Låter du bibliska principer bestämma över ditt val av förströelse?
SPÄNNING, kamp och strid, våldsgärningar, lidelse och skönhet är framträdande drag hos vår tids många medel till förströelse. Sådana ting kan fängsla din uppmärksamhet, locka dig att ge fritt lopp åt din fantasi, egga upp dig känslomässigt och få dig att för en stund glömma dina egna bekymmer i livet, men det är inte enbart dessa faktorer som bör vara avgörande för vilket slag av förströelse du väljer. De goda principer, som reglerar en kristens dagliga liv, bör man fästa stort avseende vid.
Under första århundradet av den vanliga tideräkningen stod till exempel de slag av förströelse som var populära bland romarna i strid med bibelns principer. Fördenskull slöt sig de kristna inte till de tusenhövdade skaror som till trängsel fyllde amfiteatrarna. Att den förströelse eller underhållning som bjöds där var dålig framgår av följande beskrivning i boken The Historian’s History of the World av Henry Williams:
”Amfiteatern gjorde det möjligt för det största tänkbara antalet åskådare att på nära håll få se de döda och döende och uppammade en lidelsefull böjelse för att få se blod, vilken i flera hundra år fortfor att tävla med kappkörningarnas oskyldiga spänning om folkets intresse. ... Det var när man kämpade mot man ... som deras blodtörstiga entusiasm nådde sin högsta höjd. ... Åskådarna blev vanvettiga av upphetsning; de reste sig upp; de skrek; de lät höra högljudda bifallsrop, när slag efter slag, det ena ohyggligare än det andra, utdelades med svärd eller lans eller dolk, och livsblodet sprutade. ’Hoc habet’ — ’nu har han fått nog, nu har han fått nog!’ — var det rop som vällde fram ur tio tusen strupar, och det genljöd inte bara från en förnedrad och förråad pöbel utan från kungligheters läppar, från purpurklädda senatorer och riddare, från damer av ädel börd och även från de invigda jungfrur, vilkas närvaro annorstädes räddade brottslingen från hans öde men vilkas uppgift här var att överlämna den bönfallande åt hans dom genom att vända tummen nedåt, sedan han vädjat om barmhärtighet. ... Och vi bör ha i minnet att dessa ting inte inträffade av en slump eller på grund av inflytandet från någon egendomlig nyck hos det folkliga vanvettet. De anordnades med avsikt, systematiskt och kallblodigt; de utgjorde ett ständigt återkommande tidsfördriv.”
Sådana hemska nöjen hade en moraliskt nedbrytande verkan på folket. De undertryckte flera ädla egenskaper: mänskligt medlidande, barmhärtighet, vänlighet och sympati. De gjorde om intet medkänslan med dem som lider, en känsla som bidrar till att människan blir något förmer än djuren. Hur skulle då en människa som hade omfattat de goda, upplyftande och mänskliga principerna i kristendomen kunna välja att se sådana av våld präglade skådespel såsom en angenäm förströelse?
Den kristnes ställning
Inte kunde väl en kristen känna sig hemma bland de stora skarorna på en romersk amfiteater? Hur skulle han ha kunnat skrika med de andra när en gladiator hade ”fått nog”? Hur skulle han ha kunnat finna det nöjsamt att åse mord, när Guds lag förbjöd honom att mörda? Hur skulle han ha kunnat finna behag i att se människor lida, när de kristna principerna sporrade honom till att visa andra människor sin kärlek? Hur skulle han kunnat finna nöje i att se på blodiga våldsgärningar, när Guds ord hade lärt honom att vara öm, vänlig och fridsam? Om han lät sig ledas av bibelns principer, måste han ha strukit den romerska arenan såsom en tänkbar plats att söka förströelse på.
Inte heller de romerska skådespelen kunde verka tilldragande på de kristna, ty sådan underhållning som bjöds där våldförde sig på bibliska principer. De skådespel man framförde för att ge folket tidsfördriv muddrade upp fördärvet i det romerska livets moraliska kloak och visade fram detta till folkets förlustelse. Eftersom Skriftens principer kräver att de kristna skall föra ett moraliskt rent liv, hur skulle de då ha kunnat hysa den uppfattningen att dessa förnedrande skådespel var underhållande, någonting man kunde njuta av som var värt ens tid och uppmärksamhet? Hur skulle de ha kunnat finna nöje i att se och höra det som var ont?
Den kristne skribenten Tertullianus, som levde på 100-talet v.t., framhöll vilken inställning den kristne hade till de romerska förlustelserna, då han skrev: ”Är vi inte likaledes pliktiga att lägga bort all oanständighet? På den grunden är vi vidare avstängda från teatern, som är oanständighetens eget särskilda hemvist, där ingenting är väl känt som inte annorstädes är illa känt. ... Ja, också skökorna, den allmänna lustans offer, får träda fram på scenen. ... De får träda fram offentligt inför alla åldersgrupper och alla klasser — deras hemvist, deras vinning, deras lov blir offentliggjorda, och detta till och med inför deras öron som inte borde få höra sådant. ...
Ty all fräckhet i tal, ja, varje fåfängt ord, är av Gud fördömt. Och kan det då vara rätt att se på det som är skamligt att göra? Hur kommer det sig att sådana ting som orenar människan, när de går ut ur hennes mun, inte anses göra detta när de går in genom hennes ögon och öron — när nu ögon och öron är andens omedelbara tjänare — och sådant kan aldrig vara rent som har uppvaktande tjänare som är orena, eller hur? ... Om tragedier och komedier är de mordiska och hänsynslösa, gudlösa och fräcka uppfinnarna till brott och åtrå, är det inte bra att man ens påminner sig det som är skändligt eller avskyvärt. Det som du förkastar i gärning skall du inte välkomna i ord.”
Varför skulle väl den människa, som lyckats undkomma världens stinkande pöl av omoraliskhet och gjort om sitt liv genom att följa Skriftens principer, välja sådan förströelse som är ett resultat av att man gjort drama av världens sämsta sidor — just de ting som hon har förkastat i samband med att hon blev en kristen? Om någon skulle fylla sitt sinne med sådana fördärvande tankar, skulle detta antyda att han inte till fullo förstod hur viktigt det är att man blir förnyad i den kraft som påverkar ens sinne, på det att man må ikläda sig den nya personligheten, som rättar sig efter Guds rättfärdiga vilja. (Ef. 4:22—24) Det anstod inte en kristen att roa sig med att se på skådespel, under vilkas framförande han tvingades iaktta sådana förehavanden som bibelns principer förbjöd honom att ägna sig åt. — 1 Petr. 2:1; 4:3, 4.
I bibeln, i Psalm 97:10 (NW), ges denna befallning: ”Ni som älska Jehova, hata det som är ont.” Om en kristen hatade det som är ont, skulle han inte ha haft en önskan att se på det som är ont för att få förströelse, eller hur? Om han fullständigt vände ryggen åt världens moraliska uselhet, när han blev en kristen, hur skulle han då ha kunnat längta efter det slag av underhållning som förde sådan uselhet till torgs, uppenbarade den med all dess vämjelighet? I Efesierna 5:3 (Hedegård) läser vi: ”Otukt, allt slags osedlighet samt vinningslystnad får inte ens nämnas bland er — sådant strider mot er ställning som heliga människor.” Om sådana ting inte ens borde utgöra de kristnas samtalsämne, hur skulle de då ha kunnat låta öron och ögon tillföra sinnet sådant i form av förströelse?
De kristna i våra dagar
De principer, som vägledde de kristna i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, är samma principer som bör vägleda de kristna i våra dagar. Förströelserna i vår tid inbegriper visserligen inte besök vid amfiteatrar, där verkliga strider på liv och död utkämpas, men de inbegriper vissa slag av ”sport”, som innebär att människor brutalt går lös på varandra, och pjäser som skildrar blodsutgjutelse på ett mycket realistiskt sätt. Det förekommer också pjäser som framhäver sedefördärvet nu på 1900-talet. En kristen nu för tiden, som skall följa bibelns principer, måste följaktligen vara lika noggrann vid sitt val av nöjen och förströelse som de första kristna var.
De program som ges i TV till exempel har ofta blivit skarpt kritiserade, i det att man påpekat hur ytterligt brutala och våldsbetonade de är. I Förenta staterna har senatens underutskott för utredning av ungdomsbrottsligheten meddelat följande: ”Den utsträckning, i vilken våld och brott för närvarande skildras på televisionsskärmarna utöver landet, är uppenbart alltför omfattande.” TV-tittarna och biobesökarna får en sådan närbild av våldet som romarna aldrig fick från sina platser i amfiteatern.
Handlingen i de tarvliga filmer, som filmbolagen producerar i många länder, kretsar ofta kring någon sexuell förvändhet, som knappast kan anses vara nyttig förströelse för en kristen att se. När man tänker på bibelns principer, kan man fråga sig vilket nöje en kristen kan ha av att betrakta scener som skildrar äktenskapsbrott, våldtäkt, homosexualitet och andra omoraliska förehavanden. Vilket nöje kan han ha av att lära känna råheten i den brottsliga undre världen och se livfulla, detaljrika scener som visar hur brott begås?
När en kristen vänder sin uppmärksamhet från film och TV till litteraturen, hur kan hans goda principer då tillåta att han finner nöje i att läsa skildringar som drar läsarens sinne ned i världens stinkande pöl av omoraliskhet och som gör hjältar av människor som är omoraliska, grymma, sadistiska och benägna för våld? Kommer han att handla såsom hade han ingen moralisk måttstock alls och låta författaren timme efter timme ingjuta fördärv i hans sinne? Inte om han låter bibelns principer vägleda sig.
En del filmer, TV-program, böcker och tidskrifter kan vara upplysande och vederkvickande, men man måste välja med omsorg bland dem. Visst kan det vara så att du då och då inte själv väljer underhållningen eller förströelsen; kanske någon annan bjuder dig på den. Men innan du tackar ja till en sådan inbjudan, kan du alltid höra dig för om vad din ”värd” har planerat. Du behöver inte ignorera bibelns principer bara därför att andra gör det.
Möjligheterna till förströelse är många. Det finns mycket som är gott och nyttigt. Man kan leka lekar inom- och utomhus, som hela familjen kan ta del i. Vad säger du om att leka en biblisk lek tillsammans med familjen eller anordna en sångstund med den? Kanske du skulle tycka om att fara ut i skogen eller till bergen med de dina, så att ni gemensamt kunde glädja er åt skapelsens under. Att göra sådant är vederkvickande, och samtidigt dras du närmare dina kära.
Var du än befinner dig, vad du än gör, kommer du att bli välsignad om du låter bibelns principer bestämma över ditt handlingssätt. Världen omkring oss är visserligen uppfylld av sådant som kan påverka oss, så att vårt sinne fördärvas, men vi bör hörsamma de förträffliga råden i Filipperna 4:8: ”För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter och allt som förtjänar att prisas — tänken på allt sådant.”