kräver många medverkande, och övningarna tar ganska mycket tid. Och om kören använder mikrofoner, när konventdeltagarna sjunger, eller om orkestern har alltför stor ljudstyrka, så kan åhörarnas sång överröstas. Det förefaller därför bäst att begränsa användningen av en orkester eller kör — om de över huvud taget skall användas — till de större sammankomsterna.

När det gäller musik, liksom allt annat vi gör till Guds ära, är det önskvärt med balans. Bortsett från att instrumentalmusiken ackompanjerar sången är den faktiskt av underordnad betydelse, även om den kan göra sammankomsterna festligare, precis som ett vackert ordnat podium kan göra. Men ofta har de som svarar för musiken en tendens att gå till ytterligheter. Det råd som ges i Psalm 47:7, 8 (NW) är därför mycket passande: ”Spela och sjung till Gud, spela och sjung. Spela och sjung till vår konung, spela och sjung. Ty Gud är konung över hela jorden; spela och sjung, i det ni handlar med urskillning.”

Det förefaller som om somliga skulle kunna följa detta råd bättre. Ibland har man tagit sig onödiga friheter med melodin och med tempona, så att man gjort våld på de känslostämningar som orden uttrycker. Det är faktiskt förvirrande och strider mot andan vid en kristen sammankomst att ”jazza upp” eller ta sig andra friheter med de enkla, uttrycksfulla melodier vi är vana att sjunga. Det tycks finnas gott om utrymme för originalitet, uppfinningsrikedom och musikalisk inspiration inom gränserna för andemeningen i orden, som är oskiljaktigt förbundna med musikens teman. Begåvade arrangörer kan vara benägna att överarrangera och införa utstuderade effekter i övergångar och rytmer, som sannolikt går de flesta förbi med undantag av några få musikaliskt kunniga lyssnare, som tar sig tid och möda att lyssna uppmärksamt. Man kan också fråga sig om det inte vore förståndigt av en person med musikalisk begåvning att tygla sin entusiasm och det nöje han finner i att arrangera musikprogram, så att denna verksamhet inte alltför mycket inkräktar på hans personliga studium, offentliga vittnande och privilegier i herdearbetet.

Det är givet att musiken måste tas på allvar för att den skall vara värd att lyssna till. Men om man tar den alltför allvarligt, är det mycket troligt att man i stället får erfara en viss andlig förlust. Instrumentalmusik kan inte inta det personliga studiets eller det offentliga vittnandets plats, och inte heller bör den glädje man finner i en områdessammankomst huvudsakligen grunda sig på det nöje man finner i att spela med i en orkester. En person, som under många år gjort arrangemang för och lett musiken vid stora sammankomster, förklarade att det inte var förrän efteråt som han insåg hur mycket hans musikaliska verksamhet hade inkräktat på den andliga nytta och uppbyggelse han borde ha fått av dessa sammankomster. Om man bevarar jämvikten, kan sådana förluster nedbringas till ett minimum.

Frågor från läsekretsen

● Jag har uppfattat det så att åminnelsefirandet alltid försiggått en kväll då det varit fullmåne. Men år 1977 hölls Åminnelsen den 3 april, medan det i min almanacka angavs att fullmånen inträffade den 4 april. Vad är orsaken till denna skillnad?

Firandet av Herrens aftonmåltid och dagen för fullmånen sammanfaller ofta, men inte alltid. Det kan till exempel vara en dags skillnad, beroende på var man bor och vilken almanacka man använder.

För att inse varför det förhåller sig så behöver man förstå den grundläggande metod som Jehovas vittnens styrande krets för närvarande använder för att fastställa dagen för det årliga åminnelsefirandet.

Det var den fjortonde dagen i den judiska månaden Nisan, dagen för den judiska påskhögtiden, som Jesus gav sina efterföljare anvisningen att högtidlighålla minnet av hans död. (Luk. 22:14—20) Det är tillbörligt att man kommer fram till datum för åminnelsefirandet på samma sätt som judarna på den tiden fastställde dagen för påskhögtiden. De började månaden Nisan när de först kunde se den nymåne som inföll närmast vårdagjämningen. Påsken inföll fjorton dagar senare. — Jes. 66:23; 2 Mos. 12:2, 6.a

Jehovas vittnen följer nu detta forntida mönster för att avgöra datum för Åminnelsen. Man bör lägga märke till att det första som behöver fastställas är när den nymåne som infaller närmast vårdagjämningen (omkring den 21 mars) blir synlig i Jerusalem. Detta är inte den astronomiska nymånetiden, som är upptagen i en almanacka eller astronomisk tabell. Varför inte det? Därför att den första tunna strimman av nymånen inte är synlig förrän arton till trettio timmar efter tidpunkten för den astronomiska nymånen.

Låt oss ta 1977 som ett exempel. Då Jehovas vittnens styrande krets skulle avgöra denna sak