Människor och nationer görs till åtlöje

 1. a) Skrattade den allsmäktige Guden åt all den smälek och vanära som hans lidande Son överöstes med? Vad skrattade han annars åt? b) Vem var det som skrattade, då styresmännen försökte undertrycka nyheterna om att Jesus hade uppväckts?

VAD tänkte den allsmäktige Guden, då han lade märke till att hans Son blev så hånad och vanärad? Han hade ju smort honom till att predika om ”himmelriket” och till att vara den regerande konungen i detta messianska rike. Skrattade Gud? Kunde han skratta? Ja! Naturligtvis inte åt all den smälek som hade dragits över hans eget namn och över hans kunglige representant, hans Son, Jesus, Messias, i dennes svåra lidande, utan åt de ynkliga människornas extrema försiktighetsmått och ansträngningar för att söka omintetgöra den Allsmäktiges, universums suveräne härskares, vilja och uppsåt. På tredje dagen, när Guds ängel steg ned i härlighet och bröt förseglingen och rullade bort stenen, som låg framför Jesu grav, och gjorde soldaterna som stod på vakt nästan dödsförskräckta, vems tur var det då att skratta? Översteprästerna och deras religiösa medförbundna skrattade inte, då de fick höra vad vaktmanskapet berättade. De mutade soldaterna med pengar för att de skulle säga: ”Hans lärjungar kom om natten och stal bort honom, när vi sov.” (Matt. 28:2—4, 11—15, Hd) Men trots detta fick folket veta hur det verkligen förhöll sig med Jesu Kristi uppståndelse, nämligen genom sanna vittnens vittnesbörd, och det fanns mer än fem hundra sådana vittnen. Vem var det då som skrattade, om det nu var någon som gjorde det? Den allsmäktige Guden gjorde det!

2, 3. a) När och hur lät den allsmäktige Guden den stora allmänheten få kännedom om de verkliga förhållandena? b) Vad sade Petrus, då han vittnade om att Gud, den Allsmäktige, hade korsat de illvilliga planerna mot Jesus?

² Femtioen dagar efter de religiös-politiska ansträngningarna att omintetgöra det messianska riket genom att döda Jesus Kristus började den allsmäktige Guden låta den stora allmänheten få kännedom om de verkliga förhållandena. Det var på pingstfestens dag, den 6 Sivan (enligt den judiska kalendern), år 33 v.t. som den allsmäktige Guden utgöt sin heliga ande över ett hundra tjugo trogna efterföljare till Jesus Kristus, som hade fått se honom genom att han hade materialiserat sig och framträtt inför dem efter sin uppståndelse från de döda. Mer än tre tusen pingstfirare samlades för att få höra dessa ett hundra tjugo vittnen genom den heliga andens mirakulösa kraft på många språk vittna om ”Guds väldiga gärningar”. Ett huvudvittne, den kristne aposteln Petrus, stod upp och talade frimodigt om för folket hur Gud, den Allsmäktige, hade korsat religionsanhängarnas och politikernas ondskefulla planer mot hans smorde Son, Messias. Petrus sade:

³ ”Jesus, nasaréen, en man som av Gud har blivit offentligen visad för er genom kraftgärningar och förebud och tecken, som Gud gjorde genom honom mitt ibland er, såsom ni själva vet, denne, såsom en som blivit utlämnad i kraft av Guds bestämda rådslut och förutvetande, fastnaglade ni vid en påle genom laglösa människors hand och bragte om livet. Men Gud lät honom uppstå genom att lösa dödens våndor, ty det var inte möjligt för honom att förbli fasthållen av den. ... Denne Jesus har Gud låtit uppstå, varom vi alla är vittnen. Eftersom han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni ser och hör. David for ju verkligen inte upp till himlarna, utan han säger själv: ’Jehova sade till min Herre: ”Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.”’ [Psalm 110:1] Må därför hela Israels hus med full visshet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni fastnaglade vid pålen.” — Apg. 1:12—2:36, NW.

 4. a) Varför hade de religiösa ledarna ingen orsak att skratta åt det som inträffade på pingstdagen år 33 v.t.? b) Hur uppträdde de mot de båda apostlarna Petrus och Johannes, som i templet hade predikat om Jesus och uppståndelsen?

⁴ När omkring tre tusen i den här skaran, som Petrus och hans medvittnen talade till, kom till tro på de goda nyheterna om den uppståndne, till himmelen upphöjde Messias, Jesus, och blev döpta och blev hans efterföljare, var detta inte något som de religiösa ledarna i Jerusalem hade orsak att göra sig löjliga över eller att skratta åt. (Apg. 2:37—47) De här religiösa ledarna kände säkert inte heller någon lust att skratta, då budskapet om Jesus, Messias, bars fram ända in i deras tempel i Jerusalem, i synnerhet av apostlarna Simon Petrus och Johannes, Sebedeus’ son. Det var framför allt den religiösa sekten sadducéerna som tyckte illa om att det predikades om uppståndelsen, det medel som den allsmäktige Guden använde för att omintetgöra de religiösa och politiska fiendernas ansträngningar att för alltid undanröja den utlovade Messias, Kristus. De lät gripa apostlarna Petrus och Johannes, satte dem i häkte och ställde dem sedan till svars för deras uppförande. Den judiska domstolen kände sig till sist tvingad att släppa de båda apostlarna, men först sedan den hade hotat dem. Nu gavs det ett bevis för att Gud skrattade åt dem som förföljde hans Sons, Messias’, trogna efterföljare. Hur vet vi det?

5, 6. a) Varför kunde de religiösa ledarna inte skratta nu åt den omedelbara verkan som deras misshandel av Petrus och Johannes hade på de kristna i Jerusalem? b) Varför kunde Jehovas svar på de kristnas bön inte ge styresmännen någon anledning till uppsluppet skämt?

⁵ Av det som hände sedan de kristna apostlarna blivit misshandlade av myndigheterna. Hade de religiösa myndigheterna någon anledning att skratta vid tanken på vad följden hade blivit av den fanatism som de hade visat, vid tanken på hur de kristna reagerade för det här ingripandet mot dem? Hur kunde de ha haft det? Vi läser i skildringen: ”När de [dvs. Petrus och Johannes] alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt dem. Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade: ’Herre, det är du, som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är. Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom helig ande: ”Varför larmade hedningarna och tänkte folken fåfänglighet? Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren [Jehova] och hans Smorde.” Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar; de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske. Och nu, Herre [Jehova], se till deras hotelser och giv dina tjänare, att de med all frimodighet må förkunna ditt ord, i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.’”

⁶ Det som därpå hände kunde inte ge anledning till något uppsluppet skämt bland styresmännen, Herodes Antipas, Pontius Pilatus och Jerusalems religiösa ledare, eftersom vi läser: ”Och sedan de hade bett, skakades platsen där de var församlade; och de blev alla och envar uppfyllda av den heliga anden och talade Guds ord med frimodighet.” (NW) — Apg. 3:1—4:31.

 7. Hur vet vi genom den tillämpning av två verser i Psalm 2, som lärjungarna gjorde i sin bön, att Jehova vid denna tid skrattade åt motståndet mot Kristus och hans efterföljare?

⁷ Eftersom dessa kristna lärjungar i första århundradet v.t. var så frimodiga, kunde den allsmäktige Guden skratta bespottande åt motståndet mot hans Smorde, Messias, och mot hans Smordes trogna efterföljare. Gud skrattade verkligen. I Psalm 2, som lärjungarna citerade i sin bön till den allsmäktige Guden, var det nämligen förutsagt att Gud skulle skratta. Lärjungarna riktade i sin bön uppmärksamheten på uppfyllelsen av orden i de båda första verserna i denna inspirerade psalm, som skrivits av konung David i det forntida Jerusalem, och härav förstår vi att de följande verserna i samma psalm också måste ha uppfyllts då. Det är här, i Psalm 2:2—6, som det talas om att Gud skulle skratta. Vi läser: ”Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra mot HERREN [Jehova] och hans smorde: ’Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.’ Han själv som sitter i himlarna skall skratta; Jehova själv skall bespotta dem. Vid den tiden skall han tala till dem i sin förbittring, och i sitt häftiga missnöje skall han oroa dem och säga: ’Jag, ja, just jag, har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.’” — V. 4—6 enl. NW.

 8. a) Varför hade Jehova orsak att skratta åt motståndarna? b) Hur talade Jehova i sin förbittring till Herodes, Pilatus och israeliterna?

8 Inga av jordens politikers och religiösa ledares påhitt skulle kunna ändra på den verkliga situationen. Motståndet mot Messias’ efterföljare och förföljelsen av dem kunde inte ändra på den allsmäktige Jehovas gudomliga anordning. Trots alla dessa komplotter hade han nu sin uppståndne Messias vid sin högra sida i himmelen, på det himmelska Sions berg, regeringens upphöjda säte. Därför kunde han skratta bespottande åt sina motståndare på jorden. Han hade anledning att vara förbittrad på dem och att tala till dem i sitt häftiga missnöje. Flera år senare blev Herodes Antipas, som hade dödat Johannes döparen och hånat Jesus Kristus, av Rom förvisad till provinsen Gallien, och hans brorson, Herodes Agrippa, drabbades oväntat av en otäck farsot och blev uppäten av maskar. (Apg. 12:1—23) Enligt profanhistorien blev Pontius Pilatus längre fram illa behandlad av romarriket. År 70 v.t. drabbades den judiska nationen av en svår katastrof, då Titus, som längre fram blev romersk kejsare, förstörde deras heliga stad, Jerusalem, och dess tempel och lade provinsen Judeen öde. Men Jesus, Messias, fortsatte att regera på det himmelska Sions berg över sina efterföljare på jorden och styrkte dem till att fortsätta med att predika om Guds rike, fastän de blev förföljda av romarriket och israeliter.

 9. Beskriv den historiska bakgrunden till Psalm 2, som är en skuggbild till den här uppfyllelsen i första århundradet v.t.

⁹ Den här psalmen, Psalm 2, som på ett sällsamt sätt uppfylldes i första århundradet v.t., hade en historisk bakgrund som var en skuggbild till just en sådan uppfyllelse. Psalm 2 skrevs på 1000-talet f.v.t. och var grundad på den internationella situation som rådde då. David från Betlehem, en av Jesu Kristi jordiska förfäder, hade blivit smord till att vara konung över alla Israels tolv stammar och hade intagit fiendens starka fäste på Sions berg, som höjde sig över staden Jerusalem. Dit förlade konung David sitt regeringssäte, som han flyttade från den söderut belägna staden Hebron. När de filisteiska grannfolken fick höra detta, samlade deras stadskonungar sina härar och försökte få bort konung David från tronen och förhindra att de skulle bli hämmade av denne nye konung i Israel genom några bojor och band. Men den allsmäktige Guden tolererade inte någon inblandning från dessa hedniska filistéer. Därför gav han David två mirakulösa segrar över dem och krossade dem, så att de måste ge sig under konung David. — 2 Sam. 5:1—25.

10. a) Vad antydde Jehova i Psalm 2 att han skulle göra för konung David? b) Varför är detta så betydelsefullt historiskt sett?

¹⁰ Jehova inspirerade då den segerrike David att skriva Psalm 2 och att säga att Jehova skulle skratta åt alla konungar och nationer, som i fåfänglighet skulle tänka att det var möjligt för dem att förhindra att Jehovas smorde konung, David, skulle regera över hela det utlovade landet från berget Sion såsom sin huvudstad. Trots allt det internationella larmet, protesterna och motståndet, såg Jehova till att hans smorde konung, David, fortsatte att regera på det heliga berget Sion ända fram till slutet av sin fyrtioåriga styrelse. Allt detta är betydelsefullt historiskt sett, eftersom den smorde David inte bara var en framträdande förfader till Jesus, den Smorde, utan också en profetisk bild av honom. Själva namnet David betyder ”Älskad”, och Jesus är Jehova Guds älskade Son. — Matt. 3:17; 17:5.

Varför Gud skrattar nu på 1900-talet

11. Vilka frågor ställer vi nu om Psalm 2 med anledning av dessa forntida uppfyllelser av denna psalm?

¹¹ Konung David regerade på Sions berg för tre tusen år sedan, och han kunde skratta med Jehova Gud åt hans fiender. Davids mest framträdande ättling, Jesus Kristus, var här på jorden som människa för nitton hundra år sedan. Vi befinner oss nu på våren år 1969 v.t. Utgör händelserna och förhållandena nu på 1900-talet en upprepning av historien genom att Psalm 2 uppfylls på nytt? Skrattar Jehova Gud, den Allsmäktige, återigen åt de politiska nationerna i denna tingens ordning? Ja! Och varför?

12. a) När talade Jesus om hedningarnas tider, och när slutade de? b) Vad var det som slutade för nationerna det året, enligt profanhistoriska skribenter?

¹² Har ni någon gång hört talas om ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider”? Jesus Kristus talade om dem i förbindelse med staden Jerusalem, inom vars murar berget Sion låg på hans tid. Han sade: ”Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” (Luk. 21:24, NW) ”Nationernas fastställda tider” skulle inte fortlöpa för evigt på jorden; de måste bli fullbordade vid en eller annan tidpunkt. När? Var det i juni 1967, när israelerna vann sexdagarskriget över araberna och satte sig i besittning av den östra delen av Jerusalem, som bland annat omfattar den gamla muromgivna staden? Nej! Hedningarnas tider hade nämligen utlöpt flera år tidigare, år 1914, det år första världskriget bröt ut. I flera årtionden före 1914 hade noggranna bibelforskare med hjälp av bibelns tidsuppgifter och bibelns profetior kommit fram till detta datum. Av händelserna och förhållandena i världen sedan det betydelsefulla året framgår det mycket tydligt att det var något som slutade, ja, en tidsepok slutade, för hednanationerna år 1914. Profanhistoriska skribenter kanske säger att fridens och trygghetens tidsålder för nationerna slutade det året, men vad var det, enligt Jesus, som slutade år 1914?

13. a) Vad var det, enligt Jesus, som i själva verket slutade år 1914? b) Vilket ytterligare förtrampande av ”Jerusalem” från hedningarnas sida ägde i själva verket rum år 33?

¹³ Jo detta: De fastställda tider, under vilka hednanationerna (de icke-judiska nationerna) skulle få förtrampa Jerusalem. (Luk. 21:24) Nej, inte det bokstavliga Jerusalem på Jesu tid utan det som Jerusalem föreställde, i det att det var Guds smorde konungs regeringssäte. Detta betyder att det ”Jerusalem” som inte längre skulle förtrampas av hedningarna var Guds rike med en smord konung av Davids kungliga ätt såsom regent. År 607 f.v.t., när en ättling till David, konung Sidkia, blev avsatt och hans rike, Jerusalem och Juda land, blev ödelagt, började hedningarnas förtrampande av ”Jerusalem” i denna bemärkelse. Jesus Kristus var också en kunglig ättling till David, och år 33 v.t. förmådde de religiösa ledarna en ”kejsarens vän”, Pontius Pilatus, att ge efter för deras krav och överlämna Jesus till de romerska soldaterna för att dödas på en tortyrpåle. Detta innebar ett ytterligare förtrampande av Jerusalem från hednanationernas sida. — Joh. 19:12.

14. a) Varför tog Guds messianska rike inte makten vid den tid då den uppväckte Jesus blev upphöjd till himmelen år 33? b) Vilken förändring för himmel och jord ägde då rum år 1914?

¹⁴ Jehova Gud, den Allsmäktige, uppväckte sin älskade Son från de döda och upphöjde honom till sin högra sida i himmelen, men blev Guds rike med denne kunglige ättling och efterträdare till konung David upprättat omedelbart vid den tiden? Nej! (Apg. 1:6, 7) Jesus Kristus måste vänta i himmelen till den av Gud bestämda tiden, då dessa ”hedningarnas tider” skulle utlöpa, under vilka Jerusalem skulle förtrampas. (Hebr. 10:12, 13) Guds på förhand fastställda tid var år 1914. Det året, 2.520 år efter det att det forntida Jerusalem och Juda land ödelades första gången — av de hedniska babylonierna —, kom slutet på hedningarnas tider, under vilka nationerna skulle få förtrampa Jerusalem, dvs. Guds rikes rätt att härska över jorden genom Guds Smorde, en ättling till konung David. Vid den tiden måste Guds messianska rike återställas, men nu skulle det inte ske på jorden utan i himmelen. I stället för att låta hednanationerna förtrampa det som Jerusalem varit en symbol av, skulle nu hednanationerna själva bli förtrampade, de skulle tvingas bli en fotapall åt den smorde konungen i Guds messianska rike. (Ps. 110:1, 2) År 1914 ägde alltså en förändring rum för såväl himmelen som jorden!

15. a) Varför behöver hednanationerna inte vara okunniga om allt detta? b) Varför skulle det ha varit annorlunda på jorden om nationerna, i synnerhet kristenhetens nationer, hade tagit emot vittnesbördet om Guds rike och rättat sig efter det?

¹⁵ Hednanationerna, republiken Israel inräknad, behöver inte alls vara okunniga om detta. Hur så? Jo, 1900-talets historia utvisar att alla nationer sedan just det året, 1914, har blivit underrättade om att Guds messianska rike blivit upprättat i himmelen. Det var inte förgäves som Jesus Kristus sade, såsom vi läser i Matteus 24:14 (NW): ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” Hur skulle det ha blivit, om hednanationerna, i synnerhet kristenhetens nationer, hade tagit emot detta vittnesbörd och verkligen hade rättat sig efter det genom att avstå sin suveränitet åt Guds himmelska messianska rike på samma sätt som Jehovas kristna vittnen har gjort? Skulle förhållandena och tendenserna i världen då ha varit annorlunda här på jorden än de är i dag? Ja visst! Då skulle alla Guds löften till dem som underordnar sig hans älskade Son, den på tronen insatte messianske konungen, Jesus Kristus, ha uppfyllts på dem. De skulle inte då på historiens blad vara brännmärkta såsom skamlösa förföljare av de sanna kristna, som har burit vittnesbörd om Guds rike sedan 1914.

16. Vilken väg har nationerna följt sedan 1914, enligt vad som framgår av förhållandena och tendenserna i världen?

¹⁶ De sorgliga och förskräckande förhållandena och tendenserna på jorden i vår tid talar för sig själva. De vittnar om att hednanationerna, kristenheten och judenheten inbegripna, alltsedan hedningarnas tider utlöpte år 1914 och trots det världsomfattande vittnesbörd om Guds rike som Jehovas kristna vittnen har avgett på hela den bebodda jorden, har föredragit att följa sin egen väg, inte Guds väg. De har hårdnackat vägrat att avstå sin suveränitet åt Guds rättmätige härskare över jorden, hans Messias, hans Kristus. De har fortsatt med sin maktkamp om världsherraväldet och har inte dragit sig för att utkämpa två världskrig och hotar nu hela människosläktet med ett tredje. Världsfred och säkerhet har de hoppats vinna genom en organisation som de själva har bildat, Nationernas förbund, och dess efterträdare, Förenta nationerna, som de anser vara den enda praktiska ersättningen för Guds himmelska messianska rike, vilket de med sina trolösa hjärtan inte kan se för sitt inre öga eller uppskatta.

17. a) Vilken stridsfråga har vi ställts inför, sedan hedningarnas tider utlöpte år 1914? b) Vad kan nationerna inte göra om intet eller förhindra, när det gäller Gud, även om de gör allt som de tillåts att göra?

¹⁷ Sedan hedningarnas tider utlöpte år 1914 har den stora, universella stridsfrågan kunnat formuleras så: Jehova Guds messianska rike eller ett världsomfattande herravälde över jorden utövat av hednanationer, vilket skall det bli? Kommer hednanationerna att vinna? Kan de vinna? Må de, om de kan, undertrycka dem som världen utöver förkunnar om Guds messianska rike, må de göra vad som helst därutöver, i motstånd mot Guds rike; de kan i alla fall inte avsätta Jehovas smorde konung, hans Kristus, som nu blivit insatt på tronen på det himmelska Sions berg. De kan inte förhindra att det himmelska messianska riket gör dem till Kristi fotapall, för att de sedan skall bli utplånade. Gud, den Allsmäktige, skrattar åt dem, bespottar dem. Det råder nu stor förvirring bland alla nationer, därför att de har valt sin egen väg och följaktligen strider mot Guds väg. När folken propagerar för sina egna planer och söker genomdriva dem, tänker de fåfänglighet, som skall visa sig vara värdelös. Den bibliska historien, bibelns profetior, har förutsagt detta. — Ps. 2:1—6; Apg. 4:25, 26.

18. a) Hur skulle nationerna ha kunnat handla förståndigt, enligt de råd som ges i Psalm 2:10—12? b) Vilken vishet har de följt, och vad kommer enligt förebilden att drabba dem?

¹⁸ Nationerna får redan skörda frukterna av sin fientliga hållning mot Messias sedan hedningarnas tider utlöpte 1914. Ett förståndigt handlingssätt för dem hade varit att studera Guds ord, bibeln, och följa dess råd till konungar och domare på jorden att hylla Guds älskade Son såsom hans lydiga undersåtar och att sedan tjäna Jehova Gud under hans messianska rikes styrelse. (Ps. 2:10—12) Men i stället har de föredragit att följa den mänskliga visheten, som nutida vetenskap och teknologisk forskning har kastat sådan glans över. Deras världsvishet kommer inte att bli rättfärdigad av sin frukt, av vad den leder fram till. De världsvisa står inför en katastrof. Olyckan kommer att hinna upp dem som den gjorde med filistéerna på konung Davids tid och som den gjorde med de religiösa och politiska förföljarna i Jesu Kristi apostlars dagar. Den gudomliga visheten skall då låta höra det allra hjärtligaste skratt, alldeles som det har förutsagts:

19. Vad skall ”den sanna visheten” då göra och säga?

¹⁹ ”Den sanna visheten själv fortsätter att ropa högt. ... Eftersom jag har ropat men ni fortsätter att vägra höra, jag har räckt ut min hand men ingen ägnar uppmärksamhet däråt och ni håller på med att ringakta allt mitt råd och ni inte har tagit emot min tillrättavisning, skall också jag, å min sida, skratta åt er egen olycka, jag skall gäckas med er, när det som ni fruktar för kommer, när det som ni fruktar för kommer alldeles som en storm och er egen olycka når hit alldeles som en stormvind, när nöd och svåra tider kommer över er. Vid den tiden skall de hålla i med att ropa till mig, men jag skall inte svara; de skall hålla i med att leta efter mig, men de skall inte finna mig, av den orsaken att de hatade kunskap, och Jehovas fruktan valde de inte. De samtyckte inte till mitt råd; föga aktade de på all min tillrättavisning. Därför skall de få äta sin vägs frukt, och de skall bli övermätta av sina egna rådslag. Ty de oerfarnas avfällighet skall döda dem, och de dåraktigas lättsinnighet skall förgöra dem.” — Ords. 1:20—32, NW.

20. Vart är nationerna på väg, enligt vad de sedan första världskrigets slut år 1918 blivit underrättade om, och vilket krig har de valt att utkämpa?

²⁰ I många år, ja, sedan första världskrigets slut år 1918, har hednanationerna blivit underrättade om att de är på väg mot Harmageddon, där ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” skall utkämpas. (Upp. 16:14, 16, NW)a Varken Nationernas förbund eller Förenta nationerna har hejdat deras framfart; de har snarare ökat tempot, därför att de har understött nationalismen och förordat att jorden skall behärskas av hednanationerna i stället för av den allsmäktige Gudens messianska rike. Nationerna har valt krig — inte krig inbördes, utan samfällt krig mot Gud, universums suveräne härskare och vår jords Skapare.

21. a) Varför är situationen i dag löjeväckande från bibelns ståndpunkt sett? b) Var och när kommer det att visa sig att Jehova med rätta kan brista ut i bespottande skratt?

²¹ När vi förstår att detta är den verkliga situationen nu, blir den skrattretande. Det är nationerna skrattet gäller, eftersom de bara är som en droppe ur ämbaret och som fint stoft på vågskålen i jämförelse med Skaparen, den allsmäktige Guden. (Jes. 40:15) De har helt enkelt sig själva att skylla, när de drabbas av tillintetgörelsen. Den skall nå dem — när den universella tvisten når sin höjdpunkt i Harmageddon. (Upp. 19:11—21) Den allsmäktige Guden, som skrattar hånfullt åt nationerna, då de för fram allt de har att uppvisa i den slutliga kampen om världsherraväldet, skall sända ut sin messianske konung, Jesus Kristus, till strid mot dem och tillintetgöra dessa hedniska förnekare av Guds rättmätiga herravälde över jorden. Hans Messias kommer att vinna striden till evig upphöjelse för den allsmäktige Gudens universella suveränitet. Guds hånfulla skratt åt nationerna kommer att vara rättfärdigat som något som väl anstår honom. Det messianska riket, om vilket de ”goda nyheter” har handlat, som blivit predikade världen utöver av Jehovas vittnen trots internationellt motstånd, skall sedan ta fullt välde över jorden och alla mänsklighetens eviga intressen. Det skall för alltid välsigna alla förståndiga och lydiga människor.

Kommer vi att skratta med Gud?

22. Vad skulle det innebära för vem det vara må av oss, om vi blev föremål för åtlöje nu och i framtiden, och vad kan vi göra för att vi inte skall bli det?

²² Hur förhåller det sig då med oss som individer? Skrattar den allsmäktige Guden tillsammans med sin Messias (Kristus) åt oss nu, då nationernas vånda ökar? Kommer han att skratta triumferande åt oss, sedan han har segrat i Harmageddon? Var och en av oss måste själv avgöra om det skall bli så eller inte. Om skrattet riktas mot oss, betyder det vår tillintetgörelse, som nu föregås av en mängd onödigt obehag, trångmål och bekymmer. Vilken förnuftig, rättsinnig människa skulle önska att man skrattade åt henne under sådana omständigheter? Det behöver inte hända oss. Världens nationer kan få fortsätta att handla oförståndigt, men må vi inte göra det. Vi kan följa den vishet som kommer ned ovanifrån, den himmelska visheten, den sanna visheten.

23. Vad utlovar den sanna visheten åt dem som lyssnar till henne, och varför är det ett tillstånd som vi har orsak att önska befinna oss i?

²³ Sedan den sanna, personifierade visheten har talat om att hon skall skratta då olyckans dag är inne för dem som inte har brytt sig om henne, säger hon till sist: ”Vad den angår, som lyssnar till mig, skall han få bo i trygghet och inte bli oroad av skräcken för olycka.” (Ords. 1:33, NW) Är inte det ett tillstånd som man skulle önska uppnå? Om vi uppnår det, har vi ingen anledning att frukta att någon olycka eller skräck skall drabba oss från den allsmäktige Guden, den Allvise. Nej, i stället kommer hans ynnest att le mot oss med gudomligt godkännande. Vi kommer att vara försäkrade om hans skydd under ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Tack vare detta skall vi få överleva tillintetgörelsen av de löjeväckande nationerna och föras in i Guds rättfärdiga nya ordning under hans rike med den älskade Messias, den större David, som konung. Där skall vi förenas med varandra i muntra, glada skratt på grund av alla rena, nyttiga glädjeämnen som Gud, den Allsmäktige, skall fylla våra liv med.

[Fotnot]