Frågor från läsekretsen

● Vilket samband råder mellan ”livets andedräkt”, som omnämns i 1 Moseboken 2:7, och människans ”ande”, som omnämns på andra ställen i bibeln?

Första Moseboken 2:7 (NW) beskriver på följande sätt hur den förste mannen, Adam, blev skapad: ”Och Jehova grep sig an med att dana människan av stoft från marken och att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt, och människan blev en levande själ.” Det är tydligt att man kan säga att bibeln visar att Gud, när han blåste in livets andedräkt, gav den kropp han format både livskraft (eller ande) och andedräkt eller förmåga att kunna andas, den förmåga som behövs för att vi skall kunna leva vidare.

Vi kan lättare förstå denna slutsats, om vi först detaljgranskar några andra ställen i bibeln, där ordet ”ande” förekommer.

Det hebreiska ord som ofta översätts med ”ande” är ruʹach. Det ordet kan ha ett flertal olika, men otvetydiga, betydelser, beroende av på vilket sätt och i vilket sammanhang det används. I vissa fall betecknar ordet ruʹach en osynlig luftrörelse och kan alltså översättas med ”vind”. (2 Mos. 10:13; ”himmelens fyra vindar”, Sak. 2:6, NW; Myrberg) Ordet kan också användas om en ”ande”-varelse, om en sådan osynlig varelse som en ängel eller till och med om Gud själv. (1 Kon. 22:21, 22) Ruʹach kan även beteckna Guds osynliga, verksamma kraft (helig ande), som i Psalm 104:30, där ”anden” eller den verksamma kraften omnämns som den kraft Gud använder, när han skapar olika ting.

Men i Psalm 104:29 får vi ett exempel på en annan innebörd i ordet ruʹach — livskraft. Vi läser där: ”Du [Gud] tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.” Ja, som detta och många andra skriftställen visar har både människor och djur en livskraft, eller ande, som finns i varje levande cell i kroppen. Denna livskraft eller ande är inte en person. Bibeln visar att varken en människa eller ett djur kan leva utan denna livsviktiga ande. — Pred. 3:19; 9:10; Ps. 146:4.

Du själv har denna livsande eller livskraft. Hur kan du vidmakthålla den? Jo, du behöver äta, dricka och vila. Men det finns något som är av större omedelbar betydelse för dig. Du måste ta in syre. Du måste andas, därför att om du slutar att andas bara några få minuter, kommer du att dö. Det främsta synliga beviset på att en människa lever, eller att hon har livsande i sig, är att hon andas. I bibeln sätts sålunda orden ”andedräkt” (hebr.: n^eschamahʹ) och ”ande” (ruʹach) i nära samband med varandra, eller också används de rentav parallellt med varandra. I 1 Moseboken 7:22 (NW) sägs det till exempel om de människor och djur som dog i syndafloden: ”Allting, vari livskraftens [eller livsandens, ruʹach] andedräkt [n^eschamahʹ] var verksam i dess näsborrar, ... dog.” — Jämför Jesaja 42:5; Job 27:3—5.

Vad hände följaktligen, då Gud skapade Adam?

Jehova gjorde först en människokropp. Men den var livlös eller död. Vad behövdes för att den skulle bli levande och bli en levande själ? Det skulle inte räcka med att man helt enkelt blåste in lite luft eller andades ner i de döda lungorna. Det skulle vara lika meningslöst som att ge konstgjord andning på någon som varit död länge. För att denna nyskapade kropp skulle få liv och dessutom fortsätta att leva behövde den både andas och ha livsgnista eller livsande i sig.

När 1 Moseboken 2:7 säger att Jehova blåste in ”livets andedräkt” i kroppen, måste det i detta fall följaktligen tyda på att det inte bara gällde att andas in luft i lungorna. Det var fråga om ”livets andedräkt”. Ja, samtidigt som Gud gav Adam ”livsande” eller livsgnista måste han ha förmått honom att andas, eftersom båda dessa faktorer var nödvändiga för att han skulle kunna leva.

Men vad händer, när en människa dör? Hon slutar att andas som en följd därav. Sedan dröjer det inte länge förrän livsgnistan, eller livskraften, i cellerna upphör. Då hjälper det inte längre med konstgjord andning. I Predikaren 12:7 sägs det: ”Stoftet [av människans kropp] vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud som har givit den.”

Det är inte en fråga om att en osynlig, odödlig själ eller någonting annat bokstavligt lämnar kroppen för att fara till himmelen och där tas emot av Gud. Det betyder helt enkelt att förutsättningen för att denna döda människa åter skall få liv ligger i Guds händer. Jehova är den som kan bevara henne i sitt minne och sedan uppväcka henne, som kan forma en kropp åt henne och sedan sätta in livsande i den.

● Betyder Jesu ord i Matteus 18:18—20 att himmelen är bunden av de beslut som fattats av människor på jorden?

Det heter där: ”I sanning säger jag er: Vilka ting ni än måtte binda på jorden kommer att vara ting som har blivit bundna i himmelen, och vilka ting ni än måtte lösa på jorden kommer att vara ting som har blivit lösta i himmelen. Återigen säger jag er i sanning: Ifall två av er här på jorden kommer överens om ett eller annat av vikt som de bör be om, så skall det ske för dem tack vare min Fader i himmelen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”

Som Nya Världens översättning (som här citerats) och en del andra översättningar visar, är de ting som är ”bundna” eller ”lösta” på jorden ting som redan blivit ”bundna” eller ”lösta” i himmelen. De grekiska ord som här används betyder bokstavligen ”att ha blivit bundna” eller ”att ha blivit lösta”, och dessa ord står i tempus perfektum, fullbordad handling, och i passiv form. Med andra ord anger tempus att handlingen redan hade blivit avgjord i himmelen och endast återspeglas i det som senare avgörs på jorden av dem som önskar återspegla ”visheten från ovan”. (Jak. 3:17, 18) ”Bunden” hänsyftar på att någon blir funnen skyldig och värd att straffas; ”löst” hänsyftar på att någon blir funnen oskyldig.

Dessa Jesu ord följer efter det att han talat om det tillvägagångssätt som bör följas om en Guds tjänare önskar ta upp med sin broder ett större ”fel” som han ser hos honom. (Verserna 15—17) Detta kunde leda till att anklagelsen togs upp av ”församlingen”, i det att saken lades fram inför ansvariga bröder i församlingen för att granskas och bedömas. Om det visade sig att anklagelsen var riktig och tillräckligt allvarlig och individen inte visade någon sinnesändring, skulle resultatet bli att denne skulle betraktas som ”en man av nationerna och som en uppbördsman”. Han skulle bli utesluten. Allt detta skulle naturligtvis fordra mogna överväganden. Och dessa överväganden är vad Jesus hänsyftade på i verserna 18—20.

Eftersom Jesu lärjungar skulle få del av helig ande genom Jesus från och med pingsten år 33 v.t., kan man säga att ”där två eller tre är samlade i mitt [Jesu] namn, där är jag mitt ibland dem”. Alla som samlas för att undersöka saken måste vara vakna för Jehovas andes ledning. De måste i synnerhet överväga frågorna noggrant i ljuset av hans ord, vilket inbegriper Jesu anvisningar och läror, för att förstå hur Jehova ser på det förmenta uppförandet och vad som bör göras om anklagelsen visar sig vara riktig och individen inte ångrar sig. De som undersöker saken opartiskt finner kanske att den anklagade är oskyldig eller att det inte finns tillräckligt med bevis.

Under det första århundradet hade de kristna Jehovas heliga ande som mirakulöst påverkade dem i vissa frågor där det gällde att döma, sådana som dömandet av Ananias och Safira. (Apg. 5:1—11; 1 Kor. 12:4—11) Sedan andens mirakulösa gåvor upphört i och med apostlarnas död, har de kristna inte förväntat direkta mirakulösa anvisningar från himmelen i fråga om hur saker och ting bör avgöras. (1 Kor. 13:8—13) Men vi har fortfarande tillgång till det som Jehovas ord säger om rätt uppförande och om hur saker och ting bör avgöras. Vi kan i själva verket avgöra vad som redan har blivit beslutat i en fråga i himlarna. Det måste erkännas att det på grund av mänskliga ofullkomligheter ibland görs felaktiga bedömningar, men detta betonar endast ytterligare behovet av att hålla sig tätt intill anvisningarna i Jehovas ord, när frågor skall behandlas, för att vara säker på att det som avgörs är det som redan har beslutats i himmelen.