Psaltaren
En rättfärdig styrelse — vad innebär den för dig?
HUR önskvärt vore det inte med en styrelse som kännetecknades av att den visade aktivt intresse för alla sina undersåtar! Det skulle sannerligen innebära en välgörande befrielse för jordens inbyggare, om fattigdom, förtryck och orättvisor kunde avlägsnas.
I den 72:a psalmen, som av allt att döma är skriven av David (vers 20), beskrivs en styrelse som skall göra just detta. Det är Guds rike genom Jesus Kristus. Den fridfulla och blomstrande period under kung Salomos regering, då han troget tjänade Jehova Gud, ger oss en förhandsglimt av den här styrelsen. Överskriften till Psalm 72 (i 1917 års översättning början av vers 1) pekar framåt mot den första uppfyllelsen och lyder: ”Beträffande Salomo” (NW).
Den första versen visar att rättfärdigt styre inte kan existera oberoende av den gudomliga rättvisans eviga principer. Vi läser: ”Gud, giv åt konungen dina rätter och din rättfärdighet åt konungasonen.” (Ps. 72:1) Dessa ord utgör en innerlig vädjan om att kungen, när han dömer, må uttala Jehovas domar. Vidare skulle den rättfärdighet som kännetecknar den sanne Guden också känneteckna kungens son.
Uttrycket ”konungasonen” passar in på både Salomo och Jesus Kristus. Salomo var kung Davids son. Jesus är den store Konungens, Jehova Guds, Son. (Jes. 33:22) Salomos undersåtar kom att inse ”att Guds vishet var i honom till att skipa rätt”. (1 Kon. 3:28) Och Jesus Kristus sade: ”Jag kan inte göra något alls av eget initiativ; alldeles som jag hör dömer jag; och den dom som jag fäller är rättfärdig, eftersom jag inte söker min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” — Joh. 5:30.
För att rättfärdigheten skall blomstra måste naturligtvis alla människor få nytta av opartisk rättvisa. Psalmen fortsätter: ”Han döme ditt [Guds] folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt. Må bergen bära frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet. Må han döma de betryckta bland folket, må han frälsa [befria från förtryck] den fattiges söner, och må han krossa bedragaren.” (Ps. 72:2—4; verserna 3 och 4 enl. NW) När det skipas opartisk rättvisa åt alla, också åt de betryckta och fattiga och deras avkomlingar, blir resultatet fred och säkerhet. Då behöver ingen leva i fruktan för att bli bedragen eller förvägras sina rättigheter. För att bergen och höjderna, som dominerar landskapet, skulle ”bära frid åt folket” måste en sådan frid omfatta hela landet. Det är precis som när vattendrag och floder, som har sina källflöden på berg och höjder, leder livsuppehållande vatten till dalarna och slätterna. De som vanligtvis lider under korrumperat styre kommer att åtnjuta trygghet, eftersom alla förtryckare och bedragare kommer att vara krossade, straffade eller ställda inför rätta.
Ett sådant rättfärdigt styre skulle medföra stor ära för Jehova Gud, som psalmen säger: ”De skall frukta dig så länge det finns en sol, och inför månen i släktled efter släktled.” (Ps. 72:5, NW) Eftersom kungen uttalar Jehovas domar, kommer undersåtarna att ha en hälsosam fruktan för den Högste. Denna fruktan skulle bestå så länge som solen och månen förblir, under alla släktled. När folket såg hur den gudomliga visheten fungerade i verkligheten, som den gång, till exempel, då Salomo dömde två prostituerade, ”blev [de] förskräckta”. (1 Kon. 3:28, NW) Det kan också framhållas att de underverk som Jesus Kristus utförde, medan han var här på jorden, uppfyllde många människor med hälsosam fruktan och fick dem att prisa Jehova Gud. — Matt. 9:8; Luk. 7:16.
Den välgörande verkan av rättfärdigt styre beskrivs på följande sätt: ”Han skall komma ned likt regnet på det mejade gräset, likt ymniga skurar, som väter jorden. I hans dagar skall den rättfärdige spira upp, och överflödet av frid, till dess månen inte mer finns. Och han skall ha undersåtar från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.” (Ps. 72:6—8, NW) Kungens rättfärdiga styrelse skulle vara lika välgörande som rikliga regnskurar, som måste till för att gräset skall växa upp och frodas igen sedan det mejats av. Därför att det råder fred och säkerhet kan den rättfärdige ”spira upp”, det vill säga frodas eller blomstra. Månen skulle förr försvinna än friden upphöra under den här rättfärdiga styrelsen. — Jämför Matteus 5:18.
Det är intressant att lägga märke till att Salomos regering var ovanligt fridfull. Bibeln berättar: ”Han hade fred på alla sidor runt omkring, så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så länge Salomo levde.” (1 Kon. 4:24, 25) Under Jesu Kristi, Fridsfurstens, styrelse kan vi förvänta en ännu större uppfyllelse av psalmistens ord. — Jes. 9:6.
Salomos rike sträckte sig från Röda havet till Medelhavet och från floden Eufrat till landet som låg söderut och västerut. (Jämför 2 Moseboken 23:31.) Men Jesus Kristus kommer att härska över hela jorden. — Sak. 9:9, 10; jämför Daniel 2:34, 35, 44, 45; Matteus 21:4—9; Johannes 12:12—16.
Psalm 72 säger om de folk, som skulle komma under kungens myndighet: ”För honom buge sig öknens inbyggare, och hans fiender slicke stoftet. Konungarna från Tarsis och havsländerna hembäre skänker, konungarna av Saba och Seba bäre fram gåvor. Ja, alla konungar falle ned för honom, alla hedningar tjäne honom.” (Verserna 9—11) Vad visar detta? De tältande nomaderna, som bebodde ökenområdet öster om Israels land, skulle underkasta sig den här kungen. Hans fiender skulle ödmjukt buga sig inför honom, och deras ansikten skulle röra vid själva jorden. Man skulle komma med skänker från när och fjärran. I Första Konungaboken 10:22—25 kan du läsa om i vilken utsträckning psalmen uppfylldes under Salomos regering.
Men jämfört med Jesu Kristi styrelse förbleknar Salomos makt och härlighet till obetydlighet. Det är inte bara så att Guds Son har ärvt väldet över hela jorden, utan himmelens änglar erkänner också hans myndighet. — Fil. 2:9, 10; Hebr. 1:3—9; 2:5—9.
Storleken på kungens rike innebär inte att han inte skulle ha tid att se till de behov som var och en av hans undersåtar har. Han skulle vara tillgänglig för alla och visa djupt intresse för dem. Verserna 12 till 14 i Psalm 72 säger oss: ”Ty han skall rädda den fattige, som ropar, och den betryckte och den som ingen hjälpare har. Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa. Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.”
Ja, även de mest oansenliga undersåtar kunde få audiens hos den här kungen, och han skulle hjälpa alla dem som behövde hjälp. Han skulle visa medlidande med de fattiga och behövande och rädda dem från den orätt, som de utsattes för. För honom skulle blod, som representerar mänskligt liv, ha mycket stort värde; det skulle inte vara något som utgöts utan verklig orsak. Under Salomos regering hade undersåtarna tillträde till tronen för att få domsutslag. Detta framgår av det faktum att två prostituerade kunde framlägga sitt fall inför honom och redan samma dag få höra en rättvis dom avkunnas. (1 Kon. 3:16—27) Hur annorlunda var han inte i jämförelse med de persiska konungarna under en senare period! Inte ens en drottning kunde komma oombedd inför sin man utan att riskera sitt liv. (Est. 4:11) Jesus Kristus, den som är större än Salomo, visade gång på gång sitt aktiva intresse för mänskligheten, medan han var här på jorden. ”När han såg folkskarorna kände han medlidande med dem, därför att de var skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde.” (Matt. 9:36) Ja, han gav till och med ut sitt liv för mänskligheten. — Matt. 20:28.
Om en sådan kung — som psalmisten beskrivit — vore det inte mer än rätt att utropa: ”Länge leve konungen!” En sådan härskare skulle få mottaga skänker, och böner skulle uppsändas för honom. Han skulle vara förtjänt av välsignelse, inte förbannelse. Dessa tankar framhålls i 15:e versen i Psalm 72: ”Må han leva och hyllas med guld från Saba. Må man ständigt be för konungen och välsigna honom dagen lång.” — 1979 års sv. provövers.
Hur kan vi handla enligt andan i Psalm 72:15 gentemot Jesus Kristus? Det kan vi göra genom att lojalt underkasta oss honom och öppet erkänna honom som ”Herre till ära för Gud, Fadern”. (Fil. 2:11) Lägg märke till hur Psalm 72:15 går ut på samma sak som orden i Uppenbarelseboken 5:13, 14: ”Varje skapelse som är i himmelen och på jorden och under jorden [de döda som kommer att uppväckas] och på havet, och allting i dem, hörde jag säga: ’Honom [Jehova Gud] som sitter på tronen och Lammet [Jesus Kristus] tillhör välsignelsen och äran och härligheten och makten till evig tid.’ Och de fyra levande skapelserna [keruberna] började säga: ’Amen!’ Och de äldste föll ner och tillbad.”
Psalm 72 fortsätter med att beskriva det välstånd som skulle åtfölja en rättfärdig styrelse: ”Det skall bli fullt upp med säd på jorden; på bergens topp skall det vara ett överflöd. Hans frukt skall vara såsom på Libanon, och de som är från staden skall blomstra likt växtligheten på marken.” — Vers 16, NW.
Eftersom undersåtarna var befriade från krigets härjningar och den otrygghet som blir följden av orättvisor och förtryck, kunde de fridfullt ägna sig åt jordbruk. Med Guds välsignelse skulle jorden ge riklig avkastning. Det skulle vara som om det växte säd längs bergssluttningarna ända upp till toppen. Eftersom bergstoppar i allmänhet inte är ställen där det finns ett överflöd av säd, så målar orden ”på bergens topp skall det vara ett överflöd” en vacker bild av det överflöd som då kommer att råda. Frukten skulle vara frodig som Libanon, ja, lik Libanons väldiga cedrar, som är så praktfulla. Detta kan antyda att sädesstråna skulle vara långa och tjocka och kunna bära upp tunga sädesax. Till och med stadens invånare skulle blomstra och bli talrika som växtligheten. Detta visade sig vara sant under Salomos regering, för vi läser: ”Juda och Israel voro då talrika, så talrika som sanden vid havet; och man åt och drack och var glad.” (1 Kon. 4:20) Det kommer att råda ännu bättre förhållanden på den ”nya jorden” under Jesu Kristi styrelse.
En rättfärdig styrelse med åtföljande välsignelser bör sannerligen ge upphov till djup tacksamhet, det slags uppskattning som beskrivs i Psalm 72:17: ”Hans namn förblive evinnerligen; så länge solen skiner, fortplante sig hans namn. Och i honom välsigne man sig; alla hedningar prise honom säll.” Namnet på en kung som härskar i rättfärdighet förtjänar att fortleva evinnerligen. När det gäller Salomo, uttrycker psalmistens ord önskan att hans dynasti skulle fortsätta att blomstra. Att namnet skulle fortplanta sig anger att kungen skulle få avkomma som fortsatte dynastin. Och att folket välsignade sig med kungens namn skulle innebära att man nämnde honom, när man önskade liknande välsignelser åt andra. Att folk av andra nationer måste ha förklarat Salomo lycklig framgår av vad drottningen av Saba sade: ”Sälla äro dina män, sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt få stå inför dig och höra din visdom.” — 1 Kon. 10:8.
Psalmistens ord får en storslagen uppfyllelse på Jesus Kristus, vilken Jehova Gud gav ”det namn som är över varje annat namn”. (Fil. 2:9) Eftersom han är Guds odödlige Son, behöver han inga efterträdare. Eftersom han har livgivande makt, kan han återkalla de döda till liv och på det sättet bli fader till många millioner. (Jes. 9:6, 7; Joh. 5:26, 28; 1 Tim. 6:15, 16) Vilken stor fortplantning eller tillväxt kommer inte detta att innebära för hans namn! Som den som i första hand är Abrahams säd, är han den genom vilken ”alla folk på jorden [skola] välsigna sig”. — 1 Mos. 22:18.
Hur välkommet kommer inte Guds Sons rättfärdiga styre att bli! Drottningen av Saba sade till Salomo: ”Må Jehova, din Gud, bli välsignad, som har funnit behag i dig genom att sätta dig på Israels tron; ty Jehova älskar Israel.” (1 Kon. 10:9, NW) Må vi också välsigna Jehova för att han har utsett sin Son till kung och använda psalmistens ord: ”Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under! Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.” — Ps. 72:18, 19.