Exempel på erkännande av den teokratiska organisationen
1. Vilket exempel har vi i Skriften på hur en missionär erkände organisationen, och vad ledde detta till?
LÅT oss nu betrakta några goda exempel på hur den teokratiska organisationen och dess styrande krets har blivit tillbörligt erkända. Kort tid efter det att den kristna församlingen hade blivit organiserad i Jerusalem, förskingrades den genom en rasande förföljelse från de judiska religionsutövarnas sida, med undantag av apostlarna, som stannade kvar såsom den styrande kretsen. Evangelisten eller missionären Filippus förde förkunnelsen om de goda nyheterna norrut till Samarien och lyckades bilda en församling i huvudstaden och döpte dess medlemmar. En viktig sak fattades församlingen: den heliga anden med dess mirakulösa gåvor. Filippus önskade att församlingen av dessa samaritanska vittnen skulle få dessa gåvor. Han erkände den teokratiska organisationen och visste, att andens mirakulösa gåvor endast kunde meddelas av Lammets apostlar eller i dessas direkta närvaro, och sände därför bud till Jerusalem. Detta var ett osjälviskt, lojalt erkännande av den teokratiska organisationen från en evangelists eller missionärs sida. Vad blev så resultatet? Den apostoliska styrande kretsen skickade apostlarna Petrus och Johannes dit ned. Och då blev anden och dess gåvor givna åt de döpta troende i Samarien. Som det är skrivet: ”Och dessa gingo dit ned och bådo för dem, att de måtte få helig ande. Ty den hade ännu icke fallit över någon av dem, utan de hade endast blivit döpta i Herren Jesu namn. Då utförde de den handlingen att lägga händerna på dem, och de började erhålla helig ande. ... Anden blev given genom apostlarnas handpåläggning.” — Apg. 8:1—19, NW.
2. Hur ser vi i ett fall som hade att göra med Paulus och Barnabas att man erkände organisationen, och vad blev resultatet?
2 Längre fram blev Barnabas och Paulus, som var missionärer till de oomskurna nationerna, mycket upprörda och störda genom frågan om hedningarnas förhållande till omskärelsen. De hade båda den rätta förståelsen i saken, men när det uppstod tvist om den i församlingen i Antiokia, ”bestämde man att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle fara upp till apostlarna och de äldre männen i Jerusalem angående denna fråga”. (Apg. 15:1, 2, NW) Återigen medförde det resultat, att man på detta sätt erkände den teokratiska organisationen. Ett särskilt möte av dess styrande krets i Jerusalem sammankallades, frågan blev grundligt ventilerad, Jakob blev brukad som Guds språkrör till att rikta uppmärksamheten på hur Skriften gick i fullbordan och uttala den rätta slutsatsen med hänsyn till de oomskurna troende bland hedningarna. Den styrande kretsen skrev så under den heliga andens ledning ett brev, som framhöll de grundläggande kraven på dessa troende, och Paulus och Barnabas lämnade Jerusalem med detta brev. Brevet blev uppläst i många städer, där frågan varit föremål för tvist. Då Paulus och hans följeslagare färdades fram genom de städer, där det fanns troende, ”överlämnade de åt de därvarande till efterföljd de beslut, som hade fattats av apostlarna och de äldre män som voro i Jerusalem”. Verkan av detta blev att ”församlingarna [fortsatte] att befästas i tron och att tillväxa i antal dag efter dag”, i stället för att alltfort vara skakade och oeniga i uppfattning. (Apg. 15:3—16:5, NW) Att man erkänner den teokratiska organisationen är enande, stärkande och åstadkommer tillväxt.
3. Vilka måste i våra dagar på liknande sätt erkänna organisationen, varför, och hur?
3 I våra dagar måste den teokratiska organisationen på liknande sätt erkännas av landstjänarna och alla andra särskilda representanter för organisationen, såväl som av dem som organisationen förordnat till poster som tjänare. På liknande sätt som det förhöll sig med aposteln Paulus och hans unge medtjänare Timoteus har den synliga, teokratiska organisationen lagt händerna på dessa förordnade tjänare och representanter och insatt dem i deras ämbeten. Vad de nu har att göra är att taga emot instruktioner från organisationen och samvetsgrant utföra dem. Det gäller att göra detta med Jehovas teokratiska organisations kunglige härskare för ögonen och göra det med redoboget erkännande av Konungen och till hans ära.
4, 5. Hur illustrerar Joabs handlingssätt att vi inte skall söka förvärva ära åt oss själva och sätta vår konung i skuggan?
4 Det bör inte förekomma någon strävan att själviskt förvärva ära åt sig själv och sätta Konungen i skuggan. Tänk på kung Davids systerson, härhövitsmannen Joab. Då han hade en rätt sinnesinställning i förhållande till kungen, följde han den rätta kursen att erkänna dennes ämbete. Ammons rike hade grovt förolämpat kung Davids sändebud, och Joab, Davids härförare, stred mot huvudstaden där, Rabba, och intog dess vattenstad, dvs. den delen av staden där dess vattenförråd fanns eller den befästning som skyddade vattentillförseln. När denna vitala del av staden var intagen, kunde huvudstaden inte hålla stånd mycket längre, utan kapitulation i sinom tid var oundviklig. I stället för att själv driva på med belägringen av staden och bringa den till ett framgångsrikt slut och så skaffa sig personlig ära visade Joab tillbörlig hänsyn för sin jordiske suverän och för den teokratiska rätta ordningen, när det gällde Jehovas smorde konung. Han föredrog att låta Jehovas smorde konung fullborda belägringen av fiendens kungliga stad och tillräkna sig äran för denna bedrift, fastän han, Joab, hade utfört det nödvändiga förberedande arbetet.
5 ”Joab [sände] bud till David och lät säga honom: ’Jag har angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden. Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intag den, så att det icke bliver jag, som intager staden och får bära namnet därför.’ Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep det och intog det. Och han tog deras konungs krona [eller Milkoms krona] från hans huvud; den vägde en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor myckenhet.” — 2 Sam. 12:26—30; 10:1—7.
6, 7. a) Hur avhåller sig en förordnad tjänare från att göra det uppdrag i tjänsten, som han fått sig anvisat, till ett medel för att uppnå personlig ära? b) Vad går hans strävan och arbete ut på, i stället för att söka vinna rykte för egen del?
6 Likaså kan i våra dagar en representant för den teokratiska organisationen eller någon som förordnats av den få ett särskilt uppdrag anvisat åt sig att utföra. Han griper sig an med detta. Jehova Gud välsignar honom med framgång. Arbetet närmar sig sin fullbordan eller behöver publicitet, när det är färdigt. Om organisationens representant eller den som den har förordnat sökte publicitet för egen räkning, skulle han försöka fortsätta, till dess det utförda arbetet vunnit offentlig publicitet, och få sitt namn förbundet med det och på så sätt skaffa sig själv ett smickrande rykte. Men han inser förnuftigtvis, att han bara är en teokratisk slav, som fått ett privilegierat arbete att utföra i organisationen, och att han inte förtjänar något offentligt beröm för arbetet, som han fick den hedern att uträtta och som han kunde uträtta endast genom Jehovas och hans konungs, Jesu Kristi, hjälp. Han begagnar då inte detta privilegierade uppdrag som ett medel till att uppnå självisk, personlig ära, som skulle rikta allmänhetens uppmärksamhet mot honom själv och fördunkla den teokratiska organisationens betydelse, den organisations, vars slav han är.
7 Därför håller han sig själv borta ur rampljuset. Han håller sin andel i arbetet undan från allmänhetens uppmärksamhet. Han stiger åt sidan och låter sin överordnade inom organisationen fullfölja hans verk med de erforderliga åtgärder som behöver vidtagas, för att kröna hela företaget med slutlig framgång, och som för det fram inför allmänhetens blickar. På det sättet låter han äran för det som uträttats gå till organisationens kungliga överhuvud, Jesus Kristus. Han föredrar att låta organisationen få hedern och äran för det som uträttas och att låta detta som uträttats bli offentligt erkänt som ett prov på vad hela den teokratiska organisationen kan prestera. Låt organisationen få berömmet, låt det vara uppskattning av organisationen som åstadkommes i allmänhetens tankar, låt allmänheten få organisationen framhållen för sig på ett framträdande sätt och tala om den och sätta sin tillit till den, i stället för att låta någon underordnad medlem av den, någon som blott och bart är en slav i den, få smicker för det. Detta hindrar personlig stolthet från att tränga in i sinnet och leda till fall, och det innebär att ödmjuka sig under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja den trogne, när tiden är inne. — Jak. 4:6, 7; 1 Petr. 5:6.
8 Hur hindrade hövitsmannen Joab kung David att använda hövitsmannen Abner, och hur visade han olydnad mot kungen i förbindelse med Absalom?
8 Om härhövitsmannen Joab ändå hade varit lika teokratiskt sinnad som den gången hela tiden igenom! Men det var han inte. Några gånger lät han avundsjuka mot andra få överhand och blev förbittrad över kungens utnämningar. Detta föranledde honom att handla upproriskt mot sin kung, och sista gången kostade detta honom hans liv. Efter kung Sauls död gjorde Juda stam David till kung i staden Hebron. De andra elva stammarna utsåg Isboset, Sauls son, till sin kung. Det blev inbördeskrig. Efter någon tid inledde härhövitsmannen Abner, som kommit på kant med Isboset, underhandlingar med kung David om att han skulle förmå de övriga stammarna att gå över till David såsom varande Jehovas smorde. Men härhövitsmannen Joab, som hyste hämndkänslor mot Abner, satte krokben för detta genom att narra till sig Abner och döda honom. (2 Sam. 2:1—3:39) Många år därefter gjorde Davids egen son Absalom uppror mot David, tvingade honom att fly från Jerusalem över floden Jordan och drog så ut med en överlägsen här för att strida mot honom och döda honom och övertaga tronen i Israel. När Joab och hans hövitsmän drog ut till striden, bjöd den landsflyktige David dem: ”Handla varsamt för min skull med den unge mannen, med Absalom!” (AT) Men när det rapporterades att Absalom hade fastnat med sitt långa hår i trädgrenarna, då han försökte fly undan nederlaget, gick Joab dit och stötte uppsåtligt tre spjut i den hjälplöse Absalom, så att han dog, och vållade därigenom kungen svår sorg. — 2 Sam. 15:1—19:4.
9. Hur omintetgjorde Joab Davids uppsåt att befordra hövitsmannen Amasa, och hur handlade han stick i stäv med Guds uppsåt beträffande Salomo?
9 Vi kan också nämna, att Absalom hade gjort Amasa av Juda stam till sin härhövitsman i upproret. (2 Sam. 17:24, 25) Efter Absaloms död visade Israels stammar sin önskan att få kung David återförd till Jerusalem, fastän Juda stam var långsam till att handla för att förverkliga detta. På grund av hövitsmannen Joabs upproriska handlingar skickade kung David bud till Amasa och lovade honom att han skulle bli befälhavare över kungens här, i stället för den olydige Joab. Karakteristiskt nog förtröt detta Joab mycket. Någon tid efter det att David hade återvänt till Jerusalem och hade utnämnt Amasa, mötte Joab denne. På samma sätt som Judas gjorde mot Jesus gjorde Joab en bedräglig gest mot Amasa, som om han ville kyssa honom, och när denne nu var omisstänksam och inte på sin vakt, drog Joab sitt svärd och stack ner honom, så att inälvorna rann ut. (2 Sam. 19:8—15; 20:3—13, 23—25) Joab visade sig vara en mördare, ”som i fredstid hämnades blod som hade blivit utgjutet i krig och låtit oskyldigt blod komma på bältet omkring hans länder och på sandalerna på hans fötter”. (1 Kon. 2:5, RS, fotnot) När Davids son Adonia försökte komma Jehovas förordnande av Salomo till att efterträda kung David i förköpet och tillkallade en utvald krets av män till att insätta honom som kung, tog Joab emot inbjudningen och följde och understödde Adonia. För att omintetgöra Adonias förmätna försök att tillvälla sig tronen lät kung David officiellt kröna sin älskade son Salomo.
10. Hur kom slutet för Joab, och varför på det sättet?
10 Davids sista föreskrifter till kung Salomo angående Joab var: ”Så gör nu efter din vishet och låt icke hans grå hår få med frid fara ned i dödsriket.” (1 Kon. 2:6) När tiden kom för Salomo att utföra denna befallning, flydde Joab och sökte skydd genom att gripa tag om altarets horn i Jehovas tabernakel och hålla fast i dem. Det blev nödvändigt att hugga honom till döds på denna heliga plats, därför att — som Salomo sade — ”han stötte ned två män, som voro rättfärdigare och bättre än han själv, och dräpte dem med svärd, utan att min fader David visste det, nämligen Abner, Ners son, härhövitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, härhövitsmannen i Juda”. (1 Kon. 2:28—35) Att Joab blev missnöjd och försökte hindra bättre män än han själv att övertaga det ämbete som han hade missbrukat förde till olycka för honom.
11. Vilken kurs, som leder till bästa resultat, bör en tjänare följa, och vad bör han inte göra, om han får lämna sin post?
11 Det verkar till de bästa resultaten för en förordnad tjänare i organisationen i våra dagar, om han förblir lojal mot Jehovas smorde konung, den större David, och ägnar sin tjänarpost det bästa han förmår och på så sätt tillbörligt erkänner den teokratiska organisationen. Om det vidtages förändringar inom en avdelningsexpedition eller i någon annan underavdelning i tjänsteorganisationen och du blir degraderad, får lämna den post du dittills innehaft, se då till att du inte handlar hämndgirigt, likt Joab, och missunnar den nyförordnade hans ställning. Försök inte vålla dröjsmål eller andra hinder för den nye tjänaren, som nu tjänar i den befattning som du förut innehade, och undanhåll honom inte dina uppriktiga önskningar om att han må få större framgång än du hade i den befattningen, ty nu är tiden inne för Guds organisation och hans verk att blomstra och utvidgas.
12. Vad bör man göra, när Sällskapet vidtar en förändring som berör en, för att undvika att få ett slut likt Joabs eller att bli lik Diotrefes?
12 För att motverka någon känsla av missnöje och anstöt, därför att Sällskapet gjort förändringen, bör du ödmjukt taga emot den lärdom, som förändringen innebär, och ändra och bättra dig i de avseenden som du bör göra detta. Fortsätt — i en ande som har tagit emot tuktan — att lojalt samarbeta med organisationen och sida vid sida med den broder som ersätter dig på din förra post, till organisationens bästa och befrämjande. Undvik att få ett sådant hemskt slut som Joab fick. Trotsa aldrig den teokratiska organisationen och dess styrande krets, som Diotrefes gjorde, om vilken aposteln Johannes skrev: ”Jag skrev [som en medlem av den styrande kretsen] något till församlingen, men Diotrefes, som tycker om att hava den främsta platsen bland dem, tager icke med respekt emot någonting från oss. Det är därför som jag, om jag kommer, skall påminna om hans gärningar som han fortsätter att göra, i det han pratar om oss med onda ord. Vidare, då han icke är nöjd med detta, tager han icke själv emot bröderna med respekt, och dem som önska taga emot dem försöker han hindra och driva ut ur församlingen. Min älskade, var en efterliknare, icke av det som är ont, utan av det som är gott.” (3 Joh. v. 9—11, NW) Ödmjuka dig därför och var lojalt undergiven organisationen och rätta dig efter dess förordnande av tjänare.
Otålighet som leder till förmätenhet
13. Hur kan en tjänare uraktlåta att förbida Jehova sedan han fått förebråelser av organisationen?
13 I fråga om att erkänna den teokratiska organisationen får man inte underlåta att lyda rådet: ”Förbida Jehova och håll hans väg.” ”Förbida Jehova, var stark och låt ditt hjärta fatta mod; ja, förbida Jehova.” (Ps. 37:34; 27:14; AS) Detta innebär först och främst att inte gå organisationen i förväg på olika sätt. Man kan göra det på ett negativt sätt. Hur då? Man kan få en förebråelse av organisationen för att man begått ett felsteg eller för ett orätt handlingssätt i sin tjänarställning. Om den som fått förebråelsen då säger till sig själv: ”De sätter inte värde på min tjänst”, så överskattar han sig, tar sig själv alltför högtidligt och underlåter att inse vad förebråelsen avser att lära honom. Om han känner sig mycket smärtsamt berörd av förebråelsen, kan han intala sig att han inte duger till något på den post han bekläder i tjänsten eller också kanske han känner lust att vedergälla. Han tar då saken i egna händer, lämnar brådstörtat sin post, utan att säga besked i förväg, och beger sig i väg, utan att ha fått någon order från organisationens styrande krets att göra detta, och lämnar på så sätt sin tjänstepost att sköta sig själv. Detta är ett förhastat, oklokt tillvägagångssätt. En förebråelse är inte något avsked från en ställning, det är en tillrättavisning till gagn för tjänarposten och för den som bekläder denna. Det rätta handlingssättet är att taga emot förebråelsen såsom något som man förtjänat och som bör föranleda en att sköta sig bättre, att handla korrekt när det gäller att utföra organisationens instruktioner, och sedan förbida att organisationen skall taga nästa steg — vare sig detta nu består i att avlägsna den som fått förebråelsen eller behålla honom på samma post, i betraktande av att han lagt om kursen. Kom ihåg: ”Tillrättavisningar till tukt [eller förmaningar] äro en livets väg.” (Ords. 6:23) Drag nytta av tillrättavisningarna, förbida Jehova, som representeras av sin teokratiska organisation, så att du får leva.
14. Hur försöker somliga, som känner sig brådmogna och synnerligen trogna, att gå organisationen i förväg, så som det skedde under domsprövningarna åren 1917 och 1918?
14 Ibland känner somliga sig brådmogna, det vill säga, de känner sig vara särskilt långt komna i fråga om utveckling i mentalt eller andligt avseende eller känner sig synnerligen trogna i jämförelse med de flesta andra i församlingen, som förefaller långsamma, efterblivna, omöjliga att få till att göra framsteg. De tänker för högt om sig själva och blir otåliga på de andra och till och med på hela den teokratiska organisationen. De har en känsla av att de måste ta ledningen och visa organisationen vad verkligt framåtskridande är för något och vad verkligt progressivt tänkande och framskriden insikt är, och så bryter de sig ut och tar med sig så många så kallade framstegsvänliga förkunnare som de kan och slutar upp med att vandra tillsammans med den teokratiska organisationen. Sedan bildar de sitt eget, förmodat överlägsna, mera framskridna sällskap. Under de svåra domsprövningarna åren 1917 och 1918 var det ett antal framträdande medlemmar inom Sällskapet Vakttornet som gjorde just så, och ett antal från Sällskapet skilda organisationer av deras egen tillverkning såg dagens ljus. Men var är de i dag, efter dessa trettiosex år? Och var är å andra sidan Jehovas teokratiska organisation i dag?
15. Hur utgör det föredöme Mose gav en förebråelse mot dem som överger Jehovas organisation för någon som de själva danar?
15 Det finns goda exempel från Skriften som talar emot ett sådant uppblåst, otåligt handlingssätt. Tag Mose till exempel. Mose fick ett tillfälle, som han inte själv hade skapat, att låta Jehova Gud bringa en ny, förebildlig teokratisk organisation å bane, med Mose som det patriarkaliska överhuvudet, och låta denna nya organisation träda i stället för den trolösa nationen Israel, som hade brutit sitt lagförbund med Gud och hade vänt sig till lösaktig kalvdyrkan. Uppretad sade Jehova till Mose: ”Så låt mig nu vara, på det att min förbittring må flamma mot dem och jag må utrota dem, och låt mig göra dig till en stor nation.” Men Mose hade ingen tanke på att upphöja sig själv, han hade högre hänsyn att taga. Om Jehova där i öknen skulle förgöra det folk, som han hade befriat ur Egypten på ett så härligt sätt, skulle det draga smälek över Hans namn. Det skulle ge egyptierna och andra hedningar tillfälle att håna Jehovas namn eller tillägga honom orätta, ondskefulla motiv. Mose kom ihåg Guds förbund med Abraham, Isak och Jakob och vad det innebar för deras avkomlingar, Israels nation. I stället för att hungrigt gripa tillfället att själv bli förhärligad i en ny organisation, som Jehova skulle dana, bönföll han Jehova att känna sorg för sitt förvillade folk och tänka på den trogna kvarlevan för sitt eget namns skull. (2 Mos. 32:1—14, NW) Hur utgör inte Mose osjälviska handlingssätt en förebråelse mot dem som överger Jehovas organisation för någon som de själva danar!
16, 17. Hur sattes Josua och Kaleb på prov i fråga om att förbida Jehova? Hur handlade de?
16 Josua och Kaleb är också lysande exempel på förbidan av Jehova under fortsatt trogen tjänst utan att försöka gå honom i förväg. I andra året efter uttåget ur Egypten, då de tolv spejarna kommit tillbaka, sedan de hade rekognoscerat det utlovade landet, som flöt av mjölk och honung, förvrängde tio av spejarna rätta förhållandet angående landet och avrådde folket från att följa Jehova Gud och genast rycka in i landet under hans befäl, avrätta de dödsdömda hedniska inbyggarna och taga landet i besittning och på så sätt hävda Jehovas förbund. Men Josua och Kaleb avgav däremot en sannfärdig rapport och upphöjde Jehovas makt över fienden, för att därigenom ge Israels nation mod att draga framåt och tåga in i landet till seger. Därför att Israel saknade tro på den allsmäktige Guden och öppet gjorde uppror mot honom vid detta tillfälle, dömde Jehova det trolösa, klandersjuka släktet till att dö i öknen och hela nationen till att vandra omkring i öknen i fyrtio år, innan han skulle föra de överlevande in i löftets land.
17 Vad gjorde nu Josua och Kaleb, då Gud beslöt detta? Sade de: ”Detta folk är alltför långsamt, alltför fegt för oss, och vi vill draga åstad på egen hand”? Lämnade de Israel, därför att folket inte var nog ”framåt”, inte modigt nog, utan lät sig förskräckas, så att de blev straffade med att intåget i det förlovade landet blev uppskjutet i trettionio år och folket hölls kvar på samma stadium hela den tiden? Kände de sig särskilt trogna, ytterst rättfärdiga, och beslöt sig för att de inte skulle hålla sig till en sådan nation under alla dessa år av dröjsmål? Nej, utan de förtröstade på Jehovas löfte, att han skulle bevara dem ur den domfällda generationen och gynna dem med att få draga in i landet vid den framflyttade tidpunkten. De ödmjukade sig under hans mäktiga hand och höll sig till den organiserade nationen, därför att Jehova själv höll fast vid denna och Mose likaså. Mose bönföll ju på nytt hos Gud ätt han inte skulle utplåna nationen och göra Mose till ”en nation, större och mäktigare än de äro” (NW). — 4 Mos. 13:25—14:38.
18. Varför förlorade de ingenting genom att följa denna kurs, och vad var de exempel på?
18 Kaleb och Josua förlorade ingenting på att de valde att lida följderna av nationens orätta handlingssätt tillsammans med den och inte förmätet tog sitt pick och pack och drog åstad på egen hand in i det utlovade landet. Nej, ty under dessa trettionio år av dröjsmål fick de se ytterligare väldiga gärningar, som Jehova utförde med sitt folk, och samlade sig värdefulla erfarenheter. När Jehovas rätta tid kom, tillstadde han dem som undantaget från regeln att få komma in i Kanaans land tillsammans med de trogna leviterna, Josua som Mose efterträdare såsom nationens ledare och Kaleb som hans trogne medkämpe för hävdandet av Jehovas suveränitet. Tänk, hur värdefulla Josua och Kaleb var för den synliga, teokratiska organisationen på den tiden! Vilka exempel var de inte på trohet, på teokratisk undergivenhet, på kompetens till att utföra Guds verk och på hur han lönar lojalitet och hängivenhet för Gud! De är också värdiga föredömen för oss att efterfölja under våra prövningar i denna tid.
Ära åt dem som bevisar ära
19 a) Vad bör vi arbeta på att utvidga, och hur bör vi hjälpa troende i främmande länder att uppskatta den omfattning organisationen har? b) Hur kan vi bli mäktigt verkande föredömen när det gäller att följa den rätta kursen i förhållande till organisationen?
19 Guds ord, bibeln, som är en bok om och för organisation, framhåller därför alla tänkbara skäl och ger all tänkbar uppmuntran till att sätta den teokratiska organisationen framför jaget och att erkänna den och lojalt hålla fast vid den i alla väder. Vår strävan bör gå ut på att utvidga organisationen och få se den ha framgång och lycka med sig under Guds välsignelse, i stället för att bara förstora vår egen andel i dess angelägenheter och söka vinna uppskattning hos dem som tillhör organisationen och till vår egen fördel kunna utnyttja dessas inflytande. Varför inte likna Rahab, som slöt förbund med de israelitiska spejarna, inte bara om att själv bli bevarad vid liv, då Jeriko föll genom ett Guds underverk, utan om beskydd och räddning för alla sina släktingar, som skulle komma att utöva tro och söka säkerhet i hennes hus? (Jos. 2:1—21) Vi bör försöka hjälpa andra att se den teokratiska organisationen, som vi är anslutna till och som vi är både tjänare åt och symboler för, alldeles som Jehovas vittnen var det vid det jättelika konventet i juli 1953 på Yankee Stadium i New York. Om vi verkar som landstjänare eller som missionärer i andra länder än vårt eget land, bör vi hjälpa de infödda vittnena där att få en klar uppfattning om den teokratiska organisationen och utveckla en livlig uppskattning av den. De bör inse att organisationen omfattar mera än enbart deras egen lokala organisation, och på det sättet kan vi hjälpa dem att höja sig upp över den begränsade, provinsiella synen på vad organisationen är. Att vi själva bevarar obrytbar enhet och harmoni med organisationen, att vi själva rättar oss efter dess anordningar, att vi själva stadigt och troget verkar tillsammans med den som flitiga förkunnare av nyheterna om Riket, det blir ett mäktigt verkande föredöme. Av kärlek till den kommer vi att önska se den förbli ren, alltid lämplig att brukas av sin store Skapare och Danare, Jehova Gud. Vår kärlek till den kommer inte att låta glödhet förföljelse skilja oss från den.
20. Till att följa yilken kurs får vi nu den behövliga hjälpen av organisationen, och vilket handlingssätt medför slutlig upphöjelse?
20 En tanke som vi alltid bör hålla dyrbar är denna, att om vi ödmjukt och lojalt erkänner den teokratiska organisationen genom nitisk, trogen undergivenhet och nitiskt samarbete, så kommer den att erkänna oss, understödja oss, arbeta för oss och behålla oss i sin gudomliga tjänst. Den regel som dess egen utomordentlige Skapare och Gud följer är denna, uttryckt med hans egna ord: ”Dem som ära mig vill jag ock ära, men de som förakta mig skola komma på skam.” (1 Sam. 2:30) Genom att ära Gud och visa den största uppskattning av honom, genom att hängivet erkänna hans godkända organisation, skall vi förbli i ett lyckligt, tillfredsställande förhållande till den och få åtnjuta många privilegier av tjänst tillsammans med den nu. Till sist kommer en passande belöning från Jehova Gud genom Jesus Kristus inom hans teokratiska organisation i den nya världen efter striden vid Harmageddon. Detta innebär att den teokratiska organisationen — utan vilken vi aldrig skulle kunna klara oss lyckligt igenom — kommer att hjälpa oss att bevara vår ostrafflighet inför Gud och få andel i att rättfärdiga och hävda hans suveränitet över universum och hans rike under Kristus. Med evigt liv skall vi då bli upphöjda, om vi nu ödmjukar oss under Guds väldiga hand.
(The Watchtower, 1 september 1954)