Storslagna vittnesbörd om Guds ära och skaparmakt
MÅNGA människor, som ifrågasätter Guds existens, blundar för bevisen för att han finns till. Därför att vissa saker och ting händer varje dag, kan till och med människor som tror på Gud glömma bort att betrakta dessa vanliga händelser som vittnesbörd om Guds ära och skaparmakt. Den inspirerade psalmisten framträder emellertid i skarp kontrast till sådana människor. Han såg i dessa mycket vanliga händelser, som ständigt upprepas, en mängd bevis som ofelbart kungör den Högstes ära.
DE SYNLIGA HIMLARNAS VITTNESBÖRD
Psalmisten skrev: ”Himlarna kungör Guds ära; och utsträckningen berättar om hans händers verk. Den ena dagen efter den andra får tal att flöda fram, och den ena natten efter den andra ådagalägger kunskap. Där är inget tal, och där är inga ord; ingen röst från deras sida gör sig hörd. Till hela jorden har deras mätsnöre gått ut och deras uttalanden till det alstringsrika landets yttersta ända. Åt solen har han gjort en hydda i dem; och den är såsom en brudgum, som går ut ur sin kammare, den fröjdar sig, såsom en hjälte, att löpa sin bana. Vid himmelens ända är det den går upp, och dess omlopp når intill himmelens gränser, och intet är skylt för dess hetta.” — Ps. 19:2—7; v. 2—5a enl. NW.
På detta poetiska sätt visade psalmisten David att den synliga himlen — solen, månen och stjärnorna — kungör Guds ära. Det stora antalet himlakroppar, med sina regelbundna, tillförlitliga rörelser och med det goda syfte som de tjänar, ger ett storslaget vittnesbörd om en Gud med vishet, makt och godhet. En Gud, som har ordnat det synliga universum så väl, måste vara oändligt vis och mäktig. När vi till exempel tänker på hur beroende livet på jorden är av solen, måste vi dra slutsatsen att upphovsmannen till solen är djupt intresserad av de levande tingen. Genom att de synliga himlarna uppenbarar vissa beundransvärda egenskaper hos Jehova Gud, kungör de hans ära.
Vittnesbördet om Guds ära och skaparmakt är inte begränsat till vad vi kan se på himlen under en dag eller en natt. Den ena dagen efter den andra och den ena natten efter den andra framlägger samma vittnesbörd. Bara ett enda dygns uppvisning av solen, månen och stjärnorna skulle ge ett underbart vittnesbörd om Skaparen. Men varje dag kan detta vittnesbörd läsas i skyarna där ovan. Det är som om detta vittnesbörd ständigt bubblar eller flödar fram på dagen och under natten. De synliga himlakropparna ger också på samma sätt kunskap om Jehovas ära och skaparmakt.
Det vittnesbörd som framläggs är naturligtvis ett tyst vittnesbörd. Men det finns ingen del av jorden där detta särskilda vittnesbörd inte har blivit framlagt. Det fyller jorden som om mätsnöret hade gått ut till varje del av denna planet.
Psalmisten talar om att solen har en hydda eller ett tält i den synliga himlen. Job 22:14 (Åkeson) talar på liknande sätt om att himlen välver sig över jorden likt ett ”valv”. Jesaja 40:22 talar också om Gud såsom ”den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder”. Solen förflyttar sig varje dag likt en nomad inuti detta symboliska ”tält”. På grund av solens strålglans är det lämpligt att jämföra den med en brudgum, som kommer ut från sin kammare speciellt skrudad för tillfället. Likt en mäktig man eller hjälte som löper ett lopp följer den sin ”bana” genom rymden. Eftersom solen lyser på varje del av jorden, från sin uppgång till sin nedgång, får allting på jorden gagn av dess värme eller hetta. Det finns inga undantag från detta.
GUDS LAG BÄR VITTNESBÖRD
Vittnesbördet om Jehovas ära och skaparmakt är inte begränsat till vad vi kan iaktta på den synliga himlen. En av orsakerna till att de himmelska ljusen existerar är, enligt 1 Moseboken 1:14, att de skall tjäna ”till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år”. De har således blivit frambragta som en hjälp att räkna dagar och år och har väglett människorna på havet och har varit en hjälp att bestämma den rätta tiden för vissa jordbruksarbeten. Men Gud har inte gett människorna de himmelska ljusen för att tjäna som en vägledning när det gäller att fatta viktiga moraliska beslut. Den Högste har gett sina lagar, och dessa bär också vittnesbörd om hans ära.
Psalmisten David fortsatte: ”Jehovas lag är fullkomlig och återupplivar själen. Jehovas påminnelse är tillförlitlig och gör den oerfarne vis. Påbuden från Jehova är rätta och får hjärtat att fröjda sig; Jehovas bud är rent och får ögonen att lysa. Jehovas fruktan är obefläckad och består för evigt. Jehovas rättsliga beslut är sanna; de har bevisat sig vara alltigenom rättfärdiga. De är åtråvärdare än guld, ja, än mycket luttrat guld; och sötare än honung och drypande honung från honungskakorna. Vidare har din egen tjänare blivit varnad genom dem; i att hålla dem ligger stor belöning.” — Ps. 19:8—12, NW.
David talade här om Guds lag som gavs genom Mose. Den var fullkomlig och utan brist och uppfyllde helt och hållet det syfte för vilket den hade blivit given. Denna lag kunde återuppliva själen eller individen i den bemärkelsen att lydnad för den vederkvickte honom och befrämjade hans välfärd.
Alla de påminnelser som fanns i Guds lag var tillförlitliga. Man kunde tryggt följa dem som en vägledning i livet. Även om en person var oerfaren och osäker på sig själv, skulle han, om han lyssnade till Guds påminnelser, handla vist och undvika en kurs som ledde till undergång.
De påbud eller särskilda regler som framlades i den mosaiska lagen var rätta, det vill säga helt i enlighet med rättfärdiga och rätta principer. Genom att i sitt handlingssätt visa att man är övertygad om att Guds påbud är rätta skulle man vinna en inre lycka och glädje i hjärtat.
Eftersom Jehovas bud är rent och obesudlat utan några felaktigheter, får det ögonen att stråla med klar synförmåga. Det hjälper en människa att undvika moraliska felsteg och att följa en rätt kurs.
Om man lyder Skaparens bud, kommer man att visa en sund fruktan eller djup respekt för honom. En sådan fruktan är obefläckad. Den förnedrar inte en människa, som fruktan för falska gudar gjorde. De som dyrkade dessa gudar menade att de var vreda och fordrade mänskliga offer för att bli blidkade. Lagen lärde en sund fruktan för Gud. Jehovas hängivna tjänare kommer att fortsätta att ge uttryck åt en sådan fruktan. Det är därför en fruktan som varar för evigt.
En del av Guds lag innehöll rättsliga beslut. Eftersom de var grundade på gudomlig rättvisa, var de sanna, tillförlitliga och oföränderliga. Dessa rättsliga beslut var i alla avseenden rättfärdiga. Eftersom de rättsliga besluten är från Gud och helt och hållet nyttiga, är det önskvärt att ha dem i sitt hjärta och sinne. De är värdefullare än materiella rikedomar — guld. De är sötare än honung för de människor som låter sig vägledas av dem. Dessa rättsliga beslut varnar en människa för att slå in på en felaktig kurs och styrker hennes beslut att stå emot frestelse. Det innebär belöning att hålla fast vid dem, därför att sådan lydnad befrämjar det allra bästa för människan. Hon undviker en livskurs som skulle bli känslomässigt, fysiskt och mentalt skadlig.
En lag, som är till sådan nytta som den som gavs åt israeliterna, ger talande vittnesbörd om en vis, rättvis och kärleksfull Gud.
GUDS TJÄNARE FÅR HJÄLP
Man finner ytterligare vittnesbörd om Skaparen i den hjälp som han ger sina ofullkomliga tjänare. Som det framgår av Psalm 19 uppskattade David mycket Guds lag. Men han insåg också att eftersom han var en ofullkomlig människa behövde han sin Skapares hjälp för att kunna uppföra sig på rätt sätt. Detta framkommer tydligt och klart i den avslutande delen av Psalm 19, där vi läser: ”Missgrepp — vem kan urskilja dem? Förklara mig oskyldig till fördolda synder. Avhåll också din tjänare från förmätna handlingar; låt dem inte behärska mig. I så fall skall jag vara fullständig, och jag skall ha förblivit oskyldig till mycken överträdelse. Låt min muns tal och mitt hjärtas begrundan bli välbehagliga inför dig, o Jehova, min klippa och min förlossare.” — Ps. 19:13—15, NW.
David insåg att han som ofullkomlig skulle kunna begå synder som han inte ens var medveten om. Han bad därför om förlåtelse för överträdelser som kunde ha varit fördolda för honom. När sedan hans ofullkomliga kött manade honom att slå in på en felaktig kurs, önskade han i hög grad Guds hjälp. Han önskade att Jehova hindrade honom från egenmäktiga och förmätna handlingar. Han önskade att Jehova skulle avhålla honom från att låta förmätna gärningar bli det handlingssätt som behärskade honom. Om han hade gett efter för sitt syndfulla kött, skulle synden ha kommit att kontrollera eller behärska honom. Han önskade i stället bli fullständig i sin hängivenhet för den Högste. Så långt som det var möjligt önskade han bli dömd ”oskyldig till mycken överträdelse”. Han bad därför att hans vädjan om hjälp, som kom från hans hjärtas ”begrundan”, skulle befinnas vara välbehaglig inför hans Gud. I tider av fara och betryck litade David på Jehova som på en fast klippa. Han betraktade också Jehova som sin förlossare, den som kunde rädda honom från onda människors klor såväl som från att synda.
Psalm 19 framhåller således på ett mäktigt sätt att det samstämmiga vittnesbördet från skaparverket, den skrivna lagen i bibeln och den hjälp som Gud ger åt rättfärdiga människor uppenbarar den Högstes existens. Detta vittnesbörd borde motivera oss till en önskan att bli godkända av honom. Ja, må vårt ”hjärtas begrundan” visa sig välbehaglig för Jehova Gud, medan vi fortsätter att låta honom leda våra steg rätt.
[Bild på sidan 5]
Skaparverket, inspirerad vägledning och gudomlig hjälp bär vittnesbörd om att det finns en kärleksfull Gud.