Hur man bör be för att bli hörd av Gud

SEDAN urminnes tid har människor känt ett behov av att be till Gud. Eftersom de insett sin egen obetydlighet och sin oförmåga att nå honom utan hjälp, har de uppfunnit många olika ”hjälpmedel” att användas vid bön.

Somliga människor använder bönböcker. De läser böner, som har skrivits för olika tillfällen, och hoppas att dessa skall hjälpa dem att vinna Guds ynnest. Andra ber till helgon och anropar helgonen om att lägga sig ut för dem inför Gud. En annan vanlig sedvänja är att lära sig böner utantill och använda ett radband för att hålla reda på hur många gånger man läser dem.

Till och med vissa religiösa ledare i kyrkosamfund, som använder dessa hjälpmedel, anser emellertid att de är otillräckliga. De tror att det mänskliga språket inte är till fyllest när man ber till Gud. De ber därför i tungor och använder ord som de inte förstår.

Den romersk-katolske prästen David Geraets, som är prior i ett benediktinerkloster i Pecos i New Mexico i Förenta staterna, sade: ”Ju längre jag lever, desto mer kommer jag underfund med att vi inte vet hur man bör be.” Han menade att man genom att be i ”tungor” kunde låta den heliga anden ”förse en med en fullkomlig bön” och sade: ”Ni förstår, det finns en kommunikationsklyfta mellan individen och Gud, och denna måste överbryggas. Att tala i tungor kan vara ett sätt att överbrygga den.”

Det är emellertid intressant att undersöka vad bibeln visar. Den redogör för Jesu och hans apostlars undervisning och sedvänjor och berättar om andra trogna människors gärningar i forna tider. Men bibeln antyder inte att det fanns en ”kommunikationsklyfta” mellan de första kristna och Jehova Gud.

Du kanske skulle vara intresserad av att granska dessa ”hjälpmedel” som används vid bön ett i sänder för att se om de befordrar eller hindrar sann bön. Vi skall sedan begrunda vad bibeln säger om böner som Gud verkligen hör.

Bruk av bönböcker

Det kanske förvånar många människor i våra dagar, men det står ingenstans i bibeln att någon behövde en bönbok för att veta vad han eller hon skulle säga till Gud. Guds folk i forna tider använde ingen bok med formella böner, uttänkta och nerskrivna av någon annan, när de vände sig till Gud.

Bibeln talar om Gud som en Fader. (Rom. 1:7) Kan du föreställa dig att dina barn skulle behöva läsa någon annans ord ur en bok för att säga ”Får jag lov att”, ”Tack”, ”Visa mig hur jag skall göra” eller ”Jag har problem och behöver din hjälp”?

Det är sant att bibeln innehåller vackra böner. Boken Psaltaren utgör en samling ypperliga sånger som uttrycker lovprisning av Gud och tacksägelse till honom, och många av dessa sånger är oskattbara böner. De som inser bönens privilegium väljer naturligtvis sina ord med omsorg, så att de harmonierar med privilegiet att få vända sig till en kärleksfull Gud. Men bibeln visar att våra böner kan vara mycket enkla.

I en liknelse gav Jesus Kristus ett utomordentligt exempel på bön. Han berättade om en ödmjuk uppbördsman, som inte ens ville lyfta upp ögonen mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: ”O Gud, var nådig mot mig syndare.” Vad skulle kunna vara enklare än detta? Ändå sade Jesus: ”Jag säger er: Den här mannen gick ner till sitt hem befunnen mer rättfärdig” än en stolt farisé som skröt över sig själv till och med när han vände sig till Gud. — Luk. 18:9—14.

De böner som återges i bibeln — till och med de storslagna psalmerna — återspeglar vänskap med Gud. Jehovas tjänare i forna tider betraktade inte Gud som blott och bart en abstrakt ”god kraft” i universum. I stället erkände de honom som en mäktig, andlig person. De tilltalade honom som Jehova och använde då det upphöjda namn som han hade gett sig själv. Detta påverkade deras sätt att tala till honom. De bönföll om hans ynnest. De bad om hans välsignelse. De sökte hans förlåtelse. — Ps. 39:13.

Det är verkligen förunderligt att tänka att människor kan tala till Gud och att han lyssnar. Men bibeln beskriver just ett sådant förhållande. I sköna ordalag visar Psalm 139 Jehovas förmåga att uppmärksamma en enskild person. Om du tror att Gud inte skulle kunna vara intresserad av dig som individ, läs då hela denna psalm, i vilken David bland annat sade: ”O Jehova, du har utforskat mig, och du känner mig. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.” (Ps. 139:1—3; v. 1 enl. NW) Insikten om detta förhållande gjorde att Guds tjänare i forna tider riktade böner och tacksägelse direkt till Skaparen.

Gud känner till våra brister och begränsningar. Naturligtvis bör vi tala så väl vi kan när vi ber. Men vad vi säger representerar våra tankar i mycket högre grad än vad vi läser. Att använda en annan människas ord, som är nerskrivna i en bönbok, skulle i själva verket förta uppriktigheten och förtroligheten i våra böner till Gud.

Bör vi be till ”helgon”?

Bibeln visar inte att de första kristna bad till ”helgon”. Den säger oss inte att vi behöver dem som ”förespråkare” eller att de lägger sig ut för oss inför Gud. Skriften ger inget exempel på att Guds trogna tjänare bad till döda personer eller att de försökte få sådana att göra dem tjänster.a Bibeln visar att döda ”helgon” inte skulle kunna göra det, eftersom den säger att de döda ”inte [är] medvetna om någonting alls”. Enligt bibeln är de döda omedvetna, de befinner sig i sina gravar i väntan på uppståndelsen. — Pred. 9:5, 10, NW; Joh. 5:28, 29; 11:24.

I stället för att uppmana oss att be till helgon säger bibeln därför: ”Låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan jämte tacksägelse, de ting ni begär göras kända för Gud.” (Fil. 4:6) Det ligger alltså större sanning i det populära franska uttrycket än vad många som använder det kanske anar: ”Det är bättre att göra affärer med den gode Herren än med hans helgon.”

Att be till Gud är inte som det var att få företräde hos vissa europeiska kungar i forna tider. Att man ”kände rätt person vid hovet” kunde ha större betydelse än att ärendet var angeläget. De första kristna, vars gärningar är upptecknade i bibeln, kände inget behov av att gå via någon annan i himmelen med undantag av Jesus Kristus, i vars namn de frambar sina böner till Gud. Jesus själv sade: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, och han talade om att be i hans namn. — Joh. 14:6, 14.

I New Catholic Encyclopedia medges det att de första kristna bad till Gud, inte till helgon, då det heter: ”I N[ya] T[estamentet] riktas vanligtvis all bön, enskild såväl som offentlig, liturgisk bön, till Gud, Fadern, genom Kristus.” Det sägs också: ”Bönen var ett uttryck för en människas vänskap med Gud.” — Band 11, sid. 670, 673.

Att äga ”vänskap med Gud” utesluter behovet av att någon annan talar för ens räkning — även om detta vore möjligt. De kristna behöver inte gå via ”änglar” på grund av att de är rädda för att vända sig direkt till Gud. Paulus, en av Jesu Kristi apostlar, visade att vi inte behöver sådana förespråkare hos Gud, eftersom vi med ett ”fritt och öppet tal” kan vända oss till honom genom Jesus. Paulus uppmanade: ”Låt oss därför med ett fritt och öppet tal gå fram till den oförtjänta omtankens tron, för att kunna få barmhärtighet och finna oförtjänt omtanke till hjälp i rätt tid.” (Hebr. 4:14—16) Om våra böner skall kännetecknas av sådant ”fritt och öppet tal”, behöver vi inga andra förespråkare.

Hur är det med radbandet?

Om man söker aldrig så länge i den Heliga skrift, kommer man inte att finna någon antydan om att människor behöver radband eller liknande hjälpmedel för att räkna böner som de lärt sig utantill. Bibeln visar inte att samma bön skall upprepas om och om igen.

Det är sant att bibeln uppmanar de kristna att vara ”ihärdiga i bönen”. (Rom. 12:12) Men detta betyder inte att man skall upprepa samma sak om och om igen. Jesus sade: ”När ni ber, säg då inte detsamma om och om igen, alldeles som folk i nationerna gör; de föreställer sig nämligen att de skall bli hörda därför att de använder många ord. Gör er då inte lika dem.” (Matt. 6:7, 8) Om samma inlärda bön inte skall läsas om och om igen, är det uppenbart att man inte behöver några radband för att räkna hur många gånger man läst den.

Fyller ”tungomålstalandet” ett behov?

Skulle ”tungomålstalande”, med tanke på våra mänskliga begränsningar, kunna hjälpa den heliga anden att ”förse en med en fullkomlig bön”? De som hyser den uppfattningen förbiser att bibeln visar att bönen bör präglas av förtrolighet. Bönen är inte en magisk formel, som hjälper om man upprepar den exakt. Mycket beror i stället på hur vi talar till Gud, när vi ger uttryck åt vår uppskattning och våra behov.

Vilket sätt att uttrycka tacksamhet uppskattar du mest hos ett barn — dess enkla, uppriktiga tack eller sirliga ord som någon annan sagt åt barnet att säga, men som barnet säkert inte förstår? Är det inte då förnuftigt att tänka att en intelligent och kärleksfull himmelsk Fader uppskattar våra enkla, uppriktiga böner och uttryck i stället för obekanta ord som bibringats oss från någon utomstående källa?

Psalmisten sade inte att han nalkades Gud på ett ”obekant tungomål”. I stället sade han: ”Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE [Jehova].” (Ps. 119:145) Hur skulle orden kunna komma från hjärtat, om personen som talade dem inte ens visste vad de betydde? — Jämför 1 Korintierna 14:14, 15.

Jesus gav ett exempel på bön. Det var en mycket enkel bön. Denna mönsterbön (som ofta kallas ”Herrens bön” eller ”Fader vår”) finns upptecknad i Matteus 6:9—13. Den ger oss det rätta perspektivet på en passande bön. Guds namn, hans rike och att hans vilja sker på jorden nämns först. Sedan kommer personliga behov (däribland det enkla materiella behovet av ”bröd för denna dag”), förlåtelse för synder och befrielse från frestelse och den onde, Satan, djävulen.

Det finns inga sirliga vändningar, inget oratoriskt, i ”Herrens bön”. Enligt Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna innehåller denna mönsterbön bara 63 ord. Inget i den är svårt att förstå. Ingenting uttrycks på ett obekant tungomål. Den som ber förstår vad han ber om, och han ber om det på ett enkelt sätt, precis som en person skulle tala till en kärleksfull far. I orden som föregår mönsterbönen säger Jesus betryggande: ”Gud, er Fader, vet ju vilka ting ni behöver innan ni ens ber honom.” — Matt. 6:8.

Människor som ber i ”tungor” säger ibland att de använder ”änglars tungomål”. I Skriften finns det emellertid ingen antydan om att ens Jesus Kristus använde något speciellt slags tal, när han bad till sin himmelske Fader. Jesu egna böner, som finns upptecknade i bibeln, var inte sådana att de inte gick att uttrycka med mänskliga ord. Och hur skulle någon i våra dagar kunna ha viktigare ting att säga till Gud än Jesus hade?

Lägg märke till enkelheten i Jesu korta bön i Getsemane kvällen innan han dog: ”Abba [ett ord som betyder ”pappa”], Fader, alla ting är möjliga för dig; ta den här bägaren ifrån mig. Men ändå inte vad jag vill, utan vad du vill.” (Mark. 14:36) Vad skulle kunna vara enklare än detta? Ändå var det Jesus själv som bad bönen. Ännu mer direkt var hans sista bön, som han bad i det ögonblick han dog. I Lukas 23:46 läser vi: ”Jesus ropade med hög röst och sade: ’Fader, i dina händer anförtror jag min ande.’ När han hade sagt detta, utandades han.”

Hur man blir hörd

Vi har sett att det inte beror på speciellt avfattade böner i en bok eller en vädjan till ”helgon” om våra böner skall bli hörda. Det beror inte på om vi upprepar samma sak ett föreskrivet antal gånger medan vi räknar på ett radband. Inte heller beror det på om vi talar i ”tungor” för att uttala ord som vi inte förstår. Om vara böner skall bli hörda beror i stället på om vi vänder oss till Gud genom Jesus Kristus samt om vi har en rätt hjärteinställning och visar lydnad mot Gud.

Aposteln Johannes skrev: ”Ni älskade, om våra hjärtan inte domfäller oss, då talar vi fritt och öppet till Gud; och vad vi än ber om skall vi få av honom, därför att vi håller hans bud och gör de ting som är behagliga i hans ögon. Ja, detta är hans bud, att vi skall tro på hans Sons, Jesu Kristi, namn och älska varandra, alldeles som han gett oss befallning om.” — 1 Joh. 3:21—23.

Våra böner måste vara i harmoni med Guds vilja och hans uppsåt. Johannes sade därför: ”Detta är den tillförsikt som vi har till honom, att vad vi än begär i överensstämmelse med hans vilja, så hör han oss.” — 1 Joh. 5:14.

Ordspråket lyder: ”HERREN är fjärran ifrån de ogudaktiga, men de rättfärdigas bön hör han.” (Ords. 15:29) De som lyder Guds befallningar och ber i harmoni med hans uppsåt försäkras om att hans ”öron” är öppna för dem. — Ps. 10:17; 1 Petr. 3:12.

Det är ett uttryck för stor välvilja från Jehova Guds sida att han låter oss nalkas honom i bön. Ett sådant förhållande är ett oskattbart privilegium. Om vi uppskattar möjligheten att nalkas Gud och om vi bevarar våra hjärtan känsliga för hans vilja, kommer våra sinnen att fatta rätta beslut och vägleda oss att handla på ett sådant sätt att vi får Guds godkännande. Vad blir följden? Raka motsatsen till en ”kommunikationsklyfta” mellan oss och Gud. Lärjungen Jakob skrev mycket passande: ”Närma er Gud, så skall han närma sig er.” — Jak. 4:8.

[Fotnoter]