”Ditt ord är sanning”

Hebreisk poesi

FÖR att få den rätta uppfattningen om varje del av Guds ord är det till stor hjälp att man känner till var och en av de inspirerade skribenternas stil. Detta gäller i sanning också bibelns hebreiska poesi.

Det är passande att vissa delar av bibeln är skrivna i poetisk stil. Varför det? Poesi vädjar inte bara till intellektet, utan väcker också känslorna till liv. Den har också en viss symmetri i formen, som gör det lättare att få grepp om den och komma ihåg den. Poesi tilltalar både ögat och örat. Men det uppstår ofta problem med att få den rätta uppfattningen om dess innebörd.

Vissa uttalanden i bibeln skall uppenbarligen inte tas bokstavligt, utan såsom bildspråk. Det är tydligt och klart att jorden inte vilar på bokstavliga ”pelare” och att floderna inte i verkligheten klappar ”i händerna”. (Job 38:4—6; Ps. 98:8) Men ändå kommer mycket klara sanningar till uttryck när dessa formuleringar används: jorden hålls orubbligt fast av oföränderliga lagar, och floderna alstrar handliknande vågor som ljudligt slår mot stränderna. Även om denna förändring i stil jämfört med vanlig prosa vanligen är uppenbar och därför lätt att inse, finns det andra drag hos den hebreiska poesin som inte är lika lätta att förstå.

Hur skall man till exempel uppfatta Lemeks poetiska ord i 1 Moseboken 4:23 (1878)?

”Jag har dräpt en man för mitt sår

och en yngling för min blånad.”

Dödade Lemek två personer, en ”man” och en ”yngling”? Ända till för omkring två århundraden sedan hade bibelkommentatorerna den uppfattningen. Men sedan dess har man fått en mera exakt förståelse av den hebreiska poesin.

Den skiljer sig från klassisk och modern poesi, där rimmet ofta är ett viktigt element. Den hebreiska poesin kännetecknas i stället av vad som kallas parallellism. Vad detta innebär kan man bäst förstå av några exempel.

Den vanligaste formen av parallellism kallas synonym parallellism, varvid den andra raden upprepar tanken i en del av den första raden, men med andra ord. Psalm 24:1 (NW) är ett exempel på detta:

”Jorden och det som fyller den tillhör Jehova,

Det alstringsrika landet och de som bor i det.”

Frasen ”tillhör Jehova” är nödvändig för båda raderna. Men orden ”jorden” och ”det alstringsrika landet” är poetiska synonymer, liksom ”det som fyller den” och ”de som bor i det”.

Samma poetiska form används i den vers där Lemeks ord citeras. Han dödade tydligen bara en person; den andra raden i hans poetiska uttalande upprepar den första och utvidgar den något, ja, förstorar en enskild tanke genom att använda andra ord.

Bibeln innehåller också antitetisk parallellism. I detta fall uttrycker de båda raderna motsatta tankar. Psalm 37:9 belyser detta:

”Ty de onda skola varda utrotade,

men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.”

Vidare finns det syntetisk parallellism. Härvid varken upprepar den andra delen samma tanke som den första eller ger en kontrast till den. Den ger i stället en ny tanke. Psalm 19:8 är ett exempel på detta:

”HERRENS lag är utan brist

och vederkvicker själen;

HERRENS vittnesbörd är fast

och gör den enfaldige vis.”

Lägg märke till att den andra delen i varje mening fullbordar tanken; hela versen är därför en syntes, dvs. resultatet av ett sammanförande av olika element. Endast med hjälp av den andra delen i varje mening, till exempel ”och vederkvicker själen” samt ”och gör den enfaldige vis”, får läsaren reda på hur ”HERRENS lag är utan brist” och hur ”HERRENS vittnesbörd är fast”. I en sådan serie av syntetiska parallellismer tjänar denna uppdelning i en första och andra del såsom ett rytmiskt avbrott. Allteftersom tanken skrider framåt bevaras alltså en viss versbyggnad, en parallellism till formen. Detta slags parallellism kallas därför ibland formell eller konstruktiv parallellism.

Men detta betyder naturligtvis inte att man nu på något sätt har en fullständig förståelse av den hebreiska poesin. Så förhåller det sig inte. Man har till exempel gjort olika försök att upptäcka dess exakta metrik, de lagar som bestämmer antalet strofer i en vers och antalet stavelser i varje rad. Somliga har gått så långt att de har förändrat den hebreiska texten för att försöka få den att stämma överens med deras egna förutfattade meningar om den hebreiska poesins stil. Men alla sådana ansträngningar att finna ett metriskt system har i stor utsträckning varit utan framgång. Varför det?

Kanske därför att det inte finns något metriskt system att upptäcka. Under det att den tidigare omnämnda parallella, poetiska uppbyggnaden medger vidsträckt frihet för tanken och stor uttrycksfullhet, kan inte detta sägas om en metrisk uppbyggnad, som har en benägenhet att verka inskränkande. En före detta professor i hebreiska vid University of Glasgow framhöll: ”Det är inte tillbörligt att av Gud inspirerade tankar skall vara alltför starkt bundna av den mänskliga konsten. De måste vara fria; eller åtminstone måste den form de framställs i vara sådan att den inte inkräktar på eller skämmer deras gudomliga proportioner.”

Vidare finns det ställen i de hebreiska skrifterna där skillnaden mellan prosa och poesi inte är tydligt uppenbar. Vissa avsnitt kan innehålla prosa som är nästan poetisk till sin ordalydelse. Även om skribenten kanske inte haft för avsikt att det han skrivit skall uppfattas som poesi — vilket däremot är fallet i psalmerna — kan han ändå i stor utsträckning ha använt bildspråk eller ordlekar och till och med parallellism för att slå fast tanken. Huruvida sådana verser i moderna översättningar blivit tryckta som poesi eller inte kan i viss mån bero på översättarens egen definition av poesi.

Eftersom vår kunskap om den hebreiska poesin är ofullständig, är ett varningens ord på sin plats, när man läser till synes poetiska parallellismer. Vi behöver inte nödvändigt tänka att bara därför att två rader tycks utgöra en parallellism, måste de alltid vara detta och ingenting annat. Sammanhanget eller en annan del av bibeln kan ge en annorlunda förklaring av orden. Det heter således i en profetia om Messias (som visade sig vara Jesus) i Sakarja 9:9:

”Fröjda dig storligen, du dotter Sion;

höj jubelrop, du dotter Jerusalem.

Se, din konung kommer till dig;

rättfärdig och segerrik är han.

Han kommer fattig, ridande på en åsna,

på en åsninnas fåle.”

Vid ytlig läsning tycks orden ”en åsna” och ”en åsninnas fåle” inte vara något annat än en parallellism, som avser ett enda djur. Det är sant att denna ”åsna” och denna ”fåle” är ett enda djur. Men i uppfyllelsen av denna profetia sände Jesus, enligt Matteus’ skildring (Matt. 21:1—5), sina lärjungar för att ”finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne”. ”Lösen dem och fören dem till mig”, sade han. Bibeln tolkar alltså Sakarjas profetia till att innebära två djur, både denna ”åsna” eller ”fåle” och dess mor, åsninnan. Men Jesus red inte på åsninnan.

Med en bättre förståelse av den grundläggande poetiska stilen i Guds sanningsord kan vi bättre uppskatta dess litterära skönhet. Men vad som är viktigare än detta: Vi får hjälp att finna den verkliga innebörden.