Alla kan ha andligt gagn genom ringa och anspråkslösa personer, som genom att ge gensvar på Jehovas kärleksfulla anordningar ger stöd och kraft åt den organisation som Jehovas folks församling utgör. Samvaro i församlingen och personlig samvaro är av värde i fråga om detta, eftersom det förmår alla att inse sanningen i bibelns försäkran att Gud har ”sammanfogat kroppen och gett heder i mera överflödande mått åt den del som saknade något”. (1 Kor. 12:24, NW) Helt visst är det så att Jehovas tjänare, allesammans och i lika mån, instämmer i bibelskribenten Jakobs iakttagelser: ”Ni ... har sett den utgång som Jehova gav [åt Job], att Jehova är mycket ömsint i sin tillgivenhet och barmhärtig.” — Jak. 5:11, NW.

”Du är mitt hopp, Herre, Jehová, min förtröstan från min ungdom”

Berättat av Herman Mikkelsen

ÅR 1897, då jag var tolv år gammal, bodde vi på den lilla danska ön Bornholm. En vän till familjen som hette Swen Swenson hade läst en bok, som utgetts av Sällskapet Vakttornet och bar titeln ”The Millennial Dawn” (Millennii dagning), och kom rusande rätt in i vårt hus. Han höll upp boken med ena handen, bankade sig på knäet med den andra och ropade med stark känsla i rösten: ”Här har jag en bok som utan tvivel är sanningen, och jag vill tala om för mormor Pedersen att morfar inte alls befinner sig i någon helveteseld, som predikanten sade på begravningen.”

Mormor blev så lycklig att hon utropade: ”Mina böner har blivit besvarade!”

Därmed började tjugofyra timmars oavbrutet bibelstudium i vårt hus. Om min fars ögonlock föll ner under nattens lopp, frågade Swenson: ”Sover du? Hörde du vad jag sa?” Och så fortsatte de.

Nästa morgon tittade min farfar, som var lärare i lutherska kyrkan, in i vårt hus. Snart kom skriftställen upp, som visade att kyrkan lärde ut sådant som var i strid med bibeln. Farfar försökte försvara kyrkan, men hade ingen framgång, eftersom Swen hade bibeln och en bok som förklarade den. Vi började sätta vårt hopp och vår förtröstan till Jehova.

Vår familj blev mycket intresserad av Guds sanningsord, men farfar Mikkelsen ville inte lämna sin kyrka. Men Swen fortsatte ändå att besöka honom. En kväll frågade farfar farmor: ”Jag undrar varför Swenson inte är här i kväll.” Hon genmälde: ”Det skall du vara glad för. Ni grälar ju alltid.” Men han svarade: ”Nej! Han har rätt. Jag kan bara inte hålla med honom när han fördömer kyrkan.” Farfar fortsatte alltså att gå i kyrkan, men han berättade för kyrkomedlemmarna om de ting han hade lärt sig från bibeln, till exempel att ”helvetet” är graven i stället för en plats av glödhet pina.

En dag när han kom till kyrkan, fann han att två kraftiga, unga män spärrade ingången. Han var inte längre välkommen! När Swenson fick höra att farfar hade blivit utestängd från kyrkan, sade han åt honom: ”Det var första gången kyrkan gjorde något gott för dig!”

Hädanefter var vi allesammans förenade i att tjäna Jehova, och vi brukade ha regelbundna möten i farfars hem. På så sätt lärde jag mig att göra Jehova till ”min förtröstan från min ungdom”. — Ps. 71:5, Åk.

Händelser som ledde fram till dopet

År 1910 flyttade jag till Förenta staterna, och år 1912 gifte jag mig med den danska flicka som jag var förlovad med. Jag hade Sällskapet Vakttornets serie av böcker som kallades ”Studier i Skriften” på danska, men min hustru beslöt sig för att studera dem jämsides med bibeln för att