Hur vi bevisar oss vara Guds vänner
”O Jehova, vem skall vara gäst i ditt tält? Vem skall bo på ditt heliga berg? Den som vandrar klanderfritt och utövar rättfärdighet och talar sanningen i sitt hjärta.” — Ps. 15:1, 2, NW.
1. Hur beskriver bibeln Guds nya värld, och vilka fordringar bör ha intresse för oss?
INGEN människa kan komma in i Guds nya värld för att bo där för beständigt såsom Guds gäst, om hon inte är Guds vän. Eftersom Gud endast samlar dem som är rena och goda omkring sig, ställs det fordringar på den som skall vara gäst i Guds tält. Vad dessa fordringar går ut på är av intresse för alla sanna kristna, ty endast genom att uppfylla dem kan de vinna den välsignelse som består i evigt liv i en boning, om vilken bibeln tillkännager: ”Jag såg en ny himmel och en ny jord, ty den förra himmelen och den förra jorden hade försvunnit, och ... hörde ... en stark röst från tronen säga: ’Se, Guds tält är hos människosläktet, och han skall bo hos dem, och de skola vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem.’” — Upp. 21:1, 3, NW.
2. Vilken beskrivning av en Guds vän har Gud låtit nedteckna?
2 Psalmisten David blev inspirerad till att framhålla vilka fordringar som ställs på den som skall vara Guds gäst och alltså Guds vän: ”O Jehova, vem skall vara gäst i ditt tält? Vem skall bo på ditt heliga berg? Den som vandrar klanderfritt och utövar rättfärdighet och talar sanningen i sitt hjärta. Han har icke spritt förtal med sin tunga. Mot sin kamrat har han icke gjort något ont, och ingen smädelse har han inlåtit sig på mot sin förtrogne. I hans ögon är envar som är föraktlig förvisso förkastad, men dem som frukta Jehova ärar han.” — Ps. 15:1—4, NW.
3. Varför är Jehova med rätta nogräknad i fråga om dem som han skall ha såsom gäster, och hur visade han att han hade fordringar i Davids dagar?
3 Att Gud, den Allsmäktige, endast tar emot vissa personer såsom gäster i sitt tält är inte att förundra sig över. Vem det vara må som har ett eget hem tar inte emot vem som helst såsom gäst; han välkomnar och undfägnar inte alla människor. Många människor som har ett eget hem skulle inte vilja ta emot onda människor och skulle inte vilja hysa dem ens för en kort tid. Jehova Gud handlar i överensstämmelse med samma princip. Han tar inte emot vem som helst i sitt tält. ”Den som är ond får icke bo hos dig.” (Ps. 5:5) Så förhöll det sig på Davids tid beträffande Guds tält. David hade fört Jehovas ark från Obed-Edoms hus till Jerusalem: ”Sedan de hade fört HERRENS [Jehovas] ark ditin, ställde de den på dess plats i tältet som David hade slagit upp åt den.” (2 Sam. 6:17) Att träda in i det tältet var detsamma som att träda in i den Högstes närvaro. David utvalde vissa människor till att tjäna i detta tält, och Asaf var bland dem som fick detta privilegium. (1 Krön. 16:4—6) Endast de som vandrade klanderfritt och som var rena och rättrådiga kunde beständigt få tjänstgöra i Jehovas tält på hans heliga berg.
4. Vad sägs om kraven på den som skall få förbli i Guds närvaro, och vilken inställning bör fördenskull den kristne ha?
4 Jehova är mycket nogräknad i fråga om dem som får förbli i hans heliga närvaro. Om de fordringar, som gällde på Davids tid beträffande den som fick vara gäst i Jehovas tält där på hans heliga berg, var stränga, hur mycket strängare måste då inte fordringarna vara på den som skall få förbli i Jehovas tält såsom beständig gäst, såsom medlem av hans heliga familj! Om vi skall kunna räknas värdiga att få ett sådant ojämförligt privilegium och kunna säga med David: ”Jag skall vara gäst i ditt tält för obestämd tid”, måste vi bevisa oss vara Guds vänner. Eftersom ”han har sin förtroliga umgängelse med de rättrådiga”, är det absolut nödvändigt att de som skall vinna hans beskydd och gästfrihet för evigt lär sig vad Gud fordrar av den som skall räknas rättrådig i hans ögon. (Ps. 61:5; Ords. 3:32; NW) Fördenskull bör varje kristen ställa dessa frågor till sig: ”O Jehova, vem skall vara gäst i ditt tält? Vem skall bo på ditt heliga berg?” Och varje kristen bör göra sig väl förtrogen med psalmistens svar: ”Den som vandrar klanderfritt och utövar rättfärdighet och talar sanningen i sitt hjärta” — Ps. 15:1, 2, NW.
Hur man vandrar klanderfritt
5. Hur underlät Adam att vandra klanderfritt, och vad gick han fördenskull miste om?
5 Om den kristne skall kunna vandra klanderfritt i Guds ögon, måste han obetingat lita på Jehova Gud och bevisa att han gör detta genom att lyda Guds befallningar. Adam, den första människan, var Guds gäst i Edens paradis. Adam skulle ha kunnat få detta paradis till evig boning, en boning som var välsignad med Guds närvaro. Men Adam bevisade sig inte vara Guds vän. Till följd av Adams underlåtenhet att lyda sin himmelske Fader och ”värd” gick han miste om den paradisiska boningen och bevisade sig ovärdig att vara gäst i ”Guds lustgård”. (Hes. 28:13) Adam underlät att vandra klanderfritt, och fördenskull kunde han inte vara Guds vän.
6. Vem blev kallad ”Jehovas vän”? Varför blev han det?
6 Men bibeln överflödar av exempel på sådana människor som har haft framgång i att bevisa sig vara Guds vänner. En lång förteckning över dessa, som bevisade sig vara Guds vänner, finner vi i Hebréerbrevets elfte kapitel. I detta kapitel nämns Abraham, om vilken Jakob skrev: ”Den Skriftens utsaga blev uppfylld, som säger: ’Abraham satte tro till Jehova, och det tillräknades honom såsom rättfärdighet’, och han kom att kallas ’Jehovas vän’.” (Jak. 2:23, NW) Vilket privilegium var inte detta att få kallas ”Jehovas vän”! Är vi, i likhet med Abraham, villiga att fylla de fordringar som ställs på den som skall vara Jehovas vän? Vi kan inte vara Guds vänner genom att blott och bart vilja vara det; vi måste bevisa oss vara Guds vänner. Abraham ådagalade sin tro och förtröstan på Gud genom att lyda Jehovas befallning att lämna Ur i Kaldeen och senare genom att vara villig att offra sin son, som han hade med Sara, sin käre Isak. Följaktligen säger den som skrivit Hebréerbrevet: ”Genom tron lydde Abraham, när han blev kallad, i det att han drog ut till en plats som han var bestämd till att få till arvedel; och han drog ut, fastän han icke visste vart han var på väg. Genom tron så gott som offrade Abraham Isak, när han blev satt på prov; och den man som med glädje hade mottagit löftena försökte offra sin enfödde son, fastän det hade blivit sagt till honom: ’Det som skall kallas ”din säd” skall komma genom Isak.’” (Hebr. 11:8, 17, 18, NW) Abraham vandrade klanderfritt och bevisade sin tro och förtröstan på Gud genom sin lydnad; ”och han kom att kallas ’Jehovas vän’”.
7. Vilket värde bör man sätta på att få vara Guds vän?
7 Finns det något som kan gå upp emot att vara Jehovas vän? Vad kan väl framgång inom affärslivet i denna världen vara värd jämfört med att vinna Guds vänskap? Ingenting kan ge en sådan lycka och tillfredsställelse som den som kommer den människa till del som är ”rik inför Gud”. (Luk. 12:21) Människor anstränger sig oerhört mycket för att lära sig hur de skall vinna framgång i affärsvärlden; att lära sig hur man skall vandra klanderfritt i Guds ögon, så att man kan bli hans vän, är värt en mycket större insats.
Att beständigt vandra klanderfritt
8. a) Vilka exempel har vi på människor som beständigt har vandrat klanderfritt? b) Hur är det möjligt att vandra klanderfritt, såsom det visades i Daniels fall?
8 När vi begrundar deras liv som har bevisat sig vara Guds vänner, finner vi att de beständigt vandrat klanderfritt. ”Enok fortsatte att vandra med den sanne Guden.” ”Noa var en rättfärdig man. Han bevisade sig klanderfri bland sina samtida. Noa vandrade med den sanne Guden.” (1 Mos. 5:23, 24; 6:9; NW) Profeten Daniel vandrade beständigt, utan uppehåll, klanderfritt. I kritiska situationer under hans liv förlitade han sig inte på mänsklig vishet; han vände sig till Gud för att få vägledning. Detta berodde i sin tur på att han beständigt förtröstade på Jehova Gud. Daniel umgicks med sin Gud till och med när detta var emot lagen; han bad regelbundet och visade härigenom att han beständigt var beroende av sin störste vän. Daniel kastades i lejongropen därför att han var lojal mot Jehova, och till och med den hedniske konungen Darius lade märke till att Daniel beständigt, utan uppehåll, förtröstade på sin Gud: ”Din Gud, som du har tjänat utan uppehåll, han frälse dig.” (Dan. 6:16, 20, My) Genom att Daniel beständigt vandrade klanderfritt, kom han att bli högt älskad av Gud, och Jehovas ängel Gabriel sade till Daniel: ”Du är högt benådad.” — Dan. 9:23.
9. Nämn ett viktigt krav som bör ställas på den som skall vandra klanderfritt.
9 För att beständigt kunna vandra klanderfritt, såsom Enok, Noa, Abraham och Daniel gjorde, måste vi ge akt på Jehova i allt vad vi gör, såsom Ordspråksboken 3:5, 6 (NW) framhåller: ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt eget förstånd. På alla dina vägar må du giva akt på honom, så skall han själv göra dina stigar räta.” Ingen kan vara Guds vän om han inte villigt följer detta råd. Nej, ingen kan i själva verket överlämna sig åt Gud, om han inte lyder detta bud att förtrösta på Jehova och söka hans gudomliga vägledning, så att han beständigt kan vandra på räta stigar.
10, 11. a) Vad kan följden bli om man lämnar Jehova ur räkningen? b) Vilken kritisk situation uppstod för en gudsman? Hur handlade han?
10 Vilken dårskap är det inte om vi underlåter att ge akt på Jehova på alla våra vägar — i synnerhet om vi är Guds tjänare! Hur lätt kan vi inte drabbas av svår olycka, om vi lämnar Jehova ur räkningen, i all synnerhet i en kritisk situation, såsom en viss profet gjorde. I Första Konungabokens trettonde kapitel heter det att ”en gudsman” ”kom på HERRENS [Jehovas] befallning ... från Juda till Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att där tända offereld”. Gudsmannen, vars namn inte nämns, uttalade då en förunderlig profetia om fördärv som skulle drabba altaret och de avgudadyrkare som frambar offer på det. Den onde konung Jerobeam blev ursinnig. Han sträckte ut sin hand och gav befallning om att den frimodige profeten skulle gripas. Omedelbart blev konungens hand styv och förvissnad, och altaret rämnade. Jerobeam begärde då att profeten skulle bedja till Gud om att hans hand skulle bli återställd. Profeten gick med på detta; och konungens hand blev frisk igen. Den listige Jerobeam inbjöd då av själviska motiv profeten till sitt kungliga bord. Detta var en kritisk situation i profetens liv. Skulle han uppträda klanderfritt? Det gjorde han; han lydde Jehova, och fast och bestämt vägrade han att ha något gemensamt med en som hatade Jehova och var en avgudadyrkare, så konung han var: ”Gudsmannen svarade konungen: ’Om du än vill giva mig hälften av vad som finnes i ditt hus, så kommer jag dock icke med dig; här på orten vill jag varken äta eller dricka. Ty så har HERREN [Jehova] genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall varken äta eller dricka och ej heller vända tillbaka samma väg du har gått hit.’”
11 Om denne gudsman hade fortsatt att vandra klanderfritt i Jehovas ögon, skulle allt ha varit gott och väl. Men nästan omedelbart härefter uppstod en annan kritisk situation i profetens liv. När gudsmannen var på väg ut ur staden, mötte han ”en gammal profet”, som bodde där. Den gamle profeten inbjöd gudsmannen att följa med honom hem och äta med honom. ”Jag kan icke vända om med dig och följa dig”, svarade gudsmannen. ”Ty så har blivit mig sagt genom HERRENS [Jehovas] ord: Du skall varken äta eller dricka där.” När den gamle profeten, som var mycket enträgen, hörde detta, uttalade han av icke omtalat skäl denna lögn: ”Jag är ock en profet såsom du, och en ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: ’För honom tillbaka med dig hem och giv honom att äta och dricka.’” I strid med Jehovas tydligt tillkännagivna befallning gick gudsmannen tillbaka och åt och drack. Detta fick svåra följder för honom.
12. Hur kom det sig att gudsmannen underlät att vandra klanderfritt, och vad blev följden?
12 Medan de satt till bords, kom Jehovas ord till den lögnaktige gamle profeten, och han sade då till den olydige gudsmannen: ”Så säger HERREN [Jehova]: Därför att du har varit gensträvig mot HERRENS ord och icke hållit det bud, som HERREN, din Gud, har givit dig, utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den ort, där han hade förbjudit dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp icke komma i dina fäders grav.” Den här gången uttalade verkligen den gamle profeten Jehovas ord. Gudsmannen begav sig därifrån, ridande på en åsna. Och då hände det att ”ett lejon kom emot honom på vägen och dödade honom. Sedan låg hans döda kropp utsträckt där på vägen.” Lejonet slukade varken den döda människokroppen eller åsnan utan höll vakt över dem båda, och härigenom visades det klart och tydligt att det som hade hänt inte var en ren händelse utan en hemsökelse från Gud. — 1 Kon. 13:1—28.
13. Vad skulle gudsmannen ha gjort, om han vandrat klanderfritt?
13 Vilka tragiska följder fick inte denna underlåtenhet att vandra klanderfritt! Gudsmannen hade tillräcklig kunskap för att kunna undvika att vandra förvända vägar; han hade fått direkta befallningar från Jehova om hur han skulle förhålla sig. Må så vara att den lögnaktige gamle profeten hade sagt att ”en ängel” hade ändrat på dessa befallningar! Gudsmannen skulle inte ha godtagit ett budskap i andra hand som motsade det direkta bud han hade fått från Jehova. Vad borde gudsmannen då ha gjort? Han borde ha lytt Guds befallning. I stället för att underlåta att lyda det direkta påbudet från Jehova borde gudsmannen ha sökt upplysning från Jehova, innan han vidtog några ytterligare mått och steg. Han kunde ha bett Jehova om att vägleda honom i denna kritiska situation. Utan att bedja och tydligen utan att göra någon närmare förfrågan beträffande detta budskap i andra hand, som förmedlats genom ”en ängel”, gav gudsmannen sig in på förvända vägar; och trots det att han tidigare handlat så förtjänstfullt, underlät han att vandra klanderfritt med Gud.
Hur vi undviker att begå förmätna handlingar
14. Vilken lärdom får den kristne härav i fråga om att vandra klanderfritt?
14 Vad lär den kristne av detta? Att han beständigt bör vandra klanderfritt i Jehovas ögon, alltid söka hans vägledning, särskilt i kritiska och svårbemästrade situationer i livet. Rusa aldrig åstad i förmätenhet enligt dina egna uppfattningar och idéer eller enligt någon annans påhitt, även om denne intar en ansvarsfull ställning i Guds organisation eller gör anspråk på att inta en sådan ställning. Genom att söka Jehovas vägledning undviker vi att bli vilseledda av bedragare eller av dem som kanske menar väl men som handlar efter sitt eget förstånd. Genom att vi handlar på detta sätt, kommer vi att fortsätta att vandra klanderfritt och på räta vägar, så att vi undviker att drabbas av fördärv i likhet med den där gudsmannen, som visade sig ”gensträvig mot HERRENS [Jehovas] ord”. — 1 Kon. 13:21.
15. a) Vad bör en Guds tjänare bedja om, och varför? b) Hur underlät konung Saul att vandra klanderfritt i en liknande sak, och vad blev följden?
15 Om vi skall bevisa oss vara Guds vänner, måste vi alltså söka Guds hjälp i att avhålla oss från förmätna handlingar. Må den kristnes bön vara densamma som psalmistens: ”Avhåll också din tjänare från förmätna handlingar; låt dem icke behärska mig. I så fall skall jag vara fullständig, och jag skall hava förblivit oskyldig till mycken överträdelse.” (Ps. 19:14, NW) Den kristne bör inte efterlikna konung Saul i hans förmätna handlingssätt. Under kriget mot filistéerna hade profeten Samuel tillsagt konung Saul att denne inte skulle rusa åstad och handla på eget bevåg utan vänta i Gilgal på att Samuel skulle komma dit. Saul, som fann det svårt att hålla folket samlat till dess Samuel kom för att frambära offer, gav sig i förmätenhet in på förvända vägar. Saul grep sig an med att ”frambära brännoffret”, fastän han inte var berättigad till att göra detta. När Samuel strax därefter kom till platsen, sökte Saul rättfärdiga sitt handlingssätt genom att tala om israeliternas fruktan och Samuels dröjsmål. ”Därför tvingade jag mig”, medgav Saul, ”och grep mig an med att frambära brännoffret.” Vilken dårskap! Saul förlitade sig på sin egen vishet; han ”tvingade” sig till att handla och tog sig för vad förmätet var. Genom att underlåta att vandra klanderfritt förlorade Saul sitt rike och Jehovas vänskap. ”Nu skall ditt konungadöme icke bestå”, sade Samuel. ”Jehova skall förvisso finna åt sig en man som är välbehaglig för hans hjärta.” — 1 Sam. 13:8, 9, 12, 14, NW.
16. a) Hur avhåller oss Gud från att begå förmätna handlingar, och hur visade aposteln Paulus att han önskade vandra klanderfritt? b) Vad bör de kristna undvika om de är i tvivelsmål om en sak?
16 Gud avhåller oss genom sitt ord och genom bönen från att begå förmätna handlingar. Vi kan studera Guds skrivna ord, bibeln, och inhämta de principer, som Jehova vill att vi skall vandra efter. Vi måste rådfråga hans bok, som innehåller vishet. Bönen avhåller oss från att begå förmätna handlingar, ty genom den kan vi ge akt på Jehova i allt vad vi gör. Gud avhåller oss också från att begå förmätna handlingar på så sätt att han ger oss råd genom sin organisation. När det uppstod tvist i fråga om huruvida hedningar borde omskäras, rusade inte Paulus och Barnabas åstad och handlade förmätet. Paulus visste hur man rätt skulle bedöma saken, men han handlade inte på eget bevåg! Han begav sig till Jerusalem, och där dryftade apostlarna och de äldre männen saken. De fattade ett beslut, som rönte den heliga andens godkännande. Ett brev, som alltså den kristna organisationen stod bakom, skrevs ut, och detta auktoritativa tillkännagivande skulle så läsas upp för församlingen. Paulus handlade först sedan han fått organisationens bemyndigande. (Apg. 15:1—31) På samma sätt avhålls de kristna i vår tid — genom bönen och Guds ord såväl som genom de råd de får från Guds organisation — från att begå förmätna handlingar. Låt oss, om vi är i tvivelsmål beträffande hur vi skall förhålla oss i en kritisk situation i livet, inte rusa åstad och handla helt och hållet i överensstämmelse med mänsklig vishet; undvik att göra detta och vänta i stället till dess du får klarhet i saken från Jehova Gud genom studium av hans ord. Om vi gör så, kommer vi att gå framåt på räta vägar och beständigt vandra klanderfritt.
Hur vi utövar rättfärdighet och talar sanningen
17. Vad kräver Gud vidare av sina vänner, och vad inbegriper detta i fråga om vårt handlingssätt mot våra medvandrare?
17 För att vi skall kunna vara Jehovas vänner, måste vi alltid ”utöva rättfärdighet”. (Ps. 15:2, NW) Den kristnes personliga liv och leverne måste stämma överens med de rättfärdiga normerna i Guds ord; hans handlingssätt och uppförande måste vara heligt: ”Må ni också själva bliva heliga i allt edert uppförande, emedan det är skrivet: ’Ni måste vara heliga, emedan jag är helig.’” (1 Petr. 1:15, 16, NW) Eftersom Jehova är helig, för han inte in i sitt tält såsom gäster dem som är onda, dem som handlar orättfärdigt mot sin nästa och mot sina kristna medvandrare. Om man skall utöva rättfärdighet, kan man inte handla oärligt mot sina vänner eller lura och bedra dem; och inte kan man heller förtala dem med sin tunga. ”Ty du är icke en Gud, som har behag till ogudaktighet; den som är ond får icke bo hos dig. De övermodiga bestå icke inför dina ögon; du hatar alla ogärningsmän. Du förgör dem som tala lögn; de blodgiriga och falska äro en styggelse för HERREN”, Jehova. — Ps. 5:5—7.
18. a) Vad sägs om att handla orättfärdigt i små ting? b) Vad är den kristnes plikt när det gäller lån?
18 Man bedrar sig själv, om man tror att Gud i sitt tält skall såsom gäst föra in den som befläckar sig genom att utöva orättfärdighet. Lägg märke till vad som sägs om Guds vän: ”Mot sin kamrat har han icke gjort något ont.” (Ps. 15:3, NW) Detta inbegriper små ting såväl som stora ting, ty ”den som är orättfärdig i det minsta är orättfärdig också i mycket”. (Luk. 16:10, NW) Den kristne som till exempel lånar av sin kamrat och vägrar att betala igen urskuldas inte av Gud, därför att summan eller den sak det gäller kanske inte är så stor. ”Den ogudaktige lånar och betalar icke igen.” (Ps. 37:21, NW) Det tycks vara svårt för många människor att betala igen det som de lånar; men om de verkligen ”utövar rättfärdighet”, försöker de betala igen det som de lånar, även om de inte kan betala allt på en gång och även om den tid som förflyter, innan de gottgjort sin skuld, kan bli avsevärd. Om de gör en ansträngning att betala igen, visar detta att de ”utövar rättfärdighet” i sitt hjärta.
19. a) Förklara vad det innebär att man ”talar sanningen i sitt hjärta”. b) Hur sade Jesus att vi kan bevisa vår vänskap, och vilket samband har detta med att tala sanningen?
19 ”Talar sanningen i sitt hjärta” — detta är ett annat krav på den som skall vara Guds gäst. (Ps. 15:2, NW) Den som talar sanningen i sitt hjärta är ärlig mot andra och mot sig själv. Om han talar sanningen i sitt hjärta, kommer han också att tala sanningen med sin mun. Han kommer inte att nöja sig med att avhålla sig från falskhet, utan han kommer också att vara en predikare av sanningen, Guds sanning. De sanningar, som Gud fordrar att de kristna skall tala om, finns i hans ord, och de inbegriper Jesu Kristi, Guds Sons, befallningar, särskilt dem som gäller predikandet av Guds rike. Så här sade Herren Jesus, då han var på jorden: ”Ni äro mina vänner” — på vilket villkor? ”Om ni göra det som jag befaller eder.” (Joh. 15:14, NW) Och vad är det som Herren Jesus har befallt sina efterföljare att göra under denna ”ändens tid”? Jo, att de skall tala sanningen om Guds rike och dess upprättande! ”Dessa goda nyheter om riket”, löd Jesu förutsägelse, ”skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer.” — Matt. 24:14, NW.
20. Vilket resultat kommer av att man predikar sanningarna om Riket, och vilken förpliktelse vilar alltså på varje kristen?
20 Detta stora verk att tala om Rikets sanningar är alltså något som var och en som vill vara Guds och hans Sons vän önskar ha del i. Genom sanningarna om Guds rike blir nu tusentals människor, som en gång var fiender till Gud, hans vänner. Ja, att omvända många, som är Guds fiender, så att de blir hans vänner — detta är varje sann kristens storslagna privilegium och glädjefyllda förpliktelse. Om den kristne skall kunna göra detta, måste han predika sanningen. Envar som ”talar sanningen i sitt hjärta” kommer att tala sanningen med sin tunga och undervisa andra om Guds rike. Beträffande den kristna förpliktelsen att göra Guds fiender till hans vänner genom sanningen sade aposteln: ”Vi äro därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädja vi: ’Bliv försonade med Gud.’” — 2 Kor. 5:20, NW.
21. Eftersom den nya världen är nära, hur bör vi då handla, och vilka välsignelser får vi i så fall röna?
21 Den nya rättfärdiga världen är nära, den värld, i vilken ”Guds tält” skall vara hos människosläktet. ”O Jehova, vem skall vara gäst i ditt tält?” Låt oss då vara flitiga i att underrätta andra om Guds rikes sanningar, genom vilka de kan bli försonade med Gud. Låt oss tala ur hjärtan som är fyllda med sanningen, under det att vi ständigt utövar rättfärdighet i vår handel och vandel med alla människor. Och må vi beständigt vandra klanderfritt med vår Gud, såsom Enok, Noa, Abraham och Daniel gjorde, i det att vi alltid söker Guds vägledning i det vi gör. Må vi så bevisa oss vara Guds lojala vänner, ända fram till denna världens slut och in i den härliga, nya världen! Då kan vi jubla med psalmisten: ”Jag skall vara gäst i ditt tält för obestämd tid”, ty vi skall vara Guds gäster, som får privilegiet att förbli i Jehovas tält för evigt. — Ps. 61:5, NW.