Låt oss glädjas i den sanna tillbedjans Gud

”Lycklig är den nation, vars Gud Jehova är, det folk som han har utvalt till sin arvedel. Ty i honom gläder sig vårt hjärta; ty till hans heliga namn har vi satt vår förtröstan.” — Ps. 33:12, 21, NW.

 1. Vilken likhet finner vi mellan världssituationen i våra dagar och den som rådde för 2.700 år sedan?

LÅT oss gå tillbaka på historiens blad omkring 2.700 år. Nästan tre millennier! utbrister någon. Vad kan det vara från den tiden som skulle kunna intressera detta århundrades mångkunniga människor? Det är faktiskt en hel del som är av intresse för oss. Den kritiska världssituation som vi nu upplever, med dess skräckfyllda möjligheter, har nämligen en häpnadsväckande motsvarighet i det hot som det forntida assyriska världsväldet utgjorde mot alla andra nationer då det vid den tiden stod på höjden av sin makt. De upphettade nationalistiska känslorna närmade sig kokpunkten. Och nu i atomåldern är radikala, diktatoriska makter återigen i färd med att åstadkomma förvirring på jorden genom att uppegga till nationalistisk söndring. Därför uppstår nu samma fråga som på den stolte assyrierns tid: Vem kan framgångsrikt stå emot nationalismen och överleva?

2, 3. a) I vilket avseende var Hiskias regering märklig? b) Vem och vad är det som upphöjs i de psalmer som Hiskia samlade, och vilken profetisk betydelse ligger i detta?

² Det var på 700-talet f.v.t. som det assyriska världsväldet nådde höjden av sin makt. Det var också under denna period, år 745, som Hiskia, i likhet med David och Salomo före honom, kom att sitta ”på Jehovas tron såsom konung” i Jerusalem. ”Och han fortsatte att göra vad som var rätt i Jehovas ögon, i överensstämmelse med allt som hans förfader David hade gjort.” (2 Kon. 18:3; 1 Krön. 29:23; NW; 2 Krön. 29:2) Han var helhjärtat för den sanna tillbedjan av Jehova. Han samlade många av psalmerna i bokform för att främja tillbedjan i templet, däribland dem som David hade komponerat. Hiskia kan själv ha skrivit Psalm 33, som vi citerade här ovan, såväl som andra psalmer som förefaller upphöja Jehova därför att han triumferat över assyriern.

³ Innehållet i dessa psalmer är mycket högstämt och lovprisar Jehova som den store befriaren. De upphöjer den sanna tillbedjan såsom frälsningens och den bestående lyckans väg. Den evige konungen, Jehova, saknar sin like, och hur välsignad är inte den stad, där hans sanna tillbedjan försiggår! ”Jehova är stor och värd att prisas högt i vår Guds stad, på hans heliga berg. Skönt i sin upphöjdhet, hela jordens fröjd, är berget Sion på de avlägsna nordsidorna, den store konungens stad. I dess boningstorn har Gud själv blivit känd som en säker höjd.” När Jehova genom ett underverk befriade sin älskade nation på Hiskias tid, gav han en profetisk förhandssyn av hur han till lov och pris för sitt namn skall rädda sanna gudsdyrkare från nationalistiska förtryckare i vår moderna tid. — Ps. 48:2—6, 11, NW.

Nationalismen — ett hot

4, 5. a) Vad var det som utgjorde ett hot mot nationerna på Hiskias tid? b) Vad är i våra dagar den aggressive assyrierns motsvarighet?

⁴ Det andra världsväldet i ordningen enligt bibelns skildring, Assyrien, var grymt och aggressivt. Jehovas profet Nahum kallade dess huvudstad, Nineve, för ”du blodstad” och liknade den vid en otuktig kvinna som ”prisgav ... folkstammar genom sina trolldomskonster”. (3:1, 4) På Hiskias tid var det bara Tirhaka, den egyptisk-etiopiske konungen i söder, som utgjorde något hot mot Assyriens suveränitet. Mellan Assyrien och Egypten låg nationerna Syrien, Israel (Samaria), Filisteen, Moab, Ammon och några andra, och inte en enda av dem var stark nog att ens med hjälp av sina hedniska gudar bjuda något motstånd. Förr eller senare gjorde den ene eller den andre av Assyriens tyranniska härskare dessa länder till det kalla krigets satellitstater, eller också överflyglade de dem i ett varmt krig och förflyttade befolkningen till andra områden inom det assyriska väldet.

⁵ Hur har det varit i vår tid? Kan vi finna någon motsvarighet till den aggressive assyriern? Ja, absolut! Den diktatoriska nationalismen har kommit till liknande uttryck i de på varandra följande välden som framställts i bild genom ”konungen i Nordlandet”, främst den tyske kejsaren, den nazistiske Hitler och nu senast de kommunistiska diktatorerna.a Dessutom frodas nationalismen som en giftig växt i Nord- och Sydamerika, bland de nyfödda afrikanska staterna och runt om i Asien. De tvångsförflyttade människornas problem har aldrig varit så stort på jorden som det är nu. Nationalismen, som är aggressiv och oförnuftig, eggar upp människors känslor. Till följd härav delas jordens 3.300.000.000 invånare upp i befolkningsgrupper enligt de nationers gränser, inom vilka de råkat födas. De görs till slavar under staten.

 6. Hur har nationalismen, enligt en auktoritet, blivit en vägspärr?

⁶ De som ingående har studerat världsförhållandena börjar vakna till medvetande om den fara som är förbunden med att nationalismens vågor svallar allt högre. En av dem är den brittiske historikern Arnold Toynbee. Han skrev en artikel med ensamrätt åt tidningen Yomiuri Shimbun i Tokyo, som var införd i numret för 1 januari 1965. Den femspaltiga rubriken över artikeln löd: ”Nationalismen hotar människosläktets utsikter att överleva nu i atomåldern”, och bland annat hette det:

”Det är knappast någon överdrift att säga att nationalismen i dag till 90 procent är den religion som 90 procent av mänskligheten omfattar. Nationalismen är den starkaste av de tre nutida ideologierna. Kommunister och kapitalister är ense om att först och främst vara nationalister. ... Denna alltbehärskande iver för nationalismens sak är i dag gemensam inte bara för kommunister och kapitalister utan för västerlänningar och icke-västerlänningar, folk i ’utvecklingsländerna’ och folk i ’de utvecklade länderna’, buddister, shintoister, hinduer, muhammedaner, kristna, judar och parser. Det ligger ironi i detta att vi är förenade i hängivenhet för en ideologi som söndrar oss. Förutom att det ligger ironi i detta, är det farligt; eftersom mänsklighetens hopp om att överleva, nu i atomåldern, är förbundet med vår förmåga att växa samman till något som liknar en enda världsomfattande familj. Vi gör en del bemödanden i den riktningen, men nationalismen står där, lik en vägspärr, mellan oss och vårt mål — det mål som vi måste nå, om vi skall överleva.”

Hur kan mänskligheten forcera denna vägspärr?

7, 8. a) Vem har gett upphov åt nationalismen och varit dess främste gynnare? b) Vilket öde väntar honom, och varför?

⁷ Det är viktigt att vi allra först tar reda på vem det är som har gett upphov åt nationalismen och har varit dess främste gynnare. I Assyrien var det konung Sanherib som uppammade nationalismen. Hans namn betyder ”Sin (månguden) har ökat hans bröders antal”. Sanherib var en bild av Satan, djävulen, som har förmått andra himmelska änglar att göra uppror mot Jehova Gud och därför har blivit ”Beelsebub, demonernas härskare”. (Matt. 12:24, NW) Dessa demoner har han gjort till furstar över de nationalistiska grupperna av människor, och två av dem är ”fursten för Persiens rike” och ”fursten för Javan”, dvs. Grekland. (Dan. 10:13, 20) Högmodigt skryter Satan med avseende på detta demoniska välde över de nationalistiska grupperna på jorden: ”Äro mina hövdingar ej allasammans konungar?” (Jes. 10:8) Ja, ”hela världen är i den ondes våld”. — 1 Joh. 5:19.

⁸ I sin egen krönika talar Sanherib med stolthet om ”mitt herraväldes skräckinjagande glans och prakt”. Jehovas dom som uttalas över denne skrävlare är därför mycket passande: ”När Herren [Jehova, NW] har fullbordat allt sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, då skall jag hemsöka den assyriske konungens hjärtas högmodsfrukt och hans stolta ögons förhävelse.” (Jes. 10:12) Vi kan vara förvissade om att ärkefienden, Satan, i den slutliga uppfyllelsen av denna profetia skall drabbas av förintelse och att nationalismens ande, som han underblåser, så att de nationalistiska känslorna flammar häftigt överallt på jorden, också skall kvävas och bli till intet. Men hur?

Kan en världsreligion vara ett bålverk?

 9. Vart vänder sig somliga för att få en lösning på det problem som nationalismen har skapat, och vilka frågor har därigenom uppstått?

⁹ En världsreligion — skulle inte det vara medlet att hejda nationalismens framryckande horder? Skulle man inte kunna finna skydd i ett återupplivande av religionen — av allt slags religion? I sådana kriser som den nuvarande finns det människor som börjar gå till gudstjänster i den ”kyrka som passar dem bäst” eller som går tillbaka till sina förfäders religion. De förväntar att religionens världsvälde på ett eller annat sätt skall kunna hålla människorna samman och hejda det som nu utgör ett hot mot deras utsikter att överleva. Men kan det göra det? Är inte nationalismen i sig själv en religion?

10—12. a) Vilka forntida exempel borde tjäna till varning i vår tid? b) Vilken snara hamnade Israel i, och vad blev följden?

¹⁰ Det öde som drabbade de religiösa nationerna som motstod det forntida Assyrien bör utgöra en varning för det bedrägliga i att lita till de många erkända religionsuppfattningarna i vår tid. Israels tiostammarsrike utgör ett exempel. Den nationen hade känt Jehova, bibelns Gud. Och även sedan dess folk hade vänt sig ifrån Jehova till avgudadyrkan, fortsatte Jehova att visa dem ynnest genom att sända sina profeter till dem. Men de var upproriska och självbelåtna och föredrog ”soffor av elfenben” och annan materialistisk lyx framför tillbedjan av Jehova. (Am. 3:15; 6:1—6) I sin avfällighet valde de en sammansmält religion, som förenade de förnedrade religiösa sedvänjor som kännetecknade nationerna runt omkring dem med den hädiska kalvdyrkan, genom vilken deras konungar föregav sig åkalla Jehova. Bibeln talar om vad detta ledde till:

¹¹ ”De övergåvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna beläten, två kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbådo himmelens hela härskara och tjänade Baal. Och de läto sina söner och döttrar gå genom eld och befattade sig med spådom och övade trolldom; de sålde sig till att göra, vad ont var i HERRENS ögon, och förtörnade honom därmed. Därför blev ock HERREN mycket vred på Israel och försköt dem från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda stam allena.” — 2 Kon. 17:16—18.

¹² Den religion som israeliterna ansåg passade dem bäst kunde inte frälsa folket. Men hur var det med Juda och dess religion?

13. Hur tog Ahas risken att förintas?

¹³ Till och med när assyriern var i färd med att omstörta Israels tiostammarsrike, tog Juda rike under konung Ahas, Hiskias fader, risken att förintas. Hur då? Vid denna kritiska tidpunkt förklarade sig Ahas ”inte intresserad” av Jehovas råd genom den profet han sände, Jesaja. (7:10—12) I stället tillgrep han världslig diplomati, kompromissade med Assyrien och — det värsta av allt — påtvingade Juda vidriga, omoraliska religiösa sedvänjor, så att man där kom att visa stor otrohet mot Jehova. — 2 Krön. 28:19.

14, 15. a) Vilken varning gavs längre fram för ett kommande avfall? b) Vilken motsvarighet till Ahas’ handlingssätt finner vi i katolicismens historia?

¹⁴ Har detta avfall haft någon motsvarighet under senare tid? Ja, visst har det det! De kristna grekiska skrifterna innehåller en varning som aposteln Paulus omkring år 56 v.t. gav tillsyningsmännen i den unga kristna församlingen, som då var ren. Han sade dem att ”förtryckande vargar” skulle komma in bland dem ”och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig”. (Apg. 20:29, 30, NW) Denna varning var befogad, ty ett sådant avfall inträffade under det följande århundradet, när till bekännelsen kristna ledare började ta avstånd från de sanna lärorna och den sanna gudsdyrkan, och avfallet blev fullständigt år 325 v.t., i och med att Konstantin gjorde katolicismen till statsreligion i det romerska väldet och antog den hedniska ”treenigheten” som ”den centrala läran i den kristna religionen”.b Hur påminner inte detta om vad Ahas gjorde, då han ersatte Jehovas altare i Jerusalems tempel — den sanna gudsdyrkans medelpunkt — med ett hedniskt altare för avgudisk tillbedjan! — 2 Kon. 16:10—18.

¹⁵ Liksom Ahas lät utföra ändringar i templet och uppammade Baalsdyrkan utöver hela landet, grep sig avfälliga ”vargar” an med att fördärva den kristna församlingens struktur. De gjorde sig själva till en prästklass för att spela herrar över lekmännen i förbindelse med den falska gudsdyrkan. Såsom en av katolska kyrkans egna kardinaler medger upptog denna kyrka många av ”demondyrkans själva hjälpmedel och tillbehör” och påstår att allt detta har blivit ”helgat genom att upptagas i kyrkan”.c Längre fram antog den avfälliga kristendomen greken Platons filosofiska uppfattning om en inneboende odödlig själ, och till denna lära fogade man förkunnelsen om det ”brinnande helvetet” och om ”skärselden”.d Man kände sig emellertid inte nöjd med myterna om pina efter döden, utan på 1200-talet införde den katolska inkvisitionen den grymmaste tortyr för ”kättare” redan i detta livet. I samband med de katolska korstågen offrades andra oskyldiga människors liv på krigets altare.

16. Vari har protestantismen misslyckats?

¹⁶ Därefter, på 1500-talet, gav reformationen upphov åt protestantismen. Även om protestantismen till en början bestred några av katolicismens missbruk, frigjorde den sig inte själv från flertalet av ”demondyrkans ... tillbehör”. Efter mycket kort tid blev den indragen i kristenhetens krig och politik. Protestantismens många söndrade sekter har inte funnit något svar på nutidens världsomfattande problem.

17. a) Vad utgjorde Ahas’ död en skuggbild av? b) Vilket val gjorde kristenhetens religionssystem vid den tiden, vad blev följden, och varför?

¹⁷ År 745 f.v.t. dog konung Ahas, och därmed kom slutet på en särskild tidsperiod. År 1914 v.t. kom — i likhet härmed — slutet på ”nationernas fastställda tider”, slutet på den period, under vilken Gud hade låtit nationalismen och dess gudar utöva ett oavbrutet välde över jorden. Nu, i och med första världskriget, började de nutida ”födslovåndorna”. (Luk. 21:24, NW; Matt. 24:8) Påverkade av krigets vanvett lät kristenhetens religionssamfund nationalismen få företräde framför den kristna enheten. Prästerna uppmanade katoliker att döda katoliker, protestanter att döda protestanter, och ”kristendomens” avfälliga sekter visade sig vara lika döda andligen talat som konung Ahas är bokstavligen talat. De bevisade att de hade förlorat allt som kännetecknar sanna kristna på samma sätt som Israel förlorade alla återstående kännetecken på att det var Guds nation, då det omstörtades av assyriern och folket förflyttades till andra delar av hans välde. Och varför skedde detta? ”Därför att de icke hörde HERRENS, sin Guds, röst, ... de ville varken höra eller göra det.” — 2 Kon. 18:12; Dan. 11:29.

Låt den sanna tillbedjan komma i förgrunden!

18, 19. a) Vem är Jehovas främste förkämpe för den sanna tillbedjan? b) Hur framställdes denne förkämpe och hans verk i bild genom Hiskia?

¹⁸ Men Jehova har en förkämpe för den sanna tillbedjan! Han sviker inte i det avgörande ögonblicket. Han är den sanna kristendomens grundare, Jehovas smorde konung, Kristus Jesus. Om honom har psalmisten profetiskt skrivit: ”Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.” — Ps. 45:8.

¹⁹ En av Jesu ”medbröder” i förbundet om Riket, det förbund som Jehova hade ingått med David, var Ahas’ son, den gode konung Hiskia. Hans namn betyder ”Jehova har styrkt”. Det förefaller som om Hiskia, redan innan Jehova lät insätta honom som konung i Juda, under någon tid fungerade som samregent med Ahas. Utan tvivel började han då visa styrka på den sanna gudsdyrkans vägnar. Såsom en motsvarighet i vår tid började Kristus utföra ett förberedande verk bland uppriktiga kristna här på jorden innan han mottog sitt rike. Det var i förbindelse med detta som tidskriften Vakttornet (moderupplagan) började ges ut år 1879, och den gav kraftigt stöd åt den kristna läran om lösen och andra bibliska sanningar.

20. a) Vilka profetior lät Jehova uppfyllas i förbindelse med Kristus år 1914 och därefter? b) Hur blir ”de utvalda” frälsta?

²⁰ Under det epokgörande året 1914 insatte Jehova därpå Kristus i Rikets makt i himmelen, och härigenom uppfylldes denna profetia beträffande honom: ”Din styrkas stav skall Jehova sända ut från Sion i det han säger: ’Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.’” (Ps. 110:2, NW) Utan dröjsmål kastade Guds förkämpe ut ärkefienden, Satan, ur himmelen och ned till jordens närhet. Detta har medfört ”ve” för jorden, vilket vi ser runt omkring oss i denna tid. (Upp. 12:7—9, 12) Men Gud förkortade nu den vedermöda, som han låtit sina fiender drabbas av, för att ”de utvalda” skulle kunna bli frälsta. (Matt. 24:21, 22) Hur skulle de bli frälsta? Genom att församlas till den sanna gudsdyrkan i Jehovas andliga tempel. Det är spännande att närmare undersöka hur Hiskias frimodiga åtgärd i Juda utgör en bild av hur Kristus återställer den sanna gudsdyrkan bland Jehovas ”lovprisare” här på jorden i våra dagar.

21. Vad utgjorde Hiskias omedelbara åtgärd att öppna dörrarna till templet och sätta dem i stånd en förebild till?

²¹ Mycket tidigt i början av sin regering utförde Hiskia något som låg honom varmt om hjärtat. Han ”öppnade ... dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd”. (2 Krön. 29:3) Den sanna tillbedjan måste återställas! Sedan Satan och hans demoner hade drivits ut ur himmelen, grep sig Jehova och hans kunglige Son, såsom en motsvarighet härtill, an med att uppfylla Malakis profetia: ”’Och plötsligt skall där komma till Hans tempel den sanne Herren [Jehova], som ni söker, och förbundets budbärare [Kristus], i vilken ni har er lust. Se, han skall förvisso komma’, har härskarornas Jehova sagt. ... ’Och han skall sitta såsom en luttrare och renare av silver och skall rena Levi söner; ... och de skall förvisso bli för Jehova människor som frambär en offergåva i rättfärdighet. Och Juda och Jerusalems offergåva skall verkligen vara tillfredsställande för Jehova, såsom i längesedan flydda dagar och såsom i forntida år.’” (Mal. 3:1—4, NW) Plötsligt, år 1918, och medan första världskriget pågick som bäst, började denna luttring och rening av till bekännelsen kristna, och de som tog avstånd från kristenhetens fallna religionssamfund och trädde fram för att tjäna Jehova i rättfärdighet blev mycket gynnade.

22. Hur blev ”det orena” avslöjat från och med år 1919?

²² Tiden var nu inte läglig att skyla över den smutsiga historia som den avfälliga kristenheten hade skrivit under ”nationernas ... tider”, och även därefter! Alltså lät Kristus, konungen, ett återljud höras av den befallning som Hiskia gav i forna tider: ”För bort det orena från den heliga platsen.” (2 Krön. 29:5, NW) Kristenheten, som har eggat till krig och blodsutgjutelse i stor skala, måste bli avslöjad såsom dömd och fördriven av Jehova. Att Jehovas kristna vittnen blev befriade ur den babyloniska fångenskapen år 1919 visade att kristenhetens religioner då hade fallit, jämte alla andra delar av demonreligionens världsvälde. Såsom ”ett föremål för häpnad och begabberi” kan den endast nu förvänta att Guds rättfärdiga domar skall gå i verkställighet på den. — 2 Krön. 29:8.

23. Hur har den större Hiskia slutit ”ett förbund med Jehova” för de sanna kristnas räkning?

²³ Hur annorlunda är inte förhållandet i våra dagar för de trogna andliga leviterna, den smorda kvarlevan av sanna kristna! Kristus Jesus, som är den större Hiskia, har slutit ”ett förbund med Jehova, Israels Gud”, på deras vägnar. Han har för deras räkning förnyat det ”nya förbundet” med dess föranstaltning för att ge förlåtelse för missgärning, och han har återupplivat dem till att ägna sig åt sann tillbedjan. (Luk. 22:20; Jer. 31:31—34) De är uppfyllda med samma ande och föresats som Hiskia uppväckte hos de prästerliga leviterna: ”Nu, mina söner, slå er inte till ro, ty det är er som Jehova har utvalt till att stå inför honom för att tjäna honom och fortsätta att vara hans tjänare.” — 2 Krön. 29:10, 11, NW.

24. Vilken öppen dörr har kvarlevan erbjudits att gå igenom?

²⁴ Liksom dörrarna i Jerusalems tempel öppnades och sattes i stånd, erbjöd Kristus nu den smorda kvarlevan att gå igenom tjänstens öppna dörr, ”som ingen kan tillsluta”. (Upp. 3:8) Upplivade av kristna sammankomster, i synnerhet av dem som hölls i Cedar Point i Ohio i Förenta staterna år 1919 och därpå år 1922, drog dess medlemmar ut för att frimodigt vittna såsom gensvar till uppmaningen: ”Förkunna, förkunna, förkunna om Konungen och Riket.”

25. Hur har Jehovas motbildliga hus blivit renat, och hur har kärlen i det blivit återställda?

²⁵ Men dessa lovprisare av den sanne Guden måste helt frigöra sig från hedniska läror och sedvänjor. Under några år framåt från 1919 bibehöll man t. ex. en viss högtidlighet i fråga om klädseln, ansåg den stora pyramiden i Egypten vara ”bibeln i sten”, firade hedniska fester, t. ex. julen, använde sådana hedniska symboler som korset och ägnade sig åt annan religiös orenhet. Allt detta måste bort! I stället måste sådana ”tillbehör” och ”kärl” som var passande för Jehovas tillbedjan tas i bruk. Allteftersom Guds vilja steg för steg uppenbarades för den smorda kvarlevans medlemmar, gladdes de åt att kunna rena sin tillbedjan i templet, så att de kunde avlägga en rapport för sin konung, liksom prästerna och leviterna avlade rapport för Hiskia: ”Vi hava renat hela HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör. Och alla de kärl, som konung Ahas under sin regering i sin otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, och de stå nu framför HERRENS altare.” (2 Krön. 29:18, 19) Samma mönster för den sanna gudsdyrkan som Jesus hade fastställt i första århundradet blev återställt bland de sanna kristna på jorden.

26. Vad framställdes i bild genom att Hiskia steg upp tidigt och församlade ”de överste”, furstarna, till att dyrka Gud?

²⁶ ”Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste [furstarna, NW] i staden och gick upp i HERRENS hus.” (2 Krön. 29:20) I överensstämmelse med förebilden var det kort efter första världskrigets slut som konungen Jesus Kristus församlade de återstående medlemmarna av Jehovas kungliga hus som ännu befann sig här på jorden — dem som skall härska som präster och konungar med Jesus Kristus under de tusen åren av hans rikes regering över jorden. (Upp. 20:6) Därpå tog prästerna itu med att frambära offer på allas vägnar, ”ty konungen hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela Israel”. (2 Krön. 29:24) I uppfyllelse härav måste alla de återstående av de andliga judéerna — av de 144.000 — nu föras fram och helgas som det sanna folket för Jehovas namn. Detta skedde — också det — i uppfyllelse av en annan av psalmerna: ”Församla till mig dem som är lojala mot mig, dem som sluter förbund med mig över offer.” (Ps. 50:5, NW) Liksom det var på Hiskias tid började alla som församlats i överensstämmelse med Jehovas anordning i förbindelse med det nya förbundet, grundat på Jesu fullkomliga offer, sjunga ”hans lov med glädje”. — 2 Krön. 29:30.

27, 28. a) Hur blev församlandet fullbordat, och vad kan Guds folk nu glädja sig över? b) Vilken fråga återstår likväl att besvara?

²⁷ Församlandet var inte fullbordat år 1919, nej, inte ens år 1922. Det behövdes flera arbetare för att lovoffret till Jehova skulle frambäras på ett verkningsfullt sätt. Därför har orden i 2 Krönikeboken 29:34 fått en märklig uppfyllelse: ”Men prästerna voro för få, ... därför understöddes de av sina bröder leviterna, till dess detta göromål var fullgjort och till dess prästerna hade helgat sig. Ty i fråga om att helga sig hade leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna.” I likhet med vad som hände i förebilden församlades de återstående medlemmarna av den smorda kvarlevan av Kristi efterföljare, i synnerhet fram till 1931—1935, och många av dessa visade sig rentav mera hängivna Jehovas krav och tjänst än andra som hade församlats tidigare.

²⁸ Liksom ”Hiskia och allt folket gladde sig” över att den sanna gudsdyrkan ”helt oväntat” hade blivit återställd på den tiden, har den smorda kvarlevan under Kristus glatt sig över vad Jehova på motsvarande sätt har ”berett” åt sitt folk. (2 Krön. 29:36) Men hur kan detta hjälpa oss till en lösning i fråga om det nutida hot som nationalismen utgör? Låt oss se.

[Fotnot]

[Bild på sidan 318]

Sanherib, den nationalistiska motsvarigheten till den sanna tillbedjans främste fiende

[Bild på sidan 320]

”För bort det orena.”