimodigt med hjälp av de inspirerade skrifterna. ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och gagnelig till [1] undervisning, till [2] tillrättavisning, till [3] att bringa ordning i tingen, till [4] fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bli [5] fullt duglig, [6] fullständigt utrustad för allt gott verk.” (2 Tim. 3:16, 17, NW) Detta är sannerligen förträffligt gagn!

3. Vilken hjälp som erbjuds genom skolan är också uppmuntrande?

³ Det kan knappast råda något tvivel om att Jehova önskar att hans folk skall tala om sanningen och tala om den klart och tydligt. Detta betyder inte att alla kommer att uppnå samma vältalighet när det gäller att tala från podiet, men ändå kommer skolan i teokratisk ämbetsutövning att hjälpa alla att gå framåt i kunskap, i att uttrycka sig klart och exakt och likaså i förmågan att nalkas andra människor. Deltagande i skolan främjar också kärleken och ger uppmuntran åt andra bröder och systrar i församlingen. Dessutom visar det tro hos dem som tar del och gör sitt yttersta med all tillit och i förtröstan på Jehova.

4. Återge den erfarenhet som omtalas här och visa hur den ådagalägger tro.

⁴ Detta gäller också några som kanske inte har så lätt att uttrycka sig på det språk som talas där de bor. Trots ett sådant handikapp blir de ganska skickliga i förkunnartjänsten, eftersom de uppriktigt gör sitt bästa i skolan i teokratisk ämbetsutövning. Det som utförs av Guds ande är verkligen häpnadsväckande. Människor som inte fått någon skolutbildning övervinner sin situation med hjälp av denna skola, alldeles som det visas av följande utdrag ur ett brev som kommit från Sällskapets avdelningskontor i Dahomey i Västafrika:

”Bröderna ställs inför en del svåra problem. Flertalet människor är analfabeter. Religiös vidskepelse har mycket djupa rötter. Många språk talas i landet, men det finns inte något nationalspråk. I staden Cotonou finns det nu fem församlingar av Jehovas vittnen, och deras möten hålls på fem olika språk. Många av språken saknar skrift, och därför måste människor lära sig läsa på något annat språk som har skrift. Förra året var det 108 personer som lärdes att läsa. De tog del i den kurs för läsning och skrivning som hölls under församlingarnas överinseende. Det finns fortfarande omkring 600 bröder som inte kan läsa, och kommande år skall de arbeta hårdare med detta problem. Man behöver verkligen kunna läsa. Det visas av vad som berättats av en förkunnare som varit analfabet.

Den här brodern var ny och gick i tjänsten från hus till hus för första gången. Han kom till en protestantisk man som såg att han inte kunde läsa och som därför sade: ’Kom inte och predika för mig förrän du själv kan läsa bibeln.’ Den nye förkunnaren fortsatte att försöka tala till mannen, men han lyssnade inte utan sade på nytt att en analfabet inte kunde ge undervisning om någonting. Förkunnaren var nu besluten att övervinna sitt problem. Han var inte nöjd med att helt enkelt vara med på kursen för att lära sig läsa, utan han studerade extra varje dag i sex veckor. Vart han än gick tog han med sig sin bok och bad dem som kunde läsa att hjälpa honom att uttala orden. Efter sex veckor gick han tillbaka ut i tjänsten, och vem var den förste han besökte? Jo, den man som hade vägrat att lyssna till honom när han först började predika. Denna gång blev den protestantiske mannen inte bara förvånad över att höra denne ’analfabet’ läsa ur bibeln för honom, utan han blev också intresserad av vad han hade att lära ut.

Under det år som kommer hoppas vi att många fler kommer att förstå vikten av att kunna läsa, så att de ’goda nyheterna’ predikas mera effektivt på denna del av fältet för att det skall göras fler lärjungar.”

5. Hur kan ringa och anspråkslösa människor ge stöd åt organisationen av Jehovas folk?

⁵ Enligt vad som visas av den här återgivna erfarenheten och även av erfarenheter som finns upptecknade i bibeln är det ofta de ringa och anspråkslösa som blir mest välsignade, om de villigt ger gensvar i fråga om sina privilegier och möjligheter i Jehovas tjänst, i det de i tro gör vad de kan. Om människor som är ringa och anspråkslösa sluter sig till församlingen, bör de uppmuntras att ta del i tjänsten på fältet, om de enligt bibeln är kvalificerade att göra detta, och dessutom bör de få hjälp att utvidga sin verksamhet. Deras goda gensvar i detta avseende är ett stöd åt Jehovas folks organisation, eftersom de gör sitt bästa med de förmågor de har begåvats med och samtidigt bibehåller sin anspråkslöshet i sinnet. Detta handlingssätt kommer att bidra till det goda resultat som omnämns i Efesierna 4:2, 3 (NW): ”Med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek har fördrag med varandra och allvarligt strävar efter att bevara andens enhet genom fridens föreningsband.”

6. Vilka omfattande resultat kan uppnås genom en ödmjuk människas trogna ansträngningar?

⁶ En biblisk skildring, som visar hur inte bara en församling av Jehovas folk i ett samhälle bistods utan hur hela den teokratiska nationen fick hjälp genom en ringa och anspråkslös persons trogna ansträngningar, finns infogad i redogörelsen över en seger över Israels fienders militära styrkor. Israels härförare, Barak, fick veta att Sisera, härföraren över Kanaans styrkor, inte skulle bli ”såld” eller överlämnad i Baraks hand, utan i en kvinnas hand. Det visade sig att kvinnan Jael, den ödmjuka hustrun till en kaineisk man, fick denna stora ära. Hon var villig, och hon tog mod till sig, fastän hon hotades av stor fara då hon gjorde det. Hon gjorde allt hon kunde och blev belönad genom att Guds hätske fiende överlämnades i hennes hand. Berättelsen om hennes insatser och hennes namn finns också i den Heliga skrift. Vi finner bibelns redogörelse i Domarboken 4:8, 9, 21—23:

7. Vilka punkter gör särskilt intryck på dig i bibelns skildring i Domarboken, kapitel 4?

⁷ ”Barak sade till henne [profetissan Debora]: ’Om du går med mig, så går jag, men om du icke går med mig, så går icke heller jag.’ Då svarade hon: ’Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN [Jehova] skall sälja Sisera i en kvinnas hand.’ Så stod Debora upp och gick med Barak till Kedes. Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i sin hand, gick därefter sakta in till honom [Sisera] och slog pluggen genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av trötthet. I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut emot honom och sade till honom: ’Kom hit, så skall jag visa dig den man, som du söker.’ När han då gick in till henne, fick han se Sisera ligga död där med tältpluggen genom tinningen. Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av Israels barn.” Detta var sannerligen en väldig seger som åstadkoms genom en ringa och anspråkslös person som var trogen!

Stöd och vägledning från himmelen

8. a) Hur är kristendomen mera än enbart tro? b) Vilken betydelse har 2 Timoteus 3:14 i fråga om detta?

⁸ Vilken bakgrund Jehovas överlämnade tjänare än kan ha, så har var och en av dem vid något tillfälle i det förflutna börjat vandra på kristendomens väg. Kristendomen är inte bara en tro, utan ett levnadssätt, en väg eller stig som innefattar en kurs i trofasthet. Aposteln Paulus påminde Timoteus om att ”förbli” vid det som han hade ”lärt och genom övertygelse kommit till tro på”. (2 Tim. 3:14, NW) Då vi nu har börjat på denna rättfärdighetens väg, fortsätter vi i full förtröstan, i det vi kommer ihåg att vi först noggrant övervägde sanningen, när vi hörde den. Med tiden blev vi helt och fullt övertygade, och denna övertygelse kom inte genom sinnesrörelse eller påtryckning, utan genom ovederlägglig sanning. Eftersom det förhåller sig så, bör vi fortsätta att följa sanningens väg, som är utstakad för oss i bibeln. När vi gör det, är vi säkra på att vi har den allsmäktige Guden, hans Son, den regerande konungen, och de heliga änglarna till att ge oss stöd!

9. Förklara hur Uppenbarelseboken, kapitel 7, uppenbarar att de som lovprisar Gud på jorden har himmelskt stöd.

⁹ Du kommer ihåg att den ”stora skaran”, som omtalas i Uppenbarelseboken, kapitel sju, ”håller i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” (Upp. 7 V. 10, NW) Det himmelska stödet åt denna ”stora skara” av lovprisare av Jehova visas med följande ord i Upp. 7 verserna 11 och 12 (NW): ”Och alla änglarna stod runt omkring tronen och de äldre personerna och de fyra levande väsendena, och de föll ned på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ’Amen! [Amen! till det som den ”stora skaran” ropade med hög röst.] Välsignelsen och härligheten och visheten och tacksägelsen och äran och makten och styrkan må tillhöra vår Gud i evigheters evighet. Amen.’” Ja, den ”stora skaran” har verkligen stöd från himmelen!

10. a) Vad inbegriper vägledningen från Jehova? b) Bör ringa och anspråkslösa människor predika och undervisa som Guds tjänare?

¹⁰ Det finns också bibliska bevis för att människor som är ringa och anspråkslösa får vägledning då de följer den kristna levnadsvägen, ty det är skrivet: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Ps. 119:105) Sådan gudomlig vägledning inbegriper Jehovas överlämnade tjänares uppförande, tänkesätt, sedvänjor, inställning, förkunnartjänst och ämbete. Också ringa och anspråkslösa människor bland dessa tjänare har gagn av att fullgöra befallningen: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i svår tid, tillrättavisa, förebrå, förmana med all långmodighet och undervisningskonst. ... Bevara din besinning i allting, lid ont, utför en evangelists arbete, fullgör i allo vad som tillhör ditt ämbete.” — 2 Tim. 4:2, 5, NW.

11. a) Vilka måste alltså rätta sig efter Guds normer? b) Förklara vilket som är det bästa handlingssättet att följa med avseende på möjligheter av tjänst för Jehova.

¹¹ Följer det då inte av detta att människor av alla ”slag” i den teokratiska organisationen måste rätta sig efter de krav, förpliktelser och privilegier som hör samman med ”Vägen”, om de skall ha Jehovas stöd och vägledning? Detta inbegriper många människor på ”Vägen”, vilka är av det slaget som är anspråkslösa till sinnes och ofta menar att de inte är kvalificerade för allt det som ”Vägen” inbegriper. (Apg. 19:9, NW) Sådana människor bör emellertid komma ihåg att om det erbjuds dem större ansvar eller privilegier, så är det bästa handlingssättet att ge gensvar och att göra det med allvar och iver. Gud känner våra begränsningar, och han kan ge oss tillräcklig förmåga att sköta den uppgift han ger oss. ”Allt förmår jag i honom som giver mig kraft”, skrev aposteln Paulus. (Fil. 4:13) Om vi blir ombedda att tjäna i en speciell befattning i församlingen, bör vi alltså förtröstansfullt ge gensvar, överlämna saken i Herrens händer och göra vårt bästa. Psalmisten säger ju också: ”Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här.” — Ps. 110:3.

Ge villigt gensvar

12, 13. a) Vilken åtskillnad gör Jehova? b) Vilka människor omhuldas av Jehova?

¹² Att en person äger ”anspråkslöshet i sinnet” betyder att han inte är högmodig. Detta är en önskvärd egenskap. En människa som känner sig ringa på grund av sin bakgrund eller sina naturliga begränsningar behöver emellertid ha fullständigt förtroende för Jehova.

¹³ Jehova gör åtskillnad mellan den högmodige och den ringe. Det visar han i sitt eget ord: ”Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga [den ringe, Åk], och han känner den högmodige fjärran ifrån.” (Ps. 138:6) Denna åtskillnad visas ytterligare i Jesaja 66:2, där ”Jehovas uttalande” (NW) är: ”Men till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord.” De kristna får också rådet: ”Omgjorda er allesammans med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt godhet åt de ödmjuka. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja er i sinom tid.” ”Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (1 Petr. 5:5, 6; Jak. 4:6; NW) Att denna ”anspråkslöshet i sinnet” bör tas på som en klädnad och ständigt bäras är också uppenbart: ”Ni ... [bör] ikläda er de ömma känslorna medlidande, vänlighet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet.” (Kol. 3:12, NW) Vår ledare, Kristus Jesus, är sådan, ty om sig själv säger han att han är ”ödmjuk [anspråkslös, NW] i hjärtat”. (Matt. 11:29) Gud omhuldar sådana ödmjuka människor.

14. Vad är Guds uppsåt för dem som är förkrossade och ödmjuka?

¹⁴ Då Jehova omhuldar de ringa eller ödmjuka är det hans uppsåt att styrka deras hjärta och ande. ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ’den Helige’: Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan.” (Jes. 57:15) Jehova skulle ge ny form och skapnad åt dem som är missbildade och förkrossade genom påtryckningarna från sin bakgrund och sina nuvarande omständigheter.

15. Vilken åtskillnad måste ringa och anspråkslösa människor göra?

¹⁵ Alldeles som Jehova gör åtskillnad mellan de ödmjuka och de upphöjda, så måste också ringa och anspråkslösa människor göra åtskillnad mellan nödvändig, tillbörlig kristen ödmjukhet och falsk ödmjukhet, därför att detta senare inte är verklig anspråkslöshet i sinnet utan i själva verket övermod och förmätenhet.

16. Vilken granskning kommer att vara till hjälp i fråga om att göra denna tillbörliga åtskillnad?

¹⁶ De ringa och anspråkslösa får hjälp att göra denna åtskillnad genom att granska sin tillit till Jehova. Vi är förtrogna med ordspråket: ”Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta och förlita dig icke på ditt förstånd. På alla dina vägar må du akta på honom [erkänna honom], så skall han göra dina stigar jämna.” — Ords. 3:5, 6.

17. Hur skiljer Skriften mellan äkta ödmjukhet och låtsad ödmjukhet?

¹⁷ I det som Paulus skriver till de kristna i Kolosse hjälper han oss att skilja mellan äkta ödmjukhet och vad som kan visa sig vara bara ren halsstarrighet. ”Låt inte segerlönen frånrövas er av någon som har sin lust i en låtsad ödmjukhet och ett slags tillbedjan av änglar, ’i det att han stöder sig på’ de ting som han har sett — uppblåst som han är utan tillbörlig orsak på grund av sin köttsliga sinnesinställning. Just dessa ting äger i sanning ett utseende av vishet i en självpåtagen form av tillbedjan och låtsad ödmjukhet ...; men de är inte av något värde.” (Kol. 2:18, 23, NW) Ringa och anspråkslösa människor måste undvika eller skaffa bort en ”köttslig sinnesinställning”. Sådant kan ha ”ett utseende av vishet”, men det skulle inte vara sann vishet och inte heller blygsamhet, enligt den varning som ges i Ordspråksboken 11:2 (NW): ”Har förmätenhet kommit? Då skall vanära komma; men vishet är hos de blygsamma.” Verkligt blygsamma människor är visa, men det är inte de som blir ”självkloka”. (Rom. 12:16, Hd) Detta ger helt visst ringa och anspråkslösa människor mycket att tänka på och många råd från Gud att allvarligt begrunda, så att de inte bara ger gensvar på Jehovas ömsinta tillgivenhet och kärleksfulla anordningar, utan också gör det med tillförsikt och frimodighet. ”Den rättfärdige är frimodig, såsom ett ungt lejon.” — Ords. 28:1, Melin.

18. Vilka två slutsatser kan vi dra av denna artikel?

¹⁸ Av allt detta kan vi dra slutsatsen att vem som helst kan i hög grad uppodla förmågan att utföra varje slag av tjänsteuppdrag med Jehova Guds hjälp. Vi kan också dra slutsatsen att Jehova omhuldar de ringa och anspråkslösa och att han kommer att förbereda dem för större privilegier av tjänst, om de bara söker hans vägledning och tillsyn och tror hans ord och tar emot de privilegier av tjänst som erbjuds dem.

19. Vilken hjälp och vilket råd finns det för självsäkra människor?

¹⁹ I kontrast till dem som känner ett mått av oförmåga och ringhet finns det andra, som på grund av omständigheter, färdigheter eller bakgrund kan känna ett stort mått av självsäkerhet. Också sådana människor finner i Guds ord råd som är till nytta för dem. Alla som tillhör Jehovas folk är ”får” i hans hjord, också de som har särskilda privilegier och ansvarsuppgifter i Guds folks församling. Bland de symboliska fåren uttas herdar till att leda och bistå hjorden, men de måste fortfarande förbli ”får” i hjorden och måste ägna uppmärksamhet åt sig själva, så att de inte tar sig själva alltför högtidligt och blir övermodiga. Om de är övermodiga eller blir det, kan Jehova inte fortsätta att använda dem, eftersom han inte gynnar den stolte och högmodige. ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat er till tillsyningsmän, till att som herdar vårda er om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son.” — Apg. 20:28, NW.

20. Vilket gott föredöme gav Jesus åt sina efterföljare?

²⁰ Inte ens hans ”egen Son”, Jesus Kristus, förtröstade på sig själv, utan han sade: ”Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast, vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen.” (Joh. 5:19) Apostlarna kunde ha känt sig underlägsna inför Jesus, men Jesu ödmjukhet och hans kärlek hämtade fram de bästa egenskaperna hos dem. Alla de som är i ansvarig ställning i Guds folks församling bör vara sådana, dvs. de bör vara som Jesus var i sin ödmjukhet och kärlek, i det han återspeglade sin Faders ömsinta tillgivenhet och barmhärtighet.

21. Vilket råd ger bibeln åt stolta människor? Varför det?

²¹ Om en människas välsignelser och privilegier har gjort henne stolt, har hon förlorat den nödvändiga egenskapen ödmjukhet i sinne och hjärta, och hon kommer att misslyckas, om hon inte ändrar sig, ty ”Gud står emot de högmodiga”. (1 Petr. 5:5) ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall. Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta än att utskifta byte med de högmodiga.” — Ords. 16:18, 19.

22. Vilken är den rätta inställningen till: a) Dem som befinner sig i goda omständigheter och har goda förmågor? b) Dem som kräver tid och övning för att göra framsteg?

²² Guds inställning till de ödmjuka är uppenbar, och alla bör omfatta den. Somliga som befinner sig i goda omständigheter och har naturliga förmågor gör sitt bästa och gör goda kristna framsteg. Detta framåtskridande bör lovordas. En människa med sådan förmåga, sådant ansvar och sådana privilegier bör inse att vissa andra människor inte äger dessa ting. Det finns andra som har gagn av övning och av Jehovas andes verksamhet, och med tiden gör de framsteg och tar emot ytterligare teokratiska privilegier. Detta är mycket bra, och det visar också tillbörligt kristet framåtskridande. I den kristna församlingen finns det dessutom många som är nya eller vilkas omständigheter ännu inte har tillåtit dem att göra framsteg, och alla dessa måste vi likaså betrakta från Guds synpunkt. Det skulle vara ett oriktigt, mänskligt tänkesätt att mena att dessa som inte är så framstående är utan betydelse. Gud är intresserad av dem, och han kan använda sådana människor på många värdefulla sätt, och han gör det.

23. a) Vilka bör bli hjälpta? Av vilka? b) Vad har vi alla, i överensstämmelse med Jakob, sett vara sant?

²³ När vi nu har denna tillbörliga syn, så låt oss alla, de ringa såväl som övriga, hjälpa varandra. Detta bör inbegripa att vi bistår dem som bokstavligen är barn, unga till åren. De som är äldre, kanhända kraftlösa, bör också få hjälp, och kanske också människor som känner sig underlägsna. Alla kan ha andligt gagn genom ringa och anspråkslösa personer, som genom att ge gensvar på Jehovas kärleksfulla anordningar ger stöd och kraft åt den organisation som Jehovas folks församling utgör. Samvaro i församlingen och personlig samvaro är av värde i fråga om detta, eftersom det förmår alla att inse sanningen i bibelns försäkran att Gud har ”sammanfogat kroppen och gett heder i mera överflödande mått åt den del som saknade något”. (1 Kor. 12:24, NW) Helt visst är det så att Jehovas tjänare, allesammans och i lika mån, instämmer i bibelskribenten Jakobs iakttagelser: ”Ni ... har sett den utgång som Jehova gav [åt Job], att Jehova är mycket ömsint i sin tillgivenhet och barmhärtig.” — Jak. 5:11, NW.