”Må Gud stå upp och hans fiender förskingras”
”Må Gud stå upp och hans fiender förskingras och hans hatare fly för hans anlete.” — Ps. 68:2, My.
1, 2. Vilka är fiender till Gud, några utan att veta om det?
GUD har fiender! Millioner människor i våra dagar är fientligt inställda till själva tanken att det finns en Gud, som är den Högste och Allsmäktige, det gudomliga väsende som är utan begynnelse och utan slut, himmelens och jordens Skapare, människans danare, honom som alla förnuftsbegåvade mänskliga skapelser här på jorden är ansvariga inför och helt och hållet beroende av.
2 Men det finns andra människor som fastän de påstår sig tillbedja Gud likväl egentligen är fiender till honom, sannolikt hans värsta fiender, därför att de framställer honom i felaktig dager och fördenskull är religiösa skrymtare. Det förhåller sig så som en man som älskade Gud sade för länge sedan: ”De kungöra offentligen att de känna Gud, men de förneka honom genom sina gärningar, emedan de äro avskyvärda och olydiga och underkända för allt gott verk.” (Tit. 1:16, NW) Hundratals millioner andra är fiender till Gud utan att de vet om det, inte därför att de dyrkar falska gudar, utan därför att de är vänner med den här världen: ”Vet ni inte, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir alltså en fiende till Gud.” (Jak. 4:4, Hd) Det kan inte bestridas att Gud har fiender, till stor olycka för dem!
3. a) I vilken utsträckning skall Jehova nu stå upp mot sina fiender? b) Vad är Guds uppsåt som tillkännages i Jesaja 28:21, och vad bör detta få fienderna att tänka på?
3 Tiden är nu inne, då Gud skall stå upp mot sina fiender här på jorden i en enda slutgiltig manöver för att fullständigt göra slut på dem. På historiens blad är det beskrivet hur Gud har stått upp mot vissa fiender i gångna tider för att göra deras motstånd mot honom om intet. Men nu skall han, enligt sitt tillkännagivna uppsåt, stå upp för att utrota sina nutida fiender från jorden i en enda stor alltomfattande aktion; han skall inte tillåta någon att slippa undan. Han har inte glömt sitt tillkännagivna uppsåt, fastän det blev nedtecknat redan för 2.700 år sedan: ”Jehova skall stå upp alldeles såsom på Perasims berg, han skall bliva upprörd alldeles såsom på lågslätten nära Gibeon, på det att han må utföra sin gärning — hans gärning är sällsam — och på det att han må förrätta sitt arbete — hans arbete är ovanligt.” (Jes. 28:21, NW) Den historiska skildringen redogör för vad som hände vid Perasim vid detta tillfälle, och det bör vara nog för att få Jehovas fiender i vår tid att tänka på hur hans förödande styrkor skall välla fram liksom en oemotståndlig vattenflod för att sopa bort dem och deras avgudar.
4, 5. a) Vem var vittne till det som Gud gjorde vid Perasim och Gibeon, och vad skulle han utföra mot Guds fiender i hela landet? b) Vilken bön framställde han, såsom vi ser av Psalm 68:2—4, beträffande fiender och de rättfärdiga?
4 En man som var vittne till både det som inträffade vid Perasim och det som hände längre fram vid Gibeon på 1000-talet före den vanliga tideräkningens början var konung David i Jerusalem. (2 Sam. 5:17—25; 1 Krön. 14:8—17) Att de filisteiska fienderna undanröjdes vid Perasim och Gibeon innebar inte att det gjordes helt och hållet slut på alla fienderna till Guds rike, som Jehova hade upprättat där i Mellersta Östern med konung David som sin synlige representant på tronen i Jerusalem. Det fanns många andra fiender som fortfarande bodde kvar inom det landområde som Jehova Gud hade lovat ge åt Davids förfader, patriarken Abraham, ett område som sträckte sig från den stora floden Eufrat till Egyptens flod. (1 Mos. 15:17—21; 12:1—9; 13:14—18) Andra mäktiga fiender, t. ex. syrierna, fanns kvar inom detta landområde, och de måste antingen förintas eller kuvas och göras till vasaller. Konung David hade av Gud fått befallning att ingripa mot dessa fiender på ett sådant sätt att Guds löfte skulle bli uppfyllt, löftet att han skulle ge ”hela landet” (Åk) åt sin trogne vän Abrahams avkomlingar. David måste ha haft dessa fiender i tankarna, när han skrev inledningsorden till Psalm 68 (verserna 2—4):
5 ”Må Gud stå upp och hans fiender förskingras och hans hatare fly för hans anlete. Ja, såsom rök förjagas, så må du förjaga dem; såsom vax smälter för elden, så må de ogudaktiga förgås för Guds anlete. Men de rättfärdiga må glädjas och jubla inför Gud, de må fröjdas och åter fröjdas.” — My.
6, 7. a) Vem var det som psalmisten David här citerade, och vad var det som skulle representera Guds närvaro och som denne fick föreskrift om att göra? b) När och varför uttalade denne man de ord som David citerade?
6 Eftersom det fortfarande fanns fiender i det utlovade landet som inte hade blivit kuvade, hade Jehova Guds segermarsch mot sina fiender ännu inte fullbordats. Det var därför mycket passande att konung David blev inspirerad att skriva ned och att citera den mans ord, som Jehova Gud hade använt då denna segermarsch började, nämligen profeten Mose, som levde på 1500-talet f.v.t. Mose befann sig vid den tiden i Sinai öken i Arabien tillsammans med Israels barns tolv stammar och därtill en ”hop folk av allahanda slag”, icke-israeliter. (2 Mos. 12:38; 4 Mos. 11:4) Lägret bestod av ett par tre millioner människor. På våren året innan hade Jehova Gud genom ett underverk befriat dem alla ur Egypten, ja, han hade tillintetgjort de egyptiska härskarorna under Farao, när de sökte hinna upp de flyende israeliterna då dessa tågade över Röda havets torrlagda botten. I tredje månaden därefter nådde israeliterna och den ”blandade folkhopen” fram till Sinai berg, och där ingick Jehova Gud ett nationellt förbund eller kontrakt med dem.
7 Enligt detta nationella förbunds lag uppfördes ett heligt tabernakel för tillbedjan av Gud. I det innersta rummet i detta tabernakel placerades den gyllene förbundsarken för att representera Guds närvaro där. Varje gång israeliterna bröt läger och flyttade till nästa plats, bars förbundsarken på prästernas axlar till nästa uppehållsort. Gud och hans folk var alltså på marsch för att ta det utlovade landet i besittning. Det fanns många fiender i deras väg, innan de kunde ta hela landet i fullständig besittning. Mose, som insåg detta och som var medlare mellan Gud och Israels nation, anropade Gud om att han måtte gå i spetsen för dem, alldeles som vi läser i 4 Moseboken 10:35, 36 (Åk): ”Och då arken bröt upp, sade Mose: ’Stå upp, Jehova, att dina fiender må förströs, och de som hata dig fly för ditt ansikte!’ Och när den vilade, sade han: ’Kom tillbaka, Jehová till Israels många tusen!’”
8, 9. Vad uppmanade konung David sitt folk att göra med avseende på Gud, enligt Psalm 68:5—7?
8 Jehovas segrar och allt som han i sin barmhärtighet hade gjort för sitt folk förtjänade att firas med sång till hans lov och pris. Psalmisten och konungen David, som var både sångare och musiker, uppmanade sitt folk, Israels tolv stammar, att göra detta:
9 ”Sjungen till Guds ära, lovsägen hans namn. Gören väg för honom som drager fram genom öknarna. Hans namn är HERREN [Jah, NW], fröjdens inför honom; de faderlösas fader och änkors försvarare, Gud i sin heliga boning, en Gud, som förhjälper de ensamma till ett hem och som för de fångna ut till lycka; allenast de gensträviga måste bo i en öken.” — Ps. 68:5—7.
10. Hur hade Gud i Israels fall visat sig vara a) de faderlösas fader och b) änkors försvarare?
10 Ingen nation, inget folk på hela jorden i våra dagar skulle kunna ha en bättre härskare än den forntida nationen Israel hade i sin Gud, som var deras osynlige konung. Hela Israels nation hade ofrivilligt och oförtjänt varit fångna i det hedniska Egypten; men Jehova Gud ödelade Egyptens land genom tio mirakulösa plågor och förde dem ut till en lycka eller välgång, som nådde sin största omfattning på konung Davids tid. I Egypten hade denna nation av israeliter varit liksom faderlösa, men Jehova bevisade sig vara en fader för dem och kallade hela nationen för ”min förstfödde”. (2 Mos. 4:22) När han förde ut Israel, sin förstfödde, från förtrycket under Farao, som trotsade Gud, dödades Egyptens alla förstfödda av mankön. Guds folk där nere i Egypten var såsom en hjälplös änka inför domstol utan någon försvarare, och Gud grep in såsom en rättfärdig domare vid Högsta domstolen och såg till att den lidande nationen fick rättvisa, blev befriad. Han blev såsom en äkta man för sitt folk. — Jes. 54:5; Jer. 3:14; 31:31, 32.
11. Hur handlade Gud mot ”de ensamma” i motsats till mot ”de gensträviga”, och med vilket namn drog han fram genom öknarna?
11 Eftersom israeliterna behandlades som farliga slavar i Egypten, var de lika ensamma människor i en ogästvänlig öken utan något hem att gå till. Men Jehova förde dem ut och lät dem få ett hem i det utlovade landet. De människor däremot, som visade sig vara hans fiender och som i sin gensträvighet motstod honom, lät han bo såsom i öknen utan att få del av hans ynnests vederkvickande välsignelser. Hans namn är ”Jah” (NW), en förkortad form av namnet Jehova. Han gjorde sitt namn Jehova känt för sitt folk nere i Egypten så som de och deras trogna förfäder aldrig tidigare hade känt det. (2 Mos. 15:1, 2; 17:16) Med detta namn, som han hade gjort mycket ryktbart, drog han genom öknen, då han förde sitt folk igenom den till det utlovade landet. Lovsäg honom!
På väg från Sinai till Sion
12, 13. Vad är det som Gud kan försätta i rörelse för att visa sin makt såsom Skaparen, vilket psalmisten David påminner oss om här, och hur gav han en demonstration av detta vid Sinai?
12 Det är ingenting för denne allsmäktige Gud, Jehova, att försätta himmel och jord i rörelse för att visa att han är skapelsens och alla sina lagars Gud. Vid Sinai berg i Arabien visade han att han har makt att göra detta. Dit förde han sitt folk i tredje månaden efter det att han hade befriat dem från Egypten med dess slaveri. Redan innan han kungjorde de tio budorden från toppen av Sinai berg, åstadkom han skräckinjagande demonstrationer på jorden och i skyn för att hos Israels folk inpränta att deras laggivare inte var en ringa människa utan var himmelens och jordens Gud. Om de livlösa tingen i skapelsen kan försättas i rörelse i samband med Guds osynliga närvaro, varför skulle inte då hans förnuftsbegåvade, mänskliga skapelser, som kan betrakta hans underbara skaparverk, också bli påverkade? Han kan få himmel och jord att utföra hans vilja. Det var Guds förmåga eller makt att göra detta som psalmisten och konungen David påminde sig och talade om till Jehovas lov och pris, då han sade:
13 ”Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk, när du gick fram i ödemarken, ... då bävade jorden, då utgöt himmelen sina flöden inför Guds ansikte; ja, Sinai bävade för Guds ansikte, Israels Guds. Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud; ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du. Din skara fick bo däri [som ett tältande samhälle]; genom din godhet beredde du det åt de betryckta, o Gud.” — Ps. 68:8—11.
14. a) Hur vederkvickte Gud sitt arvland, när det försmäktade? b) Hur länge var hans folk ett tältande samhälle, och vilket motstånd fick de till sist röna?
14 Israels folk hade tagits ut ur hednanationerna för att vara Guds egen besittning och ingen annans, och han kallade det sitt ”arvland” eller sin ”arvedel”. (5 Mos. 32:8, 9) Israeliterna hade varit betryckta i Egypten; och när de nådde fram till foten av Sinai berg i öknen, var de otvivelaktigt nära att försmäkta i likhet med ett törstande land. Men genom att Jehova Gud där gav dem de tio budorden och alla de andra lagarna i sitt förbund och genom att han införde sin rena organiserade tillbedjan bland dem, började han låta ett regn av andliga välsignelser strömma ned över dem. Detta var andligen vederkvickande för det folk som utgjorde hans arvedel och var lika stärkande för dem som mat. De började förstå att de måste leva, inte enbart av lekamlig mat, utan av varje ord som utgår från Guds mun. De tillbringade en lång tid — fyrtio år — som ett tältande samhälle i öknen utanför det utlovade landets gränser. Men i det sista året förde Jehova dem till gränsen av det land som sades flyta av mjölk och honung. Därefter började konungarna där i landet göra motstånd. Vad var då att göra? Hör här:
15, 16. Vilken del hade kvinnorna i Israel i Guds segrar, som deras män vann, enligt vad vi läser i Psalm 68:12?
15 ”Herren [Jehova, NW] låter höra sitt ord, stor är skaran av kvinnor, som båda glädje: ’Härskarornas konungar fly, de fly, och husmodern därhemma får utskifta byte. Viljen I då ligga stilla inom edra hägnader [eller: mellan lägrets askhögar, NW]? Duvans vingar äro höljda i silver, och hennes fjädrar skimra av guld. När den Allsmäktige förströr konungarna i landet, faller snö på Salmon.’” — Ps. 68:12—15.
16 I forna tider deltog inte kvinnorna i striderna på slagfältet, men när de segerrika stridsmännen återvände, strömmade de till från sina hus och hem för att glädjas och för att kungöra de goda nyheterna med dans, sång och musik. Mirjam, Mose syster, anförde de israelitiska kvinnorna i dans och sång, efter det att deras Gud, Jehova, hade tillintetgjort den egyptiska hären i Röda havet. (2 Mos. 15:20, 21) Jeftas dotter kom ut för att möta honom med dans och musik, när han återvände från sin seger över fienden, ammoniterna. (Dom. 11:34) När konung Saul tillsammans med sin härförare David kom tillbaka från segern över filistéerna, gick kvinnorna ut från alla Israels städer för att hälsa dem med musik, sång och dans. (1 Sam. 18:6, 7) Kvinnorna skulle inte tiga vid sådana tillfällen. Det var deras män, som hade brukats i den segerrika striden under Gud, och de hade rätt att ta del i att fira segern och ge äran för segern åt Gud, vars vilja deras män hade utfört.
17. a) Varför är kvinnorna i våra dagar pliktiga att förtälja de ”goda nyheterna”? b) Vad var det för ett ”ord” som Gud gav det forntida Israel, och vad skulle följden bli om israeliterna lydde detta ”ord”?
17 Sådana kvinnor är inte fiender till Gud. Den ”glädje” som kvinnorna på den tiden, då psalmisten David skrev dessa ord, skulle ”båda” var visserligen stor, men den ”glädje”, ”de goda nyheterna” (NW), som kvinnorna i vår tid har att förtälja är något mycket storslagnare, och när de gör det bevisar de att de är Guds vänner, inte hans fiender. De får de goda nyheterna från Gud, och det är deras rätt och deras plikt att berätta om dem. Då på den tiden, när Israels nation ännu var ung, var det Jehova själv som lät ”höra sitt ord”. Vad var det för ett ord? När israeliterna närmade sig det utlovade landet för att rycka det från Guds fiender, var hans ”ord” till dem en maning att modigt dra framåt och ta det i besittning, att med krigsvapen utrota Guds fiender, som bodde i det utlovade landet utan att ha någon gudagiven rätt till det. Vad skulle följden bli av att stridsmännen i Israel lydde denna befallning, detta ”ord”? Den Gud, som de där orden i bönen var riktade till: ”Må Gud stå upp och hans fiender förskingras” (My), garanterade att följden skulle bli seger! Detta skulle medföra ”glädje” eller ”goda nyheter”, som kvinnorna skulle känna sig manade att jubla över med musik och dans och som de skulle förtälja med sång.
18. a) Hur kunde det sägas att Gud gav detta ”ord” åt kvinnorna? b) Hur började det falla ”snö” på Salmon när Gud förströdde de fientliga konungarna?
18 När Jehova stred för sitt folk och gav dem seger, gav han kvinnorna något att berätta om. Han gav dem temat för deras högtidssång; han gav dem de goda nyheterna. Därför kunde det sägas att Jehova själv lät höra eller gav ”sitt ord”. Vid segerfesten skulle kvinnorna berätta om hur fiendehärarnas hedniska konungar hade flytt för Jehova Gud, då han stod upp mot dem i strid. Kvinnorna skulle berätta om att när Gud, den Allsmäktige, förströdde fiendekonungarna, som stod i vägen för Israel, täckte fiendehärens döda stridsmän slagfältet likt snö, såsom på Salmon; eller kanske var det så att Jehova, för att ge sitt folk seger, hade låtit snö genom ett underverk falla på Salmon. De segerrika kämparna för Gud vände åter hem, sedan de hade tagit byte av den slagne fienden, och de delade bytet med sina kvinnor, som måste lämnas hemma för att se om husen.
19. Hur kunde det ha funnits en duva höljd i ädel metall, fastän männen låg ”mellan lägrets askhögar”?
19 Guds här, som förströdde fienden, tvingades kanske visserligen ligga mellan ”lägrets askhögar” (NW) i sina ”hägnader”, när de var ute i fält, men det kan ha funnits en duva där av ädel metall med vingar höljda i silver och med fjädrar som skimrade av guld, som kunde föras hem såsom en trofé, ett tecken på Jehovas seger. Men dessutom kallades Israels nation för Jehovas ”turturduva”. (Ps. 74:19) Från denna synpunkt sett skulle de män som tillhörde denna Guds turturduvenation, även om de måste ligga ”mellan lägrets askhögar” (NW) under krigföringen mot Guds fiender, komma igenom det hela likt en turturduva, på starka vingar och ren att se på, skimrande som om den var höljd med silver och guld. Gud skulle alltså inte ge sin turturduvenation i sina fienders våld.
20. Vad har fienderna fortsatt med att göra sedan 1914, varför Jehova måste stå upp mot dem vid Harmageddon?
20 Den verkliga innebörden av denna poetiska skildring av Guds ingripande bör inte gå Guds fiender förbi i denna tid. Dessa fiender söker hindra att Guds uppsåt fullbordas med avseende på hans folk, nämligen att han skall lyckligt och väl föra dem in i den rättfärdiga, nya ordning, som han har utlovat. ”Ändens tid”, som blivit förutsagd i hans ord, har inbrutit för nationerna här i världen med början år 1914, då hedningarnas tider, ”nationernas fastställda tider” (NW), utlöpte. De vägrar att lämna ifrån sig sin makt nu i ”ändens tid” och fridsamt ge vika för Gud, så att han skall kunna utöva suverän makt över jorden, som han har skapat. Fördenskull måste den allsmäktige Guden driva bort dem. Han måste stå upp mot dem i strid. Detta skall han göra på Harmageddons slagfält. Men än så länge fortsätter fiendenationerna med att söka hejda Guds folks framåtskridande, då de bemödar sig om att främja Guds rikes jordiska intressen.
21. Hur försökte fienderna, liksom i Davids fall, hindra Jesus Kristus från att härska, och hur har de lyckats?
21 Riket är inte den forntida Davids rike i det jordiska Jerusalem, nej, det är Davids utlovade Sons, Jesu Kristi, rike, hans som genom ett Guds underverk föddes av den judiska jungfrun Maria i Davids ätt. Fienderna sökte hindra David från att härska som konung på Sions berg i Jerusalem, men de blev på ett vanärande sätt besegrade då Gud stod upp mot dem. Likaså sökte fienderna hindra Davids Son, Jesus Kristus, från att härska som konung, men också de måste finna sig i att bli besegrade. De dödade Jesus Kristus utanför Jerusalem samma dag som det judiska påskalammet hade slaktats, men på tredje dagen uppväckte den allsmäktige Guden honom från de döda såsom en härlig, odödlig andlig Son. Davids Son for därpå upp till sin himmelske Fader. Där lade Jehova Gud honom som en kunglig sten i det himmelska Sion, och han skulle börja härska där vid Guds bestämda tid, dvs. år 1914. Då skulle Gud börja lägga alla hednanationerna såsom en pall för Davids Sons fötter. — Luk. 21:24; Jes. 28:16—21; Ps. 110:1, 2; Apg. 2:34—36; Hebr. 10:13.
22. Vad har hednanationerna satt sig emot sedan 1914?
22 Sedan 1914 har hednanationerna vägrat erkänna att ”nationernas fastställda tider” har löpt ut, och de har satt sig emot att bli lagda såsom en fotapall åt Davids regerande Son. Men deras gensträviga motstånd kommer att visa sig vara förgäves vid Harmageddon.
Nationerna underrättas
23, 24. a) Vad var det ”ord” som Jehova gav år 1914? b) Vad var det som Jesus förutsade skulle inträffa efter 1914, och är detta inbegripet i detta myndiga ”ord”?
23 I Psalm 68:12 hette det för länge sedan att Jehova själv skulle låta ”höra sitt ord”. När hedningarnas tider löpte ut år 1914, gav Jehova Gud sitt ord om att fiendenationerna på jorden skulle drivas bort. De befinner sig i det som för dem är ”ändens tid”. (Dan. 11:40; 12:4) Beträffande det som skulle hända nu i ”ändens tid” förutsade Davids Son, Jesus Kristus, inte bara världskrig, hungersnöd, farsoter, jordbävningar och ångest bland nationerna utan också förkunnandet av de goda nyheterna om en ny regering, den rättmätiga regeringen över jorden, nämligen Guds rike. Sedan Jesus hade förutsagt att hans trogna efterföljare skulle bli förföljda, sade han: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” — Matt. 24:7—14, NW.
24 Gud underrättar alltså fiendenationerna. Han har gett ”sitt ord” om att dessa fiender skall kuvas, läggas såsom en fotapall för Davids Sons fötter. Detta myndiga ”ord” inbegriper också att de skall bli underrättade innan Gud står upp mot dem vid Harmageddon. Har de fått någon sådan underrättelse?
25. a) Vad har uppgiften att underrätta nationerna betytt för vittnena för Riket, och vad har det betytt för Gud? b) Vad innebar dessutom Guds rikes födelse, och vad slags nyheter gav denna händelse upphov till?
25 Ja, i synnerhet sedan år 1919. Detta har inneburit att vittnena för Jehovas rike har haft en kamp att utkämpa sedan det året. Men dessa vittnen för Guds rike har uppsänt denna bön: ”Må Gud stå upp och hans fiender förskingras.” (My) Som svar på detta har Gud banat väg för dem, så att de har kunnat underrätta fiendenationerna genom att predika de goda nyheterna att Guds rike med Davids Son vid styret blev upprättat år 1914. Detta har inneburit en rad segrar för Jehova, som gjort att underrättelserna om Riket nu kan delges nationerna i 197 länder och på 165 språk. Guds rikes själva födelse i himmelen innebar en seger för Gud över Satan, djävulen, och hans demoner. (Upp. 12:5—12) Utvidgningen av detta arbete med att underrätta fler och fler nationer om att Guds rike börjat härska har inneburit ytterligare segrar för Jehova Gud. Dessa gudomliga segrar utgör goda nyheter som folken måste få höra.
26. a) Hur besannas det i vår tid att ”skaran av kvinnor, som båda glädje”, är stor till antalet? b) Varför är benämningen ”här” ett bra ord om denna skara av kvinnor?
26 Dessa Guds andliga segrar fram till denna tid har firats världen runt. Guds ”ord” har inte varit förgäves. Som en följd av att Gud låter det fullbordas segerrikt är ”skaran av kvinnor, som båda glädje” eller berättar ”de goda nyheterna”, mycket stor, ja, ”en stor här” (NW; Åk; My). (Ps. 68:12) Det finns fakta som bevisar detta. I april förra året, 1967, var det jorden runt 1.154.079 personer som frambar dessa underrättelser om Guds rike och förkunnade de gärningar han utför på sin segerrika frammarsch mot Harmageddon. Det är en stor skara segerfirare. Och om vi betraktar de enskilda individerna i denna jublande hop, finner vi att flertalet bland dem är kvinnor. Av dessa 1.154.079 segerfirare utgör antalet kvinnor i sanning en stor skara eller ”här”. Och ”här” är ett bra ord om denna skara av kvinnor som ”båda glädje” eller berättar ”de goda nyheterna”. Varför det? Därför att de är kämpar under Gud, vars namn är ”Jah” (NW) eller Jehova. Många av dem måste sköta hus och hem såsom mödrar, hustrur eller döttrar, men de får vara med om att utskifta byte från Guds segrar genom hans vittnen för Riket här på jorden. Dessa kvinnor, som går från hus till hus och predikar, utför tillsammans mera än alla männen.