Psaltaren

Gud räddar den omtänksamme

HAR du lagt märke till att människor ofta flockas kring rika personer och kring dem som har framträdande ställningar i samhället? Däremot undviker de gärna de utarmade och de sjukliga och alla andra som inte har något att säga till om.

En erfarenhet av det här slaget återges i Psalm 41. Den här psalmen kan delas upp i tre delar. Först kommer de välsignelser Gud ger de människor som behandlar de arma med omtanke. (Verserna 2—4 Ps. 41:2—4) Därefter kommer en beskrivning av hur psalmisten drabbas av en allvarlig sjukdom och av sina vänners svek. (Verserna 5—10 Ps. 41:5—10) Till slut är det en bön om gudomlig hjälp och ett uttryck av fast tillförsikt att bönen skall bli välvilligt mottagen. (Verserna 11—13 Ps. 41:11—13) Den avslutande versen (14 Ps. 41:14) anses vara avslutningen på den första av de fem mindre ”böckerna”, som Psaltaren är uppdelad i.

Överskriften till Psalm 41 förklarar att det är ”en psalm av David”. De omständigheter som beskrivs i den här psalmen passar bra in på de stormiga år i Davids liv, som följde på hans synd med Bat-Seba. (2 Sam., kap. 11—18) Men den berättar om sådant som Guds hängivna tjänare i alla tider har fått utstå.

Psalmen börjar: ”Säll är den som låter sig vårda om den arme.” (Ps. 41:2a) Det hebreiska ordet för ”den arme” betyder bokstavligen ”tunn”, ”mager”, ”klen”. Det för tanken till en som är försvagad på grund av fattigdom, sjukdom eller andra svåra förhållanden och som är i behov av hjälp. Den människa ”som låter sig vårda” om den arme urskiljer hans behov. I stället för att bara ointresserat rusa förbi bryr han sig om den behövande, vårdar sig om honom och visar honom öm medkänsla. En sådan omtänksam människa är verkligt ”säll” eller lycklig — på grund av det speciella tillstånd av välbefinnande som den åtnjuter som är generös, men också på grund av att han har den allsmäktige Gudens ynnest, vars givmildhet han efterliknar. — Apg. 20:35; Jak. 1:17.

Psalmisten fortsätter med att säga till den omtänksamme: ”Honom skall HERREN [Jehova] hjälpa på olyckans dag. HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja!” — Ps. 41:2b, 3.

”Olyckans dag” kan syfta på någon olycklig händelse eller till och med på en längre period av svårigheter. Ps. 41 Vers 4 visar att psalmisten särskilt har sjukdom i tankarna. Genom sjukdomen blir den som visar omtanke om den arme mycket svag. Den som befann sig i det tillståndet uttryckte tillförsikt att Jehova skulle bevara honom under sjukdomsperioden och se till att han överlevde. När andra kunde lägga märke till bevis på att Gud räddat honom ur en sådan till synes hopplös situation, skulle de prisa honom säll eller lycklig i landet genom att sprida ut nyheterna om Guds barmhärtiga handlingssätt mot honom.

Psalmisten fortsätter med att säga: ”HERREN skall på sjukbädden stå honom [den omtänksamme] bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger. Så säger jag då: HERRE, var du mig nådig; hela du min själ, ty jag har syndat mot dig.” — Ps. 41:4, 5.

Psalmistens erfarenhet ”på sjukbädden” kan ha inträffat när hans son Absalom gjorde upp planer för att tillvälla sig tronen. Bibeln visar att det rådde oro i landet under den här perioden av Davids regering. Kungens sjukdom kan ha hindrat honom från att ta itu med saker och ting på rätt sätt. (2 Sam. 15:1—6) Absaloms uppror och andra olyckliga händelser i Davids familj verkställde Guds dom mot kungen för att han begick äktenskapsbrott med Bat-Seba och för att han manövrerade förhållandena för att få hennes man dödad. (2 Sam. 11:1—12:12) David visste att Gud hade förlåtit honom för detta skamliga handlingssätt. (2 Sam. 12:13) Men i ett försvagat fysiskt tillstånd skulle han helt naturligt påminna sig att han hade syndat så allvarligt.

Men psalmisten tyckte att om det allmänna intrycket av hans levnad var att han visat omtänksamhet mot de arma, så skulle Gud ”stå honom bi”, styrka honom och stödja honom, när han låg där hjälplös på en sjukbädd. (Jämför Psalm 18:25—27.) Fastän bibelskribenten var allvarligt sjuk, förtröstade han på att Gud skulle förvandla hans läger — inte genom att på mirakulöst sätt avlägsna sjukdomen, utan genom att styrka den lidande med tröstande tankar som inger honom hopp om tillfrisknande. Det skulle vara som om Gud förvandlade hans sjuksäng till en säng för tillfrisknande. Att David erkände att han hade ”syndat mot” Gud gjorde att han återigen kom i en sådan ställning att han kunde få röna Guds ynnest. Han kunde därför be Gud att hela hans själ eller hjälpa honom att tillfriskna från sjukdomen. — Jämför Psalm 32:1—5.

Psalmisten fortsätter med att tala om hur falska de som befann sig i hans närhet var, mot honom i hans försvagade tillstånd: ”Mina fiender tala, vad ont är, mot mig: ’När skall han dö och hans namn förgås?’ Kommer någon och besöker mig, så talar han falskhet; hans hjärta samlar åt honom, vad ondskefullt är; sedan går han ut och talar därom.” — Ps. 41:6, 7.

Davids fiender hade inte något gott att säga om honom. De talade elakt om honom som en ond man. De väntade otåligt på att han skulle dö och inte längre bli ihågkommen. Till och med när någon kom och besökte honom, där han låg i sin sjuksäng, var dennes deltagande ord ”falskhet” — framsprungna ur ett hjärta som i verkligheten önskade att den sjuke skulle dö. I stället för att söka trösta skulle den skrymtaktige vännen i sitt hjärta samla åt sig själv vad ondskefullt var genom att spana efter något i den sjukes ord, uppförande eller fysiska tillstånd som kunde användas för att skada honom. Så snart besökaren kom ut från den sjuke kungens bostad, skulle han tala ”därom”, det vill säga sprida ut allt det han hade fått veta under sitt besök, som kunde skada kungen.

För att visa hur snabbt sådant ondskefullt skvaller kunde spridas fortsätter psalmisten med att säga: ”De som hata mig tassla alla med varandra mot mig; de tänka ut mot mig det som är mig till skada. ’Ohjälplig ofärd har drabbat honom, han som ligger där skall icke mer stå upp.’” — Ps. 41:8, 9.

Konspiratörer mot David skulle komma tillsammans och ”tassla”, eller samtala med dämpade röster, om sin gemensamma ryktesflora, till skada för kungen. De tänkte ut något som var till skada för psalmisten genom att sprida ut elakt tal med innebörden att ”ohjälplig ofärd”, nämligen sjukdomen, hade ett sådant grepp om kungen att det var som om den hade ”drabbat honom”. Det verkade som om han aldrig skulle kunna bli kvitt den här sjukdomen eller mer skulle kunna ”stå upp”. Detta skulle i hög grad underblåsa upproret mot Davids kungadöme.

Men David utsattes för ännu värre svek. Han skriver: ”Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.” — Ps. 41:10.

Till och med en förtrolig vän som åt Davids bröd, som hans ständige gäst, vände sig emot honom. Förrädaren lyfte sin häl mot kungen, precis som en häst kan vända sig om och sparka till den som ger honom mat. Man anser att detta åsyftar Davids personlige rådgivare Ahitofel, vars råd gällde lika mycket som om det kom direkt från Jehova. (2 Sam. 15:12; 16:23) Ahitofel blev en förrädare och gjorde gemensam sak med Absalom i en kupp mot kungen. (2 Sam. 15:31; 16:15)a Ingen av dessa män som intrigerade mot David visade sig alltså höra till de sälla eller lyckliga, som lät sig vårda om den arme, som nämndes i Ps. 41 vers två 2 i den här psalmen.

Psalmisten fortsätter: ”Men du, HERRE, var mig nådig och upprätta mig, så vill jag vedergälla dem.” — Ps. 41:11.

Den svage kungen vänder sig nu till Gud. Eftersom Davids medförbundna hade påstått att han inte mer skulle stå upp (Ps. 41 vers 9), bad psalmisten att Gud skulle upprätta honom, dvs. hjälpa honom att återfå hälsa och krafter. Hans önskan att ”vedergälla” sina fiender var inte i en anda av personlig hämnd. Som nationens högste domare visste kungen i stället att det var till allas bästa att sådana förrädare fick sitt straff genom ett tillbörligt rättegångsförfarande. — Se 5 Moseboken 19:15—21.

Därefter ger David uttryck åt tillförsikten att Gud skulle höra hans bön, när han säger: ”Att du har behag till mig, det vet jag därav att min fiende icke får jubla över mig. Ty mig uppehåller du för min ostrafflighets skull och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen.” — Ps. 41:12, 13.

Att Gud hade behag i psalmisten framgick tydligt ”därav”, nämligen genom det faktum att Gud gav honom en inre visshet att hans fiender inte skulle komma att jubla över honom som segerrika krigare i strid. Under Davids sjukdom ledde Gud hans tankar så att han kände sig fast övertygad om att han skulle bli uppehållen för sin ostrafflighets skull. Psalmisten försöker inte därigenom förneka sin egen syndfullhet och sina orättfärdiga handlingar, men han gör anspråk på att ha levt ett liv som framför allt har kännetecknats av helhjärtad hängivenhet för Gud. I stället för att dö en förtidig död förväntade psalmisten att få fortsätta att länge (”evinnerligen”) stå inför Guds ansikte, dvs. stå i ett vänskapligt förhållande till Skaparen och få röna hans beskydd.

Den avslutande versen i den här psalmen förklarar: ”Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen.” (Ps. 41:14) Med detta slutar den första av de fem böckerna i Psaltaren. Den fjortonde versen är en doxologi eller ett hävdvunnet uttryck som tillskriver Jehova Gud lovprisning, och den motsvarar de doxologier som avslutar var och en av de andra fyra böckerna, nämligen Psalm 72, 89, 106 och 150.

[Fotnoter]