Psaltaren

Det uppsåt Gud har med sitt rike triumferar

GUD har ett uppsåt, och nationerna har ett uppsåt. Deras uppsåt skiljer sig helt från varandra, därför att, som Gud uttrycker det: ”Så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar.” Så mycket bättre är Guds uppsåt för mänskligheten. — Jes. 55:9.

Psalmisten beskriver i följande ord hur nationerna motarbetar Gud: ”Varför har nationerna larmat och folkgrupperna själva fortsatt att muttra fåfänglighet?” (NW) Deras uppsåt är fåfängt, meningslöst, dömt att misslyckas, och ändå fortsätter de att fullfölja det. De kan inte införa fred och harmoni på jorden. Trots det går de så långt att de motstår Gud som härskare, för psalmisten säger: ”Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra mot HERREN [Jehova] och hans smorde.” — Ps. 2:1, 2.

GUDS KONUNG

Denne smorde är Jesus Kristus, Guds konung. Apostlarna tillämpade Psalm 2:1, 2 på Jesus. (Apg. 4:24—27) Nationerna kunde erkänna honom, men de känner att de skulle ogilla de krav och begränsningar som Jehova och hans smorde konung kommer att införa, och därför säger de: ”Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.” — Ps. 2:3.

Blir Gud bekymrad, när nationerna försöker fortsätta med sin egen suveränitet och styrelseform? Han säger: ”Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.” Han fortsätter med sitt uppsåt, som om dessa härskare inte funnes. Men han ogillar deras inställning, för när de försöker hindra hans uppsåt ”talar han till dem i sin vrede [likt ljudet av ett fruktansvärt åskdunder], och i sin förgrymmelse [som en stark blixt] förskräcker han dem”. De blir mycket upprörda över det som han tillkännager: ”Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.” Tronen över jorden är redan upptagen av den konung Gud själv har förordnat, den han har utvalt. Det finns inte plats för någon annan. — Ps. 2:4—6.

Sedan talar konungen Jesus Kristus själv: ”Jag vill förtälja om vad beslutet är [Gud har redan slutit ett förbund om riket med sin Son]; HERREN sade till mig: ’Du är min son, jag har i dag fött dig.’” Konungen är alltså Guds egen beprövade, lojale och pålitlige Son, den som intar ställningen närmast Honom. Konungen åberopar sedan sin rätt till konungadömet, därför att Gud har sagt till honom: ”Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.” Som Guds förstfödde har han arvet; allt han behöver göra är att begära det, och det gör han, eftersom han så gärna vill genomföra Guds vilja med avseende på jorden. — Ps. 2:7, 8.

GUDS BEFALLNING MOT NATIONERNA

I vilken situation befinner sig då de rustade nationerna i vår tid? Konungen kommer att utföra det Gud befallt honom: ”Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.” De forntida konungarnas spiror var gjorda av trä, elfenben eller andra material. Somliga var, precis som den här, gjorda av järn. Bildspråket här visar hur lätt Kristus som konung kommer att förgöra nationerna, så att de aldrig mer kan repa sig. — Ps. 2:9.

Måste de nationella härskarna nödvändigtvis uppleva en förstörelse som leder till deras tillintetgörelse? Nej, för psalmisten vädjar till dem: ”Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.” De uppmanas att ta sig i akt, tänka på hur fåfängliga deras planer är — i jämförelse med vad Guds rike kommer att göra till gagn för folket — och så ändra sitt handlingssätt. — Ps. 2:10.

Kungarna på jorden uppmanas: ”Tjänen HERREN med fruktan och fröjden eder med bävan.” Om de gjorde det, kunde de — i stället för att larma — glädja sig åt de framtidsutsikter som konungen förelägger dem. Men de skulle vara tvungna att överge all den överlägsenhet och stolthet, som har kännetecknat deras styrelse i det flydda. Och de skulle vara tvungna att göra det nu, innan det är för sent. De skulle också behöva visa att de förstod hur överlägsen Guds suveränitet är, och att det inte går att stå emot Jehova och hans Messias. — Ps. 2:11.

EN BARMHÄRTIG INBJUDAN

Härskarna uppmanas därför att inte sammangadda sig i strid, utan följa rådet: ”Hyllen sonen, så att han [Gud] icke vredgas och I förgåns på eder väg.” (Ps. 2:12) Jehovas, den store suveränens, befallningar bör tas på allvar. Då han insatte sin son på tronen, borde härskarna på jorden ha slutat upp med att ”muttra fåfänglighet”. De borde omedelbart ha erkänt konungen, bevisat honom fullständig lydnad.

De som vägrar att erkänna den konungs myndighet, som Gud har utvalt, förolämpar i själva verket den Högste. De förnekar hans universella suveränitet och hans förmåga och myndighet att utvälja den konung som är den bäste härskaren för mänskligheten. De som handlar så kommer att finna att Jehovas vrede kommer att överraska dem plötsligt, när de håller på med att genomföra sina egna planer, ”ty hans förbittring flammar lätt upp”, eller är lättantändlig, oemotståndlig. Detta är verkligen en ärlig varning, en som de tacksamt borde ta emot, för det betyder liv för dem att rätta sig efter den. — Ps. 2:12a, NW.

Det finns alltså fortfarande tid för dessa som stillatigande har gett sitt samtycke till nationernas planer — till och med för dem som kan ha motstått den av Gud förordnades rike — att finna säkerhet. Inför den fara som hotar kan de fly till Jehova. För innan Sonens rike krossar motståndarnationerna, bereder Jehova villigt en tillflykt där.

Hur kan man nå denna tillflyktsort, och vad innebär det för den som söker skydd i den? Psalmisten avslutar: ”Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom [Jehova].” (Ps. 2:12b) Det är inte svårt att finna det här beskyddet. Men hur kan man finna det? Man måste först inse behovet av någonting bättre än det, som de världsliga nationerna har att erbjuda. Sedan måste man uppriktigt undersöka bibeln för att ta reda på hur man kan rätta sitt liv efter Guds väg. Detta innebär inte att leva ett onormalt liv på något sätt.

De som studerar bibeln, där Guds vägledning finns, kan leva ett mer tillfredsställande liv. Genom att följa bibeln får de ett lyckligare familjeförhållande, de blir befriade från mycket av den fruktan och de bekymmer som nu plågar världen, och de förtröstar på och vet att de behagar Skaparen. Ingen annan än den universelle Suveränen kan ge en garanti om ”livet nu och det som skall komma [efter det att hans vrede har renat jorden från dem som genom att förkasta hans regering motstår det som är rätt]”. (1 Tim. 4:8) Som Skaparen, som vet vad som är bäst för människorna, kommer han att fullborda sitt uppsåt att välsigna dem med fred, förblivande trygghet och tillfredsställelse under hans Sons rike. (Matt. 6:33) Ja, det är verkligen hög tid att komma till förstånd, att hylla Sonen, innan Jehova Gud i sin vrede förintar jordens styresmän och deras riken.