Internationell lovprisning av den ende Guden

”Prisa Jehova, alla ni nationer.” - Ps. 117:1; Rom. 15:1; NW

 1. Vad återstår ännu för alla nationer?

DET återstår ännu för alla nationer att ansluta sig till denna lovprisning. Det återstår ännu för dem alla att överge de millioner gudar som de nu tillbeder och förena sig i tillbedjan av en enda Gud. Endast den ende sanne Guden skulle på detta sätt kunna vinna tillbedjan från alla de i religiöst avseende splittrade nationerna i denna tid.

 2. Vad har alla världsväldenas gudar ända fram till våra dagar bevisat sig vara, men vems tillbedjan har fortsatt ända in i våra dagar och skänkt hopp, beskydd och räddning åt tillbedjarna?

² Det forntida Egyptens gudar har försvunnit, ur stånd att hålla Egypten vid makt som det världsvälde det en gång var. De gudar, som dyrkades i det världsvälde som följde därpå, Assyrien, har också försvunnit. Det mäktiga världsväldet Babylons gudar har försvunnit. Ja, de världsväldens gudar, som sedan följde i tur och ordning, Medo-Persiens, Greklands och Roms, är allesammans försvunna och borta, och deras respektive tillbedjares herravälde över världen finns kvar endast som ett bleknande minne. Var finns den egyptiska treenighet eller triad som bestod av Isis, Osiris och Horus? Var är Assyriens Assur och Nisrok? Var ar Babylons Bel och Marduk? Var är Persiens Ahuramazda, Greklands Zevs och Roms Jupiter? Under de många gångna seklerna har en enda Gud tvistat med alla dessa gudar och bevisat dem vara falska. En enda Gud har överlevat såsom segrare, och hans tillbedjan har fortsatt som den skulle ända fram till våra dagar. Han vet vem han är. Han vet att det inte finns någon annan sann Gud än han själv, och som det varit i det flydda så är det i dag: alla de falska gudar som världens nationer dyrkar bevisar sig hjälplösa, till ingen nytta för sina milliarder tillbedjare, men denne ende sanne Gud är sina tillbedjares hopp och beskydd och räddning. I den bok som skrivits genom inspiration från honom talar han tydligt om för oss vem han är. Under påverkan av hans ande skrev en man som studerat hans heliga historia:

 3. Vad skrev en man, som hade studerat hans heliga historia, om honom under hans andes påverkan, som vi läser i Psalm 135?

³ ”Själv vet jag väl att Jehova är stor, och vår Herre är förmer än alla andra gudar. Allt som Jehova har haft sin lust i har han gjort i himlarna och på jorden, i haven och alla de svallande vattnen. O Jehova, ditt namn varar till obestämd tid. O Jehova, din åminnelse varar släktled efter släktled. Nationernas avgudar äro silver och guld, verk av jordemänniskans händer. En mun hava de, men de kunna ingenting säga; ögon hava de, men de kunna ingenting se; öron hava de, men de kunna icke låna örat åt någonting. Vidare finnes ingen ande i deras mun. De som göra dem skola bliva dem alldeles lika, var och en som förtröstar på dem. Välsignad vare Jehova från Sion, han som bor i Jerusalem. Prisa Jah, ni människor!” — Ps. 135:5, 6, 13, 15—18, 21, NW.

 4. Vilket handlingssätt, som styresmännen och nationerna i vår tid följer, förutsades i Psalm 2; och vilken uppfordran att ge lov och pris tillkännagavs likväl också profetiskt?

⁴ Så som förhållandena ter sig nu för tiden, tycks man inte kunna hoppas på eller alls finna det sannolikt att alla jordens nationer en dag skall bli lyckligt förenade i att tillbedja denne ende Gud, som ensam bär namnet Jehova. Ja, just i hans profetiska bok har situationen i vår tid blivit förutsagd i dessa poetiska ord: ”Varför larma hedningarna [nationerna, NW] och tänka folken fåfänglighet? Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra mot HERREN [Jehova] och hans smorde: ’Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.’” (Ps. 2:1—3) Och ändå, fastän Jehova har inspirerat denna profetia om det nutida motståndet mot Jehova såsom Gud och mot hans smorde Son, Jesus Kristus, såsom den nya världens konung, har han också riktat denna befallning till nationernas folk: ”Prisa Jehova, alla ni nationer; beröm honom, alla ni stammar.” (Ps. 117:1, NW) Vidare tog en av Kristi tolv apostlar upp denna befallning och upprepade den till de kristna i Rom under det romerska världsväldets dagar i dessa ord: ”Prisa Jehova, alla ni nationer, och må alla folk prisa honom.” — Rom. 15:11, NW.

 5. Hur visar de verkliga förhållandena under de något mer än fyrtio sist förflutna åren att denna uppfordran att prisa Gud inte förklingat ohörd?

⁵ Denna uppfordran till att prisa den ende sanne och levande Guden har inte blivit bevarad i skrift intill denna dag för att bli till ingen nytta, för att inte gå i fullbordan. Trots det att nationerna har larmat nu i mer än fyrtio år, har uppmaningen till lovprisning av Jehova fått ett anmärkningsvärt gensvar i mer än 160 länder på jorden. Och ännu kommer den att väcka ytterligare gensvar. Uppmaningen fortfar att ljuda med allt större styrka. Fler människor hör och begriper meningen. Fler människor ur alla nationer kommer med all säkerhet att hörsamma uppmaningen och att prisa denne ende Gud, Jehova. Detta kommer att betyda frälsning för dem.

Ett hundra femtio psalmer

 6. Vad kallas boken med sånger till hans lov, vilka har diktat den och förmedelst vad?

⁶ En hel bok av lovprisning har blivit skriven till honom. På grundspråket, som den boken är skriven på, kallas den Tehillím, som betyder ”lovsånger”. Men bland dem som inte talar hebreiska kallas den i allmänhet för Psaltaren eller Psalmerna. En psalm är en dikt som skall sjungas till ackompanjemang av stränginstrument, som t. ex. harpa. Herden David från Betlehem i Juda, som blev kung i Jerusalem, har inte diktat alla de 150 psalmerna. Davids namn förekommer i överskriften till 73 psalmer. Namnen på andra psalmdiktare finner vi i överskriften på andra psalmer, som t. ex. Davids son kung Salomo, profeten Mose, vidare Asaf, Heman och Etan samt Koras söner. Det finns 49 psalmer som alldeles saknar uppgift om vem som skrivit dem. Men vem som än här på jorden har skrivit dem, så är alla de 150 psalmerna inspirerade av helig ande.

 7. Vad sade David och många andra om psalmernas inspiration, och vad blir därför resultatet av uppmaningen att prisa Gud?

⁷ Kung David, som skrivit de ojämförligt flesta psalmerna, sade: ”Så säger David, Isais son, så säger den man, som blev upphöjd, Jakobs Guds smorde, Israels ljuvlige sångare: HERRENS [Jehovas] Ande har talat genom mig, och hans ord är på min tunga.” (2 Sam. 23:1, 2) Den kristne aposteln Petrus bekräftade denna inspiration, när han sade vid ett möte i Jerusalem: ”Män, bröder, det var nödvändigt att den Skriftens utsaga skulle fullbordas, som den heliga anden i förväg kungjorde genom Davids mun.” (Apg. 1:15, 16, NW) Den som skrev Hebréerbrevet citerade Psalm 95 av David och sade: ”Av den orsaken, alldeles så som den heliga anden säger: ’I dag, om ni skulle höra hans röst, förhärda icke edra hjärtan.’” (Hebr. 3:7, 8, NW; 4:7) Vid en kritisk tidpunkt bad de första kristna till Gud och tilltalade honom såsom den, ”som förmedelst helig ande sade genom vår förfader Davids, din tjänares, mun: ’För vilket ändamål började nationer larma och tänkte folk ut gagnlösa ting?’” (Apg. 4:24, 25, NW) Eftersom Psalmernas bok är inspirerad av Gud, den Allsmäktige, måste uppmaningen i Psalm 117:1 till alla nationer att prisa honom med nödvändighet bli fullgjord.

 8. Vem kan bäst avgöra Psaltarens inspiration och profetiska halt, och hur förutsade Psaltaren dennes upphöjelse till himmelen, vilket Petrus bekräftade?

⁸ Ingen kunde vara bättre skickad att avgöra psalmernas inspiration och profetiska egenskaper än kristendomens grundare, Jesus Kristus. Han var mer än en blott profet lik dem som Gud hade sänt före honom. Han var Guds förstfödde Son från himmelen. (Hebr. 1:1, 2) Fastän han i sena led var en ättling eller son av David, var han därför kung Davids Herre. För att visa att Psalmernas bok profeterade om Jesu upphöjelse till himmelen långt över kung David, sade Jesus själv till de religiösa ledarna: ”Hur kommer det sig, att de säga att Kristus är Davids son? Ty David säger själv i Psalmernas bok: ’Jehova sade till min Herre: Sitt vid min högra sida, till dess jag gör dina fiender till en pall för dina fötter.’ Alltså kallar David honom ’Herre’, men hur är han då hans son?” (Luk. 20:41—44, NW) Aposteln Petrus talade genom Guds ande och sade att denna Psalm 110 gick i uppfyllelse på Jesus Kristus, som blev upprest från de döda och upphöjd till Guds högra sida för att bli hans smorde konung över den nya världen. Det är mot denne Jehovas Smorde som denna världens nationer har larmat sedan 1914, och konungarna har trätt fram och styresmännen har rådslagit, men de kommer aldrig att kunna hindra hans tusenåriga regering över människosläktet.

 9. Hur framhöll Jesus den dag han blev uppväckt att Psalmernas bok är profetisk till sitt innehåll?

⁹ På kvällen den dag då Jesus blev uppväckt från de döda för att bli Davids Herre i himmelen, framträdde han plötsligt för sina lärjungar i ett rum i Jerusalem. Han visade dem tydligt att han var den Jesus som hade blivit dödad på en tortyrpåle bara tre dagar tidigare. För att bevisa att psalmerna var både inspirerade och profetiska sade han så till dem: ” ’Detta är mina ord, som jag talade till eder medan jag ännu var hos eder, att allt det som är skrivet om mig i Mose lag och hos profeterna och i psalmerna måste gå i uppfyllelse.’ Därpå öppnade han helt deras sinnen till att fatta meningen i Skrifterna, och han sade till dem: ’På detta sätt är det skrivet, att Kristus skulle lida och skulle uppstå från de döda på tredje dagen; och på grundval av hans namn skulle bättring till syndernas förlåtelse predikas i alla nationer — med början i Jerusalem skola ni vara vittnen om dessa ting.’ ” — Luk. 24:44—48, NW.

10. Vad kan i överensstämmelse härmed bevisas beträffande Jesus enligt Psalmernas bok, även om uttrycket ”psalmerna” kunde inbegripa ytterligare vad för något?

¹⁰ Kan det alltså, i överensstämmelse med detta, bevisas från psalmerna, att Jesus Kristus skulle lida och dö och bli uppväckt från de döda och sedan få sitt namn predikat för alla nationer som ett medel till frälsning från deras synder? Ja, just från själva Psalmernas bok. Emellertid var det ju så, att Jesus indelade de forntida hebreiska skrifterna i tre grupper, nämligen ”Mose lag” och ”profeterna” och ”psalmerna”. Boken med de 150 psalmerna var den första boken i den avdelning som benämndes de heliga skrifterna eller hagiograferna och som bestod av tretton böcker. Därför kallade man för korthetens skull hela den tredje avdelningen för psalmerna. Låt oss emellertid här särskilt ta den inspirerade boken med de 150 psalmerna i betraktande.

11. Vilka följde Jesu exempel att citera från Psaltaren, och vad är då Psaltaren, när den nu inte är rätt och slätt känslofull och stämningsbetonad poesi?

¹¹ Jesu tolv apostlar och deras medlärjungar följde Jesu exempel och citerade ofta från Psaltaren. I de kristna grekiska skrifternas 27 böcker, från Matteus till Uppenbarelseboken, citerade de åtta inspirerade kristna skribenterna från 101 av de 150 psalmernaa eller från och med den andra psalmen till och med den 149:e psalmen. Psalmerna är därför inte bara känslofull och stämningsbetonad poesi. De är historiska, de är också profetiska, de utgör en vägledning för den kristnes böner och lovsång, och de är en vägledning för en kristens arbete i Guds tjänst. De utgör en viktig del av ”all Skrift” som är ”inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till en norm och vägledning, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk”. — 2 Tim. 3:16, 17, NW.

Den förnämsta stridsfrågan i förbindelse med Gud

12. Varför kom den förnämsta stridsfrågan upp inför hela universum, och vad säger Psalm 90 och 91, som har att göra med denna fråga?

¹² På ett anmärkningsvärt sätt hänvisar Psaltaren till hela händelseförloppet alltifrån himmelens och jordens skapelse ned genom årtusendena av människans tillvaro och genom vår egen tid och fram till avgörandet av den förnämsta stridsfrågan inför hela universum. Denna allt annat överskuggande stridsfråga gäller den universella suveräniteten hos den ende Guden, vilkens namn är Jehova. Denna stridsfråga uppkom på grund av syndens inträde bland människorna. Denna synds lön är döden för människosläktet och tvånget att vända tillbaka till markens stoft. Den psalm som profeten Mose har skrivit riktar uppmärksamheten på detta och säger: ”O Jehova, du själv har befunnits vara en verklig boning för oss under släktled efter släktled. Innan själva bergen voro födda eller du såsom med arbetsmöda begynte frambringa jorden och det alstringsrika landet, ja, från obestämd tid till obestämd tid är du Gud. Du låter den dödliga människan vända tillbaka till söndersmulad materia, och du säger: ’Vänd tillbaka, ni människors söner.’ Ty tusen år äro i dina ögon blott såsom gårdagen, då den är förbi, och såsom en nattvakt. Du har sopat dem bort; de bliva blott en sömn.” (Ps. 90:1—5, NW, och överskriften) De första verserna i den nästföljande psalmen talar om denne evige Gud såsom den Högste, den Allsmäktige, Jehova och Gud. Psalmerna understöder Jehova Guds sida i den stora stridsfrågan också genom att tala om honom som suverän Herre.

13. Vad kan han göra för dem som stöder hans sak, eftersom han är den suveräne Herren, och på vad sätt söker Psaltaren inte fördomsfullt dölja hans namn, titlar och suveränitet?

¹³ Eftersom han är den suveräne Herren, universums Suverän, kan han beskydda och bevara dem som träder upp som förkämpar för hans universella suveränitet. Såsom psalmist sade David: ”O Jehova, den suveräne Herren, min frälsnings styrka, du har beskärmat mitt huvud på den väpnade maktens dag.” ”Men till dig se mina ögon, o Jehova, den suveräne Herren. Till dig har jag tagit min tillflykt. Utgjut icke min själ.” (Ps. 140:8; 141:8; NW) ”[Den sanne] Guden är för oss en de frälsande gärningarnas Gud, och Jehova, den suveräne Herren, tillhöra vägarna ut ur döden.” ”Men vad mig angår är det gott för mig att nalkas Gud. Till den suveräne Herren, Jehova, har jag tagit min tillflykt, för att kungöra alla dina verk.” (Ps. 68:21; 73:28; 69:7; 109:21; NW) Psaltaren eller Psalmernas bok gör ingen fördomsfull ansträngning att dölja Guds eget personliga namn, utan kallar honom 848 gångerb vid hans namn Jehova, 43 gånger talar den om honom under hans förkortade namn Jah, och 475 gånger hänvisar den till honom under hans titel Gud eller Elohim. I Psalm 50:1 (My) läser vi: ”Gud, Elohim, Jehovah talar.” I Psalm 103:20—22, NW, anges hans suveränitet eller herravälde i himmelen och på jorden såsom orsak till att denna befallning utfärdas: ”Välsigna Jehova, o ni hans änglar, mäktiga i kraft, som fullgöra hans ord, genom att lyssna till hans ords röst. Välsigna Jehova, alla ni hans härskaror, ni hans tjänare, som göra hans vilja. Välsigna Jehova, alla ni hans verk, överallt i hans herravälde. Välsigna Jehova, o min själ.”

14. Vilken följd fick det för oss att Adam och Eva ställde sig på orätt sida i tvisten, och varför måste Gud dra försorg om att ett fullt motsvarande offer kunde utges?

¹⁴ När Adam och Eva ställde sig på orätt sida i tvisten om Jehova Guds universella suveränitet, drog detta över dem dödsdomen, så att vi alla har blivit födda ofullkomliga och under dödens fördömelse. I sin sorg över att ha begått en svår synd bad psalmisten David till Gud: ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig. Skära mig [från synd] med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö.” (Ps. 51:7, 9) Då på den tiden frambar kung David och andra tillbedjare djuroffer åt Jehova Gud för synd, men psalmisten blev inspirerad till att säga, att djuroffer, sådana som rika människor kunde köpa och frambära i stor mängd, inte verkligen kunde ta bort synd och avlyfta dödsdomen från människosläktet: ”Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven. Nej, man skall se, att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.” (Ps. 49:8—11) Fördenskull blev det nödvändigt för den universelle Suveränen att dra försorg om att ett fullkomligt mänskligt offer för hela människosläktet kunde utges. Hur gjorde han det?

15. Hur föranstaltade Gud om det fullkomliga mänskliga offret, och på grund av vilken kunskap framställde sig Jesus som ett fullt motsvarande offer?

¹⁵ Den universelle suveräne Herren sände sin enfödde Son från himmelen till att födas som människa med en fullkomlig kropp, för att han skulle kunna bli Messias eller den Smorde, som psalmerna talar profetiskt om. Denne Guds himmelske Son föddes för nitton hundra år sedan i kung Davids konungsliga släkt, men inte i ett praktfullt palats, utan i ett stall i Davids födelsestad, Betlehem. En krubba var då hans bädd. Han kallades Jesus, och hans namn betyder ”Jehova är frälsning”, och under detta namn skulle han frälsa sitt folk, de kristna, från deras synder. (Matt. 1: 20, 21) Det var inte underligt att han gång på gång sade att han hade kommit i sin Faders namn. Vid trettio års ålder blev han döpt i floden Jordans vatten, inte som en symbol av att han var en syndare, utan såsom ett tecken inför Gud och de heliga änglarna och Johannes döparen, att han överlämnade sig åt att tjäna Gud, sin Fader, på ett större och mera omfattande sätt. Strax efter detta dop smorde Gud Jesus med helig ande från himmelen, och han fick på så sätt titeln ”Kristus” eller ”den Smorde” fogad till sitt namn; han blev Jesus Kristus. Den fullkomlige Jesus visste att judarnas djuroffer inte var likställda med värdet av en människa och därför inte kunde utgöra något återlösningspris för människosläktet; deras blod kunde inte avtvå människosläktets synder. Det var därför som Jesus, då han ju visste om sin mänskliga fullkomlighet, framställde sig som ett tillräckligt, fullt motsvarande, offer.

16. När Jesus gjorde detta, vilka ord i Psalm 40 uppfyllde han då, och vad betydde detta uttalande om honom?

¹⁶ När Jesus gjorde detta, fullgjorde han det som blivit sagt i Psalm 40:7—9: ”Offer och gåva hade du icke din lust i; dessa mina Öron har du upplåtit [men en kropp beredde du åt mig]. Brännoffer och syndoffer begärde du icke. Fördenskull sade jag: ’Här har jag kommit, i bokrullen är det skrivet om mig. I att göra din vilja, o min Gud, har jag haft min lust, och din lag är i mitt inre.’ ” (NW, fotnot; Hebr. 10:5—10) Detta betydde att Jesus måste dö syndfri, som ett offer, och på det sättet för alltid avstå från den fullkomliga mänskliga kropp som Jehova Gud mirakulöst hade berett åt honom. Han måste använda detta offer, han fick inte ta det tillbaka.

17. På vilket särskilt sätt måste Jesus dö, enligt Psalm 22?

¹⁷ Enligt psalmerna såväl som andra profetiska skrifter måste Jesus dö på ett särskilt sätt. Inte på altaret i Jehovas tempel i Jerusalem; det var inte avsett för människooffer. Nej, utan på en tortyrpåle och fastnaglad vid den med händer och fötter. Som Psalm 22:17 profeterade om Jesus: ”Hundar hava omringat mig; menigheten av ogärningsmän har själv omslutit mig. Lika ett lejon [äro de vid] mina händer och mina fötter [De genomborrade mina händer och fötter].” — NW, fotnot.

18. Uppfyllelsen av vilka andra delar av Psalm 22 och Psalm 69 utmärker Jesus som den förutsagde Messias?

¹⁸ När vi läser resten av Psalm 22 i ljuset av dess senare uppfyllelse, kan vi höra hur fienderna, som hade gjort upp denna plan att få honom fastnaglad på tortyrpålen, hånar honom och säger: ”Han har överlämnat sig åt Jehova, han rädde honom, han befrie honom, om han har behag i honom.” (Åk) Vi kan se de romerska soldaterna, som slet av Jesus kläderna, innan de naglade fast honom, kasta lott om vem som skulle få hans underklädnad: ”De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.” Vi kan höra Jesus strax före sin död ta i sin mun orden i Psalm 22: 2: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? [Varför är du] fjärran från att frälsa mig, [från] mitt gälla rops ord? (NW) Och när han slutligen utandas sin sista suck och en romersk soldat sticker upp hans sida med ett spjut och blod och vatten strömmar ut, ser vi uppfyllelsen av dessa ord: ”Jag är lik vatten, som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv. Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.” (Ps. 22:9, 15, 16, 19: Matt. 27: 43, 46; Joh. 19:23, 24) Till och med att man försökte få honom att dricka galla och att soldaterna fuktade hans mun med en svamp, doppad i ättika, var förutsagt: ”Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen. De gåvo mig galla att äta och ättika att dricka i min törst.” (Ps. 69:21, 22; Joh. 19:28—30) Dessa uppfyllelser utmärker Jesus som den förutsagde Messias!

19. Hur förutsade Jehova i psalmerna att Jesus skulle uppstå, och hur gick dessa profetior i uppfyllelse på honom?

¹⁹ Men en död Jesus skulle inte kunna hävda sig såsom en Guds Son, som hade varit trogen intill döden, och inte heller kunna hävda Jehova Gud som universell suverän Herre med all makt och allt herradöme. Med tanke på detta lät Jehova i psalmerna förutsäga Jesu uppståndelse från de döda. Den döde Jesus blev begraven i en närbelägen grav i en klippa, och på det sättet kom hans själ, som han hade utgjutit i döden, till scheol eller människosläktets gemensamma grav. Men Jesus dog med helt och fullt hopp om uppståndelse, och hans hopp finns uttryckt i Psalm 16:8—11: ”Jag har haft HERREN [Jehova] för mina ögon alltid; ja, han är på min högra sida, jag skall icke vackla. Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min ära fröjdar sig; jämväl min kropp får bo i trygghet. Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket, du skall icke låta din fromme få se graven. Du skall kungöra mig livets väg; inför ditt ansikte är glädje till fyllest, ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.” För att denna och andra profetior i psalmerna skulle bli utförda, sopade Jehova undan djävulens hindrande anstalter och uppväckte Jesus från de döda och befriade honom alltså från scheol på tredje dagen. Gud belönade honom med en andlig kropp i stället för den offrade mänskliga kroppen, för att han återigen måtte kunna känna livets väg och få njuta av glädje och behag vid Guds högra sida för evigt. — Apg. 2:22—31.

Församlingen och förbundet om Riket

20. Vilket verk skulle Jesus utföra på jorden, enligt Psalm 40:9—11, hur blev han en herde, och vem erkände han i sin tur som sin herde?

²⁰ Innan Jesus fullbordade sitt lopp på jorden, hade han emellertid ett verk att utföra. Hans verk bestod i att kungöra den ende sanne Gudens namn och suveränitet; det bestod i att vara Jehovas förnämsta vittne, det gick ut på att han skulle samla omkring sig en församling av lärjungar, andliga bröder, som skulle fortsätta och avsluta på jorden det verk att vittna om Riket som han hade börjat. Detta var en del av det som var Jehovas vilja med avseende på Jesus, såsom Psalm 40:9—11 förutsade: ”I att göra din vilja, o min Gud, har jag haft min lust, och din lag är i mitt inre. Jag har förtäljt de goda nyheterna om rättfärdighet i den stora församlingen. Se, mina läppar lägger jag icke band på. O Jehova, du själv vet det väl. Din rättfärdighet har jag icke hållit dold i mitt hjärta. Din trofasthet och din frälsning har jag kungjort. Jag har icke dolt din kärleksfulla godhet och din sannfärdighet i den stora församlingen.” (NW) I överensstämmelse med denna profetia, som var skriven om Jesus i bokrullen, Guds bibel, grep sig Jesus an med att församla tolv apostlar och andra lärjungar omkring sig. För denna ”lilla hjord” var han Jehovas rätte Herde. Men själv var han ”Guds lamm, som borttager världens synd”, och därför kunde han likt psalmisten David säga till Gud, sin Fader: ”HERREN [Jehova] är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten, där jag finner ro.” — Ps. 23:1, 2.

21. Vilken offentlig bekännelse gjorde han beträffande sina efterföljare, och hur hade detta förutsagts i Psalm 22?

²¹ I detta sitt predikoarbete tog Jesus med sig många av sina lärjungar för att öva dem för deras framtida tjänst. Han blygdes inte att kalla dem bröder i andlig mening. Det var förutsagt genom dessa ord i Psalm 22: 23: ”Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig.” (Hebr. 2:11, 12) När någon i en stor folkhop sade att hans mor och hennes andra söner ville komma fram och tala med honom, pekade han på sina lärjungar och sade: ”Se, min moder och mina bröder!” På sin uppståndelsedag visade han sig för Maria Magdalena och sade: ”Gå åstad till mina bröder och säg till dem: ’Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud.’ ” — Matt. 12:46—50; Joh. 20:17; NW.

22. Vilket förbund kungjorde Jesus då han firade Herrens aftonmåltid, och hur förutsades detta i Psalm 50?

²² För dessa trogna lärjungar kungjorde Jesus det utlovade nya förbundet, som skulle träda i stället för det gamla lagförbundet, för vilket profeten Mose hade varit medlare mellan Jehova Gud och Israel. När Jesus nämnde det nya förbundet vid sin sista aftonmåltid med sina apostlar före sin död, syftade han på det nya förbund som skulle ingås över hans eget mänskliga offer och som var förutsagt i Psalm 50: 4, 5: ”Han [Gud] kallar på himmelen där ovan och på jorden för att döma sitt folk: ’Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid [över, NW] offer.’”

23. Vilken oförtjänt godhet skulle de troende få mottaga genom detta nya förbund, varigenom de skulle bli mycket lyckliga; och vad uttages ur nationerna genom detta förbund?

²³ Genom detta nya förbund skulle de få verklig förlåtelse för sina synder på grund av sin tro på det mänskliga offer, som gjorde förbundet giltigt, och de skulle så bli de lyckligaste människorna på jorden. Såsom David förutsade i Psalm 32:1, 2 (Åk): ”Lycklig är den, vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld. Lycklig den människa, som Jehova icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande ingen falskhet är.” (Rom. 4:5—8; Jer. 31:31—34) Genom detta förbund blir vi tagna ut ur alla de världsliga nationerna för att bli ett folk för Jehovas namn, dvs. Jehovas lyckliga, rättfärdiga vittnen. (Apg. 15:14) I dessa yttersta dagar har kvarlevan av dem som Jehova har förlänat sin kärleksfulla godhet blivit församlad till honom för att tjäna såsom vittnen om hans rike för alla nationer på hela den bebodda jorden.

24. Vilket ändamål tjänar Riket, vem måste ge upphov åt tanken på ett förbund om det, och talar Psaltaren också om detta?

²⁴ I Jehovas upphöjda anordning tjänar Riket det viktigaste ändamålet. Det är det särskilda medel, varigenom Jehova kommer att hävda sin ställning som den universelle suveräne Herren. I detta rike har han på tronen sin representant, en som han smörjer till att vara konung. Kort efter floden i Noas dagar uppreste Jehova en konung på jorden, som var en profetisk bild av Jehovas smorde konung över den nya världen. Hans namn var Melkisedek, och han var konung i staden Salem och samtidigt präst åt Gud den Högste. Ingen skapelse i himmelen eller på jorden kunde göra sig själv till konung över den nya världen. Det var Jehova som måste ge upphov åt tanken på en sådan konung och ingå ett förbund eller en högtidlig överenskommelse med den som han ville skulle inneha detta konungadöme. Jesus Kristus är den som Jehova har smort till att vara konung, den med vilken han har ingått det särskilda förbundet om himmelriket. Då nu Jesus visade sina lärjungar, att psalmerna hade så mycket att säga profetiskt om honom, finner vi då några psalmer, som talar om förbundet om Riket och om Melkisedek? Ja, det gör vi. Jehova utvalde kung Davids släktlinje såsom den, genom vilken Messias, den smorde konungen över den nya världen, skulle komma. Därför ingick Jehova med David ett förbund om ett beständigt rike.

25. Hur vädjade esraiten Etan till Gud i rikesförbundets namn, som vi läser i Psalm 89?

²⁵ I Psalm 89 vädjar esraiten Etan till Jehova Gud i detta rikesförbunds namn; han anför dessa ord av Jehova: ”Jag har slutit ett förbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tjänare David: ’Jag skall befästa din säd för evig tid och bygga din tron från släkte till släkte.’ Han skall kalla mig så: ’Du min fader, min Gud och min frälsnings klippa.’ Ja, jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland konungarna på jorden. Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen, och mitt förbund med honom skall förbliva fast. Och jag skall förvisso uppsätta hans säd såsom härskare för evigt och hans tron liksom himmelens dagar. Jag skall icke bryta mitt förbund, och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra. En gång har jag svurit det vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag icke bryta. Hans säd skall själv bevisa sig förbliva ända till obestämd tid och hans tron såsom solen inför mig. Såsom månen skall den vara fast grundad för obestämd tid och vara ett troget vittne i skyn.” — Ps. 89: 4, 5, 27—30, 35—38; v. 30, 37, 38 enl. NW.

26. Hur påminde psalmisten Jehova om rikesförbundet, som vi läser i Psalm 132; och varför skall Jehova inte rygga den ed som han har svurit David, även om det skedde för länge sedan?

²⁶ En annan psalmist, möjligen kung Hiskia, som satt på Davids tron, påminner också Jehova Gud om hans förbund om riket och säger: ”För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde. HERREN [Jehova] har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: ’Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron. Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. ... Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.’” (Ps. 132:10—18) Då ju Riket är det kraftfulla medel, varmed Jehova har valt att hävda sin universella suveränitet, hur skulle vi då alls kunna tänka oss, att Jehova skulle rygga det som han med en säker ed har lovat kung David, även om det är tre tusen år sedan det skedde! Han är en Gud som trofast håller sitt förbund.

27. Med vem ingick Jehova därför efteråt förbundet om Riket, och med vilka ingick denne förbund om samma rike?

²⁷ För att verkställa detta förbund om Riket satte han sin Son, Jesus Kristus, på jorden såsom en avkomling till kung David, och med Jesus ingick han ett förbund, inte bara om jordens rike, utan om himmelriket. Därför sade Jesus till sina trogna apostlar kvällen innan han dog som ett vittne för detta rike: ”Ni äro emellertid de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike.” (Luk. 22:28, 29, NW) Fördenskull kommer Jesus att ha sin församling av bröder, smorda med samma ande från Gud, såsom medarvingar i himmelriket.

28. Hur skulle Jesus bli högre än jordens konungar?

²⁸ Det hade ju profeterats att Jesus skulle bli högre än några konungar som någonsin varit på jorden, ja, högre än kung David själv. På det sättet skulle han, fastän han var Davids son, bli Davids Herre. Han kunde bli Davids Herre endast genom att bli en himmelsk konung, som fick sitta på Guds högra sida i himlarna. Han skulle bli präst för David, och eftersom David endast var konung och inte präst, så skulle Jesus återigen bli mera än David; han skulle bli en konung och präst lik forntidens Melkisedek, Salems konung.

29. Hur riktade Jesus uppmärksamheten på dessa förhållanden för att bringa sina fiender till tystnad; och hur häntydde också Petrus på dem på pingstdagen?

²⁹ Genom att rikta uppmärksamheten på dessa förhållanden tystade Jesus sina fiender. Han citerade för dem från Psalm 110, vari kung David profetiskt kallade Jesus Kristus sin Herre, genom att säga: ”Jehovas utsaga till min Herre är: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.’ Din styrkas stav skall Jehova sända ut från Sion: ’Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.’ Jehova har svurit (och han skall icke sörja däröver): ’Du är en präst till obestämd tid efter Melkisedeks sätt!’ Jehova själv vid din högra sida skall förvisso krossa konungar på sin förbittrings dag.” (Ps. 110:1, 2, 4, 5, NW; Matt. 22: 41—45) För att förverkliga denna inbjudan till Jesus att sitta vid Jehovas högra sida och denna svurna ed att göra Jesus, som skulle sitta där, till en evig konung lik Melkisedek, uppväckte Jehova Jesus från de döda på tredje dagen, för att Jesus skulle kunna träda in i de osynliga himlarna. På den fyrtionde dagen därefter såg hans lärjungar på Oljeberget Jesus fara upp mot himmelen till sin Fader. Tio dagar senare, på pingstdagen, predikade aposteln Petrus för mer än 3.000 judar och citerade Psalm 110 och gav dem beviset för att Jesus då, den dagen, befann sig uppe i himmelen vid Jehovas högra sida såsom Davids Herre och som Kristus. — Apg. 2:32—36.

Riket i verksamhet

30. Varför ligger dessa ting, som inträffade för 1900 år sedan, inte för långt borta för. att beröra oss i denna tid?

³⁰ Men detta var för mer än 1900 år sedan! Vad har det att göra med oss i vår tid? Hur kan det beröra oss nu i denna vätebombernas och kärnvapenkrigföringens tidsålder? Vi människor bör inte tänka att allt det där ligger alltför långt tillbaka i tiden för att angå oss eller ha något värde för oss nu. För nitton hundra år sedan — det tycker vi är för länge, länge sedan, men för Jehova Gud, som inte har någon begynnelse och inte något slut och för vilken tusen av våra år bara är som en dag, för honom är för nitton hundra ar sedan inte ens så mycket som för två dagar sedan. Mer än någonsin ropar alla nationernas handlingar sedan år 1914 på att den förnämsta stridsfrågan måtte avgöras, den som gäller hävdandet av Jehovas suveränitet över jorden såväl som över himmelen. För att detta skall ske behövs nu det konungsliga herradömet med Jehovas konung lik Melkisedek.

31. Kur har detta rike kommit att finnas till sedan 1914, och hur har det dragit kuvande fram mitt ibland Kristi fiender?

³¹ Detta rike existerar nu för att stödja Jehovas sida i stridsfrågan om suveräniteten över universum. Detta rike föddes i himlarna år 1914, och därigenom uppfylldes Jehovas ed till Davids Herre. När det året kom, var den fastställda tid till ända, varunder Jesus skulle sitta vid sin himmelske Faders högra sida. År 1914 hade alltså den tid kommit, då Jehova skulle börja lägga Kristi fiender till en fotapall för honom. Tiden var inne, då Jehova skulle sända ut Kristi styrkas stav från det himmelska Sion med denna befallning: ”Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.” Precis i rätt tid år 1914 gjorde Jehova Gud detta, alldeles som han hade lovat. Hans rike med Kristus som konung är nu i verksamhet. Till följd av dess verksamhet har Satan, djävulen, och alla hans demoner blivit nedslungade från himmelen och har nu sin rörelsefrihet inskränkt till jordens närhet och måste här avvakta den tid som nu inte är långt borta, då Jehova själv, vid sin smorde konungs högra sida, skall krossa jordens fientliga konungar på den dag då han hävdar sin universella suveränitet.

32. Varför är nu tiden inne för församlingen av Kristi bröder att ägna sig åt en ovanlig verksamhet, ett ovanligt vittnande?

³² I vår tid bedriver följaktligen församlingen av Kristi bröder på jorden en ovanlig verksamhet. Nu utförs ett ovanligt vittnande av den universelle Suveränens smorda vittnen. Nu är den tid som Jesus Kristus förutsade, då de goda nyheterna om Guds upprättade rike skulle predikas för alla jordens inbyggare till ett vittnesbörd för alla nationer, innan dessa nationers slut kommer i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Hälsad vare denna dag, ty det är den dag då de gudomliga befallningarna i Psalm 96 skall uppfyllas: ”Sjung till Jehova en ny sång. Sjung till Jehova, [alla ni människor på] hela jorden. Sjung till Jehova, välsigna hans namn. Förtälj dag efter dag de goda nyheterna om frälsning genom honom. Säg bland nationerna: ’Jehova själv har blivit konung.’ ” (NW) Och psalmen närmast efter denna uppmanar folken i stora och små länder att vara glada, därför att Jehova har låtit sitt kungliga herradöme födas. Så här säger den: ”Jehova själv har blivit konung! Må jorden vara glad. Må de många öarna fröjda sig. Ty du, o Jehova, är den Högste över hela jorden; du har gjort din upphöjelse mycket hög över alla andra gudar,” (Ps. 97:1, 9, NW) Vi är i sanning visa, om vi fröjdar oss i tro över upprättandet av Guds rike i stället för att sörja över den undergång som stundar för denna onda världs riken.

33. Vad gör de som fröjdar sig, och vad har följden blivit av att de gjort detta?

³³ Vad gör de som fröjdar sig? Sedan första världskrigets slut år 1918 uppfyller de på ett mycket märkbart sätt Psalm 145:10—13: ”Alla dina verk, HERRE [Jehova], skola tacka dig, och dina fromma [församlingen av dem som är delaktiga i förbundet om riket] skola lova dig. De skola tala om ditt rikes ära, och din makt skola de förkunna. Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet. Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte.” Att de på detta sätt har talat om Jehovas rikes ära och härlighet genom alla de många olika medlen att predika har inte varit förgäves. Av de människor, för vilka Jehovas rikes härliga majestät har kungjorts på mer än hundra språk, har redan hundratusental trott och tagit emot budskapet om Riket och fröjdar sig nu över det. Och vad mera är, de handlar i enlighet därmed i uppfyllelse av psalmistens bön: ”Min mun skall uttala Jehovas pris, och må allt kött välsigna hans heliga namn till obestämd tid, ja, i evighet.” (Ps. 145:21, NW) Också de har blivit vittnen för Jehova om hans rike.

34. Hur är Kristi brud en konungadotter, och vilka har nu slutit sig till henne, när bröllopsdagen närmar sig?

³⁴ I hänförande ordalag talar Psaltaren om dessa glada följeslagare till den predikande kvarlevan av arvingar till Riket. Kvarlevan är de sista medlemmarna på jorden av den klass, som framställs i bild såsom Kristi brud. De har blivit födda eller frambragta av Jehova Gud förmedelst hans livgivande ande, och således har de blivit liksom en dotter åt evighetens store konung, Jehova, den universelle Suveränen. Nu då Guds käre Sons, deras brudgums, rike har blivit upprättat, närmar sig tiden för deras giftermål med honom i den ”första uppståndelsen”. När nu kvarlevan av brudklassen nalkas bröllopsdagen, talar de med alla som älskar Guds herradöme om sin brudgum, som har gjorts till konung vid Jehovas högra sida i himmelen. Medan de vandrar framåt genom denna världen till sin slutliga förening med brudgummen, sluter sig välönskande följeslagare till dem, människor som gärna vill bli undersåtar till deras konungslige brudgum. Dessa följeslagare blir liksom brudtärnor åt kvarlevan.

35. Hur beskriver Psalm 45 dessa brudens följeslagerskor, och i vilken mening är de nu i konungens palats?

³⁵ Psalm 45:14—16 beskriver både brudklassen och brudtärnorna i dessa sköna ord:, ”Idel härlighet är hon, konungadottern i gemaket: av guldvirkat tyg består hennes dräkt, i brokigt vävda kläder föres hon till konungen; jungfrur, hennes väninnor, följa henne åt. ... Under glädje och fröjd föras de fram, de tåga in i konungens palats.” Dessa brudtärnor, om vi så får säga, som kommer ur alla nationer, har alltså förutsagts som en stor, lycklig skara människor, och nu i denna tid är de outsägligt lyckliga. De är lyckliga därför att de har förmånen att bära ut Rikets goda nyheter åt andra, i nära kamratskap med kvarlevan av brudklassen. De befinner sig i den universelle konungens, Jehovas, palats, därför att de nu är i hans andliga tempel och beständigt ägnar honom helig tjänst där.

36. Hur har Psalm 22:28, 29 blivit uppfylld i dem?

³⁶ Denna stora skara av brudtärnor kommer från jordens ändar, dit predikandet av rikesbudskapet har nått, och de är medlemmar av alla folkslagens släkter, ty Gud är opartisk mot alla. De har fått vetskap om Jehovas namn, och de har vänt sig bort från falska gudar med andra namn för att tillbedja Jehova såsom Gud och tjäna honom såsom rättmätig konung. I dem uppfylls Psalm 22:28, 29 (NW): ”Jordens alla ändar skola komma ihåg och vända tillbaka till Jehova. Och alla nationernas släkter skola böja sig ned inför dig. Ty konungadömet tillhör Jehova, och han behärskar nationerna.”

Lyckligprisningar (saligprisningar)

37. Vad är det som vi får genom Psaltaren och som visar oss hur vi kan bli lyckliga, enligt vad som framgår av Psalm 1 och 2?

³⁷ Medan de världsliga nationerna krånglar sig fram i sin ångest och osäkerhet och medan de tågar vidare mot sin tillintetgörelse i det universella Harmageddonkriget, kan vi vara lyckliga. Önskar vi vara lyckliga? Vi kan vara det. Hur då? Det finns 24 så kallade lycklig- eller saligprisningar i psalmerna, som talar om hemligheten för oss, hur man skall kunna vara lycklig, fylld av en lycka som aldrig kommer att upphöra. Det är lärorikt för oss att höra några av dessa saligprisningar! Psaltaren börjar rentav med en saligprisning. ”Lycklig är den man, som icke har vandrat i de ondas råd och icke har stått på syndares väg och icke har suttit på bespottares säte. I stället har han sin lust i Jehovas lag, och i hans lag läser han med låg röst dag och natt.” (Ps. 1:1, 2, NW) Lyckligprisningen i Psalm 2 är en som inte bara världens styresmän utan vi alla nu i skuggan av Harmageddon borde ta till hjärtat: ”Tjäna Jehova med fruktan, och gläd eder med bävan. Kyss sonen, så att Han icke blir förtörnad och ni icke må förgås [från] vägen, ty hans förbittring flammar lätt upp. Lyckliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.” — Ps. 2:11, 12, NW.

38. Vilka ytterligare lyckligprisningar finner vi i Psalm 40, 41, 94, 112 och 119?

³⁸ Vi kan inte vara trotsiga mot Gud och tala lögn om honom och ändå vara lyckliga. ”Lycklig är den raske man som har satt Jehova såsom sin förtröstan och som icke har vänt sitt ansikte till trotsiga människor, ej heller till dem som avfalla till lögn.” (Ps. 40:5, NW) De som njuter lyckan av att ge kommer att bli bevarade genom Harmageddon: ”Lycklig är den som handlar hänsynsfullt mot den ringe; på olyckans dag skall Jehova bereda undflykt åt honom. Jehova skall själv vaka över honom och bevara honom vid liv. Han skall kallas lycklig på jorden, och du kan omöjligen överlämna honom åt den begärelse, varav hans fienders själ är full.” (Ps. 41:2, 3, NW, fotnot) Tuktan eller tillrättavisning från Jehova är avsedd att få vår lycka till följd: ”Lycklig är den man, som du, Jehova, tuktar, och som du undervisar om din lag för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess graven graves för den ogudaktige.” (Ps. 94:12, 13, Åk) Lydnad för Guds befallning får ovanlig lycka till följd: ”Lycklig är den man, som fruktar Jehova, som har stor lust i hans bud.” ”Lyckliga äro de som äro klanderfria på [sin] väg, de som vandra enligt Jehovas lag. Lyckliga äro de som giva akt på hans påminnelser; med hela sitt hjärta söka de efter honom beständigt.” — Ps. 112:1, Åk; 119:1, 2, NW.

39. Vad säger de materiellt rika att ett lyckligt tillstånd består i, men vad säger Jehovas vittnen i motsats härtill?

³⁹ De materiellt rika kan skryta med sina familjer och sina jordiska ägodelar och kan sedan säga: ”Lyckligt är det folk, för vilket det är just [så]!” Men det andligt rika nya världens samhälle av Jehovas vittnen säger i motsats därtill: ”Lyckligt är det folk, vars Gud är Jehova!” (Ps. 144:12—15, NW) ”Lycklig är den, vars hjälp Jakobs Gud är; hans hopp är till Jehova, hans Gud, som gjorde himlar och jord.” — Ps. 146: 5, 6, Åk.

Halleluja

40. När vi närmar oss dagen för Jehovas krig, vad bör vi då göra för att vinna inbördes enhet; och vad bör vårt beslut fördenskull vara?

⁴⁰ Till gagn för vår högsta lycka nu och i den kommande världen tjänar psalmerna som en pålitlig vägledning för oss i fråga om vad som är Guds vilja för oss nu. Medan vi närmar oss dagarnas dag, då Jehova kommer att stilla strider intill jordens ända och bryta sönder fiendernas stridsvapen och göra gärningar som väcker häpnad på jorden, behöver vi hålla oss förenade som hans folk och komma tillsammans så ofta som det låter sig göra. ”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans.” (Ps. 133:1) För att befrämja detta goda och ljuvliga, som består i att bo endräktigt tillsammans, bör vi ta tillfället i akt och uppbygga varandra såsom varandras medtroende och medtjänare. Vi kommer inte tillsammans bara för att prisa den universelle Suveränen och hans rike, utan för att hjälpa varandra att prisa honom inför människor utanför vår krets, som behöver frälsning. Vårt beslut bör vara: ”För min del skall jag vandra i min ostrafflighet. O, förlossa mig och visa mig ynnest. Min egen fot skall förvisso stå på en jämn plats; bland de församlade folkmassorna skall jag välsigna Jehova.” (Ps. 26:11, 12, NW) ”Jag skall lova dig i den stora församlingen; bland ett talrikt folk skall jag prisa dig.” — Ps. 35:18, NW.

41. Vad skall vi inbjuda folk som står utanför att göra, enligt vad som sägs i Psalm 107 och 149?

⁴¹ Vi måste inbjuda olyckliga, förvirrade, för fara utsatta människor utanför vår krets att komma tillsammans med oss på våra glada, uppbyggande möten: ”O, må människor lova Jehova för hans kärleksfulla godhet och för hans underbara gärningar mot människornas söner. Och må de upphöja honom i folkets församling, och där de äldre männen sitta må de prisa honom.” (Ps. 107:31, 32, NW) ”Prisa Jah, ni människor! Sjung till Jehova en ny sång, hans pris i församlingen av människor av kärleksfull godhet. Må Israel fröjda sig i sin store Danare, Sions söner — må de glädja sig i sin Konung.” — Ps. 149:1, 2, NW.

42. Hur har Jehova avskilt sitt folk från nationerna och satt dem i ett land som just blivit fött?

⁴² I olikhet med forntidens Israel bor vi inte alla tillsammans i ett land alldeles för oss själva, där vi lever för oss själva och inte har någonting att göra med nationerna utanför våra gränser. Nej, vi bor kringspridda jorden runt mitt ibland världsliga folk, vilkas ogudliga sedvänjor och trosuppfattningar och nationalistiska stolthet och ärelystna strävanden vi måste motstå. Likväl har Jehova avskilt sitt folk från denna världen genom sin sanning, som har gjort dem fria, och genom att han har organiserat dem, för att de alla skall kunna verka tillsammans i att göra det som är hans vilja för dem alla. På denna sin dag har Jehova frambragt sin nation, det andliga Israel, en nation som inte är fången under någon av denna världens nationer. Han har givit dem en andlig ställning inför honom, en teokratisk ställning, som inga andra på jorden intar, och på det sättet har han så att säga låtit ett ”land” födas på denna Jehovas stora dag, ett land där de kan bo. Dit har han fört sin kvinnas, Sions, andliga barn, och där har han församlat till dem hundratusentals ”tillfälligt bosatta”, ”människor av en god vilja”.

43. Vad måste vi göra för att vi skall kunna uppskatta vår ställning som andlig nation, och vilken välsignelse får vi om vi gör det?

⁴³ För att vi skall kunna inse och uppskatta vår ställning som andlig nation, vår nationella enhet, behöver vi komma tillsammans regelbundet på våra möten. Där är den lämpliga platsen att tala om den Gud som har gjort oss till sitt organiserade folk. Där — inför våra bröder i tron och tillsammans med dem — bör vi uttrycka vår glädje i Jehova, som har härskat över oss som vår konung sedan 1914. Den välsignelse detta skänker oss blir att vår kärlek till honom och hans Kristus och till våra bröder fördjupas och att det band, som binder oss vid varandra, blir starkare och hjälper oss att hålla ihop mot hela den värld som är förenad mot Jehova och mot oss som hans vittnen.

44. Vad får vi befallning att gå åstad från våra möten och göra; och vilka tar enligt Psalm 68:12, 13 också del häri?

⁴⁴ Från våra möten är vi befallda att gå åstad och bära vittnesbörd och låta varningen ljuda för alla nationer för sista gången, därför att deras fullständiga slut är bestämt att inträffa i Harmageddonstriden. Genom tron, i profetiornas ljus, ser vi hans seger, och vi kan glädjas över vad denna seger kommer att betyda för hans universella suveränitet och för välsignandet av alla som älskar och tjänar honom. När vi går ut till vårt distrikt för att bära vittnesbörd offentligen och från hus till hus, ger han oss sitt triumferande budskap i denna tid. Kvinnor och inte bara män — som ju i vanliga fall brukar vara de som utkämpar striden — skall stämma in i denna triumferande förkunnelse. Psalm 68:12, 13 har besannats i detta avseende: ”Jehova själv giver utsagan; kvinnorna som förtälja de goda nyheterna äro en stor här. Till och med härarnas konungar fly, de fly. Vad henne angår, som vistas där hemma, så får hon del i bytet.” (NW) Också i våra hem bör vi tala om våra teokratiska segrar under predikandet av de goda nyheterna om Jehovas triumferande rike.

45. Var förekommer uttrycket Halleluja första gången, och hur många gånger får vi denna uppmaning i Psaltaren, oberoende av vår ålder eller vårt kön?

⁴⁵ Om vi kastar en blick framåt mot Jehovas seger vid Harmageddon, såsom psalmisten gjorde, så kan vi förena oss med honom i att säga: ”Syndarna skola få en ände på jorden, och vad de onda angår, så skola de ej mer vara till. Välsigna Jehova, o min själ. Prisa Jah, ni människor!” (Ps. 104:35, NW) Här förekommer för första gången, detta heliga hebreiska utrop, Halleluja! Sista ledet däri, ja, är detsamma som namnet Jah, som återigen är en förkortad form av Jehova. I våra dagar har vi, som har varit vittnen till hans rikes födelse och har erfarit sådana välsignelser under det, all orsak att prisa Jehova. I denna slutliga del av Psaltaren möter oss denna uppmaning till lovprisning, Halleluja!, 23 gånger. Alla människor som nu lever på jorden uppmanas att lova och prisa den universelle Suveränen, oavsett vilken ställning de intar på jorden, oavsett vad deras ålder är eller deras kön: ”Loven HERREN från jorden ... I jordens konungar och alla folk, I furstar och alla domare på jorden, I ynglingar, så ock I jungfrur, I gamle med de unga. Ja, de må lova HERRENS [Jehovas] namn, ty hans namn allena är högt, hans majestät når över jorden och himmelen. Och han skall upphöja sitt folks horn, lovprisningen av alla hans människor av kärleksfull godhet, av Israels söner, det folk som står honom nära. Prisa Jah, ni människor [Halleluja]!” — Ps. 148:7—14; v. 14 enl. NW, fotnot.

46. Vad är tiden nu inne för oss att göra enligt de fem doxologierna i Psaltaren?

⁴⁶ Vi närmar oss nu slutet på ändens tid för den gamla världen och dess riken. Tiden att prisa människor och mänskliga organisationer och institutioner är nu definitivt förbi. Det är nu den avgörande tiden för alla som vill leva, den tid då de måste prisa vår Skapare och vår Suverän. Nu erbjuds oss det betydelsefulla tillfället att rätta oss efter uppmaningen att välsigna honom. Psaltaren är delad i fem delar genom fem doxologier eller fem särskilda uttalanden av lov och pris eller välsignelse över den ende levande och sanne Guden, Jehova. Den första doxologien finner vi i slutet av Psalm 41, den andra i slutet av Psalm 72, den tredje i slutet av Psalm 89, den fjärde i slutet av Psalm 106, och den femte avslutar hela Psaltaren. Den utgörs i själva verket av hela Psalm 150. Allting i himlarymden och på jorden innesluts av den i dess maning till var och en att stämma in i ett enda storslaget Halleluja. ”Prisa Jah, ni människor! Prisa Gud i hans helgedom. Prisa honom i hans styrkas vida rymd. ... Allt som andas — må det prisa Jah. Prisa Jah, ni människor [Halleluja]!” — Ps. 150:1—6, NW, fotnot.

47. Vad manar Psalm 150 till, och vad bör vi alltså göra i det vi går framåt?

⁴⁷ Detta manar till internationell lovprisning nu, i denna tid, av den ende Guden. Det var så den inspirerade psalmisten kände det gentemot honom. Det är så vi känner det gentemot honom, som är värd att lovprisas av hela universum. Låt oss därför gå framåt med det påbjudna predikandet av de goda nyheterna om Riket för människor av alla nationer i ett slutligt vittnesbörd, på det att de tacksamma må stämma in i det universella Halleluja i uppfyllelse av denna profetia och på det att de må andas Jehovas lov och pris för evigt i hans nya värld!

[Fotnot]

(The Watchtower, 15 oktober 1957)