Sjungande stridsmän
”Välsignad vare Jehova, min klippa, som lär mina händer att kriga och mina fingrar att strida. ... Jag vill sjunga en ny sång till dig, o Gud. På en psaltare med tio strängar vill jag lovsjunga dig.” — Ps. 144:1, 9, AS.
1, 2. Finns det i allmänhet något nära samband mellan sång och strid?
SÅNG och strid — finner du den sammanställningen egendomlig? I själva verket är den inte så orimlig som den kan låta. Till och med i samband med denna världens fältslag och strider är dessa båda begrepp ofta nära sammanlänkade. I ännu högre grad gäller detta om den krigföring som omtalas i bibeln, både i historiska och i profetiska skildringar, där striden utkämpas under Jehovas ledning och med hans godkännande. Och det är förvisso i högsta grad sant, att hans folk i dag är både sångare och stridsmän på samma gång.
2. En del av världens mest eggande musik är militärmusik, musik som är avsedd att ge blodet raskare fart och få fotterna att taktfast röja sig i marschrytm. Många sånger har också blivit diktade, tonsatta och sjungna i syfte att väcka upp kampandan och inge tillförsikt och förvissning om den förutsedda segern. Vidare har vi naturligtvis också den stora mängd sånger och musikstycken, som lämpar sig för att ge uttryck åt segrarnas känslor av triumf, när striden är slut. Dock medger vi gärna, att det sällan har fallit sig lägligt att hänge sig åt sång och strid samtidigt, i synnerhet vad nutidens förödande krigföring angår.
3. Hur långt tillbaka i tiden förekom sång, enligt vad Skriften omtalar?
3. Vi är emellertid långt mera intresserade av den förbindelse mellan sång och strid som är omtalad i Skriften, eftersom vi kommer ihåg att ”allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning”, ja, speciellt för ”oss, över vilka de fullbordade sluten på tingens ordningar hava kommit”. (Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11; NW) Men innan vi ger oss in på en direkt avhandling av detta ämne, vore det skäl i att ta reda på, hur långt tillbaka i tiden det förekommer sång, enligt vad som omtalas i den heliga berättelsen. Vad läser vi om en längesedan svunnen tid, då det ännu var långt kvar till människosläktets skapelse, en tid som Jehova nämner i en fråga till Job? Jo, så här står det: ”Var var du, när jag lade jordens grundvalar? ... När morgonstjärnorna sjöngo tillsammans och alla Guds söner ropade av glädje?” (Job 38:4, 7, AS) En utsaga, som på sitt sätt hör samman med den här återgivna men går ännu längre tillbaka i tiden, är den intensivt upplysande skildringen av Guds enfödde Son i hans föremänskliga tillvaro. I denna skildring personifieras han som visheten, och det heter där: ”[Jehova] skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat. Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar. ... När han fastställde jordens grundvalar, då var jag hos honom såsom en utlärd, skicklig arbetare; och jag var dagligen hans lust, i det jag alltid fröjdades inför honom, fröjdades på hans bebodda jord; och min lust var med människors söner.” (Ords. 8:22, 23, 29—31, v. 30, 31 enl. AS) Förvisso måste hans underbara tillvaro som Jehovas medarbetare och den fröjd han erfor inför honom ofta ha tagit sig uttryck i den skönaste himmelska sång.
4. Vilken fråga uppstår i detta sammanhang, och vad ledes vi till att förvänta beträffande svaret?
4. Dessa meddelanden om himmelsk sång väcker i vårt sinne den frågan: Omnämnes det någonstans i Skriften, att Jehova själv har sjungit eller sjunger? Svaret är mycket intressant, ty till vår häpnad synes detta vara omtalat på ett enda ställe, i en profetia som nu går i uppfyllelse, en profetia som också är förbunden med strid. Detta utmärker tillfället såsom enastående och särskilt framträdande, och vi kommer att tillbörligt undersöka det under gången av vårt studium.
5. a) Hur djupt rotat är anlaget för musik hos människosläktet? b) Var kan vi finna något ännu bättre än musik, och varför?
5. Berättelsen säger ingenting om huruvida det sjöngs i Edens lustgård, när allt var fullkomligt. Men det är svårt att föreställa sig att det inte skulle ha förekommit någon sång, i synnerhet när mannen fick sin sköna livsledsagarinna, sin motsvarighet, som kunde stämma in i växelsång till sångfåglarnas ackompanjemang i denna idealiska omgivning. Hur som helst är det ställt utom allt tvivel att människosläktet har ett djupt rotat anlag för musik, ty en av Adams tidigare efterkommande, Jubal, omtalas såsom ”stamfader för alla dem som hantera harpa och pipa”. (1 Mos. 4:21) Ja, lika djupt rotat eller gående lika långt tillbaka i släktets tillvaro som de andra av Gud givna gåvorna att kunna tala och skriva. Och fastän människosläktets medlemmar är så ofullkomliga och så långt avlägsnade från sin Skapare och har blivit så olyckligt förblindade av ”denna tingens ordnings gud” (2 Kor. 4:4, NW), ådagalägger de dock ännu i vår tid överallt på jorden en djupt rotad åstundan att uttrycka sig i musik och i sång. Det är sant att denna gåva ofta missbrukas och utövas på ett förvänt sätt, men den finns där ändå. Det finns verkligen en del vackra saker inom denna världens musik, men det finns långt skönare ting, långt mera storslagna och tilltalande, i Guds ord, där Guds namn förekommer i sammanhang av ännu ljuvligare klang.
Kamp och sång på Jehovas dag
6. Vilket tema skall vi gå ut ifrån, när detta ämne behandlas?
6. Låt oss så gripa oss an med huvudtemat för vår framställning och se vad Skriften har att säga och vad vi till vår egen uppmuntran och ledning kan lära om detta tvåfaldiga ämne, kamp och sång. Först vill vi då i korthet ange vad temat är och sedan visa hur vårt påstående finner mer än tillräckligt stöd i Guds ord. Till att börja med vill vi då framhålla, hur vi sedan 1914 har levat i den mest skickelsedigra av alla tider, nämligen på ”den dagen”, ”Jehovas stora dag”. (Jes. 26:1; Sef. 1:14; 3:8; AS) Inom denna dag äger mycken kamp och strid rum, som Jehova bär ansvaret för. Det är i verkligheten Kristus Jesus som kämpar och strider, han som ibland i profetisk terminologi betecknas som Jehovas ”arm”. (Ps. 98:1, AS) Under Kristus Jesus står himmelska stridskrafter, som har ställts till hans förfogande. Guds folk på jorden har också sin uppgift att utföra. Genom en rad av segrar, som leder till en fullständig och slutlig triumf över alla Guds fiender i striden vid Harmageddon, åstadkommes en stor och evig frälsning, som visar sig i att ”nya himlar och en ny jord” blir fast och säkert grundade och som kommer alla dem till del som vinner evigt liv i denna nya värld. (Jes. 65:17) Denna härliga frälsning, som redan har börjat genomföras, är huvudinnehållet i vår sång, vilken — lägg märke till det — ger all ära och all lovprisning åt den som den med rätta tillkommer, nämligen Jehova, som verkar genom sin starka, ”heliga arm”.
7. I vilket profetiskt drama gällde det både sång och strid, och vilket särskilt uppsåt å Jehovas sida uppenbaras genom detta drama?
7. De flesta av våra läsare är väl förtrogna med den rikedom av bevis från Skriften, som så ofta i detalj har framlagts i dessa spalter och som fastslår att året 1914 e. Kr. utmärkte början av Jehovas dag. Vi ämnar därför inte nu ta tid till att upprepa dessa bevis, utan i stället först behandla ett av de profetiska dramer, som utspelades i det verkliga livet genom att Gud vägledde och handlade med sitt utvalda folk, Israel. Detta drama anger på ett eftertryckligt sätt vilken fråga det i dag gäller och huru både sång och kamp har med den att göra. Vi syftar på det tillfälle då Gud besökte eller hemsökte Egypten för att verkställa en storslagen befrielse och frälsning för Israels barn. Så här säger David därom i en fråga som han framställer: ”Och var är ett enda folk på jorden, som är ditt folk Israel likt, vilket Gud själv har gått att förlossa sig till ett folk, på det att han skulle göra sig ett namn?” (2 Sam. 7:23, 1878) I överensstämmelse med detta lät Gud, såsom vi erinrar oss, Mose varna Farao och underrätta honom om den stridsfråga som denna gudarnas kamp rörde sig om, och vi läser härom i 2 Moseboken 9:16, som Paulus citerar på följande sätt: ”Just för detta syfte har jag låtit dig förbliva, att jag i samband med dig må ådagalägga min makt och att mitt namn må bliva förkunnat utöver hela jorden.” — Rom. 9:17, NW.
8. Hur utfördes Guds tillkännagivna uppsåt, särskilt i fråga om den roll som Mose och Israels barn utförde?
8. Vi uppmanar läsaren att särskilt lägga märke till hur detta uttalande gick i uppfyllelse. Först och främst skedde det genom Guds väldiga gärningar och strid å sitt folks vägnar, som började med en rad plågor i Egypten och kulminerade i den sensationella tillintetgörelsen av alla Faraos härskaror i Röda havet. Detta kom Jehovas namn och rykte att sprida sig vida omkring, såsom Rahab och gibeoniterna omvittnade. (Jos. 2:10; 9:9) Ja, men dessa väldiga gärningar kunde inte i sig själva identifiera och namnge den, som äran av dem tillkom. Det var där Mose hade en uppgift att fylla jämte alla Israels barn. Först kungjordes detta heliga namn i Faraos närvaro och stridsfrågan fastslogs, såsom vi läser i 2 Moseboken 5:1, 2 (AS, som har Jehova i stället för HERREN). Det hela började som en strid med ord, ett kallt krig. (Vem skulle vilja säga att Mose inte var en stridsman?) Men sedan dramats kulmen hade nåtts och Israel lyckligt och väl hade kommit över Röda havet — till och med på torr mark mitt igenom havet! — och kunde se sig tillbaka och bevittna de fientliga styrkornas fullständiga tillintetgörelse, då höjdes en mäktig sång av triumferande lovprisning till Jehova, och Mose anförde den och började med dessa oförlikneliga ord: ”Jag vill sjunga till Jehova, ty han har härligen triumferat; hästen och dess ryttare har han kastat i havet. Jehova är min styrka och sång, och han har blivit min frälsning; denne är min Gud, och jag vill prisa honom, min faders Gud, och jag vill upphöja honom. Jehova är en stridsman, Jehova är hans namn.” — 2 Mos. 15:1—3, AS.
9. Vilka särskilda drag bör vi ge akt på i skildringen i Andra Mosebokens femtonde kapitel?
9. När du läser orden i denna sång i Andra Mosebokens femtonde kapitel, bör du ge akt på hur starkt det framhålles, att all äran och lovprisningen för denna stora frälsning bör hembäras åt Jehova. Lägg också märke till språkets skönhet och kraft och den poetiska och musikaliska känsla som möter oss i de korta, enkla orden och meningarna, trots det att vi inte läser sången på dess ursprungliga språk, hebreiska. Vi får också veta att ”profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans. Och Mirjam svarade dem [i det hon tog upp det ledande omkvädet]: Sjungen till Jehova, ty han har härligen triumferat; hästen och dess ryttare har han kastat i havet.” (2 Mos. 15:20, 21, AS) Kanske fortsatte de att sjunga och dansa även sedan natten hade fallit på, och vi kan föreställa oss scenen i denna höga luftiga danssal i det fria, under en svart stjärnbeströdd sammetshimmel, där månen, som nu var i nedan, höll på att gå upp, och som dramatisk bakgrund till det hela de mörka böljande vattenmassor, i vilkas djup alla Egyptens härskaror hade funnit sin grav.
10. Hur ser vi den nutida uppfyllelsen av detta drama, och vilken slutsats leder detta oss till?
10. I våra dagar ser vi uppfyllelsen av detta profetiska drama pågå mitt för våra ögon. Farao och hans mäktiga män och stridstrupper utgör en mycket träffande bild av fienderna till Gud och till Guds folk, nämligen Satan och hans ledande representanter, hans ”säd”, och alla den gamla världens stridskrafter. Å andra sidan föreställer Mose och Israels barn, inbegripet Mirjam och alla kvinnorna som deltog, på ett träffande sätt Kristus Jesus (den förutsagde profeten, som skulle vara större än Mose) och de stridskrafter för den nya världen, som består av Guds folk på jorden, alla de inbegripna som tar del i att ”sjunga Mose, Guds slavs, sång och Lammets sång”. (Apg. 3:22, 23; Upp. 15:3, NW) Liksom Farao och hans härskaror då — under påverkan av sina gudar — hånade Jehova och genom att framhärda i denna inställning leddes vidare till den nämnda katastrofen i Röda havet, så visar nu ”konungarna [styresmännen och ledarna] på hela den bebodda jorden” trots mot Jehova och hans tillkännagivna uppsåt och varning och ledes under demonisk påverkan vidare till Harmageddon. (Upp. 16:13—16, NW) När vi betraktar dramat som ett helt, kan vi se att Mose och Israels barn, genom sin hållning mot Farao och sitt motstånd mot de krav han framställde och det tryck han utövade och vidare genom, sitt kungörande av Jehovas namn och uppsåt och sin slutliga lovsång, med rätta kan beskrivas som sjungande stridsmän, trots det att de inte stred med vanliga krigsvapen. Befinner sig inte Jehovas folk i precis samma ställning i dag, och kan de inte beskrivas på liknande sätt?
11. Vilken fråga uppstår angående den tid då Mose sång skall sjungas?
11. Men vi hör någon säga: ”Den sång som Mose anförde sjöngs ju inte förrän efter det att Egyptens härskaror hade blivit tillintetgjorda i Röda havet, och tyder inte det på att vi inte kan hänge oss åt någon gemensam triumferande lovsång till Jehova, förrän efter det att striden vid Harmageddon har blivit utkämpad och alla våra fiender har blivit förgjorda?” För att få den rätta synpunkten på denna viktiga fråga skall vi se på andra ställen i Skriften som har med samma ämne att göra.
Nyckeln till förståelse av situationen
12. a) Var i Skriften och på vilket sätt beskrives Rikets födelse? b) Precis hur lydde den kungörelse som följde på kriget i himmelen?
12. Om vi går tillbaka till 1914, som vi har fastslagit såsom startpunkten för Jehovas dag, påminnes vi om att denna betydelsefulla tidpunkt i det gradvisa verkställandet av Guds uppsåt utmärktes av att Riket föddes, gossebarnet, som frambragtes av den symboliska kvinna som ”syntes i himmelen”, om vilket allt vi läser i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. ”Krig bröt ut i himmelen” omedelbart därefter, och resultatet blev att Satan och hans änglar slungades ut ur himmelen och ned till jorden. (Upp. 12:3, 5, 7, NW) Detta hade nått sin fullbordan år 1918, såsom det ofta har skriftenligt förklarats i denna tidskrift. Lyssna nu noga till hur det jublande triumfrop lydde, som då ljöd genom det himmelska hovets salar: ”Nu hava förverkligats vår Guds frälsning och makt och rike och hans Smordes myndighet.” — Upp. 12:10, NW.
13. Hur är denna kungörelse nyckeln till situationen, och till vad leder den?
13. Där har vi nyckeln till hela situationen. Detta var den första i en rad av segrar, som skänkte frälsning åt Sion och säkerställde upprättandet av de ”nya himlarna” och den ”nya jorden”. Vi blandar inte ihop denna strid i himmelen med striden vid Harmageddon, men tack vare denna inledande seger och på grund av vår obegränsade tro på Jehova och hans på tronen insatte Konung, Kristus Jesus, vet vi utan skymten av ett tvivel, att denne ”trofaste och sannfärdige” kämpes slutliga seger är absolut garanterad. (Upp. 19:11, NW) Vidare är det så, att på grund av denna seger och därför att vi tror på Jehova och har överlämnat oss själva, våra liv, åt honom, har vi också lyckligt fått erfara sanningen i följande ord: ”Och de besegrade honom på grund av Lammets blod och på grund av det ord som de hava framburit såsom vittnesbörd; och de älskade icke sina själar, om de också voro i dödsfara.” Därför heter det också i fortsättningen: ”Gläd eder [jubla och sjung] fördenskull, ni himlar och ni som bo i dem!” Vem skulle kunna göra annat än sjunga? — [Upp. 12:11, 12, NW. Se också 1 Joh. 5:4; Ef. 2:6.
14. Har vi goda skäl till att hålla före att striden i himmelen redan har ägt rum?
14. Nu kanske någon frågar: Hur kan ni vara så säkra på de här sakerna och på att striden i himmelen redan har ägt rum? Vi svarar: Det konkreta vittnesbörd som vi finner däri, att Jehovas folk, som tjänar i enhet under hans organisations ledning, har bevarats och rönt framgång och tillväxt sedan år 1918, trots allt det hat och all den förföljelse som de har utsatts för från fiendens sida, detta är ett lika övertygande bevis för att striden i himmelen har fått en lyckosam utgång, som den heliga andens ankomst på pingstdagen var bevis för att Jesu lösenoffer hade blivit mottaget i det himmelska hovet.
15. Är det en berättigad slutsats att Guds folk nu kan beskrivas som sjungande stridsmän?
15. Det är inget tvivel om att Guds tjänare i denna tid, ”som hålla Guds bud och hava arbetet att bära vittnesbörd om Jesus”, är inbegripna i ett krig med ”draken”, om också ”vår krigförings vapen icke äro köttsliga”, inte tillhör en militär utrustning. (Upp. 12:17; 2 Kor. 10:4; NW) Tack vare Jehovas hjälp och underbara föranstaltning genom sin organisation, Sion, bevisar de ständigt att de är segrare och fröjdar sig i Jehovas frälsning. Vem kan förneka att Guds folk i denna tid med rätta kan beskrivas som sjungande stridsmän?
16. Vilken biblisk gestalt är särskilt framträdande vad både sång och strid angår, och åt vem ges äran?
16. Det finns så mycket i Skriften som bestyrker det föregående, att vi finner det svårt att välja de lämpligaste exemplen. Men låt oss härnäst rikta vår uppmärksamhet på en annan biblisk gestalt, en man som kanske i ännu mera framträdande grad än Mose var känd såsom en ljuvlig sångare och en stor stridsman, förvisso mera känd vad bokstavlig sång och strid angick. Den vi talar om är naturligtvis David, som under inspiration kallade sig själv ”Israels ljuvlige psalmist [sångare]”. Men lägg märke till hur han, i överensstämmelse med de principer som vårt studium klarlagt, gav all äran åt Jehova, som lärde honom att ”spela skickligt” på harpa, ty han fortsätter omedelbart så här: ”Jehovas ande talade genom mig, och hans ord var på min tunga.” Om sin duglighet som krigare skriver han också: ”Välsignad vare Jehova, min klippa, som lär mina händer att kriga och mina fingrar att strida.” — 2 Sam. 23:1, 2; Ps. 33:3; 144:1; AS.
17. Vem har skrivit de flesta av psalmerna, och hur bör de betraktas?
17. Under inspiration skrev David de flesta av psalmerna, vilka till sitt innehåll mest grundar sig på hans egna erfarenheter och framställer förebilder av erfarenheter som Jesus Kristus skulle komma att genomgå, liksom också Kristi efterföljare som klass betraktade. Dessa psalmer är inte bara vackra sånger, som består av fullödig, helig poesi, utan de är i första hand profetior, en del av ”allt det som fordom blev skrivet ... för vår undervisning”, och med detta förhållande i minnet önskar vi undersöka Psalm 118. Den bekräftar på ett märkligt sätt att just nu, före striden vid Harmageddon, är det den tid då vi bör sjunga och glädjas ”och [offentligt] kungöra Jehovas gärningar” på grund av den frälsning som redan har åvägabragts för vår skull. — Ps. 118:17, AS.
18. Vilken är grundtanken i Psalm 118, och hur är den förbunden med Uppenbarelseboken 12: 10?
18. Den ofta upprepade grundtanken i denna psalm finner vi i uttrycket: ”Ty hans nåd varar evinnerligen.” Detta utgör grunden för den maning varmed psalmen börjar: ”Tacken Jehova.” (Ps. 118:1, AS) Det är därför en psalm eller sång av tacksägelse, inte till någon människa, inte ens till David själv, som på ett så mäktigt sätt brukades till att underkuva Israels fiender, utan till Jehova, Israels verklige mäktige stridsman och frälsare. Denna uppfattning finner gång på gång uttryck hela psalmen igenom, när David talar om hur hans talrika fiender, ”alla nationer”, försökte överväldiga honom och Israels lilla rike, såsom han träffande säger på ett ställe: ”De omringade mig likt bin.” Han tillägger därpå: ”Men Jehova hjälpte mig”, och detta för honom fram till det särskilda uttryck som fängslar vår uppmärksamhet: ”Jehova är min styrka [såsom stridsman] och sång, och han har blivit min frälsning.” (Ps. 118:10—14, AS) Ett rop som svarar exakt mot det i Uppenbarelseboken 12:10.
19. I förbindelse med vilka särskilda händelser hade David framgång som stridsman?
19. Lägg också märke till att David, i överensstämmelse med vad som redan framhållits, inte uppnådde sin mycket starka ställning av överlägsenhet över alla sina fiender genom en enda förkrossande seger, som en profetisk skuggbild av striden vid Harmageddon, utan att det skedde genom en rad av segrar. Detta liknar det som säges om Kristus Jesus, den större David: ”Han drog åstad segrande och för att göra sin seger fullständig.” (Upp. 6:2, NW) Inte heller väntade David till den slutliga segern, innan han började sjunga. Berättelsen visar att vi finner nyckeln till situationen, i detta fall till Davids framgång som Israels konung, just i vad som skedde när han intog Sions berg och där upprättade sin tron och senare förde arken dit upp, den som var medelpunkten för Israels sanna tillbedjan. (Se Samuelsboken, kapitlen 5 och 6.) Från och med då hade han framgång, fast han fortfarande stred, och samtidigt sjöng han att Jehova ”har blivit min frälsning”. Såsom berättelsen säger: ”Och David förkovrades mer och mer, ty Jehova, härskarors Gud, var med honom”, till dess ”Jehova hade givit honom ro för alla hans fiender runt omkring”. — 2 Sam. 5:10; 7:1; Åkeson.
20. Hur uppenbarar Psalm 118, med dessa händelser som grundval, sin profetiska betydelse för vår egen tid?
20. Det är från denna tidpunkt, från den tid då Sion blev fast grundat, efter en period av nöd och svårigheter, som det som säges i Psalm 118 gäller, både i vad David själv fick erfara och i det som därigenom visades i en skuggbild. Den säkra vägledningen i denna psalm, vilken fastslår denna tidpunkt i den stora uppfyllelsen i vår egen tid, finner vi i uttrycket: ”Den sten, som byggningsmännen förkastade, har blivit en hörnsten.” (Ps. 118:22) Vakttornet har i sitt nummer för den 15 mars 1952 förbundit detta skriftställe med Jesaja 28:16 och 1 Petrus 2:6, 7 och framlagt detaljerade bevis för att läggandet av hörnstenen i Sion i den fullständiga uppfyllelsen ägde rum år 1918, då Kristus framställdes som Konung, vilket motsvarade den mindre uppfyllelsen vid den första ankomsten. (Se Matteus 21:4—9.) Detta var i sanning en alldeles särskild tidsperiod eller ”dag”. I motsats till en tjugofyratimmarsdag, som tycks följa sin föregångare som en självklar sak, blev denna profetiska dag särskilt gjord av Jehova och är en anledning till stor fröjd och mycken sång, såsom det heter: ”Detta är den dag, som [Jehova] har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada.” (Ps. 118:24) Lägg också märke till, hur David inte bara talar för sig själv, såsom när han säger: ”Jehova är min styrka och sång” (AS), utan inbegriper alla sanna israeliter, som var delaktiga med honom, såsom när han därnäst säger: ”Man sjunger med jubel om frälsning i de rättfärdigas hyddor.” Låt oss därför nu alla jubla och sjunga högt om Jehovas frälsning, som han har åstadkommit i Sion på denna, sin egen dag. — Ps. 118:14, 15.
21. Till vilket handlingssätt blir vi uppeldade, när vi inser dessa sanningar?
21. När vi inser och uppskattar att Jehova har givit oss sanningens ljus över sitt ord, så att vi inte endast förstår det och ser det uppfyllas på denna underbara dag, utan också har det privilegiet att ha del däri, då frambär vi gärna tacksägelser åt Jehova för hans godhet och nåd. Och inte nog därmed, utan vi är uppfyllda av den kampanda som har sin grund i den fasta föresatsen att ”hålla Guds bud” i ”arbetet att bära vittnesbörd om Jesus”, om vi också skulle vara i ”dödsfara”. Osjälviskt överlämnar vi oss åt detta handlingssätt och binder oss vid det. Se hur skönt detta är uttryckt: ”Jehova är Gud, och han har givit oss ljus; bind offret med tåg, ja, vid altarets horn.” — Upp. 12:11, 17, NW; Ps. 118:27, AS.
22. I vilket förhållande står Jesaja 12:1—6 till vårt studium?
22. Men lade du särskilt märke till det som sades (i § 20) om att Sion blev upprättat ”efter en period av nöd och svårigheter”? Det är detta som åsyftas i Psalm 118, vers 18: ”Hårt tuktade mig Jehova, men han gav mig icke åt döden.” (Åkeson) Men låt oss nu vända oss till Jesajas tolfte kapitel och se hur denna korta profetia i vartenda ord ger överflödande bekräftelse på de viktigaste punkterna i vårt studium. Såsom det ofta har förklarats i Vakttornet, berodde den vrede, som Jehova kände mot sitt folk under den tidigare delen av ”den dagen”, på att de försummade att leva i överensstämmelse med uppdraget att vara sjungande stridsmän. Men i sin godhet och nåd hjälpte Gud sitt folk ur den svåra situationen och tröstade det genom att skänka frälsning åt Sion. ”Ty någonting utomordentligt har han gjort, väl känt är detta på hela jorden.” (Jes. 12:5, Ro) Så kommer återigen detta omkväde: ”Ty Jehova, ja, Jehova, är min styrka och sång, och han har blivit min frälsning. Därför skolen I med fröjd hämta vatten ur frälsningens brunnar.” (AS) Ja, såsom Jesus angav i sitt samtal med den samaritiska kvinnan vid en viss bokstavlig brunn, kan sanningens livgivande vatten nu fritt och med fröjd hämtas upp åt alla törstande, som önskar utföra helig tjänst i sann tillbedjans ande. En mäktig genklang kommer därför nu från alla håll till svar på den starkt ljudande befallningen: ”Ropen av fröjd och jublen, I Sions invånare, ty Israels Helige är stor bland eder.” — Jes. 12:2, 3, 6; Joh. 4:14, 23; Upp. 22:17.
23. Var i Skriften säges det om Jehova, att han sjunger, vad är orsaken till att han gör det, och vilken uppmuntran får vi av detta skriftställe?
23. Och så till sist: Ni minns att vi i början av denna artikel nämnde om det enda ställe i Skriften där det omtalas att Jehova själv sjunger. Detta finner vi i Sefanja 3:14—17 (AS). Först kommer, till uppmuntran för oss som sångare, befallningen att sjunga och ropa och vara glada och fröjdas av allt hjärta. Varför? Därför att ”Jehova har tagit bort [undanröjt, Ro] dina [ogynnsamma] domar, han har drivit ut din fiende [de babyloniska och faraolika förtryckarna]; Israels Konung, ja, Jehova är mitt ibland dig; du skall icke mer frukta något ont [någon olycka, Ro].” Därpå kommer, för att uppmuntra oss i vår egenskap av stridsmän, den hänförande befallningen: ”På den dagen skall det sägas till Jerusalem: Frukta icke; o Sion, låt icke dina händer sjunka. Jehova, din Gud, är mitt ibland dig, en mäktig som skall frälsa [från fienden]; han skall fröjdas över dig med lust; han skall vila i sin kärlek; han skall glädjas över dig med sång.” Kan vi finna något mera upplivande och upphöjt slutackord för detta studium? — Jämför Psalm 132:13—18, AS.
Min son, om du tager emot mina ord och gömmer mina bud inom dig, ja, om du ropar efter förståndet och höjer din röst till att kalla på klokheten, om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt, då skall du förstå HERRENS fruktan, och Guds kunskap skall du då finna. — Ords. 2:1, 3—5.