Kapitel 19

Bevarade för Guds tusenåriga rike

1. Vad betyder det för människornas politiska regeringar att Guds tusenåriga messianska rike har kommit nära?

GUDS tusenåriga rike genom hans Messias har kommit nära! Grundvalen för att förkunna dessa goda nyheter är fast, stadigt lagd i den inspirerade Skriften och i världshändelserna sedan 1914. Att det tusenåriga riket har kommit nära betyder att de ofullkomliga, döende mänskliga härskarnas politiska regeringar nu nalkas sitt slut. ”I de konungarnas dagar”, sade den inspirerade profeten Daniel till kung Nebukadnessar i Babylon, ”skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Daniel 2:44.

2. a) Vad för något skall detta krossande av de världsliga rikena utgöra höjdpunkten av? b) Vad kommer vid den tiden att bli ”frälst” på jorden, trots det problem detta innebär?

² Krossandet av dessa av människor upprättade världsliga riken kommer att utgöra höjdpunkten av den ”stora vedermöda” som Messias Jesus förutsade i sin profetia, när han besvarade frågan: ”När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” (Matteus 24:3, NW) Eftersom Jesu tusenåriga rikes installation måste föregås av att alla människors nuvarande konungariken och republiker krossas, gjorde han sig inte skyldig till någon överdrift, då han sade att denna annalkande vedermöda skulle bli stor, ”’en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma”. Denna vedermöda skulle bli så stor att det skulle vara ett problem att låta människor överleva den, att bevara människosläktet vid liv genom denna vedermöda. ”Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.” (Matteus 24:21, 22) Det var inte enbart de ”utvalda” som skulle bli frälsta; också annat ”kött” skulle bli det.

3. a) Före vilken händelse för kvarlevan kommer den att få bevittna hur något ”kött” blir bevarat vid liv på jorden? b) Tack vare vad för något kommer de som överlever den ”stora vedermödan” att bli bevarade?

³ Å! Människosläktet kommer att bevaras på jorden trots den annalkande ”stora vedermödan” utan motstycke, precis som det blev bevarat genom den världsomfattande syndafloden på Noas tid. (Matteus 24:37—39) Kvarlevan av ”utvalda” skall bevittna hur något ”kött” blir bevarat på jorden, innan de själva lämnar den jordiska skådebanan för att träda in i det himmelska rike som de blivit kallade till och utvalda för i förening med Jesus Kristus. (Uppenbarelseboken 17:14; 20:4—6) Inga medlemmar av den prästerliga ”laglöshetens människas” klass skall bli bevarade; inte heller kommer dess politiska, militära och kommersiella bundsförvanter att bli bevarade. Den trogna kvarlevan av ”utvalda” och den ”stora skaran” av fårlika människor, som utan att kompromissa tar ståndpunkt för Guds rike genom hans Messias, skall bli bevarade genom tillintetgörelsen av det religiösa stora Babylon och genom ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. (Uppenbarelseboken 7:9—17; 16:13—16; 17:1—16; Matteus 25:31—46) De kommer inte att bli bevarade genom mänskliga medel, utan endast genom Guds kraft.

4, 5. a) Vilken psalm riktar vår uppmärksamhet på detta bevarande, och på hur mångas vägnar ger psalmisten uttryck åt sina känslor? b) Vad skall de ”utvalda” och den ”stora skaran”, sedan de blivit bevarade, i likhet med psalmisten drivas att ge uttryck åt inför den som bevarat dem?

⁴ Vi får vår uppmärksamhet riktad på detta bevarande genom de inspirerade orden i Psalm 116, från vilken aposteln Paulus själv citerar i 2 Korintierna 4:13. Den som skrev denna psalm kunde ha talat på ett representativt sätt för hela sin nation, eftersom inte endast han själv, utan också hans folk, Jehovas utvalda folk, hotades av döden, av att utplånas ur tillvaron. I en nära framtid kommer alla de som obrytbart håller fast vid Jehovas rike genom Jesus Kristus att hotas med döden av Guds messianska rikes religiösa och politiska fiender. Eftersom dessa ståndaktiga, lojala försvarare och understödjare av Guds rike inte kommer att försvara sig med köttsliga vapen, utan helt och hållet kommer att förlita sig på den allsmäktige Gudens och hans Messias’ beskydd, måste de ge den allsmäktige Guden äran för att de blivit bevarade. Kommer de att älska honom för detta? Därför att han besvarat deras rop om frälsning i en tid av världsomfattande fara för deras liv, kommer deras hjärtan att driva dem att ge uttryck åt sin tillgivenhet för sin gudomlige frälsare, liksom psalmisten gjorde av ett liknande skäl:

⁵ ”Jag har HERREN [Jehova] kär, ty han hör min röst och mina böner. Ja, han har böjt sitt öra till mig; i hela mitt liv skall jag åkalla honom. Dödens band omvärvde mig, och dödsrikets ångest grep mig; jag kom i nöd och bedrövelse. Men jag åkallade HERRENS [Jehovas] namn: ’Ack, HERRE, rädda min själ.’ HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. HERREN bevarar de enfaldiga; jag var i elände, och han frälste mig.” — Psalm 116:1—6.

6. a) Hur kände psalmisten det, när han tyckes stå öga mot öga med en säker död, enligt vad han sade? b) Vad utbrast han, och varför?

⁶ Psalmisten ville inte dö. Men ändå tycktes döden vara något säkert och visst för honom. Det var redan som om döden hade sina band fast och orubbligt knutna kring honom och förhindrade alla rörelser till räddning. Det var som om han redan befann sig i dödsriket eller scheol (mänsklighetens gemensamma grav) och kände den ångest som kom av att bli instängd av gravens trånga väggar. Han kände nöd och bedrövelse över att få sitt liv förkortat. Han var enfaldig eller oerfaren när det gällde världens vägar och kunde inte vädja till människor för att få hjälp. Han var i elände, eftersom han inte kunde få någon jordisk hjälp. Men vänta! Allt hopp var inte förlorat. Det fanns ju en Gud, som han och hans nation dyrkade. Denne Gud kunde bevara honom från döden och dödsriket. Han är nådig, han är rättfärdig, han visar barmhärtighet, han kan ge räddning, han kan frälsa. Det är hans namn man bör åkalla för att bli frälst. Av uppskattning för en sådan Gud som denne höjde den hotade psalmisten sin röst till honom. Han bad till honom. Och vilken glädje! Jehova böjde sitt öra till honom. Han hörde den förtvivlade rösten, de själfulla bönerna. Han gav frälsning. Han ”frälste mig”, utropade den ödmjuke psalmisten. Hur skulle psalmisten kunna låta bli att utbrista: ”Jag har HERREN kär!”

7. Varför kommer Jehova att besvara de ”utvaldas” och den ”stora skarans” åkallan, när de står öga mot öga med döden, och varför kommer de att utropa: ”Jag har HERREN kär!”?

⁷ När slutligen i vår generations tid larmet under den förutsagda ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” där bort och fridfull ro lägrar sig över Harmageddons slagfält, kommer den överlevande kvarlevan av ”utvalda” och den ”stora skaran”, som överlever striden tillsammans med kvarlevan, att se tillbaka och inse vilken frälsning Gud, den Allsmäktige, har beskärt dem. De hade stått öga mot öga med döden. Vems namn kunde de åkalla med förvissning om att bli hörda, när det inte tycktes finnas någon annan utsikt för dem än att drabbas av våldsam död — vems, annat än Jehovas? De gjorde inte detta förgäves. Det var nu inte tid för honom att låta dem drabbas av döden, att låta dem bli inspärrade inom dödsrikets trånga gränser. Må de hotfulla fienderna i sanning drabbas av tillintetgörelse — men inte hans tillbedjare, som har åkallat hans namn trots fiendens hån och glåpord. De blev räddade av Gud genom ett underverk! De som var enfaldiga eller oerfarna, när det gällde världens ogudaktiga vägar, de som i likhet med Jesus inte var någon del av denna världen, blev bevarade. Den nådige, rättfärdige, barmhärtige Jehova frälste dem i sanning! Skulle dessa som blivit frälsta kunna göra något annat än blicka upp till Jehova och säga: ”Jag har HERREN [Jehova] kär”?

ATT VANDRA ”I DE LEVANDES LAND”

8. Var någonstans var psalmisten besluten att vandra, eftersom hans själ hade blivit räddad från döden?

⁸ Den tidigare djupt oroade psalmisten kände nu en oerhörd lättnad och kunde därför säga: ”Vänd nu åter till din ro, min själ, ty HERREN har gjort väl mot dig. Ja, du har räddat min själ från döden, mitt öga från tårar, min fot ifrån fall. Jag skall vandra inför Jehová i de levandes land. Jag tror, ty därför talar jag, jag som var storligen plågad, jag som måste säga i min ångest: ’Alla människor äro lögnaktiga.’” — Psalm 116:7—11; v. 9 enl. Åk.

9. a) Vad menade psalmisten, när han sade att alla människor är lögnaktiga? b) På grund av vad talade han då, och var hans tal fåfängt?

⁹ Eftersom psalmistens själ hade blivit räddad från döden och han nu vandrade i de levandes land på jorden, kunde han slappna av och bjuda sin själ, sig själv, att vända åter till sin ro. Han behövde inte längre fälla besvikelsens tårar. Hans fot hade inte snavat och fällt honom till döds. Han hade tidigare känt stark ångest, eftersom han hade kommit att inse att all mänsklig hjälp var till ingen nytta: alla människor som sade att de kunde hjälpa den till synes dödsdömde psalmisten eller som verkligen försökte rädda honom visade sig vara lögnaktiga. Människorna tycktes honom bedrägliga i detta avseende. Men trots att han hade förlorat tron på människors förmåga att frälsa honom från den död som hotade, höll han ändå fast vid tron på sin Gud. Han talade därför i tro, gav uttryck åt sin tro. Om ingen annan kunde hjälpa honom, så kunde i alla fall hans Gud göra det. Han gav uttryck åt sin tro och talade om befrielse genom Guds hjälp. Detta tal visade sig inte vara falskt, fåfängt. Han bevarades från ett fall som skulle ha betytt döden för honom. Nu beslöt han därför att ”vandra inför HERREN i de levandes land”.

10. Varför påminde sig Paulus Psalm 116 och citerade därifrån, enligt 2 Korintierna 4:12—14, och vilken egenskap framhävde han därigenom?

¹⁰ Tro på Gud är aldrig förgäves! Aposteln Paulus visste det. Han insåg att hans oförtrutna ansträngningar som missionär ledde till liv för dem som lyssnade till hans budskap men också ledde till en tidigare död för honom själv. Trots detta hade han tro på Guds uppehållande kraft. Han talade om att leva vidare, inte bara här på jorden, utan också genom en uppståndelse från de döda under Kristi ”närvaro” eller parousia. Paulus påminde sig Psalm 116 och skrev till församlingen i Korint i Grekland: ”Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet. Men såsom det är skrivet: ’Jag tror, därför talar jag ock’, så tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock, ty vi veta, att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock uppväcka oss med Jesus och ställa oss [i vilka döden just nu utför sitt verk] inför sig tillsammans med eder [i vilka livet för närvarande verkar].” — 2 Korintierna 4:12—14; Psalm 116:10.

11. a) När kommer även de ”utvalda” och den ”stora skaran” att kunna säga: ”Alla människor äro lögnaktiga”? b) Varför kommer det då att vara passande att tänka på Paulus’ ord i 2 Korintierna 4:8—10?

¹¹ Tro på Gud, trots att man står öga mot öga med en till synes oundviklig död, kommer inom en nära framtid att vara livsnödvändig för kvarlevan av de ”utvalda” och för den ”stora skaran” av deras lojala följeslagare. De kommer sannerligen att behöva utöva tro, när de förenade religionsfientliga styrkorna i världen företar ett slutligt angrepp mot dem, efter det att den prästerliga ”laglöshetens människa” har blivit undanröjd och allt det övriga av det religiösa stora Babylon har blivit förtärt såsom av eld. Det kommer då inte att finnas någon hjälp att tillgå från människors sida, och det kan därför sägas: ”Alla människor äro lögnaktiga.” Ja, allt mänskligt bistånd visar sig vara otillgängligt, bedrägligt och till ingen nytta. Men för att stärka sin tro på den allsmäktige Guden kan de tänka på aposteln Paulus, som innan han talade om sin egen tro sade: ”Vi är trängda på allt sätt, men inte klavbundna, så att vi inte kan röra oss; vi är rådvilla, men inte absolut utan någon utväg; vi är förföljda, men inte lämnade i sticket; vi är slagna till marken, men inte tillintetgjorda. Vi uthärdar alltid överallt i vår kropp den dödsbringande behandling som vederfors Jesus, på det att Jesu liv också måtte manifesteras i vår kropp.” — 2 Korintierna 4:8—10, NW.

12. Hur kommer de under den avslutande delen av den ”stora vedermödan” att efterlikna Paulus, när han citerade från Psalm 116, och vad kommer de därefter i likhet med psalmisten att säga till sig själva?

¹² Under liknande omständigheter under den avslutande delen av den ”stora vedermödan” kan de ”utvalda” och den ”stora skaran” efterlikna Paulus och ha samma trons ande om vilken det är skrivet: ”Jag tror, därför talar jag ock.” Också de kan utöva tro och därför tala utan att ha förlorat tron på Gud, trots att de erkänner att omständigheterna ter sig mycket dystra för dem. (2 Korintierna 4:13) Kort efter det att Satans, djävulens, jordiska redskap företagit det slutliga angreppet för att utplåna dem ur tillvaron kommer den stund då de ”utvalda” och den ”stora skaran” skall kunna säga: ”Vänd nu åter till din ro, min själ, ty HERREN har gjort väl mot dig.” — Psalm 116:7.

13. Hur gör Jehova väl mot sina tillbedjare under ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, och hur handlar han i kontrast därtill mot deras fiender på jorden?

¹³ ”Gjort väl” — på vad sätt? På ett sätt som Jehova ansåg vara väl handlat mot sina trogna tillbedjare i deras svåra ångest. Under ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” handlar han i full överensstämmelse med sina dyrbara löften, som finns upptecknade i hans heliga ord till gagn och trygghet för hans lydiga tjänare. ”HERREN bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.” (Psalm 145:20) I den mycket svåra situation som de ”utvalda” och den ”stora skaran” kommer att befinna sig i gör han väl mot dem i överensstämmelse med deras tro, lydnad, lojalitet och hängivenhet gentemot honom. Han ”blir deras belönare, som allvarligt söker honom”. (Hebréerna 11:6, NW) Han räddar alltså deras själar från den död som de jordiska fienderna skulle vilja vålla dem. Han räddar dem från varje orsak till att fälla tårar. Han räddar dem från varje dödsbringande fall som fienderna skulle vilja vålla dem. Skulle Jehova kunna göra väl på något bättre sätt än detta för att hävda och rättfärdiga sitt ord och namn och för att fullständigt omintetgöra sina ondskefulla fiender? Nej!

14. a) Vilket slags jord kommer de som Jehova bevarat att träda ut på? Var någonstans kommer det också att företas en rening, och hur? b) Vad kommer de som Jehova bevarat att besluta sig för, så att de inte förfelar syftet med sin befrielse?

¹⁴ För kvarlevan av Guds ”utvalda” och för den ”stora skaran” betyder detta att de kommer ut med livet i behåll ur den ”stora vedermöda” i vilken hela den nuvarande ”tingens ordning” kommer att utplånas. Alla landområden på den renade jorden står nu till deras förfogande. Inte nog med att jorden förmedelst den ”stora vedermödan” blivit renad från alla ogärningsmän — då skall också den osynliga andevärlden i jordens omedelbara närhet renas. Hur då? Genom att ”draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan”, och alla hans demonänglar blir gripna, kedjade och kastade i en ”avgrund”, varifrån det är omöjligt för dem att bedra och vilseleda nationerna på jorden under Jehovas Messias’ och alla de 144.000 ”utvaldas” tusenåriga regering. Vilket enastående tillfälle att visa uppskattning kommer inte detta att vara! Jehovas tillbedjare hade ställts inför hotet att bli liggande dräpta bland de döda, men se! Här är de — livs levande! Nu kan de därför visa sin beslutsamhet att inte förfela syftet med att de blivit bevarade från döden. Eftersom de blivit räddade, precis som psalmisten, kan de instämma i hans ord: ”Jag skall få vandra inför HERREN i de levandes land.” (Psalm 116:9) Detta kan de nu göra, fria från oro, med ro för sin själ.

ATT TA ”FRÄLSNINGENS BÄGARE”

15. Vilken frälsning kommer att ha åstadkommits på jorden, när Kristi tusenåriga regering börjar, och vilken ”bägare” skall Guds lojala ta?

¹⁵ När de härliga tusen åren av Messias’ regering över hela jorden skall börja, kommer Gud i sanning att ha beskärt ”frälsning” åt alla sina lojala på jorden. Tänk bara! Dessa lojala har blivit befriade från alla de ogudaktiga på jorden och i de osynliga domänerna omkring jorden. Dessa lojala kan nu bli bevarade under alla de tusen åren för Guds messianska rike. Och de lojala av den ”stora skaran” kommer för evigt att leva på den renade jorden. På grund av sin uppskattning av detta bör de lojala, som blivit bevarade, förmås att utbrista i likhet med psalmisten: ”Huru skall jag vedergälla HERREN alla hans välgärningar mot mig? Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla HERRENS [Jehovas] namn. Jag vill infria åt HERREN mina löften, ja, i hela hans folks åsyn.” — Psalm 116:12—14.

16. a) Vem erbjuder ”frälsningens bägare” åt de lojala, och hur? b) Hur dricker de ur denna ”bägare”, och vad åkallar de?

¹⁶ En bägare innehåller en dryck, som man kan dricka eller också gjuta ut såsom ett drickoffer åt Jehova Gud. Det är han som har erbjudit ”frälsningens bägare” åt sina lojala på jorden. Hur då? Genom att bevara dem genom den ”stora vedermödan”. Den dryck de skall dricka heter ”frälsning”. Jehova har utfört alla sina frälsningsgärningar för dem genom den himmelske Messias. De lojala tackar inte nej till denna ”frälsningens” gåva, varigenom deras liv på jorden utsträcks under de välsignade tusen åren, då Messias skall härska över hela jorden. De kommer med tacksamhet att dricka denna dryck och få åtnjuta liv ”i de levandes land”. Men när de gör detta, kommer de att åkalla Jehovas namn. De kommer att använda hans namn och åkalla honom genom hans Messias för att han må välsigna och vägleda dem i alla deras ansträngningar hädanefter att använda sina liv på jorden i full överensstämmelse med hans vilja. De kommer öppet, offentligt, att kalla honom sin Gud.

17. Vad kommer att göras med avseende på eventuella ”löften” som Jehovas lojala kan ha avgett under den tid då deras liv var i fara?

¹⁷ Har de några skulder att betala honom? Avgav de några högtidliga löften inför Jehova Gud genom Jesus Kristus under den tid då deras själar var i fara och döden tycktes överhängande? Om de gjorde detta i sin åstundan efter gudomlig befrielse, kommer de plikttroget och kärleksfullt att infria dessa ”löften” åt Jehova, som handlat i enlighet med deras löften och bevarat dem för oavbrutet liv på jorden. De kommer att göra detta i Jehovas andliga tempel, eftersom de skall infria sina löften ”i hela hans folks åsyn”.

18. Hur länge kommer den bevarade kvarlevan av de ”utvalda” att göra detta på jorden?

¹⁸ Också de som tillhör kvarlevan av Guds ”utvalda” skall göra detta under hela den tid dessa av anden pånyttfödda får stanna kvar på jorden, innan de tas bort från det jordiska verksamhetsfältet och blir förenade i härlighet med alla de övriga av Kristi 144.000 medarvingar på hans himmelska tron. — Predikaren 5:1—52—6.a

HUR DYRBAR ÄR INTE ”DERAS DÖD, SOM ÄR LOJALA MOT HONOM”!

19. På grundval av vilket förhållande till Gud vädjade psalmisten till honom för att bli förlossad från dödens band? Och varför gjorde han detta med rätta?

¹⁹ Den räddade psalmisten satte ett högt värde på det som påverkar hans Guds känslor och utropade därför: ”Dyrbar i Jehovas ögon är deras död, som är lojala mot honom. Ack, HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänare, din tjänarinnas son; du har lossat mina band.” (Psalm 116:15, 16; v. 15 enl. NW) Psalmisten utropade bedjande och bönfallande: ”Ack, HERRE!” Han hade denna bedjande inställning under den tid då han hotades av döden. Vid den tiden vädjade han till Gud att de band med vilka han tycktes vara bunden till döden skulle lossas, så att han blev befriad från döden. Han bönföll Gud om denna ynnest på den grundvalen att han var Jehovas tjänare, ja, Jehovas tjänare av den andra generationen, eftersom han var Jehovas ”tjänarinnas son”. Psalmisten påminde så att säga Jehova om hans ansvar för sina tjänare, när det gällde att bevara dem vid liv. Och nu, sedan psalmisten hade stått öga mot öga med döden, kunde han säga att Jehova kärleksfullt hade avbördat sig sitt ansvar.

20. a) Vilket slag av människor räknade sig psalmisten till, och varför var detta inte förmätet av honom? b) Hur dyrbar i Jehovas ögon ansåg psalmisten deras död vara ”som är lojala mot honom”?

²⁰ Psalmisten betraktade sig själv såsom en av Jehovas ”lojala”, när han lät sin djupa uppskattning förmå honom att säga: ”Dyrbar i Jehovas ögon är deras död, som är lojala mot honom.” Det var inte förmätet av psalmisten att betrakta sig själv på detta sätt, eftersom Jehova visade att han ansåg honom vara lojal genom att bevara honom från döden. Jehova lät inte psalmisten lida döden för att därefter låta en levitisk präst hålla en begravningspredikan över honom och säga: ”Dyrbar i Jehovas ögon är deras död, som är lojala mot honom.” Han ansåg i stället psalmistens död vara alltför dyrbar för att han skulle låta den inträffa. Han räddade därför psalmistens ”själ från döden”. Följaktligen kunde psalmisten nu inse hur dyrbar i Jehovas ögon deras död skulle vara som är lojala mot honom. Det var som om den lojale tjänarens död var ett alltför högt pris för Jehova att betala. Det gäller alltför mycket för Jehova för att han skulle låta döden inträffa.

21. a) Vad kommer de lojala efter den ”stora vedermödan” på grund av en rätt uppskattning av värden att vilja utbrista, därför att de blivit bevarade? b) Hur har deras död varit alltför dyrbar att tillåta, när det gäller hans suveränitet?

²¹ Sedan deras liv som tillhör de ”utvalda” och den ”stora skaran” har blivit bevarade genom hela den ”stora vedermödan”, kommer också de på grund av en rätt uppskattning av värden att vilja utropa: ”Dyrbar i Jehovas ögon är deras död, som är lojala mot honom.” (Psalm 116:15, NW) De kommer att inse att Jehova har ansett det alltför dyrbart att låta dem dö för sina religiösa och världsliga fienders hand under den ”stora vedermödan”. Det skulle innebära en fläck på hans universella suveränitet, hans herravälde över himmelen och jorden, om han lät dessa fiender triumfera över dem och utplåna dem från jordens yta. Han är jordens Skapare, och han skapade den för dem som är lojala mot honom. Om han inte kan bevara sina lojala på jorden till och med under det starkaste, fegaste angrepp från gudsfientliga fiender, skulle det vara som om hans fiender vore mäktigare än han och som om de hade rätt att bestämma vilka som skall leva för beständigt på jorden. Om hans fiender skulle få utplåna hans lojala under den ”stora vedermödan”, skulle detta dra hans herravälde över jorden i tvivelsmål, ja, hela hans universella suveränitet. Han kan därför inte låta fienderna beröva dem livet!

22. Varför är det alltför kostsamt för Jehova att tillåta fienderna att vålla ”deras död, som är lojala mot honom”, med tanke på hans tillbedjan och grundvalen för den ”nya jorden”?

²² Men vad mera är: Om Jehova skulle låta sina fiender på jorden trotsa honom och förinta kvarlevan av hans ”utvalda” och den ”stora skaran” under den ”stora vedermödan”, skulle detta inte bara innebära en tillfällig triumf för fienderna, så att Satan och hans demoner, som betraktat det hela, kunnat känna stor skadeglädje. Det skulle innebära ännu mer än så. Om alla Jehovas lojala skulle drabbas av en våldsam ”död” och utplånas från jordens yta, skulle det inte längre finnas några människor på jorden som tillbad honom såsom den ende levande och sanne Guden. Det skulle innebära att det i hans stora andliga tempels förgårdar, som är på jorden, inte längre skulle finnas några som frambar offer av lovprisning, tacksägelse och helig tjänst åt honom. Då skulle också grundvalen för den ”nya jorden” under ”nya himlar” ha tagits bort redan innan tiden var inne för Jehovas Messias Jesus att regera i tusen år! Skulle den högste, allsmäktige Guden, Jehova, låta något så ytterst betydelsefullt inträffa genom att fienderna tilläts vålla ”deras död, som är lojala mot honom”? Nej! Deras död under sådana omständigheter, som inbegrep en universell stridsfråga, skulle vara ”dyrbar”, kostsam för Jehova. På grund av den självaktning han hyser anser han detta vara alltför kostsamt för att han skulle låta det inträffa.

23. Vad kommer den ”stora vedermödan” att medföra, när det gäller Jehovas suveränitet och namn och när det gäller den universella stridsfrågan? Förklara.

²³ Den kommande ”stora vedermödan” är den tid då den allsmäktige Guden, Jehova, skall hävda sin universella suveränitet och helga sitt värdiga namn och då han skall tvinga alla sina fiender att lära känna att han är den Jehova som omtalas i det av honom inspirerade skrivna ordet, den Heliga skrift. För att helt och fullt understödja detta faktum kommer han att göra som han högtidligt har lovat i sitt oföränderliga ord, nämligen rädda sina lojalas själar på jorden från döden under den ”stora vedermödan”, då den universella stridsfrågan slutgiltigt kommer att avgöras för all framtid! Liksom i fallet med den tålmodige Job, vars liv Jehova bevarade på grund av Jobs obrytbara ostrafflighet, kommer Jehova ännu en gång att bevisa att han kan sätta lojala människor på jorden som under den svåraste provsättning från Satans, djävulens, sida kommer att hålla fast vid sin kärleksfulla ostrafflighet mot Jehova.

24. Av vilka skäl kommer Jehova att erkänna dessa ”lojala” såsom sina tjänare, och vilka ”band” kommer han att lossa för dem i det kritiska ögonblicket?

²⁴ Jehova kommer i sanning att erkänna kvarlevan av sina ”utvalda” och den ”stora skaran” såsom sina tjänare, eftersom de har valt honom såsom sin Gud och eftersom han har köpt dem förmedelst sin översteprästs, Jesu, Messias’, syndaförsonande blod. I det kritiska ögonblicket kommer Jehova att höra deras uppriktiga vädjan till honom och kommer att lossa den våldsamma dödens ”band”, som Jehovas och hans messianska rikes fiender försöker binda dem med. Vilket bestående skäl kommer de då inte att ha för att aldrig glömma att de är tjänare åt sin himmelske ägare och suveräne Herre, Jehova!

HALLELUJA!

25. Med vilka ord avslutade psalmisten Psalm 116, i det han kände sig stå i skuld till Jehova?

²⁵ Med tanke på all denna oförtjänta omtanke från Guds sida är det sannerligen tillbörligt att frambära tacksägelsens offer åt den store bevararen och räddaren från döden. Psalmisten var överväldigad av tacksamhet och avslutade därför sin vackra psalm med orden: ”Till dig skall jag frambära tacksägelsens offer, och Jehovas namn skall jag åkalla. Jag vill infria åt HERREN mina löften, ja, i hela hans folks åsyn, i gårdarna till HERRENS hus, mitt i dig, Jerusalem. Halleluja!” — Psalm 116:17—19; v. 17 enl. NW.

26. a) Varför kan det sägas att den som skrivit Psalm 116 inte lämnade oss i okunnighet om vilken Gud han tillbad? b) Hur önskade denne psalmist ge uttryck åt sin tacksägelse inför sin Gud och uppmana folket att frambära lovprisning?

²⁶ Vem denne psalmist än var, så var han dock en tillbedjare av den Gud vars namn han blev inspirerad att använda i dess fullständiga form femton gånger i sin psalm, och slutligen utbrast han i det avslutande utrop som på hebreiska lyder ”Halleluja!” eller ”Prisa Jah, ni människor!” Psalmisten tillbad honom i hans tempel i den heliga staden Jerusalem, och det har ingen betydelse huruvida detta tempel var det som byggdes av kung Salomo eller det som längre fram byggdes av ståthållaren Serubbabel efter Israels fångenskap i Babylon. Den icke namngivne psalmisten önskade göra mer än att bara frambära ett personligt uttryck för tacksägelse inför sin gudomlige räddare. Han önskade frambära tacksägelsen offentligt genom att frambära ett offer på Guds altare i templets förgård och åkalla Jehovas namn inför allt hans folk där. Han kanske var den förste som offentligt läste upp denna psalm, som han själv skrivit, varigenom han tillhandahöll en del av det som senare kom att kallas Hallel (”Prisa”) och som judarna använde vid speciella tillfällen. (Psalm 113—118, 136) Hur skulle han i sin tacksamhet kunna låta bli att uppmana alla tillbedjarna i templets förgård att ”prisa Jah” genom att avsluta sin psalm med ”Halleluja”?

27. a) Med tanke på vilka tidigare tillbedjare, som frambar offer, var den som skrivit Psalm 116 inte ensam om att frambära tacksägelsens offer för att ha blivit räddad från döden? b) Hur kommer de som får överleva slutet på denna tingens ordning att handla i enlighet med detta mönster?

²⁷ Psalmisten är inte ensam om att frambära tacksägelsens offer åt Jehova för att ha blivit räddad från döden. Vi kan också tänka på Noa och hans familj, som överlevde syndafloden många hundra år tidigare. Vad var det första de gjorde, sedan de kommit ut ur arken där uppe på Ararats berg, trots att de inte hade någon tempelförgård att tillbedja i? På ett nybyggt altare frambar de ett storslaget tacksägelsens offer åt Jehova för att han bevarat dem genom den världsomfattande syndafloden. (1 Moseboken 8:18—22) Vilket förträffligt mönster för oss att efterlikna utgör inte dessa åtta människosjälar, som den allsmäktige Guden bevarade från att bli förintade tillsammans med den ”forntida världen” på den tiden! I överensstämmelse med detta profetiska mönster kommer också efter det nu annalkande, fruktansvärda och vördnadsbjudande slutet för den nuvarande våldspräglade tingens ordning tacksägelse att likt offer frambäras åt Jehova av den överlevande kvarlevan av hans ”utvalda” och deras följeslagare, den ”stora skaran”, eftersom Jehova har bevarat dem förmedelst sin mirakulösa frälsande kraft. — Psalm 116:17.

28. a) Var kommer de som överlever slutet på denna ordning att frambära sina offer, och med vilket utrop skall de få jorden att genljuda? b) Hur länge skall de andliga ”utvalda” och den ”stora skaran” verka tillsammans på den renade jorden?

²⁸ I Jehovas andliga tempels jordiska förgårdar kommer dessa som fått överleva den största vedermödan i mänsklighetens historia att frambära sina tacksägelsens offer, när de träder in under de välsignade tusen åren av Kristi regering. I en glädjens och jublets hänryckning kommer de att få hela jorden att genljuda med sitt utrop, som är omöjligt att undertrycka: ”Halleluja!” Vilken angenäm känsla av att vara vid liv kommer de inte då att fyllas av, särskilt med tanke på att de blivit ryckta undan dödens käftar! Med en ömsesidig kärlek, som liknar kärleken mellan David och hans lojale vän Jonatan, kommer kvarlevan av Jehovas ”utvalda” och den lojala ”stora skaran” att fridsamt på nytt börja arbeta tillsammans under Guds messianska rikes ”nya himlar”. (2 Petrus 3:13) Skuldra vid skuldra kommer de att fortsätta att verka tillsammans på den renade jorden, till dess Guds fastställda tid är inne att kalla kvarlevan av sina av anden pånyttfödda ”utvalda” till deras troner tillsammans med konungen Jesus Kristus i det ”himmelska Jerusalem”. Hur det skall gå till, när denna andliga kvarleva lämnar jorden, är för närvarande inte känt med ledning av Skriften. Men de ”utvalda” vet att de måste vara trogna intill döden i köttet för att äga hoppet om en himmelsk uppståndelse. — Uppenbarelseboken 2:10; Romarna 6:5; Hebréerna 12:22.

29. a) Vad kommer den ”stora skaran” att fortsätta med, när det gäller den renade jorden, sedan den andliga kvarlevan lämnat jorden? b) I samband med vilkas återvändande kommer de att känna en glädjens hänryckning?

²⁹ Men Jehovas välsignelse kommer inte att lämna den ”stora skaran” av hans tillbedjare, som blir kvar på jorden i hans andliga tempels förgårdar. Under den himmelska messianska regeringen skall de fortsätta med arbetet att kläda den renade jorden i skönhet och ljuvlighet, så att den blir ett behagfullt paradis. Vilken glädjens hänryckning kommer de inte att känna medan uppståndelsen sker för de människor som dött på jorden, för att skänka dem som kommer ut ur gravarna den dyrbara möjligheten att vinna evigt liv på en paradisisk jord under Jehovas universella suveränitet!

30. a) Förmedelst vad kan vi nu se denna hänförande bild, och förmedelst vilket verk ställs denna framtid i utsikt för jordens inbyggare? b) Varför har vi nu all orsak att göra vårt yttersta för att denna framtidsutsikt skall förverkligas i vårt eget liv?

³⁰ I det strålande ljus som nu flödar från Guds profetiska ord kan vi med trons ögon se denna hänförande bild framför oss. Och tänk på hur en ”stor skara” av dem som nu önskar tillbedja och tjäna Jehova Gud genom Jesus Kristus kommer att bevaras vid liv genom den kommande ”stora vedermödan” för att leva på denna paradisiska jord! Vilken inspirerande framtidsutsikt! Denna framtidsutsikt ställs nu fram för jordens inbyggare genom predikandet av ”dessa goda nyheter om riket ... på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna” innan slutet på denna tingens ordning kommer. (Matteus 24:14, NW) Denna hänförande framtidsutsikt är i sanning värd att var och en nu gör allt han kan för att den skall bli en verklighet i hans liv genom att utöva tro på Jehova Gud och visa uppskattning av honom som erbjuder oss denna strålande framtid! Var och en som söker evigt liv i lycka har nu i sanning starka skäl att göra en sådan ansträngning, eftersom ”Guds tusenåriga rike har kommit nära”.

[Fotnoter]