Vad bibeln säger
Varför kallade Jesus Kristus sig själv för ”Amen”?
GUDS uppståndne Son sade till den kristna församlingen i Laodicea: ”Detta säger Amen, det trogna och sanna vittnet, Guds skaparverks början: ’Jag känner dina gärningar, och jag vet att du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Således, därför att du är ljum och varken varm eller kall, står jag i begrepp att spy ut dig ur min mun.’” — Upp. 3:14—16.
Det var verkligen stor skillnad mellan Jesus Kristus och många av hans lärjungar i Laodicea. Guds Son var trogen och sann, men Laodiceas församling däremot var i ett tillstånd av allvarlig tillbakagång. Den var inte stimulerande varm eller uppfriskande kall, utan ljum, halvhjärtad och saknade nit.
Eftersom det andliga tillståndet i församlingen var dåligt, så var det särskilt lämpligt att Jesus Kristus riktade uppmärksamheten på att han är Amen. Uttrycket ”Amen” betyder ”säkert”, ”sannerligen”, ”må så ske”, ”sanning”. Jesus Kristus är verkligen en som talar sanning, en sann profet eller Guds talesman. Det tjänade som en tillrättavisning för Laodiceas församling att han talade om sig själv som ”Amen”. Det var så därför att medlemmar i den församlingen hade misslyckats i att leva upp till vad deras Herre representerade — sanning och trohet. Att de var ljumma visade i själva verket att de var otrogna mot det som krävdes av dem.
Men som Amen är Jesus Kristus mer än bara en som talar sanning. Han bekräftar eller garanterar att alla Guds löften skall bli förverkligade. Det är detta som aposteln Paulus framhöll i 2 Korintierna 1:20, där han säger: ”Ty oavsett hur många Guds löften är, har de blivit ’ja’ medelst honom. Därför sägs också genom honom ’amen’ till Gud, honom till ära genom oss.”
Men hur blev Jesus den som alla Guds löften bekräftas igenom? För att besvara den frågan måste vi begrunda varför detta blev nödvändigt.
När den första människan, Adam, ignorerade den gudomliga lagen, förlorade han sin heliga ställning inför sin Danare och fördärvade sin fullkomlighet. Som syndare kunde han inte längre avla syndfria barn. Därför kom hela mänskligheten i slaveri under synd och död. Bibeln berättar för oss: ”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden [spred sig] på så sätt ... till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Rom. 5:12) Dessutom blev Adams avkomlingar avlägsnade från Jehova Gud, som är helig, obefläckad eller ren och som inte har någonting gemensamt med synd.
Människosläktet behövde alltså befrias från slaveri under synden. De kunde endast bli försonade med Gud genom att bli återlösta från detta slaveri. Eftersom Adam hade förverkat rätten till fullkomligt mänskligt liv, så måste återlösningspriset vara den exakta motsvarigheten — fullkomligt mänskligt liv. Ingen ofullkomlig avkomling till Adam kunde betala detta värdefulla pris. Det är därför som bibeln säger: ”Men sin broder [sig själv, Today’s English Version] kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom [sig]. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.” — Ps. 49:8—10.
Men Jesus Kristus ägde det nödvändiga återlösningspriset. Genom ett underverk överfördes han från sin himmelska tillvaro som andevarelse till en jordisk tillvaro som började i jungfru Marias moderliv. (Luk. 1:30—35; Joh. 1:1, 2, 14) Jesus var följaktligen fullkomlig. Guds Son bevarade sin syndfria ställning i köttet — till skillnad från Adam som fördärvade sin fullkomlighet.
Aposteln Petrus kommenterade detta och skrev: ”Han begick ingen synd, inte heller blev något svek funnet i hans mun.” (1 Petr. 2:22) Inte ens Judas Iskariot kunde peka på någon synd när det gällde Jesus. Judas kunde inte rättfärdiga att han förrådde Jesus, fastän Judas som en nära förbunden till Guds Son hade kunnat iaktta Jesus också när han inte hade allmänhetens blickar på sig. Judas tvingades medge: ”Jag syndade då jag förrådde rättfärdigt blod.” (Matt. 27:4) Också Jesu bittraste fiender kunde bara ställa fram falska vittnen mot honom. — Mark. 14:55—59.
När därför Jesus Kristus villigt gav ut sitt liv, så betalade han det nödvändiga återlösningspriset för mänskligheten. Han ”gav sig själv till en motsvarande lösen för alla”. — 1 Tim. 2:6.
Människor som erkänner att de har blivit återlösta och som önskar att Jesu försoningsoffer skall verka till gagn för dem kan bli försonade med Gud. Aposteln Paulus skrev med avseende på dessa: ”Kristus har ju verkligen, medan vi ännu var svaga, dött för ogudaktiga vid den fastställda tiden. ... Ty om vi, när vi var fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, skall vi nu, då vi har blivit försonade, så mycket mera frälsas genom hans liv. Och inte bara detta, utan vi jublar också i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått försoningen.” (Rom. 5:6—11) Alla, som således är försonade, kommer att få se uppfyllelsen av de gudomliga löftena, vilkas uppfyllelse blev möjlig genom Jesu fullkomliga livskurs, hans offerdöd inbegripen.
Det var naturligtvis Jehova Gud som gjorde anordningar för att människosläktet skulle återlösas, och han gjorde det med stor kostnad för sig själv. Han älskade sin Son innerligt, och ändå tillät han att Sonen fick dö en skymflig död för att syndiga människor skulle kunna bli återlösta. Eftersom den Högste visade en sådan överlägsen kärlek, så finns det absolut inte något löfte som han inte kommer att uppfylla. Aposteln Paulus underströk detta genom följande fråga: ”Han som inte ens skonade sin egen Son utan utgav honom för oss alla, varför skall han inte också jämte honom i sin ynnest ge oss allt annat?” — Rom. 8:32.
Vad Sonen angår, så blev han storligen belönad på grund av sin trohet intill döden. Vi läser i Skriften: ”Just av den orsaken upphöjde Gud honom också till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras i himmelen och deras på jorden och deras under jorden, och varje tunga öppet skall erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern.” — Fil. 2:9—11.
Därför bör alla böner riktas genom Jesus och ”amen” sägas i hans namn. Därför att Guds Son är Amen, så kommer varje rimlig begäran att bli besvarad. Han sade till sina apostlar: ”Ifall ni ber Fadern om något, skall han ge er det i mitt namn. ... Be och ni skall få, för att er glädje må göras fullständig.” (Joh. 16:23, 24) ”Och vad ni än ber om i mitt namn, detta skall jag göra, för att Fadern må förhärligas i förbindelse med Sonen. Ifall ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” — Joh. 14:13, 14.
Jesus Kristus kallade verkligen med rätta sig själv för ”Amen”. Därför att han är det, kan vi lita på att Guds löften säkert kommer att uppfyllas. Alla böner som bes i tro och i överensstämmelse med Guds vilja måste också bli besvarade. Det förhållandet att Jesus är Amen bör påminna de kristna om vikten av att förbli trogna, att följa hans exempel som ”det trogna och sanna vittnet”.