handla vist och undvika en kurs som ledde till undergång.

De påbud eller särskilda regler som framlades i den mosaiska lagen var rätta, det vill säga helt i enlighet med rättfärdiga och rätta principer. Genom att i sitt handlingssätt visa att man är övertygad om att Guds påbud är rätta skulle man vinna en inre lycka och glädje i hjärtat.

Eftersom Jehovas bud är rent och obesudlat utan några felaktigheter, får det ögonen att stråla med klar synförmåga. Det hjälper en människa att undvika moraliska felsteg och att följa en rätt kurs.

Om man lyder Skaparens bud, kommer man att visa en sund fruktan eller djup respekt för honom. En sådan fruktan är obefläckad. Den förnedrar inte en människa, som fruktan för falska gudar gjorde. De som dyrkade dessa gudar menade att de var vreda och fordrade mänskliga offer för att bli blidkade. Lagen lärde en sund fruktan för Gud. Jehovas hängivna tjänare kommer att fortsätta att ge uttryck åt en sådan fruktan. Det är därför en fruktan som varar för evigt.

En del av Guds lag innehöll rättsliga beslut. Eftersom de var grundade på gudomlig rättvisa, var de sanna, tillförlitliga och oföränderliga. Dessa rättsliga beslut var i alla avseenden rättfärdiga. Eftersom de rättsliga besluten är från Gud och helt och hållet nyttiga, är det önskvärt att ha dem i sitt hjärta och sinne. De är värdefullare än materiella rikedomar — guld. De är sötare än honung för de människor som låter sig vägledas av dem. Dessa rättsliga beslut varnar en människa för att slå in på en felaktig kurs och styrker hennes beslut att stå emot frestelse. Det innebär belöning att hålla fast vid dem, därför att sådan lydnad befrämjar det allra bästa för människan. Hon undviker en livskurs som skulle bli känslomässigt, fysiskt och mentalt skadlig.

En lag, som är till sådan nytta som den som gavs åt israeliterna, ger talande vittnesbörd om en vis, rättvis och kärleksfull Gud.

GUDS TJÄNARE FÅR HJÄLP

Man finner ytterligare vittnesbörd om Skaparen i den hjälp som han ger sina ofullkomliga tjänare. Som det framgår av Psalm 19 uppskattade David mycket Guds lag. Men han insåg också att eftersom han var en ofullkomlig människa behövde han sin Skapares hjälp för att kunna uppföra sig på rätt sätt. Detta framkommer tydligt och klart i den avslutande delen av Psalm 19, där vi läser: ”Missgrepp — vem kan urskilja dem? Förklara mig oskyldig till fördolda synder. Avhåll också din tjänare från förmätna handlingar; låt dem inte behärska mig. I så fall skall jag vara fullständig, och jag skall ha förblivit oskyldig till mycken överträdelse. Låt min muns tal och mitt hjärtas begrundan bli välbehagliga inför dig, o Jehova, min klippa och min förlossare.” — Ps. 19:13—15, NW.

David insåg att han som ofullkomlig skulle kunna begå synder som han inte ens var medveten om. Han bad därför om förlåtelse för överträdelser som kunde ha varit fördolda för honom. När sedan hans ofullkomliga kött manade honom att slå in på en felaktig kurs, önskade han i hög grad Guds hjälp. Han önskade att Jehova hindrade honom från egenmäktiga och förmätna handlingar. Han önskade att Jehova skulle avhålla honom från att låta förmätna gärningar bli det handlingssätt som behärskade honom. Om han hade gett efter för sitt syndfulla kött, skulle synden ha kommit att kontrollera eller behärska honom. Han önskade i stället bli fullständig i sin hängivenhet för den Högste. Så långt som det var möjligt önskade han bli dömd ”oskyldig till mycken överträdelse”. Han bad därför att hans vädjan om hjälp, som kom från hans hjärtas ”begrundan”, skulle befinnas vara välbehaglig inför hans Gud. I tider av fara och betryck litade David på Jehova som på en fast klippa. Han betraktade också Jehova som sin förlossare, den som kunde rädda honom från onda människors klor såväl som från att synda.

Psalm 19 framhåller således på ett mäktigt sätt att det samstämmiga vittnesbördet från skaparverket, den skrivna lagen i bibeln och den hjälp som Gud ger åt rättfärdiga människor uppenbarar den Högstes existens. Detta vittnesbörd borde motivera oss till en önskan att bli godkända av honom. Ja, må vårt ”hjärtas begrundan” visa sig välbehaglig för Jehova Gud, medan vi fortsätter att låta honom leda våra steg rätt.

Bör man rätta sig efter sedvänjan?

ETT par från Rhodesia var på besök hos vänner i Österrike. De blev då inbjudna till en helt informell träff hemma hos några andra. När de steg innanför tröskeln i det hemmet, bad man dem ta av sig skorna och räckte dem ett par tofflor var. Först kände sig den här mannen och hans hustru generade. De var inte vana att ta av sig skorna, när de var i sällskap med obekanta, och i synnerhet inte när de hälsade på hos någon. De återvann i alla fall fattningen och gjorde villigt som de blev ombedda. Varför? Därför att detta uppenbarligen var sed i det hemmet.

Detta var förstås ett relativt lätt beslut att fatta, eftersom det inte var något mycket viktigt som stod på spel. Men alla funderingar kring olika seder och bruk kan inte avgöras så lätt, i synnerhet inte när det kristna samvetet kommer med i bilden. Många seder och bruk är oskyldiga och ger i själva verket krydda och innehåll åt tillvaron. Andra är mycket nedbrytande och kan allvarligt skada en människas förhållande till sin Skapare. Återigen andra bör man sträva efter att följa om man vill vandra på livets väg.

VAD ÄR EN SED ELLER SEDVÄNJA?

En sed eller sedvänja har definierats som ett ”under lång tid inrotat beteende som betraktas som en oskriven lag”. Det är också ”ett allmänt bruk eller en allmän praxis ... eller en individuell vana”. Juridiskt avser orden ”oskriven lag grundad på ... gammal hävd”.

För att få detta belyst kan vi vända oss till Första Moseboken i bibeln, kapitel 29. Där återfinner vi berättelsen om Jakobs underhandlingar med sin morbror Laban om att få dennes yngre dotter, Rakel, till äkta. Man kom överens om att Jakob skulle arbeta sju år hos Laban för Rakel, som han älskade så mycket. När de sju åren hade gått, gick Jakob till Laban och sade: ”Giv mig min hustru, ty min tid är nu förlupen.”