låter honom komma. Han kommer till oss denna morgonstund, om vi så önskar.”

Det rätta förhållandet är emellertid rakt motsatt, ty Kristi ankomst är inte beroende av några andra individer. Han är här nu och härskar som konung från himmelen mitt ibland sina fiender! (Ps. 110:1, 2) Världshändelserna bevisar det. Den larmsignal som Jehovas vittnen avger är sann och tillförlitlig.

Låt inte den negativa, okänsliga och liknöjda inställningen hos människorna i världen söva dig till sömns. Låt larmsignalen bli en sporre för dig att handla. Fly nu till bergen, dvs. Jehovas tingens ordning. Dröj inte. Du kommer att finna skydd där undan Harmageddonstridens eld. De som får överleva Harmageddon skall kunna vittna om att detta inte var något falskt alarm.

Frågor från läsekretsen

● I Vakttornet för den 15 augusti 1954 lästes en fråga, som var insänd från Etiopien och lydde: ”Bör man tillbedja Jesus?” I paragraf fem i svaret återges Hebréerna 1:6, som säger att Guds änglar skall tillbedja Jesus, men i sista paragrafen heter det: ”Svaret på den här framställda frågan [måste] bli det, att ingen bestämd tillbedjan bör ägnas Jesus Kristus, som nu är förhärligad i himmelen. Vår tillbedjan skall riktas till Jehova Gud.” Motsäger inte detta framställningen i Hebréerna 1:6? — T. P., USA.

Till svar på de brev med många frågor rörande denna sak, som vi har mottagit, ställer vi denna fråga: Är du en Guds ängel i himmelen? Om du är det, då är orden i Hebréerna 1:6 tillämpliga på dig. Om du inte är en Guds ängel i himmelen, då är inte orden i Hebréerna 1:6 riktade till dig, ty i Hebréerna 1:6 och i de två föregående verserna säger nedskrivaren om den förhärligade Jesus: ”Så har han blivit förmer än änglarna till den grad, att han har ärvt ett namn som är förträffligare än deras. Till vilken av änglarna, till exempel, har han någonsin sagt: ’Du är min Son; i dag har jag blivit din Fader’? Och åter: ’Jag skall vara en Fader för honom, och han skall vara en Son för mig’? [6] Men när han åter för sin förstfödde till den bebodda jorden, säger han: ’Och må alla Guds änglar tillbedja honom.’ ” (Hebr. 1:4—6, NW) Här citerar aposteln Paulus Psalm 97:7, som — enligt En amerikansk översättning (AT) — har följande lydelse: ”Alla som tjäna gjutna beläten komma på skam, de som hava yvts över sina intigheter. Tillbed honom, alla ni gudar!” I den grekiska septuagintaöversättningen (LXX) har de här kursiverade orden denna lydelse: ”Tillbedjen [proskynéo] honom, alla I hans änglar.” (Upplaga utgiven av S. Bagster and Sons, likaså Thomsons översättning, båda på engelska.) Aposteln kan också ha citerat Septuagintaöversättningen av 5 Moseboken 32: 43. Början av denna vers lyder så: ”Glädjens, I himlar, med honom, och må alla Guds änglar tillbedja honom; glädjens, I hedningar, med hans folk, och må alla Guds söner styrka sig i honom; ..(Bagster; Thomson har liknande lydelse.) Genom att undersöka i vilket sammanhang Psalm 97: 7 och 5 Moseboken 32: 43 förekommer, lägger vi märke till att dessa skriftställen har avseende på Jehova Gud, att det är han som skall vara föremål för tillbedjan. Betyder detta att Jesus är densamme som Jehova, med tanke på det sätt på vilket nedskrivaren av Hebréerna 1:6 tillämpar citatet?

Då man översatte Hebréerna 1:6 för En amerikansk översättning, följde man emellertid inte ordalydelsen i Psalm 97:7 och använde således inte ordet ”tillbedja”, utan gav versen denna utformning: ”Och må alla Guds änglar böja sig ned inför honom.” Nya Världens översättning säger: ”Och må alla Guds änglar tillbedja honom.” Är Nya Världens översättning underlägsen här, eller har den brutit mot den allmänna regel den sökt följa, att så vitt möjligt återge varje grekiskt ord i de kristna grekiska skrifterna med ett enda engelskt motsvarande uttryck? Svaret till dessa frågor är: Nej! Vad är då skälet till att det här står ”tillbedja” och inte ”böja sig ned” eller ”betyga sin vördnad”?

Såsom redan framhållits i det förut omnämnda frågesvaret i Vakttornet, är det grekiska ord som här återgivits med ”tillbedja” ordet proskynéo. Detta ord är — vilket må synas egendomligt — härlett från det grekiska ordet för ”hund”, kyon, och betyder därför, egentligen, ”att huka sig ned, att krypa”, dvs. som en hund gör, då han kommer krypande, viftande med svansen, fram emot sin husses fötter. I den praktiska tillämpningen betyder därför ordet i grund och botten ”att sträcka ut sig på marken, att böja sig ned, att betyga sin vördnad”. Och i bibelns länder var det skick och bruk att på detta sätt buga sig inför människor vilkas ställning i samhället man respekterade, en sed som också tillämpades vid religiös tillbedjan. Detta framgår av bibelns skildringar, såväl i den hebreiska originaltexten som i översättningen till grekiska.