Mod under Guds beskydd

 1. Är det bara under alla våra dagar på jorden medan denna gamla värld varar som vi skall bo i Jehovas hus, eller vilka är våra utsikter för framtiden?

JEHOVAS tillbedjans hus är en skyddad plats, och envar som bor i det åtnjuter Guds beskydd. Men att vi modigt bor i Jehovas hus under alla våra dagar här på jorden bara så länge denna gamla värld varar är inte allt. De kristna som är andliga ”levande stenar” skall genom en uppståndelse från de döda bli överflyttade till himmelen för att jämte grundhörnstenen Jesus Kristus tillsammans bilda Jehovas fullständiga tempel där uppe. De hundratusentals andra, åt Gud överlämnade tillbedjarna, som i denna tid kommer till Jehovas tempel, skall fortsätta att bo i hans hus i alla sina livsdagar i den nya världen, som aldrig skall nå en ände, genom att utöva hans rena tillbedjan på den paradisiska jorden.

 2. Vad traktar Jehovas vittnen nu efter, och hur visar de därmed vad de traktar efter för framtiden?

² Men vad vi önskar oss i framtiden ger vi till känna genom vad vi nu önskar oss och traktar efter. Även om vi alltså har utsikt att för evigt få bo i Jehovas hus i framtiden efter Harmageddon, önskar vi bo i detta hus också nu före Harmageddon. Trots alla vedermödor och all förföljelse, som vi får utstå i denna världen, gör Jehova det möjligt för oss att nu åtnjuta detta privilegium. I en del länder, såväl bakom som utanför den kommunistiska järnridån, har man bannlyst Jehovas vittnen och förbjudit dem att komma tillsammans för att hålla bibelstudier, och de utsätter sig för stora faror, om de i alla fall försöker göra detta. Och likväl lyckas de, bemannade med stort mod, att göra detta i hemlighet. Härigenom visar de vad de önskar beträffande framtiden.

3, 4. a) Hur lider vi förföljelse tillsammans, och vad måste vi göra trots denna förföljelse? b) Hur gav David, i Psalm 27:5—10, uttryck åt sin tillförsikt att åter få bo i Jehovas hus?

³ Såsom kristna vittnen för Jehova lider vi förföljelse tillsammans, antingen genom att själva bli direkt utsatta härför eller genom att vi är kamrater fulla av medkänsla med andra, som får lida. Trots detta måste vi fatta mod och försöka komma tillsammans med andra av Guds folk, liksom David gjorde, när han var häftigt ansatt av fienden. Han förtröstade på Jehovas beskydd och litade på att han genom den hjälp och befrielse, som Gud skulle ge, åter skulle kunna få bo i Guds hus. Fördenskull sade David:

⁴ ”Ty han gömmer mig i sin hydda på den onda dagen, han beskyddar mig i sitt tälts skydd. Han för mig upp på en klippa. Och nu skall mitt huvud höja sig över mina fiender runt omkring mig, därför vill jag offra jubeloffer i hans tält, jag vill prisa och lovsjunga Jehová. Hör min röst, Jehová, när jag ropar, var mig nådig och svara mig. Om dig säger mitt hjärta: ’Söken mitt ansikte.’ Därför söker jag, Jehová, ditt ansikte. Dölj icke ditt ansikte för mig, avvisa icke i misshag din tjänare. Du är min hjälp; lämna mig icke och övergiv mig icke, min frälsnings Gud. Om ock min fader och min moder övergiva mig, så upptager Jehová mig.” — Ps. 27:5—10, Åk.

 5. Hur försökte fienderna föröda David andligen, men varför var han viss om att de inte skulle lyckas?

⁵ Dessa ord av den förföljde David vittnar om full visshet å hans sida om slutlig seger över fienderna, som lägger hinder i vägen för hans tillbedjan av Jehova i templet. Fienderna skulle kanske söka vålla honom andlig nöd, i synnerhet genom att anstifta ”ofärd genom påbud”, dvs. genom att lagligen bekräfta den ondskefulla förföljelsen, och således försöka tvinga David att ge upp sin tro på Gud, sin gudsdyrkan och sin tjänst för Gud. (Ps. 94:20, NW) Men de skulle inte lyckas göra slut på David såsom Jehovas tjänare och vittne. Inte ens ofärd och olycka kunde inverka på David i andligt avseende, ty han var gömd i Jehovas hydda, en plats av trygghet och säkerhet, beskyddad i Jehovas ouppnåeliga heliga ”tälts skydd” såsom på en hög klippa, som inga av hans fiender kunde bestiga. Gud skulle högt höja Davids huvud i seger över den sanna tillbedjans fiender. Han skulle åter få fritt tillträde till Guds altare i Guds tillbedjans tält, för att där kunna frambära offer och prisa och lovsjunga Jehova genom att offentligen frambära tacksägelse till honom, som är lojal mot dem som tillbeder honom.

 6. a) Vilken inbjudan från Gud hörsammar vi, och varför gör vi detta trots hinder? b) Vems hjälp räknar vi fördenskull med?

⁶ Må ni fördenskull fatta mod, alla ni förföljda vittnen för denne lojale Gud. Bevisen för att han ser med välbehag till oss skall helt visst ges oss till svar på våra böner trots allt opåkallat ingripande mot oss och all den krigföring som våra ogudliga fiender bedriver emot oss. Våra hjärtan stämmer in i Jehovas egen inbjudan till sitt folk och påminner oss om hans inbjudande uppmaning genom att upprepa den inom oss, nämligen: ”Söken mitt ansikte.” Såsom hans överlämnade folk är vi ivriga att hörsamma denna uppmaning och söker hans gillande och ljuvliga ansikte. (Sef. 2:1—3) För att kunna göra detta måste vi övervinna många hinder, som våra fiender har lagt i vår väg och som vi utsätts för till följd av den materialistiska världens lockelser; men på grund av vår kärlek och lojalitet gentemot honom gör vi detta, ty att vinna hans gillande innebär liv för oss. Vi gör detta, fastän den hjälp, som vi skulle kunna få från alla andra håll, kanske inte kommer oss till del. När det verkar som om vi vore övergivna av alla, måste Jehova genom Kristus bli vår hjälp, ty hans hjälp viker aldrig från den som är lojal. Vi kan räkna med den, om vi söker hans ansikte.

 7. a) Vilket enastående fall av mänskligt övergivande förde David tanken till? b) Men vem kan man i ett sådant fall lita på?

⁷ Hur förskräckligt skulle det inte vara att bli övergiven av sin egen far och mor! Den förföljde David behövde inte uppleva detta. Hans far och mor övergav honom inte. När han gömde sig undan för sin förföljare, konung Saul, och sökte tillflykt i en grotta nära Adullam, fick ”hans bröder och hela hans faders hus” höra detta, och de kom då dit till honom från Betlehem. Därefter tog David sin far och mor med sig till landet öster om floden Jordan och sade till konungen i Moabs land: ”Låt min fader och min moder få komma hitöver och vara hos eder, till dess jag får veta, vad Gud vill göra med mig.” Och i detta land fick hans föräldrar stanna tills vidare. (1 Sam. 22:1—3) Om Davids far och mor alls övergav honom, så var det påtvunget, då de dog och lämnade honom efter sig i de levandes land. I sin psalm förde David fördenskull tanken rätt och slätt till ett så gott som otänkbart fall av mänskligt övergivande, nämligen att någon skulle överges av sin egen far och mor; och om föräldrar handlade så, då skulle man kunna förvänta att alla andra människor skulle göra likadant. Om David skulle råka i en sådan enastående situation, då fanns det en, av vilken man kunde förvänta att han inte skulle svika David — vilken tröst ingav inte detta! Jehova Gud, vars ansikte han ständigt sökte, skulle uppta honom; och Jehova dör inte. — Hab. 1:12, Ro; NW.

8, 9. a) Vilket slags söndring uppstår i somliga fall, enligt förutsägelsen, till följd av att människor väljer att tillbedja Jehova? b) Vem visar i ett sådant fall att han har äganderätt till oss, och hur stämmer detta med en löftesrik försäkran?

⁸ Under ”ändens tid” för Satans värld orsakar det förhållandet att människor väljer Jehovas tillbedjan söndring mellan varandra närstående familjemedlemmar. När Jesus Kristus var i färd med att återställa sin Faders, Jehovas, rena tillbedjan här på jorden, sade han att det skulle bli så. Jesus kom inte för att upprätta religiös frid på jorden: ”Jag har kommit för att uppväcka söndring, så att ’sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder och envar får sitt eget husfolk till fiender’.” Under den prövning, som tillgivenheten skulle komma att ställas på, skulle föräldrar förneka eller överge sina egna barn, som skulle visa större tillgivenhet för Jesus Kristus och hans himmelske Fader. (Matt. 10:33—37) Om en människa, som önskar utöva den sanna, livgivande tillbedjan av Jehova, vår Herres, Jesu Kristi, Fader, blir övergiven på detta sätt, behöver hon mod för att hålla stånd. Men om nu våra föräldrar ogillar att vi väljer den himmelske Fadern, Jehova, och förnekar och överger oss, hur blir det då? Då skall den odödlige, himmelske Fadern ge till känna sin äganderätt till oss och uppta oss och ge oss en plats i sin organisation. Jehova talar om sin obrytbara lojalitet gentemot sin organisation Sion, då han säger:

⁹ ”Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig; dina murar stå alltid inför mina ögon.” — Jes. 49:15, 16; jämför Job 39:17, 18.

10. a) Hur har Jehova uppfyllt denna profetia med avseende på sina kristna vittnen under senare år? b) Vad har han byggt upp till att ta emot oss, och hur helar han de sår som har tillfogats våra känslor?

¹⁰ Sedan första världskrigets slut år 1918 har Jehova Gud uppfyllt denna profetia, som talar om hans orubbliga lojalitet. Han tillät inte att hans kristna vittnens organisation utplånades till följd av den våldsamma förföljelsen mot dem under detta första världskrig. År 1919 återförde han dem från deras religiösa fångenskap och återupptog dem i sin ynnest, och hans händer började återuppföra deras illa medfarna organisations murar. Han hade inte övergivit dem, även om det hade sett ut så. Och inte övergav han dem heller under andra världskrigets ännu värre förhållanden. Vilken mäktig, muromgärdad eller väl skyddad organisation har han inte byggt upp åt dem sedan dess, under det att de ivrigt ägnat sig åt det förutsagda verket att predika dessa goda nyheter om Guds upprättade rike offentligen och från hus till hus på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer innan slutet kommer för dessa politiska institutioner i det hotande Harmageddonkriget! (Matt. 24:14, NW) Må alltså till och med våra närmaste köttsliga anförvanter — ja, våra jordiska föräldrar — överge oss därför att vi söker Jehova såsom Gud. Han gläder sig åt att uppta oss övergivna. Att han kärleksfullt upptar oss helar såren i våra hjärtan. Han tillförsäkrar oss evigt liv i sin nya värld, ett liv som våra förgängliga, döende föräldrar aldrig skulle kunna ge oss.

11. Nu när vi har blivit upptagna, vad får vi då aldrig göra, och varför får vi inte göra det?

¹¹ Nu när han har upptagit oss i sin teokratiska organisation, får vi aldrig överge den, aldrig upphöra att komma tillsammans med den. Han glömmer aldrig sin trogna organisation, och därför kan han inte överge den. Om Jehova aldrig överger sin organisation, skulle vi, om vi övergåve den, i själva verket överge honom. Om vi förblir i hans oförgätliga organisation, skall han aldrig förgäta oss. Om han förgäter och överger oss, innebär det vår eviga tillintetgörelse. Må något sådant aldrig ske!

Hoppas på Jehova och var frimodiga

12. Varför står vi nu inför de mest trosprövande erfarenheterna i Jehovas vittnens hela historia?

¹² Låt oss nu mer än någonsin ha i åtanke att vi, jämte hela världen, kommer allt närmare ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, som skall kännetecknas av det universella krig, vari Gud skall tillfoga alla ”konungarna på hela den bebodda jorden” och deras totalmobiliserade nationer ett Harmageddonliknande nederlag. Guds oföränderliga tidtabell kräver att detta skall ske i en nära framtid. Fördenskull står vi, hans folk, som är överlämnat åt honom, inför de mest trosprövande erfarenheterna i Jehovas vittnens hela historia, alltifrån Abels tid, hans som var den förste martyren för Jehova, och fram till våra dagar, nu vid ”avslutningen på tingens ordning”. (Upp. 16:14—16; Matt. 24:3; 28:20; NW) Världens befolkning ökar mycket snabbare än vi finner de ”förlorade fåren” och för dem in i den säkerhet och trygghet som den allsmäktige Gudens organisation erbjuder. När Satan nu ställer upp alla världens nationer emot Guds rike, tillväxer våra fienders antal beständigt, både inom och utom kristenheten. Eftersom vi inte är någon del av denna av Satan organiserade värld, står deras själs önskan till att förgöra oss, åtminstone göra slut på oss andligen och grusa våra förhoppningar om Jehovas nya värld under Kristi styrelse.

13. Vad anstiftar våra fiender mot oss, och vad är djävulens syfte med detta?

¹³ I fråga om stiftandet av lagar beträffande flagghälsning och blodtransfusion och i fråga om diktatoriska påbud, som går ut på att Jehovas vittnen inte får finnas till, osv. har våra fiender avsiktligt eller oavsiktligt anstiftat ”ofärd genom påbud” emot oss. Djävulens syfte med detta är att sätta dem i stånd att anklaga oss för lagbrott, eftersom de inte kan finna någon förevändning för att ingripa emot oss, såvida de inte kan finna en sådan mot oss i vår Guds lag. De vet att vi, liksom fallet var med Daniel, inte vill bryta Guds lag fastän människors lag strider mot den. (Ps. 94:20, NW; Dan. 6:5—9) Skall vår Gud överge oss och utlämna oss åt deras själs begär, som är motståndare till oss och som nu utövar makt och myndighet? Nej, det skall han inte göra, om vi vägrar att kompromissa och om vi håller oss på hans väg, även om detta kommer att kosta oss lidande.

14. Vad har vi enligt Davids ord ytterligt stort behov av? Varför är det så?

¹⁴ Det som vi nu är i ytterligt stort behov av är fortsatt undervisning i Guds rättfärdiga vägs principer, så att vi kan få hans ledning på den väg, på vilken våra fiender inte med rätta kan anklaga oss för att vara lagbrytare gentemot Gud. Även om våra jordiska föräldrar överger oss i religiöst avseende och inte ger oss sådan undervisning och vägledning, så kommer Gud att göra detta. Den bön som den förföljde, hatade David uppstämde är mycket lämplig för oss att bedja nu: ”Undervisa mig, o Jehova, om din väg, och led mig på rättrådighetens stig för mina fienders skull. Överlämna mig icke åt mina motståndares själ; ty mot mig hava falska vittnen stått upp och han som sätter i gång våld.” — Ps. 27:11, 12, NW.

15, 16. a) Hur långt kommer våra fiender att gå för att söka få oss att kompromissa? b) Vad sade David under liknande omständigheter om sig själv och till oss, hans medvittnen för Jehova?

¹⁵ Den kurs vi följer, som inte vet av kompromiss, innebär att vi inte skall frukta det våld som fienden sätter i gång eller hotar att sätta i gång mot oss, när den symboliske Gog i Magog gör sitt slutliga, totala angrepp på den nya världens samhälle av Jehovas vittnen jorden runt. Våra fiender kommer att göra det så svårt för oss, att en vanlig människa i den här gamla världen skulle ge upp allt hopp beträffande framtiden. De önskar bryta ned vår tro på den slutliga uppfyllelsen av Guds goda löften beträffande framtiden bortom denna värld av nöd och svårigheter. Så svårt gjorde de det för David, som var en profetisk förebild till Jesus Kristus, Davids Son. Gav David oss under sådana omständigheter ett gott och rätt föredöme? Ja, det gjorde han. Vad sade han om sig själv, och vad sade han så till var och en av oss, hans medvittnen för Jehova? Jo, detta:

¹⁶ ”Om jag icke hade haft den tron att jag skulle få se Jehovas godhet i deras land, som äro vid liv —! Hoppas på Jehova, var modig och må ditt hjärta vara starkt. Ja, hoppas på Jehova.” — Ps. 27:13, 14, NW.

17. a) Hur fick David se Jehovas godhet i de levandes land? b) Vad gjorde han själv, som han uppmanade oss att göra?

¹⁷ Blev Davids tro belönad genom att han senare fick se Jehovas godhet i de levandes land? Ja, det blev den. Trots många hårda strider och prövningar regerade David i fyrtio år och iordningställde materialet till templet och överlämnade sin tron till tempelbyggaren, hans älskade son, den vise Salomo. Men fastän han befann sig mitt uppe i en trosprövande situation, manade han oss att fortsätta att hoppas på Jehova. Genom att han rådde andra att göra detta, bevisade han att han själv gjorde det, när han behövde ett sådant hopp, som kunde uppehålla honom i hans gudaktiga ostrafflighet. Han höll fast vid att vara modig.

18. a) Vad innebär det att vara modig, enligt det hebreiska uttryck som David använde? b) Hur kan man visa sig modig?

¹⁸ Tro och hopp hjälper oss att vara modiga. Att vara modig innebär, enligt det hebreiska uttryck som David använde, att bevara en inre styrka, att hålla samman, som om man vore fast hopbunden, så att man inte ger vika för påtryckningar, inte går i bitar när nöd och trångmål möter med stötar och slag eller när fienden går till angrepp. När vi på detta sätt håller stånd, uthärdar vi tack vare tron och hoppet under de påfrestningar vi får utstå till följd av svårigheter och faror. Vi behöver inte vara oförvägna och söka visa oss duktiga, såsom det är vanligt att de människor gör, som vill kallas tappra. The American College Dictionary säger (på sidan 146) att ”mod” kan åsyfta ”ett större och ädlare slag av oförskräckthet, särskilt ett som orsakas av en naturlig egenskap hos sinnet eller anden, tack vare vilken man kan möta eller uthärda faror eller svårigheter utan fruktan och rentav med hänförelse”. Att vi stadigt håller ut på vår väg i trohet mot Gud, även om det sker helt stilla och nästan omärkligt, är ett tecken på mod. Vi söker inte vinna någon beundran genom att öppet visa oss oförvägna.

19. a) Vilken verkan har mod på vårt hjärta? b) Vilket hopp bör vi aldrig låta fara, och varför inte?

¹⁹ Vårt mod kommer att hjälpa vårt hjärta att bevara sig starkt. Hjärtat skall inte smälta av fruktan utan skall vara orubbligt i sin kärlek till Gud och skall driva bort fruktan och klentrogenhet från oss. (1 Joh. 4:18) Så kommer vi också att hysa kärlek till Jehova Gud och till hans Son, Jesus Kristus, då den verksamma kraften för oss igenom prövningar, svårigheter, förföljelse, nöd och faror, ja, igenom Gogs angrepp, som framkallar Guds Harmageddonkrig. I det att vi beständigt är trogna mot Gud, riktar vi alltid blicken mot hans nya värld, som skall segra över allt ont. Eftersom det är Jehova Gud själv som har givit oss detta hopp beträffande den nya världen, som styrs av Guds Sons, Jesu Kristi, rättfärdiga rike, bör vi inte låta detta hopp fara. Vi kan tryggt och med gagnelig verkan låta alla andra hopp fara, men inte detta, som kommer från den Gud som skänker hopp. ”Ja, hoppas på Jehova.” Han gjorde inte David besviken, och inte heller Jesus Kristus, Davids Son. Han skall inte göra oss besvikna. Styrkta av vårt hopp och vår tro kan vi vara modiga, ja, vi skall vara modiga inför världens Harmageddon, där Jehova skall härligen triumfera och hävda sin universella suveränitet.