Retar du upp andra?

UTAN tvivel har du iakttagit människor som, när de blivit irriterade eller uppretade, har sagt saker och ting som de inte borde sagt. De blev kanske ledsna och bad om ursäkt efteråt. Kanske har du varit med om att sådan vrede uppstigit hos dig själv och har lagt märke till den skada som kan bli följden av att man handlar obetänksamt, när man råkat ur jämvikten.

Det finns ett framträdande exempel i bibeln på en man som handlade obetänksamt, sedan han blivit uppretad. Vi tänker på Mose, som av israeliterna retades till vrede på vägen mot det utlovade landet. Israeliterna hade råkat i uppror och krävde att Mose skulle ge dem vatten. Gud bjöd Mose att tala till en klippa, så skulle vatten komma fram ur den. Men i sin vrede sade Mose till folket: ”Hör nu på, ni upprorsmakare! Är det från denna klippbrant som vi skola frambringa vatten åt eder?” (4 Mos. 20:10, NW) Mose gjorde sig här skyldig till ett stort fel. I sin uppretade sinnesstämning sade han: ”vi skola frambringa vatten”, och därmed tog han äran från Gud. Såsom Gud sade till honom: ”Emedan ni icke visade tro på mig till att helga mig inför Israels söners ögon.” — 4 Mos. 20:12, NW.

Varför syndade Mose med sin mun? Varför uppträdde han obetänksamt? Några är kvicka att ge Mose hela skulden och säger att han bara förlorade tålamodet. Men var Mose lättretlig, gick han alltid omkring och sökte strid? Nej, det var alldeles tvärtom.

Den inspirerade bibliska skildringen säger oss: ”Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden.” (4 Mos. 12:3) Mose var inte någon obetänksam man, men han handlade obetänksamt vid detta tillfälle, därför att andra människor uppträdde orättfärdigt. Mose blev irriterad och uppretad, ja, han drevs till vrede av ett upproriskt folks ondskefulla handlingssätt.

Att Mose retades till vrede framgår av skildringen i Psalm 106:32, 33 (NW), där det heter: ”Vidare gåvo de [israeliterna] anledning till vrede vid Meribas vatten, så att det gick Mose illa för deras skull. Ty de förbittrade hans ande, och han började tala obetänksamt med sina läppar.” Ja, det var de som var orsak till att han blev vred.

Det hände till och med att israeliterna retade Gud till vrede! ”Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN [Jehova]. Ty när HERREN hörde det, upptändes hans vrede.” (4 Mos. 11:1) Också i 5 Moseboken 32:21 läser vi: ”De hava retat mig med gudar som icke äro gudar, förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka.” Ja, Gud själv blev uppretad. Varför det? På grund av israeliternas ondskefulla handlingssätt. Men Gud behärskade naturligtvis fullkomligt sin vrede — vilket Mose inte gjorde.

Av allt detta framgår det att den som väcker vrede hos en annan har orätt. En människa kan bli irriterad och uppretad och kan i detta tillstånd tala eller handla obetänksamt, eftersom hon inte kan behärska sig själv fullkomligt, såsom Jehova kan göra. Visst handlar en sådan människa orätt. Men varför gör hon det? Därför att någon har retat upp henne. Något som sades eller gjordes satte hennes känslor i svallning. Är då den som gav upphov till ett sådant utbrott oskyldig? Nej, visst inte! Om han inte hade retat upp den andre, skulle denne kanske aldrig ha blivit vred och handlat obetänksamt. Förhållandet påminner om fallet med Mose. Eftersom han ”var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden”, hade han säkert inte förlorat tålamodet, om israeliterna inte givit honom så stor anledning till vrede.

Om du alltså inser att den som retar upp sig på ett otillbörligt sätt underlåter att utöva kristlig kärlek, så måste du också göra klart för dig vilket svårt fel den begår som ger en annan anledning att bli vred. Det är sant att den kristna kärleken i allmänhet inte blir uppretad. (1 Kor. 13:5, NW) Men det är lika sant att den kristna kärleken inte ger anledning till vrede hos andra. Den som i onödan retar upp andra ådagalägger i själva verket hat: ”Hat uppväcker trätor.” (Ords. 10:12) Naturligtvis måste de som står i ansvarsställning då och då ge råd och tillrättavisning åt andra, och även om detta sker på ett kärleksfullt sätt, kan det vålla irritation. Men detta är inte sådan onödig irritation som kan uppstå i det dagliga livet och som vi här talar om.

Genom att tala ovänligt till andra, genom att vara kritisk i stället för förlåtande, genom att inte ta hänsyn till andras mänskliga ofullkomligheter, genom att ständigt irritera folk framkallar en människa vrede. Och om hon har gjort det, kan hon knappast förvänta att få röna något gott, eftersom hon har handlat stick i stäv med människonaturen, ty människor tycker inte om att andra retar upp dem i onödan. Vad kan det då liknas vid, när någon talar obetänksamt? Bibeln svarar: ”Mången talar i obetänksamhet ord, som stinga likasom svärd.” (Ords. 12:18) Vad kan följden då bli? ”Ett ord som vållar smärta kommer förbittring att välla upp.” (Ords. 15:1, NW) Om du retar eller irriterar andra, så bli inte förvånad om deras vrede flammar upp.

Det är alltså okristligt att i onödan reta upp andra genom det man säger eller gör. Om man gör det, bryter man mot den viktiga princip, det stora bud, som Jesus hänvisade till, då han sade: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Matt. 22:39) Den som retar upp en medmänniska kan få henne att fela, såsom det skedde med Mose vid Meriba. Och vad menar Gud om dem som får andra att fela? Hans ord säger oss: ”Den som leder de redliga vilse in på en ond väg, han faller själv i sin grop.” — Ords. 28:10.

I stället för att reta upp andra handlar en vis och förståndig människa på ett sådant sätt att hennes ord och gärningar får läkande verkan. ”De visas tunga är en läkedom.” (Ords. 12:18) En förståndig människa inser att irriterande ord och handlingar väcker upp vrede hos andra, och fördenskull undviker hon att säga och göra sådant som kan vålla irritation. Hon mödar sig för att kunna behärska sig, så att hon kan bli till gagn för sin nästa i stället för att vålla honom smärta. Innan den visa och förståndiga människan bestämmer sig för ett visst handlingssätt, som skulle kunna reta upp andra, frågar hon sig: Hur skulle jag känna det, om någon sade eller gjorde så mot mig?

Efterlikna den visa och förståndiga människan. Bemöda dig om att undvika att irritera eller reta upp andra. Tillämpa den princip som Jesus framställde med avseende på människors inbördes förhållanden, när han sade: ”Allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.” — Matt. 7:12.

Milda ord äro honungskakor; de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen. — Ords. 16:24.