Psaltaren
Glädjen av att delta i sann tillbedjan
ATT tillsammans med andra delta i sann tillbedjan är en källa till outsäglig glädje för den Högstes hängivna tjänare. Den första versen i Psalm 122 återspeglar deras djupa känsla. Det heter där: ”Jag fröjdades när man sade till mig: ’Låt oss gå till Jehovas hus.’” (Vers 1, NW) Bara tanken på att gå till Jehovas helgedom framkallade känslor av glädje och frid hos psalmisten.
Inledningsorden i Psalm 122säger att David har skrivit den. Men Septuagintaöversättningen utelämnar orden ”av David”. Detta förhållande och vissa uttryck, som används i den här psalmen, har fått många lärda att dra den slutsatsen att den skrevs av någon annan än David. Men vi kan utan svårighet förstå Psalm 122, om vi godtar den överskrift som finns i den hebreiska texten.
Den gudfruktige David fann stor glädje i att gå upp till Jehovas tillbedjans hus. Hur stor hans glädje var framgår av det han gjorde, när den heliga arken fördes till berget Sion. Bibeln berättar för oss: ”Själv dansade David med all makt inför HERREN, och därvid var David iklädd en linneefod. Så hämtade David och hela Israel HERRENS ark ditupp under jubel.” — 2 Sam. 6:14, 15.
Men det framgår av fortsättningen av Psalm 122 att den otvivelaktigt var ämnad att ge uttryck åt vad alla tillbedjare kände, när de gick upp till Jehovas helgedom. Vi läser: ”Våra fötter befanns stå inom dina portar, o Jerusalem. Jerusalem är byggt likt en stad som har blivit sammanfogad i enhet, till vilken stammarna har dragit upp, Jahs stammar, såsom en påminnelse till Israel om att frambära tacksägelse till Jehovas namn.” (Ps. 122:2—4, NW) Den här psalmen framställer således tillbedjarna när de utifrån kommer in i Jerusalem och, sedan de kommit in genom portarna, omedelbart stannar upp för att betrakta staden. Vad är det som möter deras ögon? Jerusalem är en stad ”sammanfogad i enhet”. Husen var byggda tätt intill varandra, som om de vore sammanfogade i enhet. Detta var vanligt i forntida städer. En sådan kompakt stad, omgiven av starka befästningar, var lättare att försvara än en stor, utbredd metropol skulle ha varit. Stadens försvarare behövde inte behärska ett stort område och lämna vissa delar utsatta för fiendeangrepp. Jerusalem var dessutom omgivet av berg och branta dalgångar på den östra, södra och västra sidan, vilket i stor utsträckning begränsade den yta där man kunde bygga. Eftersom stadens inbyggare bodde tätt tillsammans och var beroende av varandras hjälp och skydd, kunde den fysiska närheten mycket passande illustrera hela nationens andliga enhet, när alla Israels stammar församlades för tillbedjan. Att de frambar ”tacksägelse till Jehovas namn” innebar att de tackade den Högste, den som namnet representerade.
Jerusalem var inte bara centrum för sann tillbedjan, utan staden var också regeringssätet. Psalmisten fortsätter: ”Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.” (Ps. 122:5) Eftersom Jerusalem var huvudstad, fälldes avgörande domar där. Kung David och andra, som tillhörde hans hus, hade ställningen som domare. Bibeln berättar: ”Dessutom voro Davids söner präster.” (2 Sam. 8:18) Att de kallas ”präster” tyder på att de var statens tjänare eller ämbetsmän, och som sådana måste de ha dömt.
Med tanke på Jerusalems betydelse fortsätter psalmisten: ”Bed för Jerusalems frid. De som älskar dig, [o stad,] skall vara fria från omsorg. Må frid förbli inom dina bålverk, frihet från omsorg inom dina boningstorn.” (Ps. 122:6, 7, NW) Det var mycket passande för israeliterna att be för Jerusalems frid eller välgång, eftersom det var nationens huvudstad och centrum för tillbedjan. Kärlek till staden på grund av vad den representerade var i enlighet med Guds vilja. Därför kunde alla som älskade staden, det vill säga alla som älskade sann tillbedjan och rättvisa, tryggt lita på gudomlig ynnest, och de skulle åtnjuta säkerhet, ”vara fria från omsorg” eller bekymmer. Psalmisten bad att det skulle råda frid inom Jerusalems bålverk eller befästningar, att stadens välgång skulle vara viss. Denna trygghet skulle inbegripa boningstornen eller de befästa kungliga boningarna.
Att staden åtnjöt frid låg i hela nationens intresse, framför allt därför att den var centrum för Jehovas tillbedjan. När därför en israelit bad för Jerusalems frid, sökte han sina medisraeliters bästa. Detta framgår klart av följande ord i Psalm 122: ”För mina bröders och mina kamraters skull vill jag nu säga: ’Må det råda frid inom dig.’ För Jehovas, vår Guds, hus’ skull vill jag fortfara att söka vad gott är för dig.” — Verserna 8, 9, NW.
Nu är sann tillbedjan inte längre förbunden med en speciell stad eller någon särskild geografisk plats. Jesus Kristus sade till en samaritisk kvinna: ”Den stund kommer, då ni varken på det här berget [Gerissim] eller i Jerusalem skall tillbedja Fadern. ... Men den stund kommer, och den är här nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbedja honom.” — Joh. 4:21—23.
I stället för att be för en speciell plats ber Guds tjänare därför med rätta för varandra och för hela den kristna församlingens frid. Det är detta som nu upphöjer sann tillbedjan inför andra. När det gäller församlingens möten, känner du det då på samma sätt som psalmisten? Gläder du dig över att vara tillsammans med andra, som har samma dyrbara tro? Betyder församlingens välgång lika mycket för dig som Jerusalems frid betydde för psalmisten? I så fall lever du i överensstämmelse med andan i Psalm 122.