Ett uppförande ”värdigt de goda nyheterna”

 1. Av vilket utomordentligt värde är bibeln för oss?

BIBELN uppenbarar vad Guds vilja är beträffande hans skapelser. Genom att studera den kan den som tidigare saknat erfarenhet eller insikt bli vis; den utgör en vägvisare till en ren levnadsväg, som medför gott samvete och fröjd i hjärtat för den som följer den. Detta är orsaken till att de upplysningar man finner i bibeln om Jehovas lagar, bud och principer är åtråvärdare än alla materiella rikedomar i världen. ”Jehovas lag är fullkomlig och återupplivar själen. Jehovas påminnelse är tillförlitlig och gör den oerfarne vis. Påbuden från Jehova äro rätta och få hjärtat att fröjda sig; Jehovas bud är rent och får ögonen att lysa. Jehovas fruktan är obefläckad och består för evigt. Jehovas rättsliga beslut äro sanna; de hava bevisat sig vara alltigenom rättfärdiga. De äro åtråvärdare än guld, ja, än mycket, luttrat guld, och sötare än honung och drypande honung från honungskakorna. Vidare har din egen tjänare blivit varnad genom dem; i att hålla dem ligger stor belöning.” — Ps. 19:8—12, NW.

 2. Hur blir vi genom exakt kunskap i bibeln vägledda till att uppföra oss ”värdigt de goda nyheterna”?

² Härav kan vi se att om vårt uppförande skall vara ”värdigt de goda nyheterna”, behöver vi såsom grundval ha exakt kunskap i Guds ord, bibeln, och vi måste sätta uppriktigt värde på de upplysningar hans ord innehåller, och dessutom måste vi hysa en välgörande fruktan för Jehova. Om vi har en sådan tillbörlig grundval, kommer vi att ha en riktig uppfattning om rätt och orätt. Detta kommer att hjälpa oss att undvika misstaget att odla egenrättfärdigheten för att bli sedda av människor. Om dem som gör det skrev aposteln Paulus i Romarna 10:3: ”Därför att de icke kände Guds rättfärdighet, utan sökte upprätta sin egen, underordnade de sig icke Guds rättfärdighet.” (NW) Den som uppriktigt dyrkar Gud önskar inte likna fariséerna på Jesu tid, till vilka Jesus sade: ”Ni [förefalla], förvisso utvärtes, rättfärdiga för människor, men inuti äro ni fulla av skrymteri och laglöshet.” (Matt. 23:28, NW) Genom att uppriktigt och flitigt studera Guds ord lär sig i stället Guds tjänare att ”avsky det som är ont” och hålla ”fast vid det som är gott”. — Rom. 12:9, NW.

3, 4. a) På vilka två stora bud grundar sig ett rätt uppförande? b) På vilka förhållanden inverkar Guds regler och påbud, och vilket förhållande är mest betydelsefullt?

³ Ett uppförande ”värdigt de goda nyheterna” grundar sig på just de två stora bud som utgjorde grundvalen för Guds sätt att handla med israeliterna, nämligen buden att Guds tjänare skall älska Gud av hela sitt hjärta, sin själ, sin kraft och sitt sinne och älska nästan såsom han älskar sig själv. Låt oss nu, i det att vi tänker på dessa båda bud, undersöka några av de grundläggande kraven för uppnående av rättfärdighet, såsom de framhålls i bibeln av vår Skapare och himmelske Fader. När vi gör detta, kommer vi att få se att Guds regler eller påbud inverkar på olika angelägenheter i livet och på vårt förhållande till andra: på vårt förhållande till Gud, till våra familjer och till vår nästa. Och när vi begrundar dessa Guds bud, är det inte blind lydnad rätt och slätt som krävs av oss utan snarare att vi av hela vårt sinne och hjärta söker fatta och förstå varför Gud bjuder oss att göra det ena eller det andra eller att inte göra en viss sak, så att vi kan tjäna honom med full insikt. — Fil. 1:9; Matt. 22:37.

⁴ Såsom vi har sett är vårt förhållande till Gud ytterst betydelsefullt. Vår gudsdyrkan måste vara ren och odelad. Detta kräver att vi har fast tro på Guds ord, i det att vi fruktar endast honom såsom Gud och ägnar honom odelad hängivenhet.

 5. a) Vad måste vi avlägsna ur vårt liv, om vi skall kunna vara sanna tillbedjare av Gud? b) Om en till bekännelsen kristen skulle följa vidskepliga sedvänjor, vad skulle detta utvisa?

⁵ Om vi skall kunna ägna Jehova en sådan gudsdyrkan och därigenom komma i ett rätt förhållande till honom, måste vi ur vårt liv avlägsna alla falska sedvänjor i förbindelse med sådan gudsdyrkan som är grundad på felaktiga läror, på hedendom eller på vidskepelse. Till följd av vidskepelse finner en del det svårt att göra sig fria från skadlig fruktan. Ett slags allmän fruktan som ger sig till känna i många länder är fruktan för de dödas ”andar” eller fruktan för människor (stundom kallade ”trollkarlar”) som gör anspråk på att besitta övernaturliga krafter. För att skydda sig mot sådant bär vidskepliga människor olika föremål kring hals eller armar eller andra kroppsdelar, föremål gjorda av varierande material, såsom t. ex. av ett dött barns ben, i tro att det döda barnets ande skall kunna ge skydd. Man följer också på sina håll omständliga seder vid begravningarna för att blidka ”den dödes ande”. Sedan någon dött, håller man likvakor natten igenom med betalda gråtare, som för en massa oväsen, så att den dödes ”ande” inte skall känna att han är glömd eller vanärad och komma tillbaka och dra ont över familjen. Alla sådana idéer är grundade på den falska läran att människosjälen är odödlig och fortfar att leva efter döden. Bibeln visar klart att det inte förhåller sig så. (Se Predikaren 9:5, 10; Psalm 146:3, 4.) Om någon som bekänner sig vara kristen skulle följa sådana sedvänjor, skulle detta utvisa brist på tro och insikt och skulle ge vid handen att han inte fattade och förstod sitt rätta förhållande till Jehova. Sann gudsdyrkan kräver inte bara att man skall tillägna sig kunskap om vad bibeln säger utan också att man skall utöva tro på den och ge stöd åt denna tro genom att handla i överensstämmelse med Guds ord. Även om det är helt naturligt att man känner verklig sorg, då man förlorar någon som man älskat genom döden, undviker den kristne varje slag av skrymtaktig yttre uppvisning av sorg som sker i det enda syftet att uppfylla de fordringar som hedniska sedvänjor eller traditioner uppställer. — Jak. 1:22—25.

 6. Vilka är de ”onda andarna”, och hur skyddar sig de kristna mot dem?

⁶ Det är sant att det finns onda andar, men dessa är inte andar som tillhört människor som har dött någon gång i det förflutna. Nej, dessa andar var en gång Guds änglasöner, som gjorde uppror tillsammans med Satan och nu kallas demoner eller onda andar. (Jak. 2:19; Upp. 16:14; Ef. 6:12) Men en sann kristen är försedd med en lämplig vapenrustning, varmed han kan skydda sig mot dessa onda andars ränker. De som står fasta i Guds ords sanning, som är verksamma med att kungöra ”de goda nyheterna om frid”, som har en tro så stark som en stor sköld och som sätter sitt hopp och sin förtröstan till Jehova i fråga om frälsning, dessa är tillförsäkrade beskydd inför vilka angrepp det vara må från dessa onda andar. (Ef. 6:14—18, NW) Den kristne bör fördenskull aldrig tillgripa demonism eller trolldom för att få skydd eller bli helbrägdagjord. Gud bjuder den som är en överlämnad kristen att sätta sin tro till honom, Gud.

Respekt för Guds lag om blodet

 7. a) Vad kan en kristen göra när han blir sjuk, men vad gör han inte? b) Varför är Guds lag om förbud mot användandet av blod alltjämt tillämplig på oss i denna tid?

⁷ Detta innebär inte att en kristen, när han blir kroppsligt sjuk, dåraktigt avvisar lämplig medicinsk hjälp. Han väntar sig inte själviskt att Gud skall utföra ett underverk och göra honom frisk. Nej, utan den kristne gör bruk av ett gott omdöme och tar förnuftig och lämplig vård om sin kropp, och om han blir sjuk, tar han med tacksamhet emot varje slag av medicinsk hjälp som kan vara till nytta för honom. Men han tillgriper inte ”helbrägdagörelse genom tron”, eftersom helbrägdagörelsens gåva och andra undergörande gåvor, som var till finnandes i den första församlingen på apostlarnas tid, för länge sedan har försvunnit. (1 Kor. 13:8) Och inte heller tillgriper han trolldom. Men samtidigt är han också vaken för att se till att det slag av medicinsk behandling som han får inte innebär att man våldför sig på Guds lag beträffande blodet. Guds lag om blodet är lika tillämplig för de kristna i våra dagar som den var för Israels nation. Även om lagförbundet med Israel inte längre har gällande kraft, så är likväl Guds lag, som förbjuder att man för in blod i människokroppen, alltjämt tillämplig. Detta beror på att den ursprungligen gavs åt människosläktets gemensamme förfader, Noa, strax efter det att han hade kommit ut ur arken efter den världsomfattande syndafloden. Vid det tillfället sade Gud tydligt och klart till Noa: ”Endast kött med sin själ — sitt blod — få ni icke äta.” — 1 Mos. 9:3—6, NW.

 8. Hur klargjordes detta förbud mot användandet av blod vid ett särskilt möte med apostlarna och de äldre bröderna i Jerusalem?

⁸ Förbudet mot att använda blod framställdes mycket tydligt och klart för den kristna församlingen vid ett särskilt möte som apostlarna och de äldre bröderna i Jerusalem höll några år efter Jesu Kristi död och uppståndelse. Det inspirerade beslut som de fattade löd så: ”Den heliga anden och vi själva hava funnit det gott att icke lägga någon ytterligare börda på eder, med undantag av dessa nödvändiga ting: att ni avhålla eder från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som blivit kvävt och från otukt. Om ni sorgfälligt avhålla eder från dessa ting, skola ni hava framgång. Lev väl!” (Apg. 15:28, 29, NW) Lägg märke till att det ansågs vara lika nödvändigt att avhålla sig från blod som att avhålla sig från otukt.

 9. Hur visar de kristna respekt för blodets helgd i förbindelse med ätandet av kött?

⁹ Det är alltså uppenbart att sanna kristna måste visa respekt för blodets helgd, eftersom blodet representerar livet. (3 Mos. 17:11) Jehovas vittnen visar sådan respekt genom att de sorgfälligt undviker att bryta mot denna lag i något som helst avseende. Lagen om blodet gäller allt slags blod, såväl djurs som människors. En kristen får inte äta något ”som blivit kvävt”, ty från kvävda djur har blodet inte fått rinna av. Den princip man har att rätta sig efter i detta sammanhang tillkännages i 3 Moseboken 17:13: ”Om en man ... under jakten fångar ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel som får ätas, skall han i så fall låta dess blod rinna av och täcka över det med jord.” (NW) Av samma orsak kan ett djur som man hittat dött, därför att det blivit fångat i en snara eller blivit rivet av ett annat djur, inte vara lämpligt till föda åt en kristen, eftersom blodet inte fick rinna av djuret, då det dog. När den kristne köper kött på torget eller av någon jägare, måste han också förvissa sig om att djurets blod har fått rinna av på tillbörligt sätt, så att han inte riskerar att bryta mot denna Guds lag. I de flesta länder låter slakthus och enskilda slaktare blodet rinna av slaktdjuren, och fördenskull kan man i allmänhet tryggt äta kött, men man kan inte alltid vara fullt viss om hur det är, i synnerhet inte om man köper kött av en privat jägare. En kristen kommer inte heller att äta soppa eller sås som innehåller blod. Naturligtvis finns det litet blod kvar i själva köttet, även om blodet har fått rinna av djuret; det kan inte undvikas. Det är det blod, vilket flyter genom ådrorna, som måste få rinna av, om Guds lags krav skall tillgodoses.

10. Varför vägrar Jehovas vittnen att ta emot blodtransfusion?

¹⁰ En mycket vanlig sedvänja på sjukhusen överallt i världen i våra dagar är att ge blodtransfusion i de fall, då patienten har förlorat mycket blod genom en olyckshändelse eller under operation eller påstås behöva blod för att få mera kraft och styrka. I överensstämmelse med de skriftställen som vi citerat här ovan inser Jehovas vittnen att om man inför blod i kroppen på detta sätt, är också det ett brott mot Guds lag. Apostlarna framhöll saken mycket klart och tydligt: ”Ni [skola] avhålla eder från ... blod.” Att Jehovas vittnen vägrar att låta införa blod i sina kroppar genom medicinsk transfusion beror inte på dåraktig halsstarrighet utan på att de har respekt för Guds lag; de respekterar hans beslut om hur blodet får användas, eftersom blodet representerar livet, som är en gåva från Gud. Samtidigt kommer Jehovas vittnen att gå med på alla andra slag av medicinsk behandling som inte innebär ett brott mot Guds lag, t. ex. ”transfusioner” av saltlösning eller andra preparat i stället för blod.

11. Vilken princip, som Jesus framhöll i Matteus 10:39, är tillämplig i sådana fall?

¹¹ Alla och envar vill vi leva, och det är naturligt att vi prövar varje botemedel som erbjuds oss för att vi skall kunna förlänga vårt eget liv eller deras liv som vi älskar. Men en åt Gud överlämnad kristen kommer inte att söka rädda livet på ett sådant sätt att han därmed våldför sig på Guds lag. Han inser att hans eviga liv står på spel. Han tänker på dessa Jesu ord: ”Den som finner sin själ skall mista den, och den som mister sin själ för min skull skall finna den.” (Matt. 10:39, NW) Man behöver tro för att kunna hålla fast vid Guds lag vid sådana tillfällen, men genom att göra det visar den kristne att han verkligen lyder det första stora budet, nämligen att han skall älska Jehova av hela sitt hjärta, sin själ, sin kraft och sitt sinne. Han inser att det är sitt överlämnade förhållande till Jehova som han måste slå vakt om vad det än må kosta.

Ett ärbart uppförande i äktenskapet

12. a) Varför har Jehova rätt att bestämma om vad som är ett tillbörligt uppförande mellan könen? b) Hur bör man då behandla äktenskapet?

¹² Det var inte meningen att mannen skulle leva livet ensam. Det var Jehovas uppsåt att jorden skulle fyllas av människovarelser, och han gjorde anordningar för att detta skulle ske genom att män och kvinnor förenades i äktenskap och bildade familj. Fördenskull skapade han de båda könen, ”man och kvinna”, och till det första paret gav Gud denna befallning: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden.” Eftersom det är Jehova Gud som har skapat de båda könen och givit dem deras olika fortplantningsorgan, har han rätt att bestämma om vad som är ett rätt och tillbörligt uppförande mellan man och kvinna. Äktenskapet bör med rätta behandlas med ära och respekt. — 1 Mos. 1:27, 28.

13. a) Endast vilka har rätt att idka könsumgänge? b) Får de kristna leva i månggifte? Om inte, vilken måttstock har de då att rätta sig efter?

¹³ Ända från första början klargjorde Gud vissa principer beträffande denna samlevnad. Könsumgänge mellan man och kvinna skulle vara ett privilegium som man kunde åtnjuta endast inom äktenskapets ram. Fördenskull skedde det att Gud, sedan han hade skapat den första kvinnan, förde henne fram till mannen och gav henne åt honom till hustru. (1 Mos. 2:21—24) Även om Gud senare tillät månggifte i Israels nation, så var detta inte det mönster som Gud fastställde i Eden, och han tillåter inte nu månggifte för de kristna. Genom Kristus Jesus återställde Gud äktenskapets grundprincip, att mannen endast skall ha en hustru. Denna princip stod mycket klar för den första församlingen, och fördenskull lägger vi märke till att ett av kraven på en tillsyningsman i församlingen, enligt vad som sägs i 1 Timoteus, kapitel 3, vers 2, var att han skulle vara ”en enda kvinnas man”.

14. Vilket beslut måste den som har flera hustrur fatta, innan han kan bli godtagen såsom en överlämnad trosbroder i den nya världens samhälle?

¹⁴ I de länder, där det är brukligt att männen har mer än en hustru, kan denna bibliska princip komma att erbjuda svårigheter för en del människor. En man kanske har mer än en hustru, men så får han höra de ”goda nyheterna”, sätter värde på dem och vill sluta sig till den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Men hans äktenskapliga förhållanden är inte i överensstämmelse med de principer som bibeln anger för de kristna; och vad skall han då göra? Ja, de ”goda nyheterna” innebär i detta avseende en uppfordran för honom. De kommer att innebära en stor förändring i hans liv, i det att han måste avstå från alla sina andrahandshustrur och behålla endast den hustru, som han enligt Skriften har rätt att ha. Detta är ett beslut som han måste fatta själv, men han måste fatta det, om han skall bli godtagen såsom en överlämnad tjänare åt Jehova i gemenskap med Guds folk.

15. a) Hur bör man betrakta äktenskapsbandet? b) Vad är att säga om otukt och ”försöksäktenskap”? c) Vad måste först ske, innan en man och en kvinna kan ingå ett ärbart äktenskap?

¹⁵ En mans och en kvinnas äktenskap, som ger dem rätten att idka könsumgänge, var avsett att utgöra ett fast föreningsband, som inte kunde upplösas av vilken orsak som helst. Sedan Jesus hade talat om det första äktenskapet i Edens lustgård, sade han vidare: ”Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.” (Matt. 19:6) Med dessa ord visade Jesus hur allvarligt äktenskapet är för den kristne, att det inte är något som man får ta lättvindigt. Vad det vara må som skulle kunna utgöra en förbrytelse mot denna gudomliga anordning, äktenskapet, skulle fördenskull vara orättfärdigt och alltså innebära olydnad mot människans Skapare, Jehova, och vara misshagligt för honom. Eftersom könsumgänge endast får försiggå inom äktenskapets ram, dvs. en man får på detta sätt umgås endast med sin lagvigda hustru och en kvinna endast med sin äkta man, är det förbjudet att utöva otukt. Fördenskull är det otillbörligt och i strid med Guds befallningar, om en ogift man har könsumgänge med en kvinna, vare sig hon är gift eller ogift. Likaså är det orätt, om en ogift kvinna har könsumgänge med en man. Detta utesluter alla slags ”försöksäktenskap”, som praktiseras i en del länder och innebär att två unga människor flyttar tillsammans bara för att se om de är lämpade för varann men utan att inträda i ett bestående och bindande äktenskap. I stället är det nödvändigt att de unga ingår ett tillbörligt äktenskap, som både mannen och kvinnan erkänner vara bindande och bestående, och att äktenskapet inregistreras på vederbörligt sätt såsom ett vittnesbörd om deras ärbara avsikter, innan de kan åtnjuta äktenskapets speciella privilegium, könsumgänge. Även om det ibland kan gå åt några månader till föranstaltningarna för äktenskapet, så bör likväl den unge mannen och den unga kvinnan, som ämnar gifta sig, bevara sig moraliskt rena genom att avhålla sig från könsumgänge till dess de blivit vigda. Genom att göra detta visar de tillbörlig respekt för Guds föranstaltning med äktenskapet och behandlar det såsom något ärbart.

16, 17. Hur bör ett äkta par visa respekt för den äktenskapliga anordningen, och vilken egenskap hjälper dem att göra detta?

¹⁶ Sedan kontrahenterna ingått äktenskap, måste de fortsätta att hysa respekt för den äktenskapliga anordningen. Om kristna äktenskap säger bibeln: ”Må äktenskapet hållas i ära bland alla och äkta säng vara obefläckad, ty Gud skall döma otuktiga människor och äktenskapsbrytare.” (Hebr. 13:4, NW) Att den gifte mannen och den gifta kvinnan tänker på att Jehova är domaren och att alla våra handlingar är uppenbara för honom hjälper dem att undvika all otrohet mot äktenskapspartnern. Deras kärlek till varandra stärker också deras lojalitet mot varandra och hjälper dem att undvika otrohet. ”På detta sätt böra äkta män älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen man har någonsin hatat sitt eget kött, utan han när och omhuldar det, såsom Kristus också gör med församlingen, ty vi äro lemmar av hans kropp. ’Fördenskull skall en man lämna sin fader och sin moder, och han skall hålla sig till sin hustru, och de två skola bliva ett kött.’” En äkta man älskar säkert inte sin hustru, om han begår äktenskapsbrott med en annan kvinna. Inte heller kan han älska den andra kvinnan, eftersom han förmår också henne att synda och är orsak till att hon kommer under Guds dom. — Ef. 5:28—31, NW.

¹⁷ Det var meningen att mannen och hustrun skulle ”hålla sig till” varandra. Detta innebär att de skall förbli fast förenade och att båda skall ha en önskan att få äktenskapet att bestå. Hur kan det bli på det sättet? Endast om egenskapen kärlek är till finnandes. I många äktenskap saknas denna egenskap. I en del länder förekommer det ytterst ringa eller intet kamratskap mellan mannen och kvinnan i den äktenskapliga föreningen; de utbyter inte tankar och tillbringar inte någon tid i varandras sällskap, nej, de äter inte ens sina måltider tillsammans. Mannen betraktar kvinnan mera som en tjänare i huset än som en kamrat och livsledsagerska i äktenskapet.

18. a) Vilket föredöme var Jesus för kristna äkta män? b) Hur kan mannen praktiskt visa sin kärlek till hustrun?

¹⁸ Vilken inställning bör då den kristne mannen ha gentemot sin hustru? Detta blir väl belyst i Efesierna 5:25 och 28, där det heter: ”Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles såsom Kristus också älskade församlingen och utlämnade sig för den. På detta sätt böra äkta män älska sina hustrur såsom sina egna kroppar.” (NW) Jesus var långmodig, tålig och vänlig mot sina kristna bröder i församlingen. Han var lycklig över att få vara tillsammans med dem och tala med dem om de underbara ting som hör samman med Guds rike. Förutom att han kungjorde de ”goda nyheterna” för folket i Palestina, tillbringade han många timmar tillsammans med sina trogna lärjungar och förklarade sanningen för dem. Han visade hur djup hans kärlek var till dem, då han till sist utgav sitt jordiska liv såsom ett offer för att församlingen skulle bli frälst och vinna evigt liv. Sådan kärlek är det som en äkta man bör ha till sin hustru. Han lär sig att uppskatta hennes kamratskap. Eftersom han önskar att hon skall vinna evigt liv, söker han med glädje få tillfälle att tala med henne om det underbara hoppet om liv i en ny värld, som han har fått insikt i genom de ”goda nyheterna”. Även om både mannen och hustrun har tagit emot de ”goda nyheterna”, bör de fortsätta att tala med varandra om dessa ting för att uppbygga varandra i tron.

19. I vilka två avseenden måste en kristen äkta man sörja för sin familj?

¹⁹ Visst har en äkta man ansvaret och förpliktelsen att sörja för hustru och barn i materiellt avseende. Bibeln säger klart och tydligt: ”Förvisso, om någon icke drager försorg om dem som äro hans egna, och i synnerhet om dem som äro medlemmar av hans hushåll, har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro.” (1 Tim. 5:8, NW) Men förutom att han skall sörja för familjens fysiska eller materiella behov, måste han i ännu högre grad tillgodose familjemedlemmarnas andliga behov, alldeles såsom Kristus sörjde för församlingen.

20. Vilka förberedelser kommer kristna föräldrar att göra för sina barn, och vad kommer följden att bli?

²⁰ Har du barn? Vilka förberedelser gör du i så fall för deras framtid? Ser du till att de får en utmärkt skolutbildning, så att de kan bättra på sin ekonomiska eller sociala ställning? Det är inte det mest betydelsefulla. Föräldrar som älskar Jehova och som inser att äktenskapet är av Jehova och att äktenskapets frukt, barnen, också är en gåva från Jehova kommer att önska att deras barn skall växa upp till att tjäna honom. (Ps. 127:3) Fördenskull kommer kristna föräldrar att undervisa och öva sina barn alltifrån deras späda år i gott uppförande, i studiet av bibeln och i att kungöra de ”goda nyheterna” för andra, allt till Guds ära. ”Och ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” Om detta bud blir åtlytt, kommer barnen att växa upp och bli starka i andligt avseende och kunna stå emot världens frestelser, och deras tro och rätta gärningar kommer att bli till ära för föräldrarna såväl som för Jehova. — Ef. 6:4, NW.

21. Hur visar en kristen hustru bäst sin kärlek till mannen?

²¹ I allt detta kommer hustrun att understödja sin man, som är hennes ”huvud”. En hustru visar allra bäst sin kärlek till mannen genom det sätt, på vilket hon samarbetar med honom och ödmjukt finner sig i Jehovas anordning att ”mannen är kvinnans huvud”. (1 Kor. 11:3) Genom att vara varandras kamrater i studiet av bibeln, i att besöka möten tillsammans med Guds folk, i att kungöra de ”goda nyheterna” för andra och i all verksamhet i hemmet kommer familjen, man, hustru och barn, att växa tillsammans i kärlek och i glädje. Uppskattningen av dessa ”goda nyheter om riket”, dvs. Guds rike, kommer att förmå alla uppriktiga människor att sträva efter att bringa familjelivet till överensstämmelse med dessa förträffliga bibliska principer.

22. a) Vilket är det enda skäl som bibeln anger till en skilsmässa, varigenom äktenskapet verkligen upphör att gälla? b) Eftersom äktenskapet är något så allvarligt, vilket vist råd bör man då följa när man väljer äktenskapspartner?

²² Men vad kan man göra när äktenskapet inte är lyckligt, när det råder meningsskiljaktigheter i fråga om religionen eller i fråga om andra ting? Finns det några skäl som kan åberopas för att göra slut på ett sådant äktenskap medelst skilsmässa, varigenom mannen eller kvinnan skulle bli fri att gifta sig med en annan kontrahent, som han eller hon tycker sig kunna finna sig bättre till rätta med? Bibeln tillåter inte skilsmässa av vilken orsak som helst. Även om landets lag kanske tillåter skilsmässa bara på den grunden att man och hustru inte kan komma överens och vill bli fria att gifta sig med någon annan, anger bibeln bara ett enda skäl som gör en skilsmässa befogad, varigenom äktenskapet verkligen upphör att gälla, och det är äktenskapsbrott. Jesus framhöll detta tydligt och klart, när han sade: ”Jag säger eder att vemhelst som skiljer sig från sin hustru, utom för otukts [dvs. äktenskapsbrotts] skull, och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:9, NW) Genom att begå äktenskapsbrott blir den otrogna kontrahenten i själva verket ett kött med en annan än sin lagvigda äktenskapspartner. Naturligtvis kan den trogna parten välja att förlåta en sådan handling och fortsätta att leva tillsammans med sin äktenskapspartner, men om han väljer att ta ut skilsmässa på grund av den andra partens äktenskapsbrott, då blir han fri att gifta sig med en annan, eftersom äktenskapskontraktet har brutits både enligt Skriften och enligt lagen. Med tanke på det behov av insikt och kärlek som föreligger, om äktenskapet skall kunna bestå, lyder en åt Gud överlämnad kristen Skriftens visa råd att han får gifta sig ”blott det sker i Herren”, dvs. att han bör gifta sig med en kontrahent som i likhet med honom själv är en överlämnad kristen. — 1 Kor. 7:39.

23. Vad kommer den kristna parten att söka göra när det råder meningsskiljaktigheter i hemmet?

²³ I de hem där det råder söndring i sådana frågor som religionen kommer den kristna parten, som inser hur allvarligt äktenskapet är, att göra allt han kan för att söka jämka mellan de skiljaktiga meningarna i hemmet. Han kommer inte att söka gå ifrån sin icke troende äktenskapspartner utan kommer i stället att genom tålamod och vänlighet verka för den icke troendes frälsning, om detta alls är möjligt. — 1 Kor. 7:10—16.

24. Hur kan de ”goda nyheterna” innebära en uppfordran för familjekretsen, och vad blir följden om man på rätt sätt hörsammar denna uppfordran?

²⁴ Ett uppförande ”värdigt de goda nyheterna” innebär alltså mera än att bara tala om dessa nyheter med andra och bekänna sig tjäna Gud. Det måste vara ett uppförande som bottnar i att man iklätt sig den ”nya personligheten”, som ger sig till känna vid alla tider och tillfällen och i synnerhet i familjekretsen — nämligen i hur den äkta mannen uppför sig mot sin hustru, hustrun gentemot sin man, föräldrarna gentemot barnen och barnen gentemot föräldrarna. Om ditt familjeliv, på grund av sedvänjor eller andra orsaker, inte stämmer överens med bibelns krav, då innebär det sannerligen en uppfordran för dig att du får höra dessa förträffliga råd från bibeln. Kommer du att vidta de nödvändiga förändringarna? Om du gör det, då kan du vara förvissad om att få rik välsignelse från Jehova, äktenskapets upphovsman, som också skall förläna evigt liv i en ny värld åt alla lydiga familjer av människosläktet.

[Frågor]