av ett försoningsoffer, blodets helgd och rättvisans och kärlekens stora betydelse. Men framför allt får den oss att klart inse betydelsen av Jehovas, den store laggivarens, suveränitet, med eftertrycket lagt på hans namn och hans helighet.

Den lycka som kommer av en ”villig ande”

”KAN JAG HJÄLPA TILL?” Dessa fyra små, omtänksamma ord uttrycker mycket om en människa. Vad visar de? En ”villig ande”. Att bistå någon eller ta del i ett meningsfullt arbete ger omätlig glädje och lycka åt den som gör detta. Många i vår tid känner stor lycka av att ta del i det världsvida arbete som Jesus gav befallning om. Vad är det? ”Och dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matt. 24:14) Ja, Jehovas vittnens årsbok för 1977 visar att det under år 1976 var 2.248.390 som i lydnad för den här befallningen visade denna villiga ande och använde 359.258.019 timmar till att dela med sig av dessa ”goda nyheter” åt andra i 210 olika länder och ögrupper. Detta är verkligen en underbar uppfyllelse av Davids profetiska ord: ”Ditt folk skall erbjuda sig villigt på din militära styrkas dag”! — Ps. 110:3, NW.

Denna ande av villighet har alltid funnits bland Jehovas tillbedjare — från Abel fram till dem som älskar rättfärdighet i vår tid. Jehova har i hög grad välsignat denna villighet hos sitt folk. Hur tacksamma är vi inte över att han erbjudit oss möjlighet att ge uttryck åt den — till vår egen lycka! De i vår tid som har denna ande kan uppskatta Jesu egna ord, då han sade att ”det är lyckligare att ge än att få”. (Apg. 20:35) Har du fått erfara detta? Ja, sann lycka kommer av att man delar med sig, av att man är delaktig, är villig att bistå. Att vi är medvetna om våra möjligheter att ge och vet hur vi skall göra detta kan i hög grad bidra till vår egen lycka.

Tänk på Jehovas handlingssätt med Israels nation i gångna tider. De erbjöds många möjligheter att ge uttryck åt en villig ande, och när de gjorde detta, blev de rikt välsignade. Skildringen i 2 Moseboken 19:7, 8 (NW) beskriver det tillfälle då ”Mose [kom] och kallade till sig folkets äldste och förelade dem alla dessa ord, som Jehova hade befallt honom”. Hur reagerade israeliterna? ”Därefter svarade allt folket enhälligt och sade: ’Allt det som Jehova har talat är vi VILLIGA att göra.’” (Se också 2 Moseboken 24:3 och 24:7.) Skildringen visar att precis så länge som de fortsatte att visa denna villiga ande hade de också framgång.

Sedan var det tillfällen då möjligheter yppade sig på andra sätt. Medan israeliterna befann sig i öknen, måste material samlas in för byggandet av tabernaklet. Mose sade: ”Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN [Jehova], så att var och en som har ett därtill VILLIGT HJÄRTA bär fram denna gärd åt HERREN: guld, silver och koppar, mörkblått ... garn” och annat. (2 Mos. 35:4—9, 20—29) Israeliternas villighet visade sig inte bara i att de gav tillräckligt för byggandet, utan 2 Moseboken 36:6, 7 upplyser oss om att ”då bjöd Mose, att man skulle låta utropa i lägret: ’Ingen, vare sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att giva något till helgedomen.’ Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor. Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det arbete som skulle göras, och man hade till och med över.” Hur måste inte folket ha glatt sig!

I skarp kontrast till detta befinner sig många kyrkosamfund och religiösa organisationer i denna tid i allvarliga ekonomiska svårigheter, såväl som att de möter andra problem, och detta beror på bristande villighet från medlemmarnas sida. Alla slags knep används för att skaffa in penningmedel. I Förenta staterna förekommer det att kyrkosamfund driver bingospel och lotterier, och man tar upp kollekt och delar ut penningkuvert, och nu håller man på att införa ”Las Vegas-nätter”, som efterliknar det hasardspel som försiggår i den staden. I en tidning i New York citerades för inte så länge sedan kommentarer från 407 pastorer i New Yorks ärkestift angående deras kyrkors kritiska ekonomiska tillstånd. De förklarade att de i dag bara höll ”huvudet ovan vattnet” och att de hade ”farhågor för morgondagen”. Det hette vidare i meddelandet: ”På grund av dessa farhågor planerar många pastorer att sätta i gång kasinospel som är öppna för allmänheten, när så kallade Las Vegas-nätter blir lagliga för välgörenhetsinstitutioner den 1 februari 1977. De kanske inte tycker om hasardspel, men