Liv och ljus går hand i hand

”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus se vi ljus.” — Ps. 36:10.

1, 2. Hur kan vi genom kontraster öka vår uppskattning av ljuset, både som något nödvändigt och som en källa till behag?

LJUS och mörker utgör en av de största kontrasterna. Om du mitt på ljusa dagen vandrade genom öppen terräng som var ny för dig, skulle du känna dig ganska säker. Du skulle inte bara kunna se närbelägna föremål, eller ta några steg och räcka ut handen och röra vid dem, utan du skulle också ha en klar överblick över det avlägsna landskapet och uppfånga olika detaljer, till och med ett rörligt föremål som syns vid horisonten. Men i fullständigt mörker skulle det vara dumdristigt att ta ett enda steg utan en fackla eller en lykta. Dina rörelser skulle kännetecknas av den största försiktighet och varsamhet.

² Ljuset är alltså inte bara absolut nödvändigt för alla former av liv och rörelse, utan det ökar också i hög grad skönheten och behaget i livet. Det kan hända att du, sedan du vandrat i middagssolens skarpa ljus, har kommit in i en skuggrik skog. Vilken behaglig kontrast! Varför är det så tilldragande? Ljuset är nu mjukt och skonsamt för ögonen, där det återkastas i en ändlös mångfald av skuggor och färger, medan du står och ser på de olika träden och deras lövverk och kanhända på några blommor i undervegetationen. När du höjer blicken, blir du inte bländad av solen, utan i stället ser du att himlen av grenarna och löven blivit upplöst i myriader av små punkter och stänk av ljus. Du tycker att du bara vill stå där och njuta av den tysta skönheten i allt detta, särskilt om du är tillsammans med en följeslagare som också förstår hur man tyst och stilla skall njuta av olika ting.

3. Vilket naturligt samband kan ses mellan ljus och liv?

³ Du skulle naturligtvis inte uppskatta ljusets oerhört stora värde, vare sig för att det är till nytta eller är en källa till ändlöst behag, om du inte var vid liv och kunde se med dina ögon. Ja, ju bättre din hälsa är och ju bättre din synförmåga är, desto större är också din uppskattning av ljuset. Liv och ljus går verkligen hand i hand.

4. a) Varför och hur tar många dessa ting för givna? b) Vilken upplevelse kan anföras gentemot en självtillräcklig inställning?

⁴ Det är sorgligt att behöva säga det, men många människor tar dessa ting för givna. De är glada över att själva ha allt det gagn som liv och ljus ger, men de stannar inte upp för att begrunda det verkliga upphovet till dessa ting. De menar att livet i huvudsak har kommit till genom en slump, genom en utvecklingsprocess utan någon som har ansvaret för att ha satt i gång den eller råder över dess funktion. I fråga om ljuset säger de att vi på jorden inte behöver gå längre än till solen när det gäller dess upphov. Vilken överraskning, för att inte säga chock, skulle inte dessa personer få, om de fick den upplevelse som en viss man en gång hade! Han berättade den för kung Agrippa II på följande sätt: ”Jag [såg] vid middagstid på vägen, o konung, ett ljussken, som överträffade solens glans, från himmelen omstråla mig och dem som färdades tillsammans med mig.” Vem var den här mannen? Vad var det för tilldragelse, och vilken betydelse hade den? — Apg. 26:13.

5. Av vilka skäl kan Saulus’ upplevelse, som ledde till hans omvändelse, godtas som autentisk?

⁵ Många, också sådana som utger sig för att vara kristna, anser att vissa delar av bibeln, som är upptecknade som faktiska, kan hänföras till mytens och legendens område. Men inte ens de som har en sådan uppfattning förnekar att en sådan man som Paulus, som tidigare var känd som Saulus från Tarsus, verkligen har levat och har skrivit många brev som utgör en del av de kristna grekiska skrifterna. Det finns inte heller skäl att betvivla detaljerna angående Saulus’ omvändelse, enligt uppteckningen av den pålitlige historikern Lukas i Apostlagärningarna 9:1—30. Hela skildringen, också de ord som Jesus yttrade till Saulus vid detta tillfälle, bär sanningens prägel. Det stod helt och hållet i strid med allt vad Saulus kunde tänkas ha föreställt sig, med tanke på hans bestämda uppsåt med att bege sig till Damaskus vid den tiden. Han beskrev det intensiva hat han då hyste till de kristna, och han sade till kung Agrippa att ”genom att straffa dem många gånger i alla synagogorna försökte jag tvinga dem att avsvärja sin tro; och eftersom jag var till ytterlighet rasande mot dem, gick jag så långt som till att förfölja dem också i städer utanför landet”, dvs. långt borta från Jerusalem. Det var när han var på väg till staden Damaskus som han fick sitt livs chock och överraskning, enligt vad som nämnts här förut. Detta var tilldragelsen. Vilken innebörd hade den? — Apg. 26:8—11.

Att vittna för ljuset betyder liv

6. Vilket uppdrag gav Jesus åt Saulus, och varför bör vi vara intresserade?

⁶ Det är av stort intresse och gagn att ägna noggrann uppmärksamhet åt vad Jesus sade till Saulus i samband med denna tilldragelse. Vi kommer att lära oss mycket i fråga om det nära sambandet mellan liv och ljus, vilket visar hur vi alla är inbegripna, hurudan vår reaktion än kan vara. När Jesus talade om det uppdrag han skulle ge Saulus, sade han: ”I detta syfte har jag nämligen gjort mig synlig för dig, för att utvälja dig till en tjänare och ett vittne både om ting som du har sett och om ting som jag skall låta dig se beträffande mig; medan jag räddar dig från detta folk och från de nationer, som jag nu sänder dig till, för att öppna deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans myndighet till Gud, för att de skall få förlåtelse för synder och ett arv bland dem som är helgade genom sin tro på mig.” — Apg. 26:16—18.

7. Hur gav Saulus, som senare blev känd som Paulus, bevis för att han tog emot sitt uppdrag?

⁷ Att Saulus omedelbart tog emot sitt uppdrag att vara ett vittne visas av vad han vidare sade till kung Agrippa: ”Jag [blev] inte olydig mot den himmelska synen. ... Jag [fortsätter] till denna dag att vittna för både små och stora ... att den Smorde skulle lida och att han, som den förste att bli uppväckt från de döda, skulle komma att förkunna ljus både för detta folk [judarna] och för nationerna.” (Apg. 26:19—23) Saulus förstod det hela rätt och fattade meningen med vad Jesus hade sagt till honom. Frågan är: Fattar du också meningen med Jesu ord och hur de bör påverka dig? Tänk på detta.

8. a) Förklara hur somliga uttryck kan ha både bokstavlig och bildlig innebörd. b) Vad visar huruvida bibeln använder bildligt språk?

⁸ Det är tydligt att Jesus använde bildligt språk, när han talade till Saulus om att se vissa ting och öppna ögonen på andra för att vända dem från mörker till ljus. Det var ingenting nytt eller ovanligt i fråga om detta. Den fysiska synförmågan och sinnet är nära sammanlänkade, och vi använder ofta uttryck som kan ha antingen bokstavlig, fysisk mening eller bildlig och ibland andlig mening, som någonting som hör samman med sinnet och hjärtat. Säger du inte ofta: ”Ja, jag ser”, och menar att du förstår och uppfattar det som har sagts? Vi har ett bra exempel på detta när Paulus, i ett visst brev, bad att Gud ”må ge er en ande av vishet och av uppenbarelse i fråga om den exakta kunskapen om honom, ... då ert hjärtas ögon har blivit upplysta”. — Ef. 1:17, 18.

9. Vad är ljus och mörker, i kontrast till varandra, symboler av?

⁹ Av det som sagts här förut kan vi förstå att ljus används som en lämplig symbol av sanning och av med sanning besläktade ting som välkomnar granskning, som till exempel rättfärdighet. I kontrast härtill används mörker som en symbol av villfarelse och okunnighet och även av därmed besläktade ting som skyggar för granskning, som till exempel skamligt uppförande och onda gärningar.

10. a) Var det sanningen i allmänhet som Paulus bar vittnesbörd om? b) Till vilka framåtskridande förmåner leder det att man godtar bibelns sanning?

¹⁰ Paulus insåg uppenbarligen att han, under ledning av den uppståndne Herren Jesus, skulle bära vittnesbörd om Jesus genom att ”göra sanningen uppenbar” för andra. (2 Kor. 4:2) Detta betyder inte sanningen i allmänhet, utan sanningen sådan den finns i Guds ord, bibeln. (Joh. 17:17; 1 Tim. 2:4; 2 Tim. 2:15) De som gav gensvar skulle få sitt sinnes ögon öppnade och skulle se de steg de måste ta, inte bara för att komma in i ljuset, utan också för att vinna liv. Och alldeles som ljuset är detta liv någonting mera, mycket mera, än det nuvarande fysiska och tillfälliga liv som tillhör våra köttsliga kroppar. Denna djupare innebörd beträffande livet är uppenbar i Paulus’ följande ord till efesierna: ”Och er har Gud gjort levande fast ni [tidigare] var döda i era överträdelser och synder.” Denna förklaring är bara första steget mot en full förståelse av livet från Guds ståndpunkt sett. — Ef. 2:1.

11. a) Hur kan vi vittna för ljuset, och hur står detta i samband med livet? b) Vilken inställning måste vi undvika i detta sammanhang?

¹¹ Följaktligen kan vi säga att liv och ljus går hand i hand, bildligt och andligt talat såväl som bokstavligt. Vittnande för ljuset, sanningen, betydde liv inte bara för Paulus, utan också för oss — först som mottagare av ljuset och sedan som ljusbärare inför andra. Inser du och förstår du var och hur du är inbegripen? Låt oss för att få hjälp med detta ägna litet mera uppmärksamhet åt vad Jesus sade till den där mannen som var på väg till Damaskus. Märkligt nog började han nu, fastän han var fysiskt förblindad till en tid, att se saker och ting för sin inre syn, ja, i själva verket såg han allting från en helt och hållet ny synpunkt. Hans hjärta var också inbegripet. Han var inte upprorisk eller olydig. Vi förtröstar på att detsamma kan sägas om oss, och vi kommer ihåg Jehovas varning som gavs till Hesekiel: ”Människoson, du bor mitt i ett upproriskt släkte, sådana, som hava ögon till att se, men icke se, och öron till att höra, men icke höra, ty de äro ett upproriskt släkte.” — Hes. 12:2, Myrberg.

Under vems myndighet står du?

12. Vilket ändamål fanns uttryckt i Saulus’ uppdrag, och vilken fråga leder det till?

¹² När Jesus talade till Saulus, sade han att ändamålet med att öppna människornas ögon var att ”vända dem från mörker till ljus och från Satans myndighet till Gud”. (Apg. 26:18) Dessa ord omnämner således ett första upphov och en styrande myndighet med avseende på både mörker och ljus eller, som vi också kan säga, med avseende på både död och liv. Vi vill helt visst veta under vems myndighet vi kommer och hur en överföring kan göras, om en sådan önskas, från den ena till den andra.

13. Hur visar Guds ord att Jehova är källan till a) ljus och b) liv?

¹³ Guds ord gör det klart och tydligt att Jehova är upphovet till både liv och ljus. Det är ”han som har skapat himmelen, ... danat jorden och gjort den, ... danat den till att bebos” av levande skapelser. Skapelseberättelsen i Första Moseboken bekräftar detta med orden: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Därpå sägs det med avseende på jorden: ”Gud sade: ’Varde ljus.’” Därpå omnämns ”den större lysande kroppen till att behärska dagen” (NW), dvs. solen, jordens främsta källa till ljus och även till energi, utan vilken liv på jorden skulle vara omöjligt. Den skaparhandling som betecknade höjdpunkten av den jordiska skapelsen kom, då ”Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken och att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt, och människan blev en levande själ”, ”till Guds avbild”. Adam skapades först och därpå Eva, och båda skapades fullkomliga, med alla sinnen och förmågor, fysiska och mentala, för att helt och fullt göra bruk av och glädja sig åt både liv och ljus. — Jes. 45:18; 1 Mos. 1:1, 3, 16, 27; 2:7, NW.

14. På vilken grundval ses Jehova vara den högsta myndigheten, och vilken fråga väcker detta?

¹⁴ Av detta är det tydligt att Jehova Gud inte bara är källan och upphovet till liv och ljus, Skaparen och Livgivaren, utan att han också i kraft av detta med rätta är den högsta myndigheten, den högste härskaren i styrelsen. (Ps. 103:19; Dan. 4:14, 32; Upp. 4:11) När vi godtagit detta, vill vi helt naturligt veta hur det alls har kunnat finnas en myndighet i opposition mot Jehova. Vad är denna ”Satans myndighet”, som Jesus omnämnde? Hur har den kommit till? Och hur kan vi komma bort från dess herravälde?

15. a) Hur sökte Satan försåtligt undergräva Guds myndighet? b) Hur var Guds ord inbegripet i detta? c) Vad var det som drev Adam och Eva i deras handlingssätt?

¹⁵ Den inspirerade skildringen visar att Satan försökte använda sitt inflytande på ett försåtligt sätt, och i detta var han framgångsrik. Hur så? Genom insinuation och falskhet. Han framförde villfarelse, under en täckmantel i form av lögn, som en ersättning för sanningen. Med andra ord: han gjorde mörker till ljus. Det är intressant att lägga märke till att han gjorde detta med avseende på livet, i det han sade att Eva inte skulle dö, utan skulle fortsätta att leva i köttet på jorden, om hon gjorde som han föreslog. Han lovade henne ökad upplysning, när han genom ormen sade: ”När I äten därav [den förbjudna frukten], skola edra ögon öppnas.” Därpå lät han förstå att hon skulle bli fri att utöva myndighet oberoende av Gud, i det han tillade: ”Så att I bliven såsom Gud och [själva] förstån, vad gott och ont är.” (1 Mos. 3:1—5) Satan påstod således att Guds ord och befallning, som Gud gav Adam, inte var att lita på som ett sant ljus till att leda honom och hans hustru och bevara dem på den rätta vägen som leder till liv. Först beslöt Eva och därpå Adam att visa olydnad mot Guds enkla och direkta befallning och att slå in på det själviska oberoendets väg, en väg som leder bort från liv och ljus i Guds ynnest till mörker och död. — Ps. 119:105; se också 2 Korintierna 11:14.

16. a) Varför är det till nytta att begrunda Satans sätt att nalkas sina offer? b) Hur ger bibeln upplysning med avseende på detta?

¹⁶ Vi gör ett uppehåll här för att tänka på ett av Satans viktigaste taktiska tillvägagångssätt och se hur detta verkar. Genom försåtliga medel, genom bedrägeri, frestar han oss att betrakta saker och ting från en självisk synpunkt, alldeles som han gjorde med Eva. Om vi i hjärtat är, eller blir, vägledda av själviskhet, då faller vi lätt i Satans snara och blir lätt förblindade och bedragna. Vi söker rättfärdiga oss själva och skjuter bort fruktan för Gud ur vårt sinne. Se hur tydligt och kraftfullt detta uttrycks i Psalm 36:2—4 (NW): ”För den onde är överträdelsens uttalande mitt i hans hjärta; det finns ingen skräck för Gud inför hans ögon. Ty han har handlat för insmickrande mot sig i sina egna ögon för att kunna komma underfund med sin villfarelse, så att han kommer att hata den. Hans muns ord är skadlighet och svek; han har upphört att ha insikt till att göra gott.” Guds dom över sådana personer uttrycks väl av profeten Jesaja: ”Ve dem som kalla det onda gott och det goda ont, dem som göra mörker till ljus och ljus till mörker ...! Ve dem som äro visa i sina egna ögon och hålla sig själva för kloka!” Vi bör sannerligen hysa fruktan, så att inte någon av oss blir ”förhärdad [och följaktligen förblindad] genom syndens bedrägliga makt”. — Jes. 5:20, 21; Hebr. 3:13.

17. I vilken utsträckning var människan själv ansvarig för att hon mer och mer blev underkastad Satans inflytande?

¹⁷ Alltifrån tiden för upproret i Eden har mänskligheten i allmänhet mer och mer kommit under Satans inflytande och kontroll. Fastän Satan bar det främsta ansvaret, måste likväl människan själv också klandras i stor utsträckning. Kom ihåg att Gud inte har låtit sig vara utan ett vittnesbörd inför mänskligheten. Fastän han är osynlig, ses ändå ”hans osynliga egenskaper ... tydligt alltifrån världens skapelse, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda, ja, hans eviga makt och gudomlighet, så att de är oursäktliga”. I nära överensstämmelse med Psalm 36:2—4 sade Paulus vidare att ”de [människorna], fastän de kände Gud, varken gav honom ära som Gud eller tackade honom, utan de blev tomma i sina tankegångar, och deras oförståndiga hjärta blev förmörkat”. (Rom. 1:19—23) Det är riktigt att Satan har gjort mörker till ljus, men det måste medges att människor i allmänhet har föredragit mörker och ogudaktighet framför ljus. Enoks inspirerade profetia bekräftar detta, med en fyrfaldig betoning av ogudaktighet. (Jud. v. 14, 15) De tre omtalade undantagen fram till tiden för syndafloden, nämligen Abel, Enok och Noa, tjänade bara till att visa flertalets oursäktlighet. Dessa män vandrade ”med Gud”. Om Noa sades det att han visade ”gudaktig fruktan” och domfällde världen. — 1 Mos. 5:22; 6:9; Hebr. 11:4—7.

Myndighet genom ett rike

18. Vilken utveckling beträffande Satans myndighet ägde rum efter syndafloden?

¹⁸ Efter syndafloden kom den tid då Satan började utöva myndighet genom ett särskilt, synligt styre. För första gången läser vi om ett rike. Satan fann ett villigt redskap för sitt äregiriga uppsåt i Nimrod, och beträffande honom läser vi: ”Han var den förste som blev en mäktig på jorden. Han visade sig vara en väldig jägare i opposition mot Jehova. ... Och början av hans rike kom att bli Babel ... i Sinears land. Från detta land drog han ut [för att erövra] till Assyrien och grep sig an med att bygga Nineve.” — 1 Mos. 10:8—12, NW.

19. a) Hur kom opposition mot Jehova till synes, och hur reagerade Jehova? b) Hur fortsatte denna opposition att utvecklas, trots att den hade hejdats?

¹⁹ Eldade av samma äregiriga och trotsiga ande beslöt vissa män således att upprätta och behålla myndighet i sina egna händer. De sade: ”Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.” Detta passade Satans uppsåt, men det var i direkt opposition mot Jehova, den suveräne Herren, och hans tillkännagivna uppsåt. Han slöt inte ögonen för situationen. Gud företog sig att ”se staden och tornet, som människobarnen byggde”. Han sade sedan följande: ”Härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.” Jehova upplöste därför deras samfällda uppsåt genom att förbistra deras språk och göra att de blev kringspridda över hela jorden. (1 Mos. 9:1; 11:1—8; Apg. 4:24) Flertalet av människorna föredrog emellertid fortfarande mänskligt styre, och det fanns alltid de som hade Satans ande av lystnad efter makt och myndighet. Detta ledde till människogjorda riken — ibland bara ett stadsrike, som sedan utvidgades till att omfatta en hel region, till exempel Moabs och Ammons riken, och till sist de stora imperierna och världsväldena.

20. a) Vilken roll har religionen spelat i människogjorda riken? b) Vilket undantag från detta finns upptecknat i bibeln? c) Hur och i vilken utsträckning har Satan utövat styre över de flesta av människorna?

²⁰ Religionen spelade en stor roll i alla dessa riken, men härskarna och deras undersåtar erkände inte Jehova som den högste härskaren, som man var skyldig att tillbedja och underordna sig. (Jer. 10:10; Dan. 6:26) Bibeln nämner bara ett enda undantag, nämligen Melkisedek, kung i Salem. Han tjänade också som ”präst åt Gud den Högste”, och då han välsignade Abram, sade han: ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare!” Abram själv talade på liknande sätt om Gud, när han riktade sig till Sodoms kung. (1 Mos. 14:18—23) I övrigt har Satan, genom falsk religion och bedrägeri, utövat styre över alla riken, och han har gjort det tillsammans med de olydiga änglar som förenade sig med honom. Människor i allmänhet inser inte detta, eftersom Satan och hans demonhorder är osynliga för människoögon. Osynliga, ja, men likväl verksamma. Vid tre tillfällen kallade Jesus Satan, djävulen, för ”den här världens härskare”. Och när Paulus talar om den kristnes kamp mot djävulen, säger han att det är en kamp ”mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i det himmelska”. — Joh. 12:31; 14:30; 16:11; Ef. 6:11, 12; se också 2 Korintierna 4:4.

21. a) Vad är inbegripet i att bli befriad från Satans myndighet? b) Hur har saker och ting i vår tid nått en höjdpunkt på båda sidorna i stridsfrågan?

²¹ Av detta framgår det tydligt att då Jesus talade till Saulus om att vända människor ”från Satans myndighet till Gud”, är det fråga om en överföring från ett styre till ett annat. Det är som Paulus skrev: ”Han [Jehova] har räddat oss från mörkrets myndighet och överfört oss till sin älskade Sons rike.” (Kol. 1:13) I vår tid har situationen nått en stor och spänd höjdpunkt på de mot varandra stående sidorna — Jehova Guds och Satans, djävulens. Den förutsagda ”fiendskapen” mellan de två sidorna har verkligen nått en höjdpunkt. (1 Mos. 3:15) Under Satans styre är mörkret tätare än någonsin. Styresmännen och de styrda vet inte vart de skall vända sig för att lösa sina många besvärliga problem. Det är ett ”tjockt mörker” som är sådant ”att man kan taga på det”. (2 Mos. 10:21, 22) Men under Jehovas styre genom hans messianske konung, Kristus Jesus, lyser sanningens och rättfärdighetens ljus intensivare än någonsin och ger klar och tydlig vägledning och tillförsikt åt hans undersåtar, förutom många andliga glädjeämnen och fröjder. Den stridsfråga som står fram för mänskligheten rör sig således kring temat styre och myndighet genom ett rike.

22. Var och hur framhålls myndighet och styre med avseende på a) det messianska riket och b) Satans försök att uppnå överhöghet?

²² Lägg märke till hur detta tema framhävs i Uppenbarelseboken. I en syn som Johannes får hör han höga röster i himmelen säga: ”Världens rike har nu blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung till evig tid.” Detta uppfylldes år 1914, vid slutet av det oavbrutna styre över världen som utövats av hedniska välden, vilket varit tillåtet av Gud i 2.520 år från år 607 f.v.t. Därpå, efter att ha sett det messianska rikets födelse, kriget i himmelen och utslungandet av draken, Satan, djävulen, ur himmelen, hör Johannes tillkännagivandet: ”Nu har frälsningen och makten och riket, som tillhör vår Gud, och myndigheten, som tillhör hans Smorde, blivit en verklighet.” I kontrast härtill berättas det i nästa syn hur draken ger ”vilddjuret” (en symbol av Satans världsvida politiska organisation) ”sin makt och sin tron och stor myndighet”, så att alla jordens folk ägnar det sin tillbedjan. Liknande myndighet och tillbedjan nämns vidare med avseende på ”vilddjurets bild”, en symbol av det nutida Förenta nationerna. I själva verket utsätter Satans organisation ”alla för tvång” att ta emot dess märke för identifiering, utan vilket det blir näst intill omöjligt att leva. — Upp. 11:15; 12:10; 13:2, 15—17.

23. a) Vilka frågor bör vi med tanke på detta ställa oss själva? b) Hur bör vi förstå den senare delen av Psalm 36:10, och vilken god slutsats leder detta till?

²³ Under vems myndighet står du? Är du tillfreds med att identifieras som en understödjare av Satans världsordning? Eller vill du uppriktigt komma bort från hans myndighet, men är osäker om vilka åtgärder du skall vidta och rädd för vad som kan vara inbegripet? Du bör återigen vända dig till Psalm 36 som en källa till uppmuntran. Sedan psalmisten beskrivit deras dåliga inställning som alltid har rätt i sina egna ögon och som därför inte kan se eller lära sig hata sina villfarelser, vänder han sig till Jehova. Han upphöjer Hans kärleksfulla omtanke, trofasthet och rättfärdighet och de välsignelser som tillfaller dem som tar sin tillflykt under Hans vingar. Sedan han sagt att Jehova är ”livets källa”, tillfogar han: ”I ditt ljus se vi ljus.” Med andra ord är det bara genom att vi lär oss hur vi skall se på saker och ting, också oss själva, från hans synpunkt, som vi kan vändas från mörker till ljus och kan komma att se och förstå vilka åtgärder vi måste vidta för att vinna evigt liv under Guds myndighet. Lyckliga är vi, om vi vandrar hand i hand med detta ljus, med sanning och rättfärdighet, eftersom ”de rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd”. Då kan vi förena oss med David i hans bön: ”Låt din nåd [kärleksfulla omtanke, NW] förbliva över dem som känna dig och din rättfärdighet över de rättsinniga.” — Ps. 36:6—11; Ords. 4:18.

[Bild på sidan 419]

Adams och Evas kurs av själviskt oberoende förde dem bort från ljus och liv till mörker och död

[Bild på sidan 420]

Gud omintetgjorde Babels tornbyggares trotsiga uppsåt genom att förbistra deras språk

”Endast en liten tid skall ljuset vara hos er. Vandra, medan ni har ljuset, så att mörkret icke får makt med er! Den som vandrar i mörkret, han vet icke, vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni kan bli ljusets barn.” — Joh. 12:35, 36, Hedegård.