Frågor från läsekretsen
● Om en kvinna som har begått äktenskapsbrott ångrar vad hon har gjort och visar detta genom att avlägga bekännelse inför den dömande kommittén i den kristna församling som hon är ansluten till, är det då nödvändigt för henne att bekänna det orätta hon gjort för sin man? — M. A., USA.
Ja, det är både nödvändigt och förståndigt att göra det, vare sig mannen är kristen eller inte.
De kristna vet mycket väl att Gud fördömer äktenskapsbrott. (5 Mos. 5:18; 1 Kor. 6:9, 10) Jehovas folks rena församling kan inte visa fördragsamhet mot dem som väljer att begå äktenskapsbrott. Bibeln föreskriver att sådana moraliskt fördärvade människor skall drivas bort från den kristna församlingen, dels för att skydda dem som befinner sig i den och dels för att Guds ande fortfarande oförhindrat skall kunna verka på församlingen. — 1 Kor. 5:5, 9—13.
Men detta betyder inte att alla som bekänner sig vara sanna kristna fullkomligt rättar sig efter Guds rättfärdiga krav vid alla tider och tillfällen. Någon kanske mycket gärna önskar göra det men begår ändå en allvarlig synd av brist på gott omdöme eller till följd av köttets svaghet. (Rom. 7:21—23) Om en kvinna i församlingen till exempel skulle ge efter för en frestelse och göra sig skyldig till äktenskapsbrott, bör hon känna sig djupt bedrövad över sin svåra synd. Men vad måste hon göra för att få förlåtelse och hjälp?
Det är ytterst viktigt för henne att få Guds förlåtelse genom att hon ångrar sig, såsom aposteln Petrus påpekade för judarna på sin tid: ”Omvänd er därför och ändra ert sinne, så att edra synder kan bli utstrukna.” (Apg. 3:19, Hd) Hon bör föresätta sig att aldrig mer göra sig skyldig till en sådan synd, och hon bör vara besluten att undvika allting som kan medföra en upprepning av händelsen. Att hon bekänner synden för Gud i bön är också nödvändigt. Det är en uppmuntran för oss att veta att Jehova är förlåtande, om en kristen uppriktigt bekänner det orätta som han har gjort och ångrar sig. — 1 Joh. 1:9.
Förutom att den som har begått en allvarlig synd måste avlägga bekännelse inför Gud tillråder bibeln att han tar ett annat steg. Detta beskrivs i Jakob 5:13—16 (NW), där det heter: ”Må han kalla de äldre männen i församlingen till sig, och må de bedja över honom. ... Också om han har begått synder, kommer det att förlåtas honom. Bekänn därför öppet edra synder för varandra och bed för varandra, att ni må bli helade.” I alla Jehovas vittnens församlingar i vår tid finns det en kommitté som består av tre sådana mogna kristna, vilka har fått det ansvaret att de skall hjälpa uppriktigt ångerfulla syndare eller ingripa för att driva bort var och en som kan utgöra ett hot mot församlingens moraliska renhet, därför att han utövar synd och inte har fått Guds förlåtelse eftersom han inte lägger i dagen någon ånger och bättring.
Men är det allt en sådan person bör göra — vända sig till Gud och till dem som representerar församlingen? Nej, i det här exemplet är det ett annat steg som måste tas, redan innan vederbörande vänder sig till andligen talat ”äldre” män, som handlar på församlingens vägnar. Den begångna synden, äktenskapsbrottet, berör kvinnans man. Hon har lovat honom trohet. Han är den ende som har rätt till sexuellt umgänge med henne, och hans rätt har blivit kränkt. I Ordspråksboken 5:15, 18 liknas äktenskapsrätten vid vatten ur en persons egen källa, och detta vittnar om att den som är gift har privilegiet att i renhet få äktenskapsrätten från sin äkta hälft. Detta ”vatten” får inte fördärvas genom äktenskapsbrott, och om det har blivit det, då bör den oskyldiga parten få kännedom om detta. Om någon har begått äktenskapsbrott, då har dessutom den hedervärda äkta sängen blivit besmittad. — Hebr. 13:4.
Den skyldiga parten kan dra sig för att bekänna, därför att hon oroar sig över hur mannen kommer att reagera och om han vill förlåta. Men detta borde hon ha tänkt på innan hon råkade i den situation som ledde till äktenskapsbrottet.
Om hon ämnar vända sig till församlingens dömande kommitté och påstå att hon ångrar sig, kommer den att söka efter tecken till ånger. Om hon verkligen ångrar sig, söker hon till exempel inte skydda den som hon begått den syndiga handlingen tillsammans med. Om denne tillhör församlingen, då kan kommittén ta sig an den sidan av saken också, så att församlingen kan förbli i ett gott förhållande till Gud. Men i den här situationen skulle kvinnan kunna ge ett annat bevis på uppriktig ånger genom att bekänna det orätta hon gjort för den oskyldige mannen och bedja honom om förlåtelse och hjälp. Om den skyldiga kvinnan inte är villig att visa ödmjukhet på detta sätt och ta på sig ansvaret för sin synd, kan man då verkligen säga att hon ångrar sig? Knappast!
Om en åt Gud överlämnad kristen kvinna skulle tillåta sig att råka i en situation som ledde till äktenskapsbrott, har hon bevisat att hon är i behov av hjälp och av att ha uppsikt över sig. De mogna tjänarna i församlingen kommer att ge henne andligt bistånd, vinnlägga sig om att bygga upp hennes andlighet och hennes förmåga att leva som en kristen. (Gal. 6:1) Men hennes man är ett kött med henne, och eftersom han står henne närmast, är det på sin plats att han hjälper henne, uppmuntrar henne och har uppsikt över henne, vilket hon tydligen behöver, och om möjligt hjälper henne att avhålla sig från samvaro med den som hon syndade tillsammans med. (1 Mos. 2:24) Även om mannen inte är troende, kan han förmodligen hjälpa henne att stå emot ytterligare frestelser och att undvika situationer som kan leda till att det orätta upprepas.
Det är alltså tecken på förstånd och ånger att man ber om förlåtelse och hjälp av sin äktenskapspartner, och detta gäller antingen det är hustrun eller mannen som har syndat. Dessutom är det ett nödvändigt steg, om man skall komma i ett rätt förhållande till Gud och till den kristna församlingen.
● Hur kan man ”bedröva” den heliga anden? Den är ju inte någon person. — H. S., USA.
I sitt inspirerade brev till de kristna i Efesus gav aposteln Paulus följande råd beträffande hur de kristna bör uppföra sig: ”Bedröva inte heller Guds heliga ande, med vilken ni har blivit beseglade för en dag av frigörelse genom lösen.” — Ef. 4:30, NW.
Många bibelutläggare i kristenheten har gett en felaktig förklaring till den här versen, därför att de har omfattat treenighetsläran, som går ut på att gudomen består av tre personer. I våra publikationer har vi många gånger framlagt skriftenliga och historiska bevis för att treenighetsläran inte är en biblisk lära utan i stället har hedniskt ursprung. (Se till exempel kapitel 12 i ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga” och kapitel 3 i ”Babylon the Great Has Fallen!” Godˈs Kingdom Rules! samt Vakttornet för 1 och 15 oktober 1964.) Orden i Efesierna 4:30 innebär alltså inte att man kan ”bedröva” den heliga anden därför att den är en person, en gud, dvs. en del av en treenighet.
Bibeln lär inte alls att den heliga anden är en person och en gud jämlik Jehova. Den visar att anden helt enkelt är Guds osynliga verksamma kraft. Jesus skulle komma och döpa ”i helig ande och eld”, alldeles som Johannes döparen döpte med vatten. (Luk. 3:16) En människa kan döpa en annan med vatten eller eld genom att sänka ned henne i vatten eller i eldflammor, men hur skulle hon kunna döpas med en annan person? Vatten och eld är inte personer, och det är inte heller den heliga anden. Vid pingsten år 33 v.t. blev de 120 lärjungarna ”uppfyllda av helig ande”. Det säger sig självt att de inte blev uppfyllda av en person. (Apg. 1:5, 8; 2:4) Jesus, som befann sig i himmelen, hade tagit emot helig ande av Jehova, och han utgöt den över sina efterföljare. Den heliga anden var inte en person, som behandlades på det sättet, utan var Guds verksamma kraft. — Apg. 2:33.
Det var till smorda kristna i första århundradet som Paulus skrev: ”Bedröva inte ... Guds heliga ande”; de hade tagit emot helig ande och hade blivit kallade till himmelskt liv. Till sådana som hörde med till denna himmelska klass sade Paulus: ”Ni har fått en adoptionens ande.” Denna ande tjänade såsom ett ”insegel” eller ett tecken ”på vad som skall komma”. (Rom. 8:15; 2 Kor. 1:22; NW) Men vad gjorde anden för dem medan de var kvar på jorden? Den ledde dem framåt på deras levnadsväg i trohet, hänemot deras död och uppståndelse till himmelen. (Rom. 8:14, 17) Den hjälpte dem att avhålla sig från ”köttets gärningar”, som kunde medföra Guds ogillande och fullständig förlust av helig ande. Dessutom hjälpte den dem att bära ”andens frukt” (NW), så att de kunde fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande och åtnjuta Guds ynnest. — Gal. 5:19—25.
En kristen som inte bryr sig om de utmärkta råden i bibeln, som är inspirerad, dvs. skriven under den heliga andens ledning, skulle kunna lägga sig till med en sådan inställning eller sådana egenskaper som kan leda till att han syndar uppsåtligt och förlorar Guds ynnest. Han kanske inte syndar för tillfället, men han kan ha kommit in på ett sidospår, och det kan så småningom föra honom i en helt annan riktning än den som anden leder en människa i. På så sätt skulle han ”bedröva” den heliga anden, för att använda Paulusˈ bildliga uttryck. Den heliga anden är visserligen inte en person, men den är uttryck för Guds personliga väsen alldeles som bibeln är. Om någon skulle spela ett vackert musikstycke och göra detta dåligt, skulle man kunna säga att det som han gjorde var en förolämpning mot musiken; det skulle också vara en förolämpning mot kompositören. Eftersom anden står under Guds ledning, kan man enligt samma regel säga att den som misshagar och ”bedrövar” anden står emot eller bedrövar Jehova.
Fastän Guds tjänare som ser fram emot att få leva för evigt på jorden inte har blivit smorda med ande och kallade till himmelskt liv, kan de ha lika mycket av Guds ande som de som tillhör den himmelska klassen. Därför kan de också ”bedröva” Guds ande.
Men vad skulle en människa medvetet eller omedvetet kunna göra för att därmed ”bedröva” anden? I samma kapitel, Efesierna 4, talade Paulus om att de kristna skall lägga bort lögnen, ihållande vrede, lättja och opassande tal. Om en människa, som har iklätt sig den nya kristna personligheten, skulle tillåta sig att vända tillbaka till sådana ting, skulle hon handla emot bibelns inspirerade råd, hon skulle förkasta det nyttiga inflytande och exempel som de mogna kristna i hennes omgivning utgör, ja, hon skulle ”bedröva” den heliga anden.
I Efesierna 5 fortsätter Paulus att ge råd. Han uppmanar här de kristna att avhålla sig från otillbörligt intresse för otukt, skamligt uppförande och oanständigt skämt. Kristna människor som är angelägna om att inte ”bedröva” anden bör tänka på detta, då de väljer underhållning och bestämmer sig för vad de skall göra för att få avkoppling. Varför skulle de intressera sig för de här nämnda tingen genom att tala om dem, läsa om dem i böcker och tidningar och se dem demonstreras för sig på bio eller teater?
Låt oss ta några andra situationer i skärskådande. Den heliga anden används för att åstadkomma enhet i församlingen och för att förordna kristna till att vara tjänare. Om någon skulle skvallra, kiva om oväsentliga ting, som kan utföras på flera olika sätt, eller uppmuntra till kotteribildning, skulle han motarbeta andens ledning hänemot frid och endräkt. Allmänt talat är detta att ”bedröva” den heliga anden. De personer i Korint, som uppväckte söndring i församlingen, hindrade alltså anden från att verka. (1 Kor. 1:10; 3:1—4, 16, 17) Det är intressant att lägga märke till att Paulus för efesierna också framhävde hur viktigt det är med enhet. (Ef. 4:1—6, 16) Den som undergräver respekten för de av anden förordnade tjänarna genom förödande kritik bedrövar också anden. — Apg. 20:28; 1 Tess. 5:12, 13.
Varje kristen kan alltså tänka på hur han handlar och vilken inställning han har i ljuset av vad han förstår vara andens ledning, sådan denna ges i bibeln och i organisationen av kristna i vår tid. På så sätt blir han hjälpt att samarbeta med anden och hindras från att slå in på en annan kurs, som skulle innebära att han ”bedrövade” anden och som till sist kunde leda till att han drog över sig Guds misshag och att anden fullständigt togs ifrån honom.