(Vakttornets gård), som ligger omkring 150 kilometer från New York. Några av oss fick flytta till huvudexpeditionen i Brooklyn. Efter trettio års arbete vid Rikets gård är jag alltså tillbaka på Betel i Brooklyn. År 1965 fick jag en hjärtattack, men på senaste tiden har min hälsa blivit mycket bättre, så att jag vid nittio års ålder fortfarande kan hjälpa till på ett av kontoren två timmar varje förmiddag och två timmar varje eftermiddag.

När jag nu ser tillbaka på de fyrtiofyra åren av tjänst vid Betel, tackar jag dagligen Jehova för hans godhet och känner det som psalmisten David gjorde: att godhet och nåd har följt mig i alla mina livsdagar och att jag skall få bo i Jehovas hus till evig tid. — Ps. 23:6.

Frågor från läsekretsen

● Somliga djur, t. ex. lejon och giftormar, har särdrag som tycks göra dem särskilt lämpade att döda. Varför är det så, om det fanns en tid då de alla var växtätare? — L. K., Nederländerna.

Det är begripligt att denna fråga uppstår, ty såsom förhållandena är nu är det många djur som dödar andra för att få föda. Men tänk på att detta är såsom förhållandena är nu. Finns det någon på jorden som av egen erfarenhet kan säga hur dessa djur uppträdde för sex tusen år sedan?

Jorden runt finns det människor som dödar djur och äter deras kött. Men utgör människans förmåga att tugga och smälta kött något bevis för att alla människor äter kött eller att människor alltid har ätit kött? Nej, ty Guds ord, människosläktets äldsta och tillförlitligaste historia, utvisar att Jehova ursprungligen gav människan ”alla fröbärande örter” och ”alla träd med fröbärande trädfrukt” till föda. Först något mer än ett tusen sex hundra år senare medgav Gud en kostförändring för människan och tillät henne att jaga djuren för att få föda. — 1 Mos. 1:29; 9:2, 3.

De som tror att människan och djuren har utvecklats under en period av milliontals år godtar kanske inte detta, men det är vad Guds ord säger, och Jesus Kristus sade: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17) Om människornas nuvarande kosthåll eller levnadssätt inte är sådant som det var ursprungligen, kan det inte då vara möjligt att samma sak gäller om djuren?

Vi måste räkna med att vetenskapsmän endast har begränsad kunskap. Även om en person är auktoritet inom ett visst område av djurliv, känner han inte till allt som man kan lära känna om ett djur såsom det nu framlever sitt liv, än mindre hur detta djur levde för flera tusen år sedan. Ödmjuka och uppriktiga människor medger det. Själva det förhållandet att vetenskapsmännen har olika uppfattningar bevisar att det måste förhålla sig så.

Det har till exempel kommit upp en fråga om kobrorna kan höra några ljud. Den 27 november 1968 skrev en intendent vid avdelningen för reptiler vid en av Förenta staternas största zoologiska trädgårdar följande: ”Alla ormar är oförmögna att uppfatta ljud; det inbegriper också kobran.” Detta förefaller vara sista ordet. Men samma dag skrev intendenten och ordföranden vid herpetologiska avdelningen vid American Museum of Natural History i New York: ”Man har allmänt förmodat ... att ormar är döva för luftburna ljud. Nyligen gjorda rön har emellertid visat att somliga ormar kan höra lågstämda ljud. Om detta gäller med avseende på kobran är ovisst. Det övervägande bevismaterialet stöder fortfarande teorin att det är rörelse snarare än ljud som påverkar kobrorna, men frågan är sannerligen inte avgjord.”

För länge sedan antydde bibeln att ”kobran” (NW) hör ”tjusarnas röst”, men att den kunde vägra lyssna alldeles som en människa kan vägra höra. (Ps. 58:5, 6) Skulle det vara klokt och förståndigt att förkasta vad bibeln säger bara därför att några vetenskapsmän anser att det förhåller sig annorlunda? Av de här anförda citaten framgår det att svaret måste bli: Nej. Och man bör inte heller förmås att förkasta Guds inspirerade ord, därför att en del av det nu tillgängliga bevismaterialet inte förefaller stödja det som står att läsa i bibeln.

Man skulle kunna ställa en annan fråga. Är vi berättigade att dra den slutsatsen att det sätt, på vilket ett djur använder sin kropp i dag, är det enda möjliga sättet? Tänk till exempel på tigern, som använder sina huggtänder och klor för att gripa, döda och slita sönder andra djur. Skulle inte samma huggtänder och klor kunna användas för att fläka sönder kraftiga växter och riva av eller bända upp skal och kapslar?

Men hur är det egentligen med giftormarna? säger kanske någon. Gift hos djuren kan förefalla uteslutande ha till uppgift att döda eller skydda, men är det så? I en bok om djur med förmåga att förgifta, ”Animal Poisoners”, skrev H. Munro Fox: ”Vi vet att giftet i vissa fall fyller ett ändamål i förbindelse med kroppens funktioner hos det djur, som framställer giftet. I många fall kan detta vara giftets verkliga raison d’étre [existensberättigande], alldeles frånsett något värde såsom skyddsmedel. Det giftiga spottet hos en orm har till exempel en uppgift att fylla i förbindelse med