så stor grupp vid det här laget. Kunde det vara så, att ett tåg fångar som skulle ha kommit efter Jehovas vittnen av misstag hade sänts i väg först? Hade dessa fångar mött den död som var avsedd för oss? Vi blev påminda om Jehovas ord i Jesaja 43:4, 5: ”Eftersom du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig, därför giver jag människor till lösen för dig och folk till lösen för ditt liv. Frukta då icke, ty jag är med dig.”

Man skulle kunna fylla bok efter bok med redogörelser för hur dop försiggick i all hemlighet i lägret, hur bröd och vin till Åminnelsen smugglades in till oss, hur Jehova sörjde för andlig föda, som styrkte oss, och för hur många offer, hur mycken påpasslighet och takt som krävdes. Jehova satte sina tjänare i stånd att bevara sin ostrafflighet till och med under obeskrivlig tortyr. Ofta beredde han en undflykt undan de mest kritiska situationer.

Hur gladde jag mig inte över att jag i flera år, innan stormen bröt ut, hade tagit väl vara på varje tillfälle att besöka möten och i mitt sinne inskärpa de olika bibliska profetiorna och vad som utgjorde deras uppfyllelse i våra dagar! Jag skrev ned detta, och ofta repeterade jag det under föredragen. Detta hjälpte mig att komma ihåg dessa ting. Senare, under åren av förföljelse, fick jag många tillfällen att berätta om många av dessa ting för dem som hungrade och törstade efter andlig föda. Nazisterna kunde inte ta ifrån mig de rikedomar som jag hade samlat i mitt sinne, ty de hade blivit en del av mig själv.

Nazistväldets fall innebar att vi blev befriade från våra plågoandar. Omedelbart började vi fullgöra vårt uppdrag att predika, och detta i allt större omfattning. Min önskan att bli heltidsförkunnare kunde nu förverkligas utan att jag fördenskull försummade några familjeförpliktelser. Detta medförde stor glädje. Min förre arbetsgivare erbjöd mig en välavlönad anställning, men jag kom till den slutsatsen att det inte finns något bättre att ägna sig åt än att tjäna enbart Rikets intressen. År 1946 blev jag medlem av Betelfamiljen i Tyskland, och ganska snart kom min hustru också till Betel. Vilket underbart privilegium är det inte att få tjäna evighetens Gud här i Betelhemmet i Wiesbaden, där vi alltjämt bor!

Att tjäna Jehova innebär omätlig lycka, oberoende av vilka prövningar som just för stunden tillåts komma över trogna kristna. Vi behöver inte frukta för vad människor kan göra oss, ty vi har fått erfara sanningen i psalmistens ord: ”Om HERREN [Jehova] icke hade varit med oss, när människorna reste sig upp emot oss, då hade de uppslukat oss levande, när deras vrede upptändes mot oss. Lovad vare HERREN, för att han ej gav oss till rov åt deras tänder! Vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarnas snara; snaran gick sönder, och vi kommo undan. Vår hjälp är i Jehovas namn, hans som är himmelens och jordens Danare.” — Ps. 124:2, 3, 6—8; v. 8 enl. NW.

Minns du?

Har du läst de olika numren av Vakttornet noggrant? I så fall bör du känna igen nedannämnda viktiga punkter. Pröva dig själv.

● Varför var Jesus modig inför dem som stod efter hans liv?

Han förtröstade på Jehova Gud, livets källa. — Sid. 76.a

● Är det rätt att fortsätta med att predika vad bibeln lär i ett land där myndigheterna förbjuder detta, kanske på den grunden att det finns en statskyrka?

Ja. När apostlarna fick ett sådant förbud av de judiska styresmännen under det första århundradet, sade de: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Sid. 82, 83.

● Vad skall följa på kristenhetens fall?

Guds rättfärdiga, nya värld, i vilken sanna kristna för evigt skall utöva ren tillbedjan. — Sid. 184.

● Hur har Jesus utgått från Betlehem, såsom det förutsades i Mika 5:2?

För mer än nitton hundra år sedan föddes han i Betlehem. Dessutom är det av intresse att lägga märke till att Betlehem betyder ”brödhus” eller ”brödförråd”. Jesus liknade sitt eget kött vid bröd,