Hur Gud ”farit upp i höjden” över alla fiender

 1. Hur stort intresse visar män i allmänhet för Guds rike, och vad är det i förbindelse med detta rike som de avundas det?

OM MÄN i gemen inte vill hylla Guds upprättade rike med Davids himmelske Son, Jesus Kristus, som konung, är det likväl en stor skara eller ”här” av kvinnor som vill göra det. Män är i allmänhet intresserade av denna världens politik. De föredrar mänskliga politiska strävanden och nationalismen framför Guds rike, som regerar från det himmelska Sions berg. (Upp. 14:1—5; Hebr. 12:22—28) Mänsklighetens politiska regeringar avundas den plats som den Heliga skrift, Guds ord, ger åt Davids Sons himmelska rike. De vill inte veta av att det finns till eller har rätt att styra hela jorden. De anser sig själva vara större, högre, än Guds rike. De harmas över att de är förkastade av Gud. Deras avoghet liknar den som psalmisten David i poetiska ordalag säger att Basans berg kände, när de jämförde sig med Sions berg, där Jerusalem var beläget.

2, 3. Hur högt var Basans bergiga område, och vilket berg valde Jehova att förlägga sitt regeringssäte till? Hur gjorde han det?

² Så här säger psalmisten David: ”Ett Guds berg är Basans berg, ett högtoppigt berg är Basans berg. Men varför sen I så avogt, I höga berg, på det berg, som Gud har utkorat till sitt säte, det, där ock HERREN skall bo för alltid? Guds stridsvagnar äro tiotusenden, tusen och åter tusen. Jehova själv har kommit från Sinai in på den heliga platsen. Du har farit upp i höjden; du har fört bort fångar; du har tagit gåvor i form av människor, ja, till och med de gensträviga, till att bo ibland dem, o Jah Gud.” — Ps. 68:16—19; v. 18, 19 enl. NW.

³ Basans bergiga område kan sägas nå sin högsta höjd i berget Hermon, som är över 2.750 m högt. Man anser nu för tiden att det ”höga berg”, där Jesus Kristus blev förvandlad eller ”förklarad” inför lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes, var berget Hermon. (Matt. 17:1, 2) Fastän bergen i Basan var så höga, valde Jehova Gud berget Sion till den höjd, dit han skulle låta konung David förlägga sin huvudstad och dit han skulle låta föra sin heliga förbundsark, för att den skulle placeras i närheten av Davids palats. (2 Sam. 6:12—16) Därför gjorde han det möjligt för konung David att inta Sions borg och flytta sin regerings säte från Hebron till Sions berg. (2 Sam. 5:4—10) Att Sion intogs var en seger för Jehova Gud; och när hans förbundsark fördes dit upp av konung David, var det som om Jehova började regera på Sion över Israels nation. Där på Sions berg sades konung David sitta på ”Jehovas tron” (NW) såsom hans synlige representant. — 1 Krön. 29:23.

 4. a) Hur skedde det på Davids tid att Jehova for upp i höjden? b) Hur förde Jehova bort fångar och tog ”gåvor i form av människor”?

⁴ Sions berg når bara omkring 760 m över havet. När Jehova, som representerades av sin förbundsark, flyttade dit, for han upp i höjden åtföljd i triumf av tiotusentals stridsvagnar, så att säga, eftersom Sions berg hade vunnits åt hans jordiska rike genom krig. Åt David, hans smorde konung, gavs seger över fienderna i det utlovade landet. Många fångar togs, och många av dessa hade gensträvigt satt sig emot att Guds utvalda folk skulle överta landet. Det var som om Jehova själv tog fångar och i triumf kom tillbaka till Sions berg. Många av dessa kunde bli slavar; och tack vare dessa fångar kunde gåvor ges i form av människor, i synnerhet åt leviterna, och de skulle utföra grövre sysslor i tabernaklet för Guds tillbedjan. (Esr. 8:20) På detta sätt tog Jehova ”gåvor i form av människor”. Från och med nu började han också ”bo” i det utlovade landet, även om det fortfarande fanns gensträviga fiender där att kuva.

 5. a) Var lade Jehova Jesus Kristus som den kungliga stenen, och hur skedde det? b) Vad finner man, då man jämför den inställning till den kungliga stenen som kristenhetens styresmän har med den som de judiska styresmännen hade?

⁵ Det var på det jordiska Sions berg som David själv regerade. Eftersom Jehovas enfödde Son, Jesus Kristus, såsom människa var Davids Son, kan den himmelska höjd, där Jehova har installerat denne härlige Son på tronen, liknas vid Sions berg. Där, på det himmelska Sions berg, har Jehova Gud lagt Jesus Kristus som den kungliga stenen, sedan han uppväckt honom från de döda, och allt detta har skett i uppfyllelse av profetian i Jesaja 28:16. (1 Petr. 2:5—7) Men när det för nitton hundra år sedan blev fråga om att erkänna Jesus Kristus, Davids Son, som den rättmätige arvingen till Davids rike på grund av hans mänskliga härstamning från David, skrek de judiska styresmännen inför ståthållaren, Pontius Pilatus, som tjänade kejsaren, Tiberius Caesar: ”Vi har ingen annan konung än kejsaren.” (Joh. 19:15, Hd) Tack vare Guds makt att uppväcka döda har denne Davids Son likväl börjat härska på det himmelska Sions berg. Jehova har valt detta symboliska berg till regeringssäte och inte det jordiska Sions berg eller någon bergstopp i Basan. Men i likhet med de judiska styresmännen vill kristenhetens konungar inte ha någon regering med ett himmelskt säte över sig; de föredrar sina egna höga regeringsberg här på jorden.

”Gåvor i form av människor”

6, 7. Hur framgår det av aposteln Paulusˈ ord i brevet till efesierna att Psalm 68 var profetisk?

⁶ Detta är inte någon fantasimålning av förhållandena. Det är så det profetiska ordet uppfylls. Aposteln Paulus ansåg Psalm 68 vara profetisk. När han skrev till den kristna församlingen i det forntida Efesus i Mindre Asien, citerade han från Psalm 68:19 och förklarade att denna profetia uppfylldes på Jesus Kristus och hans församling av lärjungar. Paulus skrev så här i Efesierna 4:7—13:

⁷ ”Nu blev åt var och en av oss oförtjänt godhet given i enlighet med hur Kristus utmätte den fria gåvan. Därför säger han: ’När han for upp i höjden, förde han bort fångar; han gav människor såsom gåvor.’ Men detta uttryck ’han for upp’, vad betyder det annat än att han också for ned till de lägre regionerna, det vill säga jorden? Just den som for ned är också den som for upp långt ovan alla himlarna, på det att han måtte giva fullhet åt allting. Och han gav några som apostlar, några som profeter, några som evangelister, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning, för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp, till dess vi alla nå fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son.” — NW.

 8. a) Vilken undran kan väckas av det förhållandet att Paulus tillämpade Psalm 68:19 på Jesus Kristus? b) Hur gjorde Jehova, på Davids tid, det som beskrivs i Psalm 68:19?

⁸ Aposteln Paulus’ sätt att här förklara uppfyllelsen av Psalm 68:19 innebär inte att Jesus Kristus är Jehova Gud, och det säger Paulus inte heller. Men i den hebreiska bibeln är väl orden i Psalm 68:19 riktade till Jehova, eller hur? Ja. Men när dessa ord uppfylldes i förebildlig måtto i förbindelse med konung David, var det inte Jehova själv som bokstavligen for upp på Sions berg och satte sig på sin kungliga tron där och slog upp sitt tabernakel för tillbedjan där. Bokstavligen var det David som gjorde detta, den smorde härskaren och krigaren, som representerade Jehova. Med David såsom ställföreträdare gjorde Jehova Gud följaktligen allt detta. Även om det var David själv som gjorde det, ansåg emellertid David att det var Jehova Gud som gjorde allt detta, eftersom han var den som var ansvarig för vad som skedde. David riktade alltså sina ord till Jehova Gud såsom den som genomförde allt det här. Det förhåller sig på liknande sätt i uppfyllelsen i våra dagar.

 9. a) Hur for Jehova ned såväl som upp i den fullständiga uppfyllelsen av Psalm 68:19? b) Hur gick det till att Jesus Kristus ”for upp långt ovan alla himlarna”?

⁹ I den fullständiga uppfyllelsen var det inte Jehova själv som ”for ned till de lägre regionerna, det vill säga jorden”. Det var Jehovas enfödde Son som bokstavligen for hit ned, ja, ända ned i scheols eller hades’ djup, då hans kropp blev lagd i en grav som hade huggits ut i en klippa. (Jes. 53:9; Matt. 27:57—61; Ps. 16:10; Apg. 2:25—32) Jesus Kristus stod upp ur sin grav här på jorden, men inte i egen kraft. (Hur skulle en död människa kunna uppväcka sig själva, eller hur skulle en människa kunna ge sig själv liv i en andlig uppståndelse, vilket är ännu svårare?) Gång på gång framhåller de inspirerade skrifterna att det var Gud som uppväckte Jesus Kristus, Davids Son, från de döda. Inte heller var det Jehova Gud som i bokstavlig mening for upp från jorden och återvände till himmelen, till det himmelska Sions berg. Det var Davids uppväckte Son, Jesus Kristus, som på fyrtionde dagen efter sin uppståndelse återvände till himmelen. På det himmelska Sions berg blev han av Jehova Gud lagd som en dyrbar hörnsten. Jesus Kristus ”for upp långt ovan alla himlarna”, i det att Jehova Gud gav honom en ställning som är högre än alla andra himmelska skapelsers, en högre ställning över dem än den han hade haft tidigare. — Fil. 2:5—11.

10. a) När Paulus citerade Psalm 68:19, varför använde han då pronomenet ”han” i stället för ”du”? b) Hur ”förde han bort fångar”, och vad gjorde han med dem?

¹⁰ Det är därför värt att lägga märke till att aposteln Paulus, när han citerade från Psalm 68:19, inte riktade orden här till Jehova Gud och därför inte använde det personliga pronomenet ”du” utan använde ”han”. Paulus visste att den till himmelen uppfarne Jesus Kristus på pingstdagen år 33 v.t. av Jehova Gud hade fått ta emot den heliga anden och hade utgjutit den över sina väntande lärjungar nere i Jerusalem, omkring 120 till antalet. Han ”förde ... bort fångar”, men inte genom att uppväcka Guds förkristna trogna tjänare och ta dem med sig till himmelen. Vi läser ju om att aposteln Petrus själv i sitt tal på pingstdagen förklarade att inte ens den förkristne konungen David hade farit upp till himmelen utan fortfarande låg begraven i Judeen. (Apg. 2:1—34) De ”fångar”, som Jesus förde bort och som han i likhet med David överlämnade åt Guds tjänst, var dessa 120 som var samlade där i Jerusalem och som han utgöt helig ande över. Omkring 3.000 fler ”fångar” fogades till hans segerprocession just denna pingstdag. (Apg. 2:37—42) Under sådana omständigheter kunde han som Jehovas representant ge ”människor såsom gåvor”.

11. Hur gick det då till att Jehova både tog och gav ”människor såsom gåvor”?

¹¹ Jehova Gud hade genom Jesus, som han uppväckte, ”tagit gåvor i form av människor”. (Ps. 68:19, NW) Genom den uppståndne Jesus kunde han också ge ”människor såsom gåvor” på pingstdagen och därefter.

12. a) Vilka ”människor såsom gåvor” gav Jesus Kristus, och åt vilka gav han dem? b) Vad var det ett tydligt bevis på att han gav dessa ”människor såsom gåvor”?

¹² Dessa ”människor såsom gåvor” i form av de tolv apostlarna, av vilka några också var kristna profeter, framträdde tydligt då på pingstdagen år 33 v.t. (Apg. 2:37, 42, 43) Dessa apostoliska och profetiska ”människor såsom gåvor” togs beredvilligt emot av de andra fångna lärjungarna. Men det fanns andra ”människor såsom gåvor” som den segerrike Kristus på Guds högra sida i himmelen gav åt sin församling av lärjungar på jorden, nämligen evangelister, andliga herdar och lärare. Åt Gud överlämnade, döpta, av anden uppfyllda människor tjänade på ett framträdande sätt i dessa egenskaper i förbindelse med den verksamhet som den kristna församlingen bedrev i första århundradet, enligt vad vi läser i bibeln. Detta är orsaken till att aposteln Paulus talar om sådana ”människor såsom gåvor” i Efesierna 4:11 och Apostlagärningarna 20:28. (Apg. 21:9; 2 Tim. 4:5) När sådana ”människor såsom gåvor” gavs åt den nybildade kristna församlingen i Jerusalem, var detta ett påtagligt, synligt tecken på att den uppståndne Jesus Kristus segerrikt hade farit upp till det himmelska Sions berg, där Jehova Gud lade honom som en dyrbar ”grundhörnsten”. På honom har hans församling blivit uppbyggd.

13. a) Vilka ”människor såsom gåvor” har den kristna församlingen i denna tid, och i synnerhet sedan vilket år? b) Hur förkastade kristenhetens nationer Guds kungliga sten, men vad gjorde Gud för honom?

¹³ Också i våra dagar har den sanna kristna församlingen sådana ”människor såsom gåvor”. Vi har inte dessa apostlar och kristna profeter ibland oss personligen, men vi har dem sannerligen ibland oss genom de böcker som de har skrivit under inspiration och som utgör bibelns kristna grekiska skrifter. Vidare har vi, som tillhör den sanna kristna församlingen, andra ”gåvor i form av människor”, som har tjänat såsom evangelister, andliga herdar och lärare, i synnerhet sedan år 1919. Genom att drabba samman i det första världskriget mellan 1914 och 1918 bevisade kristenhetens nationer att de förkastade Guds rike och förkastade den kungliga stenen, som Gud hade anvisat en plats på det himmelska Sions berg, hela jordens rättmätiga regeringssäte. Deras förkastande av Guds kungliga sten nådde sin kulmen då de år 1919 röstade för Nationernas förbund, som huvudsakligen var ett förbund av nationer i kristenheten. Men den kungliga stenen som de politiska byggningsmännen, med det religiösa prästerskapets stöd, härigenom förkastade blev av Jehova Gud befäst i sin upphöjda ställning på det himmelska Sions berg i fullständig uppfyllelse av Jesaja 28:16. Jehova Gud uppenbarade detta klart och tydligt genom att år 1919 befria sitt folk ur den babyloniska träldomen och ge det ”människor såsom gåvor”.

14. a) Hur bor Gud nu bland de ”gensträviga”? b) Vad blir de villiga ”fångarna”, och hur bor Jehova bland dem?

¹⁴ De ”gensträviga” motståndarna till Guds segerrika herradöme eller rike kan i själva verket inte åstadkomma något till förfång för detta rike. Vid Harmageddon, när Jehova Gud står upp mot dem såsom på Perasims berg och vid Gibeon, skall han i grund förgöra dem genom sin upphöjda kungliga sten, Jesus Kristus. Fram till den tiden bor Gud fortfarande såsom konung också bland de ”gensträviga”, och detta mot deras vilja. Till sin kungliga sten, Jesus Kristus, på det himmelska Sions berg säger Jehova: ”Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.” (Ps. 110:1, 2, NW) Men de som tar emot ”dessa goda nyheter om riket” och villigt blir ”fångar” hos den segerrike Jehova Gud och hans Kristus blir hans ”människor av en god vilja”. (Luk. 2:14, NW) Han bygger upp dem andligen som en kristen församling förmedelst ”gåvor i form av människor”, nämligen evangelister, herdar och lärare. Genom sin heliga ande bor ”Jah Gud” bland sådana villiga fångar.

Ingen av hans fiender skall undkomma

15, 16. Vilken är den enda förklaringen till att de som blivit utvalda till himmelriket har undgått att bli utrotade, vilket framgår av orden i Psalm 68:20, 21?

¹⁵ I dag, mer än fyrtionio år efter det att första världskriget upphörde år 1918, kan vi, när vi ser tillbaka, instämma i psalmisten Davids ord, i vilka han också ger en kraftig försäkran för framtiden: ”Välsignad vare Jehova, som dagligen bar bördan åt oss, vår frälsnings sanne Gud. ... Den sanne Guden är för oss en de frälsande gärningarnas Gud; och Jehova, den suveräne Herren, tillhöra vägarna ut ur döden. Men Gud sönderkrossar sina fienders huvuden, krossar hjässan på den som går där med skuld. Herren [Jehova, NW] säger: ’Från Basan skall jag hämta dem, från havets djup skall jag hämta dem upp, så att du kan stampa med din fot i blod och låta dina hundars tunga få sin del av fienderna.’” — Ps. 68:20—24; v. 20, 21 enl. NW.

¹⁶ Nu i ”ändens tid” och under den världsomfattande förföljelse, som enligt förutsägelsen har kommit över Kristi trogna efterföljare, är det ett under att den segerrike Jesu Kristi villiga ”fångar” över huvud taget kunnat undgå att bli utrotade. Den enda förklaringen är att Jehova är en ”de frälsande gärningarnas Gud”, och honom ”tillhöra vägarna ut ur döden”. I förbindelse med detta måste vi komma ihåg att Gud från år 1918 och fram till Harmageddon har förkortat de dagar av vedermöda, som kommit över denna världens nationer och riken. Han har gjort detta, såsom Jesus Kristus förutsade, för sina utvaldas skull, för att något kött skulle bli frälst här på jorden. (Matt. 24:21, 22) Att vedermödan således har blivit förkortad har inneburit frälsning också för den smorda kvarlevan av dem som Gud har utvalt till himmelriket jämte Kristus.

17. Vilka andra villiga ”fångar” i denna tid har anledning att välsigna Jehova för hans frälsande gärningar?

¹⁷ Inte enbart dessa, utan också den ”stora skaran” av andra villiga ”fångar” här på jorden, har orsak att lova eller välsigna Jehova såsom en ”de frälsande gärningarnas Gud”, ”vår frälsnings sanne Gud”, honom ”som dagligen bär bördan åt oss”. Det är just detta som den ”stora skaran” nu gör, enligt förutsägelsen i Uppenbarelseboken 7:9, 10.

18. Hur skall Jehova hämta dem från Basan och från havets djup, och vilken behandling skall de få?

¹⁸ Jehova Gud kommer inte att utföra några ”frälsande gärningar” för sina fiender. Han skall stå upp mot dem vid Harmageddon, för att sönderkrossa deras huvuden, för att krossa hjässan på dem som går med skuld inför honom och som fortsätter med att öka denna sin skuld. När det religiösa stora Babylon blir tillintetgjort och i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon skall dessa fiender försöka undkomma till högt upp och djupt ned belägna platser och söka gömma sig undan på platser där till synes ingen skulle kunna nå dem. Om de, så att säga, drar sig upp i Basans berg, in bland dess höga toppar, skall Jehova Gud, som de inte kan komma undan, hämta ned dem och föra dem tillbaka för att bli straffade. Om de söker gömma sig undan i havets djup, till och med i atomdrivna ubåtar, skall Jehova Gud, som de inte undgår, hämta upp dem igen. Till vad då? Till att bli slaktade, för att deras livsblod skall gjutas ut. På så sätt skall Davids Sons sanna efterföljare praktiskt taget kunna stampa med foten i fiendernas blod. Sådana avskyvärda fiender skall inte få någon hederlig begravning, utan om vi har några enligt bibliskt tänkesätt föraktade hundar i vår tjänst, skall Gud låta dem slicka de fienders blod, mot vilka Gud har stått upp.

Segerprocessioner

19. Vilka segerprocessioner har de ”gensträviga” fienderna lagt märke till, och vilka stammar tar del i dessa processioner?

¹⁹ Redan nu, i denna spännande tid före Harmageddonkriget, har de gensträviga, motspänstiga fienderna lagt märke till Jehovas folks segerprocessioner. Detta folk har med jubel hälsat de betydande segrar som Jehova Gud redan har vunnit genom Davids Son sedan 1914, då ”ändens tid” började. I denna tid kan man visserligen inte identifiera några stammar av det köttsliga Israel, t. ex. Benjamins, Juda, Sebulons och Naftalis stammar, eftersom de judiska släktregistren gick förlorade under senare hälften av första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Men vi har en kvarleva av det andliga Israels ”tolv stammar”, som skall stå tillsammans med Davids Son på det himmelska Sions berg. (Upp. 7:4—8; 14:1—5; Gal. 6:16) Denna lilla kvarleva av andliga israeliter har slutit upp i den nutida segerprocessionen till den segerrike Jehova Guds och hans Davids Sons ära. Det påminner om Davids skildring av vad som hände på hans egen tid:

20, 21. a) Vart drog dessa segerprocessioner, och varför kallades de Guds processioner? b) Varför kallade David Jehova för min Gud, min Konung?

²⁰ ”De hava sett dina processioner, o Gud, min Guds, min Konungs, processioner draga in på den heliga platsen. Främst gå sångare, harpospelare följa efter mitt ibland unga kvinnor, som slå på pukor. Välsigna Gud, Jehova, i församlade folkmassor, o ni som äro av Israels källa. Där går Benjamin, den yngste, han för dem an; där går skaran av Juda furstar, Sebulons furstar, Naftalis furstar. Din Gud har beskärt dig makt; så håll nu vid makt, o Gud, vad du har gjort för oss.” — Ps. 68:25—29; v. 25, 27 enl. NW.

²¹ I det forntida Israel blev varje seger för Jehova Gud en orsak till att hans utvalda folk i en segerprocession drog till hans helgedom, den plats som utgjorde centrum för tillbedjan av honom. Sådana processioner kallades för Guds processioner, som om han ledde processionen till sin helgedom. Genom att ge seger åt sitt folk hade Jehova Gud befäst sitt konungadöme över dem, och därför talade psalmisten David om Jehova Gud såsom ”min Konung”. Han förtjänade alltså att bli lovprisad offentligt med musik och sång, och häri tog män och kvinnor ur alla Israels stammar del.

22. a) Vem var ”Israels källa”, som israeliterna hade kommit ifrån? b) Varför kunde Gud med rätta göra anspråk på deras styrka, och varför måste han visa sin egen makt och styrka?

²² Sångarna och kvinnorna som slog på pukor kunde sjunga: ”Välsigna Gud, Jehova, i församlade folkmassor, o ni som äro av Israels källa” (Ps. 68:27, NW) Alla Israels tolv stammars jordiska ”källa” var naturligtvis patriarken Jakob, som också kallades Israel; men det var Jehova Gud som var deras verkliga ”källa” såsom en utvald nation, och det var honom de skulle lova eller välsigna i församlade folkmassor, t. ex. när de tog del i en segerprocession. Det var från honom som nationen hade fått sin makt eller styrka, och därför kunde han med rätta göra anspråk på denna styrka för sin tjänst. Men om nationen skulle ha framgång och vinna seger, måste Gud beskära den sin makt och styrka och måste handla mot fienderna till dess förmån.

23. a) Hur har hednanationerna sedan år 1919 kunnat se ”min Guds, min Konungs, processioner”? b) Vilka har haft stor andel i dem?

²³ Nu i vår tid, sedan 1919, har Jehovas kristna vittnen haft sådana segerprocessioner till ära för sin Guds, Jehovas, segrar. Endräktigt, ”i församlade folkmassor”, har de dragit framåt och burit vittnesbörd om hans namn och rike både offentligt och från hus till hus, såsom Jesu Kristi apostlar hade för sed. (Apg. 5:42; 20:20) De har gjort detta under Jehova Guds osynliga ledarskap, och det är hans namn de bär. Härigenom har människorna i alla hednanationer kunnat se Jehovas vittnens Guds och Konungs processioner. I dessa processioner, i detta arbete med att vittna, har den stora gruppen av överlämnade kvinnliga vittnen kommit att inta en sådan bemärkt ställning att man inte kan förbigå eller förtiga det.

24. Var har man i förbindelse med detta verkligen fått se ”församlade folkmassor”?

²⁴ I förbindelse med dessa nutida segerprocessioner har man verkligen fått se ofantliga ”församlade folkmassor” vid Jehovas vittnens krets- och områdessammankomster, landskonvent och internationella sammankomster! Tänk till exempel på det offentliga mötet i New York söndagen den 3 augusti 1958, då föredraget ”Guds rike härskar — är världens ände nära?” hölls av Sällskapet Vakttornets president inför 253.922 åhörare!

25. a) När skall den största segerprocessionen äga rum, och varför? b) Vad kommer de som tar del i processionen att uppmanas bruka sin makt och kraft till?

²⁵ Men vilken segerprocession skall det inte bli världen utöver, sedan Jehova har stått upp mot sina fiender på Harmageddons slagfält och vunnit sin största seger för alla tider! Under vilket jubel kommer inte de gynnade människor som fått överleva Harmageddonkriget att med sång och musik fira hans eviga seger och lova och välsigna honom som är livets källa för sitt folk! Till svar på deras ivriga böner skall han i detta krig ha visat dem sin makt och kraft, för att hans universella suveränitet och hans heliga namn skulle hävdas. Han skall ha gjort ännu mer för dem: räddat och bevarat dem. Eftersom de inser att de står i skuld till honom, skall de fortsätta med att ge villigt gensvar, allteftersom han ställer krav på deras fysiska och andliga makt eller förmåga. Under de följande tusen åren av Kristi regering skall de med fröjd använda sin makt och kraft till att tala om Jehovas gärningar och härliga seger för de milliarder som skall uppväckas från de döda.

Ofärd drabbar alla som inte bär fram några gåvor före Harmageddon

26, 27. Varför är det klokt och förståndigt att man fattar ett rätt beslut nu, vilket också framgår av Psalm 68:30—36?

²⁶ De år som nu återstår till dess Gud står upp mot fienderna vid Harmageddon är kritiska år, som innebär att det är mycket klokt och förståndigt att varje enskild människa fattar ett rätt beslut. Kännbar näpst eller tuktan kommer att ges vid Harmageddon, och att bli tuktad där innebär att bli tillintetgjord. Psalmisten David anbefallde mycket passande att man, om man önskade handla förståndigt, borde fatta ett rätt beslut i denna ödesdigra tid, då han sade:

²⁷ ”I ditt tempel i Jerusalem bäre konungar fram sina skänker åt dig. Näps [Tukta, My] vilddjuret i vassen, tjurarnas församling, jämte kalvarna av folken, var och en trampar på silverstycken. Han har förskingrat folken som finna behag i strid. Bronssaker skola komma från Egypten; själva Kus skall med hast räcka ut sina händer med gåvor åt Gud. I riken på jorden, sjungen till Guds ära; lovsägen Herren [Jehova, NW], ... honom som far fram på urtidshimlarnas himmel. Ja, där låter han höra sin röst, en mäktig röst. Erkännen, att Gud är mäktig; över Israel tronar hans majestät, och hans makt bor ovan molnen. Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom; Israels Gud, han giver makt och styrka åt sitt folk. Lovad vare Gud!” — Ps. 68:30—36; v. 31, 32 enl. NW, v. 35 enl. My.

28. Hur har ”Egypten” och ”Etiopien” gett gåvor åt Jehova Gud?

²⁸ Vem är då ”folkens konung”, ja, ”Konungen till obestämd tid” (NW)? Det är Jehova Gud, den universelle suveräne härskaren, som är högt upphöjd över nationernas alla konungar. (Jer. 10:7, 10) Också hans Son, Jesus Kristus, är överlägsen dem alla. (Upp. 17:14; 19:16) Kristenhetens såväl som hednavärldens konungar vägrar att erkänna Jehovas suveräna konungavärdighet. Men de har nödgats medverka till att Jehovas tillbedjan har kunnat försiggå i hans andliga tempel, där Jesus Kristus är grundhörnstenen och hans trogna lärjungar är ”levande stenar”. (1 Petr. 2:5—9) Eftersom de som tillber Jehova, hans kristna vittnen, fast och beslutsamt har lytt Gud såsom härskare i stället för människor, har styresmännen här på jorden nödgats stifta lagar och fälla domar som har vittnat om att de visat hänsyn för dem som troget tillbett Jehova i hans tempel. På så sätt har Jehova fått ”bronssaker” från den gamla fiendenationen Egypten; och en annan fiende, Etiopien, har skyndat till med gåvor i händerna åt Jehova Gud.

29. a) Hur bör människorna i alla ”riken på jorden” lovsäga honom som far fram på urtidshimlarnas himmel? b) Hur kommer ”vilddjuret i vassen” och ”tjurarnas församling” att näpsas, och varför sker detta?

²⁹ Nu är den tid inne då folk i alla ”riken på jorden” bör lyssna till Guds rikes budskap, som förkunnas av Jehovas kristna vittnen, och förena sig med dem i att lovsäga Jehova, honom som far fram i triumf, såsom i en stridsvagn, i himmelens högsta höjd, alltifrån urtidshimlarnas himmel. Jordens mäktiga styresmän, som liknar ”vilddjuret i vassen”, flodhästen, eller ”tjurarnas församling”, jämte deras underlydande, som följer dem likt ”kalvarna av folken”, skall näpsas eller tuktas av Jehova Gud vid Harmageddon, eftersom de inte bär fram några ”silverstycken” till honom såsom en hyllningsgåva utan framhärdar i att trampa på det som tillhör honom. De ”finna behag i strid” med honom och dem som troget tillber honom. Som svar på vår bön till Jehova Gud att han må stå upp mot sådana förtryckare, skall han förströ dem och tillintetgöra dem och frälsa sitt förföljda folk. Likt ett kraftigt muller ljuder hans ”mäktiga röst”, då han verkställer sin näpst, som för evigt skall bringa alla fientliga motståndare till tystnad.

30. a) Varför bör vi erkänna att Gud är mäktig? b) Hur tronar hans ”majestät” över hans folk?

³⁰ Tror vi verkligen att Jehova Gud har makt att göra detta? Det är betydelsefullt för oss att vi erkänner att han har sådan makt och kraft. Fram till den dag i dag är har han gett makt och styrka åt sin kvarleva av det andliga Israel och åt deras åt Gud överlämnade jordiska följeslagare, så att de har kunnat utföra det som han har befallt dem såsom hans vittnen i denna farofyllda tid före Harmageddon. Till honom går äran, det är honom vi måste erkänna såsom den som varit mäktig att genom oss utföra det som blivit utfört, tack vare de underbara segrar som han har givit oss. Vi tillerkänner honom, ”hans majestät”, den högsta platsen, eftersom vi inte erkänner någon annan gud eller jordisk styresman vara honom överlägsen eller ens så hög och stor som han. Det är uppenbart att hans makt såsom ”majestät” och den universelle suveräne härskaren gör sig gällande över oss, eftersom vi lyder honom såsom härskare och världen utöver predikar om hans rike med Davids Son som konung.

31. Hur kan hans makt sägas bo ”ovan molnen”?

³¹ ”Hans makt bor ovan molnen”, i skyn, bortom den yttre rymden, eftersom han är den Allsmäktige. Vid Harmageddon kommer han att ådagalägga sin allmakt över människor och djävlar för att därmed hävda och förhärliga sin universella suveränitet. Bör vi inte lovsäga honom såsom Gud? Jo, både nu och i evighet!b

[Fotnot]