”På ett sätt som inger fruktan är jag underbart danad”
Så sjöng David för länge sedan i en psalm av lovprisning till Jehova
ETT plus 1 är lika med 1. Detta är märklig matematik. Men att sedan 1 delar sig i 2, sedan i 4, sedan i 8 och sedan fortsätter att dela sig under flera år till dess att 1 har blivit 60 billioner eller mer är fantastisk matematik!
Vi talar om oss själva, om en process som var och en av oss har gått igenom. En sädescell från vår far mötte en äggcell i vår mors äggledare, och de sammansmälte till en befruktad äggcell. Nio månader senare och med oräkneliga millioner fler celler gjorde vi vårt inträde i världen som ett nyfött barn. Då vi växte upp till män och kvinnor, kunde våra celler räknas i flera billioner. Och alltsammans började med 1 plus 1 är lika med 1.
Processen inbegriper mycket mera än matematik som är både märklig och fantastisk. Det är ett underverk som inger fruktan, och det var någonting för kung David i Israel att sjunga om för tre tusen år sedan. Hans sång till Jehova, hans skapare, finns upptecknad i Psalm 139:13—16 (NW):
”Du själv frambragte mina njurar; du höll mig avskärmad i min moders liv. Jag skall lova dig, ty på ett sätt som inger fruktan är jag underbart danad. Dina verk är underbara, såsom min själ mycket väl vet. Mina ben var inte dolda för dig, då jag danades i det fördolda, då jag vävdes i jordens lägsta delar. Dina ögon seg till och med embryot av mig, och i din bok blev alla dess delar nedtecknade beträffande de dagar då de bildades och det ännu inte fanns någon av dem.”
Millioner människor på jorden i våra dagar avfärdar detta vördnadsbjudande underverk — en människas födelse — som en process frambringad av slumpen. Millioner andra betraktar denna process som något obekvämt och besvärligt och kväver den i sin linda. Men det finns åter andra millioner som är djupt rörda av de under som en människas födelse utgör, och de ropar som David: ”Jag skall lova dig, ty på ett sätt som inger fruktan är jag underbart danad.”
Den framåtskridande kunskapen har bringat ljus över många av de förunderliga och underbara ting som försiggår inuti den mörka livmodern, men många hemligheter är ännu förborgade. Både det som är känt och det som inte är känt inger vördnad i de millioner människor som är mottagliga och uppskattande. Och de känner denna vördnad inte bara inför sin egen födelse, utan också inför sina avkomlingars, deras som de erkänner som ”en arvedel från Jehova”. — Ps. 127:3, NW.
När väl en av de tusentals sädescellerna från mannen fullbordar sin fantastiska färd upp till ägget i äggledaren och tränger igenom det yttre höljet, kan ingen annan sädescell komma in. Ägget är befruktat, ett nytt liv har börjat och en ”ritning” har gjorts upp för en levande mänsklig varelse. I detta ögonblick bestäms könet, de grundläggande fysiska och känslomässiga karaktärsdragen, speciella gåvor och förmågor, såväl som brister, tillsammans med en mängd andra detaljer. Miljön både under havandeskapet och efter födelsen utövar ett modifierande eller förstärkande inflytande, men det grundläggande mönstret för personen är fastställt.
Innan någon av kroppens tusentals delar finns till är tiden för deras framträdande fastställd, och deras storlek, form och funktion är fastslagen. ”I din bok blev alla dess delar nedtecknade beträffande de dagar då de bildades och det ännu inte fanns någon av dem.” Det ”nedtecknade” eller ”ritningen” finns i de 46 kromosomerna med sina många tusen gener som innehåller arvet från båda föräldrarna — 23 kromosomer från vardera föräldern.
Till en början är de nybildade cellerna likadana, men det dröjer inte länge förrän stora skillnader framträder. Cellerna skiljer sig nu till utseende och funktion både från varandra och från det ursprungliga befruktade ägget. Innan åtta veckor går till ända, finns det leverceller, hjärtceller, muskelceller, blodceller, hjärnceller, benceller och många flera — alla med specialiserade funktioner, men ändå med samma ursprungliga genuppsättning som i det befruktade ägget!
Hur detta sker är ännu ett mysterium, men den följande kraftigt förenklade illustrationen vill ge en uppfattning om hur invecklat det är. Låt säga att det finns tusentals identiska fabriker, vardera med en likadan maskinpark bestående av tusentals maskiner. Varje maskin tillverkar en särskild del som behövs för att montera en bil. Varje fabrik skulle med alla sina maskiner kunna tillverka en färdig bil. Men av någon underlig anledning är det i varje fabrik bara en enda maskin som är i gång, och den tillverkar bara en enda speciell bildel. Alla de andra maskinerna är avstängda! En fabrik tillverkar tändstiftskablar, en annan tillverkar dörrhandtag, en tredje tillverkar ett speciellt kugghjul — varje fabrik använder alltså bara den maskin som behövs för att tillverka den där speciella bildelen. Varje fabrik tillverkar bara den del den blivit anvisad att tillverka och använder bara den enda maskin som behövs för att framställa just den delen. Alla de andra maskinerna i den fabriken står stilla. Men när alla delarna, som tillverkats av alla dessa fabriker, förs samman och monteras, är resultatet en färdig bil.
På liknande sätt är varje cell i människokroppen som en fabrik, och cellens grupper eller kombinationer av gener är som fabrikens maskiner — bara med den skillnaden att i stället för tusentals, som vi använde i liknelsen, uppgår cellernas och genkombinationernas antal till flera billioner. Varje grupp av gener är specialiserad för att tillverka en speciell del av människokroppen. Varje cell har hela antalet genkombinationer som behövs för att frambringa vår kropp, men bara en enda grupp gener (en enda maskin i vår liknelse) arbetar, är i gång, för att tillverka den speciella del den har blivit anvisad att tillverka — till exempel leverceller. Alla de andra generna i denna cell är avstängda. På liknande sätt specialiserar sig andra celler och håller i gång bara de genkombinationer eller ”maskiner” som gör att de blir hjärtceller eller hudceller eller muskelceller osv. Tillsammans framställer cellerna alla de olika slag av vävnad som behövs för att frambringa en färdig människokropp.
Vad är det som förmår vissa grupper av gener att arbeta, och vad är det som stänger av alla de andra generna i den cellen? Vad styr eller bestämmer vilka celler som skall tillverka vilka delar? Vad är det som får produktionen att börja, och vad anger när det är dags att börja? Vad kan det vara som stänger av dessa celler när delarna är färdigbildade, i olikhet med ”vilda celler”, cancerceller, som inte vet när det är tid att sluta föröka sig? Och varför samlas alltid de celler, som börjar frambringa vissa organ, på det exakt rätta stället, så att tänderna alltid växer ut i munnen och inte på hjässan och så att lungorna alltid förbinds med luftvägarna och inte med tarmarna?
Forskare framlägger teorier, men de kan inte säga att de vet. Vi vet att det är på grund av att ingenting är lämnat åt slumpen; cellerna följer det som Jehova ”nedtecknade” likt en ritning i generna. För oss är detta underbart; det inger fruktan hos oss, och det är ett starkt skäl för oss att lova Jehova. ”Dina verk är underbara, såsom min själ mycket väl vet.”
Ett annat under som vi bör vara medvetna om är att moderns kropp inte stöter bort embryot, trots att det är en främmande kropp som har en annorlunda genetisk beskaffenhet. I normala fall tolererar inte människokroppen någon vävnad som är det allra minsta genetiskt annorlunda, och likväl kommer hälften av generna i embryot från fadern. Trots detta är det inte bara så att moderns kropp tolererar barnets genetiskt främmande vävnad, utan den livnär barnet i nio månader! Vetenskapliga experiment har visat att under havandeskapet inträffar någonting som undertrycker den mekanism som stöter bort främmande vävnad, och det i utveckling stadda barnet är säkert skyddat mot denna fara. Som det heter i psalmen ”Du höll mig avskärmad i min moders liv.”
Medan barnet är avskärmat i moderlivet, sköter modern allting åt barnet. Hon livnär det, skyddar det och håller det varmt, och hennes blodström för det livsviktiga syret till barnets blod genom moderkakan. Men vid barnets födelse inträder ett kritiskt skede. Inget mera syre från modern! Barnet måste skaffa det på egen hand, och det måste ske fort, annars dör det!
En dramatiskt livräddande förändring äger rum. Blodets kretslopp måste ändras. Medan fostret befann sig i livmodern hindrade ett hål i väggen mellan höger och vänster kammare i fostrets hjärta en stor del av blodet från att över huvud taget flyta till lungorna. Merparten av det blod som likväl tog vägen åt lungorna shuntades dessutom av ett stort tillfälligt kärl förbi dem. Bara omkring 10 procent av blodet cirkulerade genom lungorna. Men efter födelsen måste allt blodet cirkulera genom lungorna, och det måste börja omedelbart! För att detta skall kunna ske sluts på några sekunder efter födelsen öppningen i skiljeväggen i hjärtat, och allt blod som pumpas från högra hjärthalvan går nu till lungorna. Det stora kärl som struntade blodet förbi lungorna drar sig nu samman, och allt blodet passerar genom lungorna. Barnet andas, de aktiverade lungorna syrsätter blodet, de dramatiska förändringarna har inträffat, ämnesomsättningen fortsätter och det lilla barnet lever!
Människan kan inte tillverka en enda liten levande cell i sina dyrbara och välutrustade laboratorier, men tillsammans kan en man och en kvinna frambringa en annan mänsklig varelse med en ofantligt invecklad beskaffenhet — unik, olik alla andra människor på jorden. En häpnadsväckande prestation, vördnadsbjudande och ofattbar — men likväl så ringa värderad av så många, som så obekymrat utsläcker detta nya liv som utvecklas i moderlivet, därför att de inte vill bli besvärade av det. De är glömska för det förhållandet att denna ”livsfrukt är en belöning” från Jehova och att den inger fruktan och är underbar. — Ps. 127:3, NW.
[Infälld text på sidan 6]
Varför samlas alltid de celler, som börjar frambringa vissa organ, på det exakt rätta stället, så att tänderna alltid växer ut i munnen och inte på hjässan?
[Infälld text på sidan 7]
Ingenting är lämnat åt slumpen; cellerna följer det som Jehova ”nedtecknade” likt en ritning i generna